Buch lesen: «Nordmanna-Mystik», Seite 7

Folkvisans innehåll är detta.

Sveidal är af sin stjufmoder förhäxad, så att han älskar den, han ännu aldrig sett. Han väcker då sin egen döda moder ur grafven och beder henne om goda råd. Och hon gifver honom goda trolldomsgåfvor: en häst, som kan löpa på vattnet, en duk, som af sig själf betäckes med de läckraste rätter, ett svärd, som glänser om natten såsom eld, och ett skepp, som kan föra honom till kärestans land.

Därpå seglar han åstad och kommer till ett land, där han af en herde får veta, att just där bor en jungfru, som

 
ligger med längtan, som brinner i hennes håg,
allt efter den svennen Sveidal, som aldrig hon såg.
 

Af herden underrättad om jungfruburens försåt, går han dock segrande fram genom gulldörrarne, hvilkas lås falla i sär, då han närmar sig dem. Han träder in på gården, där läjonet och hvitbjörnarne, som hålla vakt, falla honom till fota, och där »linden med sina grenar hon böjer sig ned till jord». Det visar sig, att herden talat sant, då han sagt: »Och ären I den rätte herr Sveidal, så mågen I ock fritt gå fram». Så vinner han jungfrun, »som länge legat i dvala».

Utan tvifvel äga vi i denna medeltidsballad ett urgammalt sagostoff, hörande till de indogermanska folkens ursprungligaste gemensamhetstid, en af de många sägner, som gå ut på att skildra kärlekens seger öfver alla hinder – här dess makt att spränga både grafvens och jungfruburens bommar, att taga hyllning af naturen och gå oskadd fram mellan vilddjur.

Det är första delen af detta uråldriga sagoämne, Groas galder behandlar, nämligen: moderns väckande ur grafven och den hjälp, hon gifver sonen med på färden mot hans mål – att finna den kvinna, han söker.

Det framgår strax af första galdervärsen, att modern Groa redan i lifvet lofvat sonen hjälp, när han vill kalla på henne.

Värsen, hvilken återgifves i fri öfversättning – liksom de följande – lyder:

 
»Vakna, vakna, Groa!
Vak upp, goda kvinna —
vid de dödas dörrar
jag dig väcker nu!
Mins du ej, en gång din son du sade,
att vid kumlet här han dig att söka hade?»
 

Hon vaknar strax vid sonens sång, och han hör ur grafkammaren hennes röst:

 
»Hvilket öde drabbat
sonen min, den ende?
Till hvad ondt är boret
enda barnet mitt,
när din moder, som till mull har blifvit,
så du ropar upp igen till lifvet?»
 

Och sonen svarar, att den »lömska kvinna, som famnat hans fader», stjufmodern, »lagt på hans skuldror ett svårhandterligt öde». Hon har häxat honom till att leta upp en ungmö, vid namn Mänglad, den »smyckeglada», som han icke känner vägen till. Modern svarar:

 
»Långa färdevägar
gå till fjärran målet —
långt hos männen gånga
lidelserna ock…»
 

hvarpå hon förklarar, att om han blott själf bidar en lycklig utgång af saken, skall nog nornan leda händelserna i deras rätta fåra. Men då utbrister sonen:

 
»Sjung mig galdersånger,
dem, som goda äro!
Med din makt, o moder,
hjälpe du din son!
Utan dig som värn invid min sida
vandrar hjälplös jag på vägar vida.»
 

Då sjunger modern honom goda galdrar, nio skyddande lyckosånger, som kunna bärga honom fram öfver alla hinder. Den första innehåller ett råd, ärnadt att gifva den missmodige ynglingen tillförsikt till egna krafter.

 
»Från din skuldra skaka
allt, som skadligt trycker,
strax från dina axlar
rist det tunga hän!
Icke, son, du trösta må på andra,
ledd blott af dig själf, må fram du vandra!»
 

Därpå följa de andra, egentliga galdersångerna med löfte om underbar kraft och frälsning.

Deras innehåll är detta:

»Vandrar han glädjelös sina stigar fram och ser han hån och ondt framför sig, skola goda fylgjor ledsaga honom; brusande floder skola sänka sina svall för honom; lurande fienders håg skall vändas till fridsamhet; är han fjättrad, så skola länkarne kring hans lemmar springa sönder; på hafvet skola vind och vågor lystra honom och gifva honom en fredlig färd; i frost på de höga fjällen skall lifsvärmen icke dö i hans leder, i töcknig natt skall icke en spökande kvinnohamn skada honom.»

