Buch lesen: «Mord i slottet», Seite 3
KAPITEL FYRA
Lacey kikade in genom fönstret till den tomma lokalen och letade igenom hjärnan efter minnet det hade rört inuti henne. Men ingenting konkret kom fram. Det var snarare en känsla av att ha blivit väckt, djupare än vanlig nostalgi, närmare att bli förälskad.
När Lacey tittade in genom fönstret kunde hon se att butiken var helt tom och mörk. Golven var av ljust trä. Det fanns ett antal inbyggda hyllor i alkoven och ett stort träskrivbord mot ena väggen. Lampfästet som hängde i taket var i någon slags antik mässing. Dyrt, tänkte Lacey. Den måste ha lämnats kvar av misstag.
Butiksdörren var olåst, märkte hon sedan. Hon kunde inte låta bli. Hon gick in.
En metallisk doft, damm och rost, lätt blandade, nådde henne. Omedelbart slogs hon av ännu en våg av nostalgi. Doften var exakt densamma som i hennes pappas gamla antikvitetsaffär.
Hon hade älskat det stället. Som barn hade hon ägnat många timmar åt labyrinten av skatter som fanns där, lekt med de otäcka porslinsdockorna och läst alla sorters samlartidningar för barn, från Bunty till The Beano och oerhört ovanliga och värdefulla originalutgåvor av Rupert the Bear. Men hennes favoritaktivitet var att mönstra småsakerna och föreställa sig liven och personligheterna hos de gamla ägarna. Det fanns ett oändligt lager med grejer, mojänger och manicker. Varenda en av dem hade den där specifika, metalliska lukten av damm och rost som hon kände just nu.
Precis som den barndomsdröm som kom i uppfyllelse när hon såg Crag Cottage bredvid havet, överrumplades hon även nu av en barnslig lust att öppna sin egen butik.
Till och med lokalens anläggning påminde henne om hennes pappas gamla butik. När hon såg sig omkring lade sig bilder från de djupaste dalarna i hennes minnen över synen framför henne, genom hennes ögon, som ett tunt kalkerpapper över en teckning. Plötsligt kunde hon se hyllorna fullpackade med vackra reliker – främst viktorianska köksartiklar, som var hennes pappas största intresse – och där, på kassadisken, visualiserade Lacey den stora kassaapparaten i mässing; den besvärliga, gammeldags typen med stela tangenter som hennes pappa hade insisterat att använda för att den ”höll hjärnan vass” och ”tränade en i huvudmatematik”. Hon log drömmande vid ljudet av hennes pappas ord i öronen och vid bilderna och minnena som spelades framför hennes ögon.
Hon var så förlorad i sin dagdröm att hon inte hörde fotstegen som kom från det bakre rummet. Hon märkte inte heller mannen som fotstegen tillhörde när han dök upp i dörröppningen, blängde på henne och gick fram till henne. Det var först när hon kände någon ta henne på axeln som hon insåg att hon inte var ensam.
Hennes hjärta hoppade till i bröstkorgen. Lacey skrek nästan till i förvåning och hoppade ur skinnet, vände sig om och registrerade främlingens ansikte. Han var äldre med tunt, vitt hår och svullna, lila påsar under sina ljusblå ögon.
”Kan jag hjälpa dig?” frågade mannen på ett ovänligt och barskt vis.
Laceys hand flög upp till bröstkorgen. Det tog henne ett ögonblick att förstå att det inte var hennes pappas ande som hade rört hennes axel och att hon faktiskt inte var ett barn som stod i ett antikvariat, utan en fullvuxen kvinna på semester i England. En fullvuxen kvinna som gjorde intrång på någon annans mark.
”Åh, herregud, jag ber så hemskt mycket om ursäkt!” utbrast hon snabbt. ”Jag insåg inte att det var någon här. Dörren var olåst.”
Mannen blängde på henne skeptiskt. ”Ser du inte att affären är tom? Det finns inget att köpa.”
”Jag vet,” fortsatte Lacey, desperat att rentvå sig och utplåna den misstänksamma rynkan i mannens panna. ”Men jag kunde inte låta bli. Det här stället påminde mig så mycket om min pappas butik.” Till Laceys egen förvåning blev hon tårögd. ”Jag har inte träffat honom sen jag var liten.”
