Nur auf LitRes lesen

Das Buch kann nicht als Datei heruntergeladen werden, kann aber in unserer App oder online auf der Website gelesen werden.

Buch lesen: «Den bergtagna: En kärlekens tragedi», Seite 4

Benedictsson Victoria, Axel Lundegård

Schriftart:

VIGGO

Tack, fröken. Farväl.

FRÖKEN SVENSSON

får tårar i ögonen; vänder sig hastigt om och går

Sällskapet troppar af. Louise, som följt dem ut i förstugan, kommer in igen och stänger dörren efter sig

*

VIGGO

Puh! Går af och an på golfvet. Louise har åter slagit sig ned vid fönstret, stirrande ut.

BOTILDA

kommer från venster med en bricka; dukar af kaffebordet

Kors en så’n massa blommor! Det må jag säga! Och ändå sitter hon der igen och ser ut som om hon hade sålt smöret och tappat pengarne. Jo, det nyttar visst att vara vänlig mot henne! Går ut i köket.

VIGGO

till Louise

Huru är det med dig, Lisa lilla. Säg mig det nu.

LOUISE

Jag vet det inte sjelf – Jag känner mig så främmande, så hemlös här i mitt hem. Jag fryser.

VIGGO

Du saknar Paris?

LOUISE

Ja.

VIGGO

Jag förstår det så väl. Här gapar tomheten emot dig från hvarje vrå. Här har du lefvat omgifven af dina kära – och nu är du ensam kvar.

LOUISE

Ensam? Ja! Men det är inte bara det – Menniskorna äro ju så vänliga emot mig, men – det är som om jag inte hörde hit – Allt hvad de tala om är mig så likgiltigt, deras intressen synas mig så små – och deras ofinheter plåga mig —

VIGGO

Du menar —

LOUISE

Jag menar deras sätt att blanda sig i andras intimaste förhållanden – deras fnittrande, deras klumpiga häntydningar – allt är mig emot. Det pinar mig. Jag tycker det är rått. Om det fins någonting i verlden, som borde vara heligt, så vore det väl det —

VIGGO

sakta

Det gjorde mig så ondt – det der med fröken Svensson —

LOUISE

Hon är den enda af hela sällskapet, som har en smula finkänslighet i behåll – hon och kamrern —

VIGGO

Det är ju alltid två menniskor, som du kan umgås med i din ensamhet.

LOUISE

skakar på hufvudet

Också de äro mig främmande. Allt är mig främmande här. Det förefaller mig sjelf löjligt – såder – efter ett par månaders vistande i Paris – men det är så. Det är som om håret kunnat gråna på mitt hufvud under dessa fjorton dar, och hjertat frysa till is i mitt bröst.

VIGGO

Säg mig nu allt, Louise. Någonting har inträffat – någonting som —

LOUISE

Det pinar mig att tala om det —

VIGGO

Också med mig?

LOUISE

Ja, Viggo, också med dig.

VIGGO

reser sig upp

Förlåt mig. Det var inte min mening att pina dig. Jag trodde bara inte —

LOUISE

Hvad?

VIGGO

Att du också kände dig främmande för mig.

LOUISE

sträcker ut sin hand efter honom

Det gör jag inte, Viggo. Men jag kan inte tala om det. Jag tycker, du borde förstå mig ändå. Jag vill ingenting dölja för dig – det fins ingenting att dölja. Jag skulle önska, att jag vore af glas, och att du kunde se allt, som rör sig inom mig – allt det der, som jag har så svårt att profanera med ord.

VIGGO

Nu förstår jag. Böjer sig ned och kysser henne på pannan. Kära lilla syster!

LOUISE

Det fins en gammal saga om en jungfru, som blef bergakungens brud. Jag mins den mycket dunkelt – men jag tror, hon dårades af glansen i trollens verld; och se’n hon en gång sett den, längtade hon alltid dit igen.

Jag är som den jungfrun i sagan – bländad af glansen i en verld, som icke är min – det stolta, fria lifvet derute …

VIGGO

Också jag har känt något liknande —

LOUISE

skakar på hufvudet

Inte som jag. Du är lycklig, du. Du är en riddare, som stiger ditner och hemtar sin brud – Jag? Hvad är jag? – En skugga, bunden till en annans tillvaro – dömd att fjerran ifrån honom föra en sjelfständig och derför overklig existens —

VIGGO

Det der förstår jag inte.