Och modern slutar sina galdrar med dessa ord:

 
»Ingen väg du vandre,
där olyckor lura,
hinder dig ej hämme!
Här i kumlets djup
har jag stått och galdersång jag sjungit —
lyckosång har för ditt öra klungit.
 
 
Tag nu med på färden
orden från din moder,
låt, o son, dem alla
i ditt bröst få bo!
Ymnig lycka skall emot dig strömma,
om du mina ord ej går att glömma.»
 

En annan fornsång, sången om Fjölsvinn, som motsvarar medeltidsvisans senare del men icke hör till ifrågavarande ämne, skildrar sedan, huru Groas son omsider finner den ungmö, efter hvilken längtan ingifvits honom.

I förbigående må nämnas, att Viktor Rydberg framlagt skäl för, att det är Od, kärleksgudinnan Fröjas frälsare ur jättevåld och blifvande make, som enligt dessa sånger letar efter henne och finner henne.

Ännu en märklig galdersång, om hvilken det uttryckligen säges, att den verkat i samband med trolldomsrunor, må omtalas, den s. k. Buslas bön.

I en rätt sent författad romantisk saga vill en kvinna Busla genom galder tvinga en konung Ring att befria två unga hjältar från det straff för dråp, som han pålagt dem, den ene hans egen son, den andre dennes fosterbroder.

Äfven denna galdersång är synnerligen poetisk; och sagoförfattaren låter därtill förstå, att den utgjort ett på hans tid gammalt, vida namnkunnigt kväde. Med visshet stammar det emellertid från hednisk tid.

Efter en inledningsstrof, hvari kungen tuktas för sitt egensinne att vilja dräpa sin egen son, fortsätter den gamla kvinnan sången så:

 
»Hör Buslas bön!
Fort är den sjungen,
och vida den höres —
all världen öfver,
mäktig för alla,
som lyssna till den,
värst dock för honom,
jag vänder den mot!»
 

Sedan önskas allehanda olyckor öfver den gensträfvige konungen. Återgifvet på prosa, heter det:

»Till hans skada måtte alla lyckobringande vättar i världen fara vill, måtte alla olyckor ske, fjällen skälfva, oväder komma och världen darra. Huggormar måtte stinga den kungens hjärta – han skall icke höra med öronen, ur hans hufvud skola ögonen träda ut! Seglar han på sjö, skola seglen slitas, skoten brista och rodret rämna löst! Rider han, skola hästarne varda kollriga, och rida skall han om och om igen den samma väg! I bädden skall han ligga som på brinnande kol. I sitt eget högsäte, i sin egen hall skall han sitta så osäker som på ett sjudande hafs böljor – all kärleks gamman vare honom fjärran! Allt, allt detta drabbe mångfaldt honom, om han ej från straff friar sin son Herröd och Bose, fosterbrodern!»

Då konungen ändock ej vill gifva efter, fortfar kvinnan att kväda den andra tredjedelen af bönen, och, tillägger sagoförfattaren, »skyr jag att nedskrifva den».

När konungen härefter känner sig manad att skona sonen men ej dennes fosterbroder, förklarar kvinnan:

»Så skall jag taga ett bättre tag i dig.»

Och nu heter det, »begynner hon ett kväde, som kallas Syrpas värser och hvari den starkaste galder ligger och som man icke töres kväda, sedan solen gått ned.»

I sagan anföres emellertid den sista värsen, hvari kvinnan uttalar den hotelsen, att nu »skola sex svenner komma», och »dessa», tillägger hon, »skola bedja det värsta öfver konungens hufvud, om han ej låter bägge hjältarne Herröd och Bose gå strafflösa».

Hvad hon härmed syftar, visas af en lång rad runor, som stå skrifna efter kvädets sista strof. Det är sex olika runor, uppställda hvar för sig i kolonner, sex i hvarje.

Denna magiska runskara är det, som skall bringa det att värka, som finnes uttaladt i galdersången Buslas bön. Nu måste konungen gifva efter, och de unge hjältarne blifva räddade.