Mannens uppträdande skiftade omedelbart. Han gick från bister uppsyn och misstänksamhet till något mjukt och försiktigt.
”Kära nån,” sa han vänligt och skakade på huvudet medan Lacey kvickt torkade sina tårar. ”Det är okej, kära du. Hade din far en sån här butik, alltså?”
Lacey kände sig omedelbart generad över att ha kastat sina känslor på denna man, för att inte tala om skulden från att han reagerade som en erfaren terapeut i stället för att ringa polisen och få bort henne från sin privata egendom. Hans okritiska medlidande, uppmuntrande och intresse gjorde att Lacey inte kunde hejda sig. Hon öppnade upp och lät hjärtat spilla ut.
”Han sålde antikviteter,” förklarade hon och log återigen vid minnena, trots tårarna som trillade från hennes ögon. ”Doften gjorde mig så nostalgisk. Allt kom tillbaka på en gång. Hans butik hade till och med samma planläggning.” Hon pekade mot det bakre rummet som mannen måste ha kommit ut från. ”Det rummet användes som lager men han ville alltid göra om det till en auktionssal. Det var långt och ledde ut till en trädgård.”
Mannen skrockade till. ”Kom och kolla. Det bakre rummet här är också långt och leder ut till trädgården.”
Rörd från hans medlidande följde Lacey med honom genom dörren till rummet. Det var avlångt och smalt likt en tågvagn och nästan identiskt till rummet hennes pappa hade drömt att hålla auktioner i. De gick rakt igenom och kom ut i trädgårdens underland. Den var lång och smal den också och nådde drygt femton meter. Färgglada växter stod överallt och strategiskt placerade träd och buskar tillförde en perfekt mängd skugga. Ett knähögt staket var det enda som separerade det från grannbutikens trädgård – som i kontrast till denna fläckfria tomt verkade nyttjas endast som lager; flera stora, fula, grå plastskjul och rader av soptunnor fördärvade den.
Lacey återvände koncentrationen till den vackra trädgården.
”Helt otroligt,” utbrast hon.
”Ja, det är en vacker plats,” svarade mannen och plockade upp en växtkruka som hade trillat omkull. ”De som hyrde lokalen förut hade den som trädgårdsaffär.”
Lacey lade genast märke till något melankoliskt i hans röst. Hon insåg att det stora växthuset framför henne stod med dörrarna vidöppna och att flera av krukorna låg huller om buller över golvet med krossade stjälkar och utspilld jord. Hennes nyfikenhet vaknade. Åsynen av de utspridda växtkrukorna – mitt i en trädgård som annars såg välskött ut – verkade konstigt. Hennes tankar skiftade från hennes pappa till nuet.
”Vad hände här?” frågade hon.
Den gamla mannens ansiktsuttryck blev nu nedslaget. ”Det är därför jag är här. Jag fick ett samtal från grannen i morse som sa att det såg ut som att stället hade tömts helt plötsligt över natten.”
Lacey drog efter andan. ”Blev de rånade?” Hennes hjärna kunde inte riktigt ta in konceptet att ett brott skulle utföras i den vackra, idylliska kuststaden Wilfordshire. För henne kändes det som den sortens plats där det värsta som kunde hända var att någon busig pojke stal en nybakad paj som ställts ut på fönsterbräden för att svalna.
Mannen skakade på huvudet. ”Nej, nej, nej. De drog. Packade ner allt och tömde stället. Sa inte ett ord. Lämnade mig med sina räkningar, dessutom. Obetalda elräkningar. Ett helt berg av fakturor.” Han skakade sorgset på huvudet.
Lacey förvånades av insikten att butiken hade blivit tom bara i morse och att hon oavsiktligt hade inkräktat på en incident som precis öppnat upp sig. Att hon av misstag införde sig själv i ett nyligen påbörjat mysterium.
”Jag beklagar,” sa hon med genuin empati för mannen. Nu var det hennes tur att leka terapeut och betala tillbaka vänligheten han hade visat henne. ”Kommer du att klara dig?”