LOUISE

Förstår du inte, att denna känsla måste bryta mig loss från mitt föregående – derför att den strider mot mina grundsatser, min uppfostran – ja, mot sjelfva min naturs egendomligheter – Derute ha de friare tyglar – der ger man sin kärlek för stunden – icke för lifvet.

VIGGO

stirrar framför sig ett ögonblick under tystnad; derpå säger han sakta

Jag borde inte ha rest ifrån dig derute. Jag borde ha stannat hos dig. – Nu efteråt kommer det för mig, hvilken underlig beklämning, som grep mig, då vi skildes – det var en så bestämd aning om, att en olycka hotade dig —

LOUISE

Den olyckan hade du inte kunnat afvärja … och för resten … är det en olycka att en enda gång i sitt lif ha fått erfara, hvad det är att älska och vara älskad tillbaka?

VIGGO

vänder sig bort för att dölja sin rörelse

Jag kan inte längre skilja svart från hvitt. Jag erkänner min oförmåga. Förlåt mig, att jag trängt in i din hemlighet och sjelfkärt trott mig kunna gagna dig med mina råd … Här kan ingen menniska råda.

LOUISE

Inte så, Viggo! Du är alltid så finkänslig och god. Du har inte trängt in i mitt förtroende – tvärtom – du är den enda menniska, som jag kunnat tala med om detta …

VIGGO

med tårar i ögonen

Jag vill dig väl. Jag ville så gerna se dig lycklig. – Men jag känner med dina nerver – det är en åratal igenom samlad längtan, som nu slagit ut. Den har vuxit i lön under alla dessa år – nu, när den blommar, har den så djupa rötter genom hela din varelse, att den aldrig kan ryckas bort. Bara vissna och dö – men när den vissnar, vissnar du sjelf med den …

LOUISE

Du har förstått det. Ja, Viggo, ja, så är det.

VIGGO

Det är som att stirra ut i mörka natten – man ser inte en hand för sig. Böjer sig fram mot henne. Säg mig nu uppriktigt, kära lilla syster – vill du att jag stannar hos dig?

LOUISE

skakar på hufvudet

Det hjelper inte. Du har rätt – här kan ingen menniska råda.

Tystnad

VIGGO

Hur kom det sig?

LOUISE

Vet inte! Kanske af glansen kring hans namn – kanske deraf, att hans verld var så främmande för min, att den just derigenom drog mig oemotståndligt till sig … Eller – sakta – kanske det var min natur, som tog ut sin rätt … att älska en gång.

VIGGO

Och nu strider naturen sin strid på lif och död …

LOUISE

Jag fruktar striden är utkämpad redan. Jag känner inte längre mig sjelf. Jag är som en gengångare här i dessa tysta, låga små rum, der damtygen kläda möblerna som hvita liksvepningar. Är det jag, som lekt och vuxit upp här? – Som trott på Gud och känt mig trygg och stark i medvetandet om mina fasta grundsatser? – Nu ha de alla störtat i grus under mina fötter.

VIGGO

Tag vara på dig sjelf – och tag vara på framtiden!

LOUISE

Det fins ingen framtid. – När jag tänkte på att stanna här i kylan alltid – tänkte på, att år skulle komma och gå, utan att jag fick se honom – höra hans kära stämma – att dag skulle glida bort efter dag, utan att så mycket som ett bref förde bud mellan honom och mig – då såg jag, att de dagarne och de åren icke skulle synas mig värda att lefva. För mig fans hvarken glädje eller skönhet – ingenting annat än en oändlig tomhet —

Då skref jag. Jag vet inte hvad. Men det darrade nog mellan raderna min fruktan att bli glömd.

VIGGO

Huru länge är det sedan du skref?

LOUISE

skakar på hufvudet

Jag vet inte om jag väntat länge eller kort. Jag vet inte om dagarne mist sin längd eller om de icke längre ega något slut … tiden har blifvit något formlöst, som flyter i ett … jag vet blott att tomheten är evig.

Tystnad

VIGGO

sakta

Om han nu ber dig komma?

LOUISE

Jag skulle lyda honom blindt – om han också bad om mitt lif.