En galdersång med runor synes alltså ha varit ansedd såsom oemotståndlig.

Detta framgår äfven tydligt i berättelsen om den förut omtalade isländske skoggångsmannen Grette Åsmundsson, som gjorde bönderna i Skagafjorden så stort förfång.

För att oskadliggöra honom förmådde man en galderkunnig kvinna att på en trästock rista runor, medan hon öfver dem frammumlade en trollsång.

Sedan kastade hon stocken i hafvet, och den dref – emot vinden – hän till den svåråtkomliga ö, der den farlige skoggångsmannen tagit sin tillflykt.

Så mäktiga voro sången och runorna tillsammans, att när Grette fann stocken och ville hugga den sönder, bet icke yxan på den utan slant åt sidan och högg i hans knä ett sår, som omsider gjorde sitt till, att han fick döden.

Magiska operationer och säjd

Förutom af runor och galdrar begagnade sig norboarne vid trolldom äfven af magiska operationer och säjd.

Trollmat och trolldryck omtalas i den bekanta Völsungasagan.

Den unge Guttorm upphetsas till mordet på sin svåger Sigurd Fafnesbane genom den allt annat än smakliga trollföda, som hans bröder lockade honom att intaga och som bestod af stekt och ruttnad orm samt ulfvakött och många andra förhäxade oting, nedlagda i öl.

Och Sigurds maka Gudrun glömde all förbittring och all sorg öfver hans död genom »en svekfull dryck», som man räckte henne och som var brygd sålunda:

»I ölet var mycket ondt samladt – blad af allsköns träd och brända ekollon, härdens sot och offerdjurens inälfvor och kokt svinlefver; ty detta döfvar hatet.»

Af skalden Kormaks saga få vi veta, huru en magisk operation i värkligheten kunde taga sig ut, äfven om den förefaller oss obegriplig.

En trollkvinna hade, för att hämnas på skalden, öfvat sådan säjd, att han och hans älskade, den sköna Stengärd, aldrig kunde få hvarandra, eller som han själf uttrycker det i en strof:

 
»Häxan, den trollstarka, säjdat
bort från min lefnad all lycka:
skalden fick Stengärd ej smycka;
sällhet, som nalkats, hon häjdat.»
 

Stengärd äktade sedan en annan skald, Torvald Tinten, hvilket ledde till stor oenighet mellan denne och Kormak. Slutet blef, att Kormak och en af Torvalds bröder utmanade hvarandra till holmgång. Men innan denna hölls, blef det sagdt skalden, att den säkert ej komme att aflöpa ärligt, ty motståndaren skulle komma att bruka trolldomskonster, hvarför det vore bäst, att han själf gjorde detsamma.

»Sådant behagar mig icke», svarade han visserligen, men han begaf sig dock till spåkvinnan Tordis, som lofvade att taga sig af honom, ifall han ville stanna i hennes hus öfver natten. Sedan berättar sagan följande:

»Han vaknade, i det han kände en hand lätt trefva under täcket uppe vid hans hufvud.

»Då han frågade, hvem där var, smög sig någon bort och försvann ut igenom dörren.

»Kormak for efter och såg, att det var Tordis.

»Hon stod då på det ställe, där striden nästa dag skulle utkämpas, och en gås stack fram under hennes kappa.

»Han sporde henne, hvad nu skulle ske.

»Hon satte gåsen ned och sade:

»Hvarför kan du då icke hålla dig lugn?»

»Då gick han in och lade sig, men han höll sig vaken för att se, hvad hon tog sig för.

»Tre gånger kom hon tillbaka, och hvarje gång såg han hennes ansträngningar.

»När han sista gången följde ut efter henne, såg han, att hon slaktat två gäss och låtit blodet rinna samman i en bolle. Hon höll i den tredje gåsen och ärnade sticka också den.

»Hvarför mödar du dig så där, kära mor?» sporde han.

»Det sannar sig, Kormak», svarade hon, »att det icke är så lätt att gifva dig hjälp. Nu hade jag tänkt att förgöra det onda öde, som genom trolldom är lagdt på dig och Stengärd. I haden fått hvarandra, ifall jag kommit att sticka den tredje gåsen, utan att någon vetat om det.»

Men Kormak sade, att han ej trodde på slikt.»