”Inte egentligen,” sa han dystert. ”Vi måste klara upp räkningarna och, ärligt talat, jag och frugan är alldeles för gamla för den här stressen.” Han klappade sig på bröstkorgen som för att indikera sitt hjärtas bräcklighet. ”Det blir för jädra synd att säga farväl till det här stället.” Hans röst brast. ”Det har tillhört familjen i många år. Jag älskar det. Vi har haft en hel del… färgstarka hyresgäster under åren.” Han skrattade och blev tårögd av minnena. ”Men, nej. Vi kan inte gå igenom en sån omvälvning igen. Det är för stor ansträngning.”
Sorgen i hans ton var nog för att krossa Laceys hjärta. Vilken hemsk situation att sättas i. Vilket förargligt scenario. Den djupa empatin hon kände för mannen förvärrades dessutom av hennes egen situation, av sättet på vilket hon mist det liv hon hade byggt med David i New York City. Hon kände ett plötsligt ansvar att rätta till problemet.
”Jag kan hyra butiken,” vräkte hon ur sig. Orden lämnade hennes läppar innan hennes hjärna ens hade insett vad de var.
Mannens vita ögonbryn flög upp i förvåning. ”Ursäkta, vad sa du?”
”Jag hyr den,” upprepade hon snabbt innan den logiska delen av hennes hjärna hann lägga sig i och hindra henne. ”Du kan inte sälja den. Det finns för mycket historia här, du sa det själv. För mycket sentimentalt värde. Och jag är pålitlig. Jag har erfarenhet. Typ.”
Hon tänkte på vakten på flygplatsen med sina mörka ögonbryn som hade informerat henne att hon behövde ett visum för att arbeta i England och hur hon så självsäkert hade försäkrat henne att det sista hon ville göra här var att arbeta.
Och hur blev det med Naomi? Hur blev det med jobbet hos Saskia? Allt det där?
Plötsligt spelade ingenting av det någon roll. Känslan som slog Lacey när hon såg butiken var kärlek vid första ögonkastet. Hon kastade sig ut över djupet.
”Nå? Vad tror du?” frågade hon honom.
Mannen såg nästan bestört ut. Lacey kunde inte klandra honom; här kom det en främmande, amerikansk kvinna klädd i begagnade kläder och bad honom att få hyra lokalen som han redan hade bestämt sig för att sälja.
”Tja… jag…” började han. ”Det skulle vara trevligt att få behålla den i familjen lite längre. Det är egentligen inte den bästa tiden att sälja heller, med tanke på hur marknaden ser ut. Men jag måste prata med min fru Martha först.”
”Självklart,” sa Lacey. Hon skrev snabbt ner sitt namn och nummer på en papperslapp och gav den till honom, förvånad över hur säker hon kände sig. ”Ta den tid du behöver.”
Hon behövde tid att fixa ett visum, trots allt, och klura ut en affärsplan och ekonomin och produkterna och, tja, allt. Hon kanske skulle börja med att införskaffa ett exemplar av Butiksägande för idioter.
”Lacey Bishop,” sa mannen när han såg på pappret hon hade gett honom.
Lacey nickade. För två dagar sedan hade det namnet varit obekant för henne. Nu kändes det som hennes igen.
”Jag heter Stephen,” sa han.
De skakade händer.
”Jag ser fram emot din återkoppling,” sa Lacey.
Hon lämnade butiken med hjärtat bevingat av förväntan. Om Stephen beslutade sig för att hyra ut lokalen till henne skulle hon stanna i Wilfordshire mycket mer permanent än hon hade planerat. Tanken borde ha skrämt henne men i stället kom hon på sig själv att vara fullständigt själaglad. Det kändes rätt. Mer än rätt. Det kändes som ödet.
KAPITEL FEM
“Jag trodde att det var en semester!” exploderade Naomis arga röst genom luren som Lacey höll fast mellan örat och axeln.
Hon suckade, stängde öronen för sin systers tirad och knappade vidare på tangentbordet vid en av Wilfordshires biblioteksdatorer. Hon kollade statusen på sin online-ansökan om att byta semestervisum till affärsstartvisum.