VIGGO

stryker med handen öfver hennes panna

Jag skall inte pina dig med några råd. Men du är exalterad nu. Kanske skall du se annorlunda på allt detta, se’n dina nerver kommit i ro.

Från förstugan höres ett lätt buller: ett par galoscher, som tagas af och en paraply, som stötes mot golfvet. Strax derefter knackar det på dörren och kamrer Möller kommer in

*

KAMRERN

bugar sig

Jag har tyvärr inte kunnat komma ifrån förr än nu, men jag ville ogerna försaka nöjet att personligen få lyckönska fröken Louise på födelsedagen.

LOUISE

räcker honom sin hand

Tack, herr kamrer. Tack för blommorna. Det var så snällt.

KAMRERN

Åh för all del, det … Helsar på Viggo. God dag, Viggo Pihl! Jag hörde just, att du var kommen – det blir ju ett kort besök, denhär gången?

VIGGO

helsar

Ja. Jag reser vidare med ett-tåget.

KAMRERN

Jag hör det, ja. Till Paris?

VIGGO

Ja.

KAMRERN

till Louise

Fröken Louise tycker väl, det är tråkigt, att Viggo reser så snart?

LOUISE

Naturligtvis. Men det får man ju finna sig i. Det var roligt att se honom i alla fall – fast det var kort.

KAMRERN

Det blir nog mycket folk med på tåget. Här har varit ovanligt lifligt i dag.

VIGGO

ser på klockan

Och jag har mitt bagage att ställa om. Det är kanske på tiden, att man ger sig af.

LOUISE

Redan?

KAMRERN

artigt

Tiden går fort i angenämt sällskap.

VIGGO

ser Louise in i ögonen

Vill du, att jag skall stanna? Då stannar jag.

LOUISE

Tack, Viggo, tack. Det visste jag nog. Men du skall resa.

VIGGO

tar hennes hand

Farväl då, lilla Lisa.

LOUISE

med tårar i ögonen

Farväl, Viggo … och … helsa Paris.

VIGGO

Adjö, kamrer.

De skaka hand

KAMRERN

Adjö, Viggo. Lycklig resa.

VIGGO

Tack. Går till köksdörren, öppnar den och ropar utåt. Adjö, Botilda! Nu bär det af igen!

*

BOTILDA

kommer i dörren, torkande handen på förklädet

Adjö, herr Viggo! Får se kamrern och niger djupt. Nej, men att kamrern är kommen, och fröken har ingenting sagt! Nu skall jag ta in kaffe!

LOUISE

Jag får verkligen be om ursäkt, att jag inte tänkt på …

KAMRERN

Tack, inte för min skull.

LOUISE

Det är väl inte kaffedags längre – Men ett glas vin får jag väl bjuda på? Botilda, tag in litet vin.

KAMRERN

Tack – men – hm! om jag får vara alldeles ogenerad – blodet stiger mig alltid åt hufvudet, om jag dricker vin på förmiddagen —

VIGGO,

som under tiden tagit på sig reskappa, hatt och galoscher ute i förstugan, nickar ännu en gång in genom dörren. Adjö, adjö!

LOUISE

Adjö, Viggo.

BOTILDA

Får man ingenting alls bjuda kamrern på?

KAMRERN

Tack, Botilda – jag skall ingenting ha.

BOTILDA

mysande

Kamrern får åtminstone sitta en stund och hålla fröken sällskap, annars leds hon för galet.

Går ut i köket

*

KAMRERN

Ja, jag vill gerna stanna en stund, om fröken Louise inte har något emot det.

LOUISE

Åh! Hur kan kamrern tro det.

KAMRERN

Säg bara uppriktigt, hvilket fröken Louise vill. Jag vill så gerna göra alldeles som fröken Louise vill. Kanske fröken Louise helst vill vara ensam? Fröken Louise är nog mycket ledsen öfver att Viggo reser?

LOUISE

Ja. Det är så tomt —

KAMRERN

medlidsamt

Kan jag ingenting göra – hm! – jag menar – fröken Louise vet ju —

Det höres en signal från stationen

LOUISE

Nu gick tåget.

KAMRERN

Ja.

Tystnad

LOUISE

söker att beherska sig

Det har väl varit mycket folk på banken i dag?

KAMRERN

Ja.

LOUISE

Men nu är arbetet slut för i dag?

KAMRERN

Åh – nej. Det fins arbete nog för hela eftermiddagen – gud ske lof.