Änskönt den magiska operationen här misslyckades, gifver ju skildringen oss dock en inblick i sättet, huru en sådan försiggått i forntiden. —

Den kraftigaste arten af trolldom var säjden.

Hvari denna egentligen bestod, vet man icke; för sitt utöfvande kräfde den emellertid sång och en säjdstaf, som den säjdande höll i handen, samt en s. k. »säjdhjall», en upphöjning eller ett slags altare, hvarpå hon eller han hade sin plats under trolldomsakten.

Oftast var det kvinnor, som sysslade med säjd. »Så mycken oanständighet», säger Snorre i Ynglingasagan, »följer med denna trolldomsart, att karlar anse det skamligt att öfva den – den är häxornas idrott.» På ett annat ställe heter det, att den plägade medföra en »stygg svaghet», hvarför det ansågs ovärdigt för män att taga någon befattning därmed.

Häraf kan man möjligen sluta, att säjden varit förbunden med åtskilliga, operationer och ceremonier, något, som synes framgå äfven af den omständigheten, att förberedelserna vanligen brukade taga sin början om aftonen, medan trolldomsaltaret först bestegs nästa dag.

Med säjd kunde de kraftigaste värkningar åstadkommas.

Vanligast var det oväder, isynnerhet hagel och storm, som därmed väcktes.

Med säjd fick man hafsvikarne fyllda med fisk. Dagens ljus kunde ombytas till mörker; och en trollkarl på Island fick t. o. m. jorden att öppna sig under den förste missionären Tångbrand, så att denne var nära att sjunka ned däri med sin häst.

Den trollkunnige Lodmund den gamle och en annan säjdkarl framkallade och förändrade Jökul-åns lopp på Island.

Naturens lagar förändrades. Det trä, som trollpackan Turid förhäxat för att få den fredlöse Grette dräpt, seglade, såsom vi sett, emot vinden. Hvad man än gjorde vid det, kom det alltid tillbaka. Det liflösa värkade sålunda mot ett bestämdt mål, såsom vore det lefvande och viljande. Det kunde icke förstöras.

För att få utrönt, hvem som borde i en flock vara de andres anförare, lät en säjderska ställa alla männens spjut tillsammans och förkunnade, att den skulle vara herre, i hvars spjut det klang, hvarefter hon ställde så till, att den mannens spjut gaf ljud ifrån sig, som hon själf ville upphöja.

Genom säjd kunde djuren få åtminstone halft människoförstånd samt människomål i munnen: den hund, som sattes till konung öfver Tronderna, blef på det sättet förtrollad, att han talade och skällde ömsevis.

Människorna kunde göras »hårda» eller osynliga, men äfven allehanda sjukdomar kunde tillfogas dem, och sinnelag kunde de bringas att skifta.

Mycket ofta säges det, att en moder kunde säjda sin son osårbar: vapen fäste icke vid honom. —

Var alltså säjden på grund af det sätt, hvarpå den öfvades, en mindre väl anskrifven trolldomsart, så var dock trolldomen, öfverhufvud taget, ej ansedd såsom något ondt.

Någon söndring mellan svart och hvit magi synes icke hafva funnits i Norden.

Trolldomen var god, om den användes för att gagna, men ond, om den vållade skada. Det var blott resultatet, som gjorde handlingen nedrig eller ärelös.

Detta är ett ytterligare bevis för, att man ej tänkte sig trolldomen utförd med dämoners eller onda andars tillhjälp; utan bestod den, såsom vi redan framhållit på tal om runor och galdrar, uteslutande i ordets invärkan på det eller den, hvaremot den riktades.

Härigenom kan äfven det mycket märkliga fenomen förklaras, att nordboarne alldeles icke hyste någon fruktan för trolldomen. Tvärtom gick man den frimodigt och käckt på lifvet. Ja, äfven de värsta trollkarlar och häxor förmådde man öfvervinna med klokhet och mod, såsom vi snart skola se.

Allt detta skulle hafva varit otänkbart, ifall trollkarlen eller häxan stått i förbund med andar, som varit människorna öfverlägsna, ty andarne skulle nog hafva både varnat och värnat dem.

Trollkarlar och trollkvinnor

Efter denna framställning af den nordiska magiens väsen och olika arter vilja vi meddela åtskilliga ur sagorna hämtade berättelser, hvilka belysa de trolldomsöfvandes lif och gärningar.