Efter att ha träffat Stephen hade Lacey kastat sig in i sin forskning och lärt sig att, då hon redan var engelsktalande och hade ett generöst belopp på bankkontot, var det enda hon behövde en duglig affärsplan, något hon redan hade erfarenhet av tack vare Saskias tendens att dumpa sina ansvar på Laceys axlar. Vilket hon egentligen aldrig fick betalt för.
Det hade bara tagit några kvällar att sätta ihop en plan och skicka in den; en smärtfri process som gjorde henne ännu mer säker på att världen gav hennes nya liv en hjälpande hand.
När hon loggade in på Storbritanniens regerings officiella portal såg hon att hennes ansökan fortfarande var markerad med ”bearbetas.” Hon var så desperat att komma igång med det hela och kunde inte låta bli att säcka ihop en aning från besvikelsen. Sedan vände hon tillbaka koncentrationen till Naomis röst i hennes öra.
”Jag KAN INTE fatta att du ska flytta!” skrek hennes syster. ”Permanent!”
”Det är inte permanent,” förklarade Lacey lugnt. Hon hade mycket erfarenhet i att hålla Naomis humör i schack. ”Mitt visum är bara för två år.”
Hoppsan. Felsteg.
”TVÅ ÅR?” röt Naomi, vars ilska hade nått sin kokpunkt.
Lacey himlade med ögonen. Hon hade varit fullt medveten om att hennes familj inte skulle stötta hennes beslut. Naomi behövde henne i NYC som barnvakt, trots allt, och deras mamma behandlade Lacey praktiskt taget som ett känslomässigt stöddjur. Det exalterade meddelandet hon hade skickat iväg i Bishop Girlz-chatten hade bemötts med samma grad tacksamhet som en atombomb. Flera dagar senare försökte Lacey fortfarande att städa upp efter förödelsen.
”Ja, Naomi,” svarade hon besviket. ”Två år. Jag tycker att jag förtjänar det, gör inte du det? Jag gav fjorton år till David och femton till mitt jobb. New York City hade mig i trettionio år. Jag är snart fyrtio, Naomi! Vill jag verkligen leva hela livet på ett och samma ställe? Med ett och samma jobb? En och samma man?”
Toms stiliga ansikte skymtade till i hennes tankar när hon yttrade orden och hon kände hur kinderna blev varma med detsamma. Hon hade varit så upptagen med att organisera vad som eventuellt kunde bli hennes nya liv att hon inte hade hunnit återvända till fiket – hennes föreställning om smäktande frukostar på altanen hade för tillfället ersatts av en medtagen banan och färdiggjord frappuccino från närbutiken. Faktum var att det först nu slog henne att om detta gick igenom med Stephen och Martha, skulle hon hyra lokalen mittemot Tom och därmed träffa honom varenda dag. Hennes mage vred sig i förtjusning vid tanken.
”Men Frankie, då?” gnällde Naomi. Lacey drogs tillbaka till verkligheten.
”Jag har skickat lite kolor till honom.”
”Han behöver sin moster!”
”Han har mig fortfarande! Jag är inte död, Naomi, jag ska bara bo utomlands ett tag.”
Hennes syster lade på.
Trettiosex år, snart sexton, tänkte Lacey hånfullt.
När hon lade tillbaka mobilen i fickan, fångade plötsligt något fladdrande på datorskärmen hennes blick. Statusen på hennes formulär hade skiftat från ”bearbetas” till ”godkänd”.
Med ett tjut flög Lacey upp från stolen och slog med knytnäven i luften. De äldre stadsborna, som satt och lade patiens på de andra biblioteksdatorerna, vände sig bestört mot henne.
”Ursäkta!” utbrast Lacey och försökte att tygla sin extas.
Hon sjönk ner i stolen igen, andfådd av förundran. Hon hade lyckats. Hon hade fått grönt ljus att sätta igång med sina planer. Det hela hade dessutom varit så smärtfritt att Lacey inte kunde låta bli att återigen tänka att det var ödets förtjänst.
Förutom ett sista problem. Hon behövde få Stephen och Marta att gå med på att hyra ut lokalen till henne.