LOUISE

Tycker kamrern om att arbeta?

KAMRERN

Ja. Det är det enda som hjelper, när lynnet är tungt.

LOUISE

sakta

Jag önskar, att jag också hade ett arbete.

KAMRERN

Åh! – Kvinnans verkningskrets är hemmet. Fröken Louise’s arbete borde vara att göra ett hem ljust och gladt.

LOUISE

skakar på hufvudet

Jag önskar, att jag hade ett arbete, en mans arbete. Jag förstår så väl, att det kan hjelpa mot sorger och bekymmer – om man gräfver ner sig i det helt och hållet, egnar sig åt det med hvarje fiber. – I tankar. – Timme efter timme går, siffrorna rada sig upp framför en på papperet … tanken släpper dem inte för en sekund … och tiden rinner, utan att man vet, hvart den tar vägen. När man så till sist är trött till kropp och själ … hur härligt måtte det då inte vara att lägga sig ner och sofva från alltsammans … sofva lugnt och utan drömmar … hemta krafter till morgondagens slit …

KAMRERN

Tala inte så, fröken Louise. Det gör mig så ledsen. Det är någonting så hopplöst och brustet … någonting i tonfallet och i ögonens och ansigtets uttryck, som … Tar hennes hand. Hvarför är fröken Louise inte som förr? Hvad har händt? Hvad är det, som tynger? Har fröken Louise inte längre förtroende för sin gamle vän? Kan jag ingenting göra … det skulle vara min högsta önskan.

LOUISE

Det går nog öfver.

KAMRERN

Är det sorgen, som tynger? Fröken Louise är ensam nu i sitt fordna hem, der allt påminner om de kära, som gått bort. Fröken Louise behöfver komma bort härifrån i andra omgifningar – i nya förhållanden.

LOUISE

Ja.

KAMRERN

Om fröken Louise fick ett nytt hem att styra och ställa med, så skulle nog sorgen lindras så småningom.

LOUISE

tiger

KAMRERN

flyttar sin stol närmare

Mins fröken Louise den sommaren, då jag såg Louise för första gång? Louise var ett barn och satt på mitt knä och läste franska lexor – Louise satt der så tryggt, som om den platsen var hennes och alltid skulle förbli det. Jag var Louises »stora vän» – det fans ingen som hon tyckte så bra om, som mig, sade hon – och ibland slog hon armarne kring min hals och kysste mig —

Det är längesedan nu, men jag mins det grant. Louise växte upp … hon satt aldrig mer på mitt knä … och hon glömde visst, både att jag varit hennes »stora vän», och att hon kysst mig – Jag glömde det inte, jag. Jag har väntat i tjugo år. Det är inte första gången, jag gör den frågan, som jag nu upprepar för sista gång. Kanske Louise tycker, att det är efterhängset? Men Louise var så ung förra gången. Jag kunde så väl förstå, att Louise ville se sig om i verlden först. – Sedan kommo ju sorgerna och – jag visste, att Louise aldrig skulle ha lemnat sin gamla mor ensam med den sjuka systern —

Nu står Louise ensam i verlden – och har sett nog – kanske mer än nog – af lifvet derute. Nu frågar jag igen: Vill Louise bli min hustru?

LOUISE

stirrar framför sig med tårfyllda ögon

KAMRERN

Louise skall inte svara strax; men tänk på hvad jag sagt. Jag är ju inte någon yngling, längre, och Louise är ingen oerfaren ung flicka. Men en vänskap så gammal som vår har djupa rötter – och tjugo års tillgifvenhet är kanske, när allt kommer omkring, en mera solid basis för ett äktenskap, än ungdomens flyktiga tycke.

LOUISE

skakar på hufvudet

KAMRERN

Detta gäller Louise – inte mig. Jag kan inte tänka mig större lycka på jorden än att få kalla Louise min hustru. Och jag skall aldrig fordra af Louise mer än Louise sjelf vill ge – det tror Louise mig väl om? Jag önskar bara, att jag hade rätt att – med min tillgifvenhet – ge Louise det stöd, som —

LOUISE

Det kan aldrig ske.

KAMRERN

reser sig upp och börjar gå af och an på golfvet, kämpande med sin rörelse; stannar så framför henne igen

Är det – med ansträngning – någon annan?