I spetsen för dessa små forntidsbilder sätta vi en skildring, som låter oss se, huru trollkunnigheten ställde sig oegennyttigt i det godas tjänst, i det den gaf sitt skydd åt de värnlösa och förföljda.

Den trollkunnige Vifil räddar Halfdanssönerna

Då konung Frode hade dräpt sin broder Halfdan och lagt under sig hans rike Danmark, bragtes den senares unge söner hemligen ut till ön Vifilsö, som var belägen ej långt ifrån kungaborgen, för att där finna skydd hos sin faders vän, den gamle, trollkunnige Vifil.

Denne ägde stor färdighet i att sjunga trollsånger, och två hundar hade han, som lydde namnen Hopp och Ho.

Om nätterna lät han piltarne uppehålla sig i en jordhåla, men om dagarne dvaldes de i fria luften ute i åldringens lundar, ty ön var till hälften bevuxen med skog.

Emellertid var kung Frode mycket missnöjd med, att de båda piltarne undkommit. För att få dem i sitt våld och sedan bringa dem om lifvet lät han uppsöka alla valor och alla spåmän i hela landet och lät dem rannsaka det från den ena ändan till den andra. Ja, de genomspäjade till och med öar och skär längst ute i hafvet; men piltarne funnos icke.

Han lät sedan hämta till sig galdermän, som med runors hjälp förmådde utforska fördolda ting, och dessa förklarade, att brorsönerna ingalunda fostrades å land men voro likväl ej fjärran från honom.

»Vida ikring hafva vi letat efter dem», invände han, »och minst kan man väl vänta, att de skola vara här i närheten. Visserligen ligger ej så långt härifrån en ö, som vi ännu ej genomsökt: men ingen bygd finnes där; där bor blott en fattig fiskare.»

»Där skolen I dock först leta», förklarade galdermännen; »ty för våra ögon hvilar mycket dunkel öfver denna ö. Det är oss icke lätt att klart genomse denne gubbes hus, och frukta vi för, att han är framsynt och att han visst icke är den, han anses vara.»

»Då skola vi genomspäja ön», utbrast Frode; »fastän det tyckes mig besynnerligt, att en gammal fiskargubbe understår sig att, oss till trots, gömma dessa kungasöner.»

Tidigt en morgon vaknade gubben Vifil ute på ön.

»Mycket underligt», utropade han, »är nu på färde; hit hafva stora och mäktiga fylgjor kommit. Stån upp, Halfdans söner, Roar och Helge, och hållen eder i mina skogar i dag!»

De lupo strax till skogs. Och det gick, som Vifil förutsett, att kung Frodes män kommo till ön och sökte efter piltarne öfver allt, där det föll dem in; men ingenstädes funnos de.

Och fastän fiskargubben syntes dem mycket misstänkt, lämnade de dock till sist hans ö och anmälte för konungen, att deras letande varit förgäfves.

»Då hafven I stöfvat uselt», sade han; »denne gamling är mäkta trollkunnig, och därför mån I ögonblickligen fara samma väg tillbaka, så att han icke hinner att dölja dem mera, ifall han hafver dem hos sig.»

Som de måste lyda konungen, drogo de för andra gången öfver till ön.

Då sade fiskaren Vifil till svennerna:

»Längre är det eder icke förunnadt att vara i ro – hasten till skogs igen, så fort I det förmån!»

Och svennerna gåfvo sig i väg.

Snart kommo männen rusande upp i land. De begärde att ännu en gång få spana där, och Vifil lät allt stå öppet för dem. Men huru de än letade, gjorde de ingen fångst; och med oförrättadt ärende måste de återvända till konung Frode.

»Ej skall man längre», sade han, »sköta denne gubbe lamt och mesigt. Själf vill jag tidigt i morgon fara till ön.»

Och så begaf han sig dit.

Mycket bekymrad vaknade åldringen Vifil. Han såg, att nu måste det handlas hastigt, och han sade till piltarne:

»Nogsamt skolen I lystra, när jag högt ropar på mina hundar Hopp och Ho, ty detta är ett tecken till, att ofrid landat vid ön. Löpen då till eder jordkula och gömmen eder där, ty Frode, er frände, är nu själf med om att spana efter er. Med allsköns underfundig list sträfvar han efter edert lif, och jag ser icke nu, hur jag skall kunna dölja er längre.»