*
Lacey kände nervositeten sätta rot när hon begav sig mot torget. Hon ville inte ströva för långt från butiken; så fort Stephen ringde henne skulle hon rusa dit med checkhäfte och penna i hand och skriva under innan självsabotören i henne övertalade henne att hon inte kunde göra det. Men Lacey var en exceptionellt duktig fönstershoppare och satte igång med att granska allt som staden hade att erbjuda. När hon promenerade fastnade hennes billiga flygplatsskor i kullerstenarna så att hon snavade och vred fotleden. Det var då som Lacey insåg att hon verkligen behövde göra sig av med sin sparsamma utstyrsel om hon skulle tas på allvar som potentiell affärsägare.
Hon gick till klädbutiken som låg bredvid den lokal hon hoppades snart skulle tillhöra henne.
Lika bra att träffa grannarna, resonerade hon.
Hon klev in i det minimalistiskt inredda stället, som bara hade några få utvalda artiklar utsatta. Kvinnan bakom disken såg upp när Lacey kom in och höjde näsan snobbigt när hennes blick färdades över Laceys kläder. Kvinnan var spinkig som en kratta med skarpa ansiktsdrag men hennes bruna hår var stylat på exakt samma vis som Laceys. Kvinnans svarta klänning fick henne att se ut som Laceys onda tvilling, tänkte Lacey roat.
”Kan jag hjälpa dig?” frågade kvinnan med en tunn, otrevlig röst.
”Nej tack,” svarade Lacey. ”Jag vet precis vad jag är ute efter.”
Hon valde en två-delskostym från klädhängaren, den typen hon var van att ha på sig i New York, men stannade sedan upp. Ville hon verkligen återskapa sig själv? Klä sig som den kvinnan hon hade varit förut? Eller ville hon vara någon ny?
Hon vände sig tillbaka till affärsbiträdet. ”Förresten, jag kan nog behöva lite hjälp.”
Kvinnans ansikte förblev uttryckslöst medan hon gick runt disken och fram till Lacey. Hon antog uppenbarligen att Lacey bara skulle slösa hennes tid – vilken secondhandhandlare skulle ha råd med något i en butik som denna? – och Lacey såg fram emot stunden hon skulle få vifta sitt kort framför kvinnans dömande ansikte.
”Jag behöver något för jobbet,” sa Lacey. ”Formellt men inte stelt, liksom.”
Kvinnan blinkade. ”Och vad jobbar du med?”
”Antikviteter.”
”Antikviteter?”
Lacey nickade. ”Japp. Antikviteter.”
Kvinnan valde ut något från hyllorna. Det var trendigt, något experimentellt, aningen androgynt i modellen. Lacey tog med det till provrummet och testade det för att se om det var rätt storlek. Spegelbilden hon mötte fick ett flin att bryta ut på hennes läppar. Hon såg – vågade hon säga det? – cool ut. Affärsbiträdet, trots sitt aggressiva anlete, hade ett imponerande öga för hur man framhävde figuren.
Lacey lämnade provrummet. ”Det är perfekt. Jag tar det. Och fyra till i olika färger.”
Affärsbiträdets ögonbryn flög upp. ”Ursäkta?”
Laceys mobil började ringa. Hon såg ner på skärmen och möttes av Stephens nummer.
Hennes hjärta tog språng. Nu hände det! Det var samtalet hon hade väntat på! Samtalet som skulle avgöra hennes framtid!
”Jag tar det,” upprepade Lacey, plötsligt bortom sig av förväntan. ”Och fyra till i vilka färger du än tror skulle passa mig.”
Affärsbiträdet såg förvirrad ut när hon gick ut genom den bakre dörren – till de där fula, gråa lagringsrummen, tänkte Lacey – för att leta fram fler kostymer.
Lacey tryckte på den gröna luren. ”Stephen?”
”Hej – Lacey? Jag är här med Martha. Skulle du vilja komma hit till butiken för ett litet snack?”
Hans ton lät lovande och Lacey kunde inte låta bli att le.
”Absolut. Jag är där om fem minuter.”
Affärsbiträdet kom tillbaka med armarna fulla av kostymer. Lacey lade märke till den perfekta färgpaletten: beige, svart, marinblå och diskret rosa.
”Vill du prova dem?” frågade hon.