LOUISE

Ja.

KAMRERN

Då ber jag om förlåtelse – men – ja, blif inte ond – men – med ett förplågadt uttryck – kunde fröken Louise inte ha sparat mig dethär?

LOUISE

Jag visste ju inte – och – det är inte som kamrern tror. Jag kan inte tala om detta – jag kan inte – det – det är så förfärligt —

KAMRERN

ser på henne med en lång, medlidsam blick

Jag har pinat – förlåt – det skall aldrig hända mer. Men – fröken Louise tror ju, att jag är hennes vän?

LOUISE

Ja, ja, det vet jag. Tack, tack för allt.

*

BREFBÄRAREN

knackar på dörren, öppnar den och räcker in ett bref

M: lle Louise Strandberg! Var så god.

LOUISE

skyndar fram och griper det; häftigt upprörd

BREFBÄRAREN

God middag!

Går

*

LOUISE

håller brefvet framför sig, liksom tveksam

KAMRERN

Jag generar väl inte?

LOUISE

Åh – nej. Men om kamrern tillåter – går bort till fönstret, bryter brefvet och läser. Efter hand som hon läser, få kinderna färg, och hela ansigtets uttryck förändras.

KAMRERN

efter en stund

Jag hoppas det är goda nyheter!

LOUISE

vänder sig om

Åh – förlåt mig – jag glömde —

KAMRERN

Det var goda nyheter – det syns.

LOUISE

sakta och allvarligt men alltigenom med samma uttryck af dämpad lycka

Godt eller ondt – allt ligger i framtidens hand.

KAMRERN

pekar på brefvet

Der fans läkemedlet, som jag inte kunde ge.

LOUISE

Är kamrern ledsen på mig?

KAMRERN

Ack – nej.

LOUISE

Jag rår ju inte för det. Det är som hade jag gått ensam i långa år, med natt på alla sidor – och så plötsligt hört en röst som ropat mitt namn ur mörkret – långt borta.

KAMRERN

Måtte den rösten inte leda vilse, det önskar jag så innerligt. – En smula bittert. – Jag ropade också jag, men det hörde fröken Louise aldrig.

LOUISE

Förlåt mig. Jag är så tacksam – så riktigt af hjertat tacksam —

KAMRERN

Om jag kunde – på något sätt vara – till minsta tjenst.

LOUISE

räcker honom sin hand

Tack, det vet jag nog, och jag litar på, att kamrern fortfarande vill ha mina affärer om hand.

KAMRERN

Det är ju ingenting annat än min skyldighet som tjensteman i banken. Penningarne äro ju disponibla, och —

LOUISE

Låt oss icke tala om affärer nu. Jag måste tänka mig om, och sedan kommer jag till kamrern och rådgör – innan jag reser —

KAMRERN

När reser fröken Louise? Och hvart?

LOUISE

Jag vet inte när … i morgon … eller om några dar. – Till Paris.

KAMRERN

Gud gifve lycka på färden. Farväl.

Går

*

LOUISE

öppnar dörren till köket och ropar

Botilda.

BOTILDA

Jesses så glad hon ser ut! Nu har han friat.

LOUISE

Nej, Botilda, det har han inte.

BOTILDA

Inte? Men hvad i Herrans namn är det då? Hon är ju alldeles förändrad.

LOUISE

Är middagen färdig?

BOTILDA

Ja, men hvad i Guds namn går åt henne?

LOUISE

Jag är hungrig. Har du något godt till mig?

BOTILDA

Jag har inte gjort annat, se’n hon kom hem, än laga ihop mat, som hon skulle tycka om – och hon har knappt rört den.

LOUISE

I dag ska’ du få se på annat.

BOTILDA

När gick kamrern?

LOUISE

Nu nyss. Hör – Botilda – jag reser min väg om ett par dar.

BOTILDA

Jesses hvad är det nu för konster, hon har för sig? Hvart ska’ hon resa?

LOUISE

Till Paris.

BOTILDA

Ja, jag säger då det, hon är alldeles från vettet! Våga sig ut på sjön nu när det regnat i 14 dar – tänk ett sådant djyp.

LOUISE

Tag nu in maten, så är du snäll.

Botilda försvinner i köket

IV.
Paris, följande år, en afton i April

Samma atelier, men nu mycket elegant dekorerad, med nya möbler, mattor, gobeliner, studier i ram, m. m.