Därpå gick gubben Vifil ned till stranden, dit konungens skepp redan hunnit. Han låtsade sig ej se dem. Sina blickar lät han fara så hastigt öfver all den boskap, som betade där, att de alls icke fäste sig vid den i land stigne konungen eller hans folk.

Kung Frode befallte, att mannen skulle gripas. Så skedde, och han leddes fram till konungen, som sade:

»Du är en slug och slipad trollkarl, du – säg mig, hvar kungasönerna äro att finna, ty du vet det.»

»Hell eder, herre», svarade Vifil; »släppen mig genast ty äljes rifver vargen mina får.»

Och han ropade högt:

»Hopp och Ho, hjälpen fåren, ty jag kan icke rädda dem!»

»Hvem ropar du på?» frågade konungen.

»Så heta mina hundar», sade han. »Och söken I, så mycket I orken; icke tror jag, att I hos mig skolen hitta några kungasöner; tvärtom förundrar det mig storligen, att I menen, det jag gömmer folk här, eder till trots.»

»Nog är du en knipslug karl», fortsatte konungen; »men hädanefter skola de ej kunna hålla sig i smyghålen här, om de också hittills det gjort; och vore all rättvisa skipad, om du toges ur lifvet.»

»Slikt står i eder makt, herre», sade Vifil; »och haden I i så fall haft något värkligt ärende hit och ej endast vändt meningslöst tillbaka.»

»Jag nännes icke att dräpa dig», återtog konungen, »fast nog är det oklokt att icke göra det.»

Därpå drog han åter hem, och åldringen Vifil skaffade sedan svennerna bort från ön, sedan han spått dem, att de skulle blifva fräjdade män.

_______________________________

En annan berättelse skildrar, huru den framstående isländske skalden Tormod Kolbrunarskald borta på Grönland räddas genom trolldom. Här få vi äfven se en trollkvinna stadd i fullt »arbete».

Då Tormod hämnats sin fosterbroder Torgers död genom att på tinget å Gardar vid Ejnarfjorden på Grönland fälla såväl hans baneman, landets näst ypperste höfding Torgrim Ejnarsson, som dennes tre systersöner, togs han, Tormod, hemligen emot af en man vid namn Gamle, som var en stor jägare, och dennes hustru Grima, »en rask kvinna, duktig i mycket, god läkekvinna samt trollkunnig».

De båda makarne bodde innerst vid Eriksfjorden uppe under jöklarne, och »sällan kommo de till annat folk, och andra kommo icke häller till dem».

Tormod höll sig dold hos dem. Han var dömd fredlös på tinget.

Så hände det om våren, att den af honom dräpte Torgrims syster Tordis, hvars söner han äfven fällt, våndades svårt i sömnen en natt, och man menade, att det visst vore bäst att väcka henne, men hennes ende kvarlefvande son Bodvar sade:

»Låt min moder hafva sin dröm; måhända något uppenbarar sig för henne, som hon gärna vill veta.»

När hon sedan vaknade, drog hon anden tungt.

»Du hade det svårt i sömnen, moder», sade sonen; »har något visat sig för dig i drömmen?»

»Vida omkring har jag varit i natt», svarade hon, »och nu vet jag, hvad jag icke visste förr: Tormod, mina söners och dina bröders baneman är ännu i lifvet – han håller till hos Grima och Gamle i Eriksfjorden. Nu vill jag fara dit och med en smädlig död löna Tormod för all den skada, han vållat oss. Men först skola vi draga till Torlef Leifsson, den mäktige höfdingen på Brattalid, och bedja honom göra oss sällskap. Han håller alltid sin hand öfver det folket där borta och skall icke tåla, att något ondt vederfares dem.»

Sonen Bödvar var redo att genast fara med. Och midt i natten stodo de upp, togo en skuta, som de bemannade med femton man, och rodde till Eriksfjorden. Det var den årstid, då det är ljust om nätterna.

Samma natt, berättas det, våndades Grima svårt i sömnen. Tormod Kolbrunarskald bad mannen Gamle väcka henne, men han svarade:

»Grima vill icke väckas, ty ofta händer det, att hon under sömnen får veta ting, som tyckas henne viktiga.»