Lacey skakade på huvudet. Nu hade hon bråttom och hon kunde inte vänta med att få betala och springa över till butikslokalen. Hon tittade ständigt över axeln mot utgången.
”Nepp. Om de är samma som den här så litar jag på att de passar. Knappar du in dem är du snäll?” sa hon snabbt. Hennes tvinande tålamod hördes. ”Åh, jag behåller den här på, förresten.”
Affärsbiträdet såg föga imponerad ut från sättet Lacey försökte skynda henne på. Som för att irritera henne tog hon sin tid med att knappa in dem i kassan och försiktigt slå in dem i papper.
”Vänta!” utbrast Lacey när kvinnan drog fram en papperskasse att lägga kläderna i. ”Jag kan inte bära en shoppingkasse. Jag behöver en handväska. En bra en.” Hennes ögon flög till raden av väskor på hyllan bakom kvinnans huvud. ”Kan du välja en som passar till kläderna?”
Från affärsbiträdets ansiktsuttryck att döma kunde man tro att hon hade att göra med en galning. Ändå vände hon sig lydigt om, granskade vardera reaväska och valde ut en stor, svart kuvertväska med guldspänne.
”Perfekt,” sa Lacey och praktiskt taget studsade upp och ner på tårna som en löpare redo för startpistolens skott. ”Lägg till den.”
Kvinnan gjorde som hon blev tillsagd och började försiktigt att packa ner kostymerna i väskan.
”Då blir det—”
”SKOR!” ropade plötsligt Lacey, mitt i kvinnans mening. Vilken virrhöna. Det var hennes usla skor som förde henne till butiken från första början. ”Jag behöver skor!”
Affärsbiträdet lyckades se ännu mindre imponerad ut. Hon kanske trodde att Lacey spelade något sorts spratt på henne och att hon skulle rusa ut ur affären i sista sekund.
”Vi har skor här borta,” sa hon kallt och gestikulerade med armen.
Lacey mönstrade det lilla urvalet av vackra klackskor hon skulle ha haft på sig i New York City, där hon ansåg att ömma fotleder bara var en del av jobbet. Men saker och ting var annorlunda nu, påminde hon sig själv. Hon behövde inte ha på sig obekväma skor.
Hennes blick drogs till ett par lackade, svarta oxfordskor. Hon slängde sig över dem.
”De här,” sa hon och släppte dem på disken framför affärsbiträdet.
Kvinnan frågade inte ens om Lacey ville prova dem den här gången utan knappade direkt in dem i kassan och hostade till mot knytnäven åt det fyrsiffriga priset som syntes på kassaskärmen.
Lacey tog fram sitt kort, betalade, drog på sig sina nya skor, tackade kvinnan och skuttade ut ur affären mot den tomma lokalen bredvid. Hopp blomstrade till liv i hennes bröstkorg nu när hon var några få ögonblick från att ta emot nycklarna från Stephen och bli granne med den onöjda affärskvinnan hon precis hade köpt en helt ny identitet från.
När hon kom in såg Stephen ut att inte känna igen henne.
”Jag trodde du sa att hon var lite knasig?” mumlade kvinnan bredvid honom ur mungipan, som måste ha varit hans fru, Martha. Om det var ett försök att vara diskret, misslyckades hon totalt. Lacey hörde vartenda ord.
Lacey gestikulerade mot sina kläder. ”Ta-da. Sa ju att jag visste vad jag höll på med,” retades hon.
Martha gav Stephen en blick. ”Vad oroade du dig för, din tok? Hon är svaret på våra böner! Ge henne kontraktet direkt!”
Lacey kunde inte tro det. Vilken tur. Ödet hade definitivt lagt sig i.
Stephen drog stressat fram några dokument ur sin väska och lade dem på kassadisken framför Lacey. Till skillnad från skilsmässopapperna hon hade stirrat på med misstro i en stund av overklig sorg, tycktes dessa papper lysa av löften – av möjligheter. Hon tog fram sin penna, samma som hon hade signerat skilsmässopapperna med, och skrev under med sitt namn.
Lacey Bishop. Affärsägare.
Hennes nya liv var slutet.
Der kostenlose Auszug ist beendet.