De talade ej mera härom, och om en stund vaknade Grima.

»Du gaf dig illa i sömnen», sade Gamle; »hvad drömde du?»

»Så mycket drömde jag», genmälte hon, »att jag vet, att Tordis från Långonäs är stadd på färd med femton huskarlar och att hon ärnar sig hit; ty genom trolldom har hon fått kunskap om, att Tormod, skalden, är hos oss; och hon tänker taga honom af daga. Nu är min önskan, Gamle, att du stannar hemma i dag och ej går ut på jakt, ty I ären alldeles icke för många, du och Tormod, när femton man komma emot eder, hälst som han, Tormod, är sårad och för den skull icke vapenför. Och ingen lust har jag att sända er upp bland jöklarne; nej, hällre mån I hålla er hemma.»

Emellertid kom kvinnan Tordis till höfdingen Torkel Leifsson, som efter åtskilliga invändningar dock till sist följde henne på eget skepp tillsammans med tjugo man, ty han ville ej vara henne underlägsen, ifall de skulle blifva osams.

Grima ägde en vidlyftig stol, å hvars rygg en stor bild af Tor var utskuren. Om morgonen sade hon:

»Nu vill jag ordna arbetet i dag. Midt på stugogolfvet sätter jag min stol, och den skall du sitta i, Tormod, när de främmande komma hit. Och så länge Tordis är här i huset, må du ej resa dig upp ifrån den. Ja, du må sitta kvar där, om det ock tyckes dig sällsamt, hvad här sker, ty det skall ej gagna till något att krypa undan i vrårna, om döden ändock är dig bestämd. Du, Gamle, skall hänga en kittel öfver elden och koka sälkött däri. Du skall kasta allsköns sopor på elden och se till, att det ryker duktigt. Själf skall jag sitta i dörren och spinna och taga emot de främmande.»

De gjorde, som Grima befallte. Då höfdingen Torkel Leifssons och Tordis skepp styrde mot land, satte Tormod Kolbrunarskald sig på stolen, Gamle hängde upp kitteln och lade sopor på elden, så att röken rullade omkring i huset och det blef så tjockt mörker, att man intet kunde se.

Grima satte sig vid tröskeln och spann och sjöng något, som ingen kunde förstå.

Under tiden lade skeppen i land, och besättningen gick upp till gården.

Grima hälsade på höfdingen Torkel och bad honom stanna där, men han svarade:

»Tordis från Långonäs är med här i följet; hon är viss på, att hennes skoggångsman Tormod döljer sig hos dig. Nu är det vår vilje, att du utlämnar honom, om du vet, hvar han är, ty det kan bekomma dig illa, om du håller undan en fredlös man för Tordis och hennes son».

»Jag finner det besynnerligt», svarade Grima, »att den tanken kan falla Tordis in, att jag gömmer en fredlös man för så mäktigt folk som de på Långonäs, då jag sitter här med bara en enda man i huset.»

»Ja, visst är det underligt», sade Torkel, »men lika fullt skola vi nu rannsaka gården här.»

»Det skullen I hafva fått», återtog hon, »äfven om I ej haft så mycket folk med eder. Alltid är det mig en glädje att se dig i mitt hus, men illa behagar mig Ejnarfjordingarnes våldsamhet och den ödeläggelse, de tillärna mitt hus.»

»Blott jag och Tordis skola gå in och rannsaka», sade Torkel.

Därpå gingo de in i huset; men länge dröjde de ej därinne, ty husen voro ej stora, och när de ryckte upp dörren till hvardagsstugan, var denna så full af rök, att de intet kunde se. Sedan gingo de ut och genomletade gården.

»Jag kunde icke rätt se, hur det stod till därinne i stugan», sade Tordis, »för rökens skull, som var där. Nu skola vi gå dit igen och taga bort luckorna, så att röken kan komma ut och vi kunna se oss omkring en smula.»

Tordis och hennes son gingo hän till stugan och togo bort luckorna. När röken drifvit bort, sågo de Grimas stol stå midt på golfvet, och bilden af Tor med hammaren syntes på ryggstödet; men Tormod Kolbrunarskald sågo de alls icke till.

»Det finnes ännu hedendom kvar hos Grima», sade Tordis, när de åter utkommit; »ty jag såg guden Tors bild på hennes stol.»

»Ja, sällan kommer jag till kyrkan», svarade hon, »för att där höra lärda mäns predikningar, ty jag hafver lång väg dit och icke just mycket folk här hemma, som kan se till huset. Men ofta när jag ser Tors bild, som jag kan både bryta itu och bränna, så snart jag det vill, rinner det mig i sinnet, huru mycket större han är, som hafver skapat jord och himmel och alla ting, synliga och osynliga, och som gifver lif åt allt och ingen mäktar öfvervinna.»

»Kan vara, att slikt rinner dig i sinnet», återtog Tordis, »men vore icke din vän, höfdingen Torkel, här med så många män i sitt följe, så skulle jag nog ha kunnat krama sanningen ur dig, ty jag är viss om, att du vet, hvar Tormod gömmer sig.»

»Nu går det, som ordspråket säger», återtog Grima, »att ofta tager den miste, som måste gissa sig fram, äfvensom, att den alltid af något hägnas, hvars dödsstund ännu icke är inne. Men du kan behöfva, att goda andar vaka öfver dig, så att djäfvulen ej får den makt med dig, som du gärna unnar honom; ty det kan ursäktas, att man stundom gissar miste, men icke det, att man tviflar på sanningen, då man får den i händerna.»

Därmed skildes de. Tordis och höfdingen Torkel vände åter hem, och Tormod Kolbrunarskald var räddad. —

_______________________________

En annan af sagorna har att berätta om en enlevering, som man söker företaga med tillhjälp af en trollkvinna, men hvars fullbordande hindras af en annan trollkunnig person.

Den rike bonden Vemund på Island kom en dag till sin frände Narve och talade om för honom, att han hade ett giftermål i tankarne, och han bad Narve vara sin böneman.

Hallstens dotter Tora på gården Höfde var kvinnan, han ville äga.

Men Narve svarade, att den planen säkerligen icke kunde få någon framgång, ty mön var redan en annans fästekvinna, nämligen bonden Helges i Årskog.

»Det giftermålet likar mig ändock», förklarade Vemund; »ifall du förmår skaffa mig henne.»

Sedan foro de, tio man i följet, bort till en kvinna vid namn Isgärd och togo natthärbärge hos henne. Hon var en ansedd kvinna, synnerligen trollkunnig, och det är berättadt, att hon var giljaren Vemunds väninna.

Hon gaf det rådet, att de redan nästa dag skulle rida bort till några båtskjul, som voro resta i närheten af den åtrådda möns fädernegård Höfde, där hennes bröllop komme att firas.

»Kanhända I i morgon», sade hon, »kunnen få eder något byte, ty då kommer brudföljet att draga där förbi.»

Nästa dag redo de bort till båtskjulen, såsom hon tillrådt, och höllo sig dolda där, medan gästerna samlade sig uppe i bröllopsgården.

Bland dem var en vettig och trollkunnig man vid namn Stenfinn, hvilken var bjuden för att roa de andra.

Det är berättadt, att bruden själf satt i sin frustuga omgifven af många andra mör, till dess tiden var inne, då kvinnorna skulle infinna sig i bröllopshallen. Då kom en af huskarlarne för att hämta dem. Han tog bruden Tora i hand och ledde henne öfver tröskeln, medan de andra följde.

Men så snart de kommit ut på gården, sänkte sig öfver dem ett sådant mörker, att de icke kunde se en hand för sig, och huskarlen fick sig i detsamma ett hårdt slag mellan skuldrorna och ett annat i hufvudet. En väldig stormby tog fatt i bruden, så att hon i ett enda tag for ned till det ena båtskjulet.

Då hördes i dess dörr ett högt rop:

»Tagen nu Tora, om det är eder angeläget att få henne, såsom I hafven sagt!»

Giljaren Vemund och hans män rusade fram. De grepo Tora, och Vemund satte henne framför sig upp på hästen. Sedan sprungo de andra i sadeln, och de redo bort med bruden.

Men när de nådde fram till en gård, där en bonde vid namn Gunnsten bodde, häjdades deras ridt.

Det kom sig af den sluge Stenfinns trolldom inne i bröllopsgården; hvarom följande förtäljes.