I ena hörnet på en kolonn omgifven af palmer och andra bladväxter står en marmorbyst af Alland; der nedanför en chäslong. Längre fram ett pianino.

Taklampor och japanesiska lyktor äro tända i ateliern och i trädgården utanför, dit glasdörrarne stå öppna.

Erna, Bergström, Johansson, Lind m. fl. konstnärer sorla och glamma kring en bål derute. Alltemellanåt stämmer en manskvartett upp en sång.

Viggo och Lilly sitta i förtrolig tête à tête på chäslongen inne i ateliern.

LILLY

Ack jo, Viggo! Jag vill mycket hellre bo med dig hemma i en svensk småstad, än stanna här i Paris.

VIGGO

Hur är det möjligt? – Det stolta, fria lifvet härute —

LILLY

Ju mer jag ser af »det stolta, fria lifvet härute», dess mer skrämmer det mig.

VIGGO

Är du en sådan liten harunge?

LILLY

Ja. Jag kan ligga vaken ibland om nätterna och tänka, och ju mer jag tänker, dess värre blir det. Jag blir riktigt mörkrädd till sist. Och då vet jag ingen annan råd än att krypa alldeles ner under täcket – det hjelper. Trycker sig in till honom. Då tänker jag på dig och önskar, att du vore hos mig.

VIGGO

smeker henne

Stackars min lilla harunge! – Hvad är det egentligen, som hon är så rädd för?

LILLY

hviskande

Kärleken.

VIGGO

muntert

Så-å? Det har jag aldrig märkt.

LILLY

stryker med handen genom hans hår

Nej, för jag kan inte låta bli att tycka om dig. Det är just det som är olyckan.

VIGGO

Jaså! Det är en olycka.

LILLY

Inte att jag tycker om dig; men att jag inte kan låta bli.

VIGGO

Skulle du önska, att du kunde låta bli.

LILLY

Ja, för när du så inte brydde dig om mig längre, så skulle jag inte heller bry mig om dig.

VIGGO

Jaså! Ja men nu bryr jag mig händelsevis om dig – rätt mycket, till och med.

LILLY

Nu ja.

VIGGO

kysser henne

Ja just nu!

LILLY

Men i morgon?

VIGGO

Troligen i morgon också.

LILLY

Ja men sedan? Framtiden? Den kan du inte svara för.

VIGGO

Kan du det?

LILLY

Jag tycker, att jag kan. Vi kvinnor känna visst i allmänhet djupare än ni män.

VIGGO

Derom tvista de lärde. Men de lärde äro partiska – det ligger nästan alltid en olycklig kärlekshistoria bakom deras visdom. De gamle ungkarlarne säga: »ha! kvinnorna äro trolösa!» De gamla ungmörna: »ha! männen äro flyktiga!» – Men historien lär oss, att det fins flyktigt och trofast folk både bland män och kvinnor.

LILLY

Då måtte olyckan vara den, att de trofaste alltid förälska sig i de flyktige.

VIGGO

Alltid?

LILLY

Ja, eftersom en af dem alltid tröttnar.

VIGGO

En sådan liten pessimist! Skrattar. Och så menar du, att eftersom du sjelf är en mycket trofast liten tös, så …

LILLY

Du får inte göra narr!

VIGGO

smeker henne

Kära barn! Hur kommer du på så dystra tankar?

LILLY

Åh, jag har exempel nära till hands.

VIGGO

Erna och Henrik?

LILLY

Ja.

VIGGO

Hvad vet du om dem?

LILLY

Åh, du tror väl också, att man inte har ögon, fast man är ung och oerfaren. – Han är så svartsjuk och oresonlig. Och Erna —

VIGGO

Hvad är det med henne?

LILLY

Jag vet knappt. Men jag tycker ibland, att hon ger honom anledning till det. – Tror du, att hon håller af honom?

VIGGO

Hvad tror du sjelf?

LILLY

Hon har blifvit så underlig på den sista tiden – Ja, det började strax efter det Louise kommit tillbaka. Hon är så nervös, så häftig – ja, ibland tycker jag, att hon är riktigt elak.

VIGGO

Men han är då också en riktig mes. Han bara gnäller och åbäkar sig. Du har kanske rätt i en del af det du sade nyss om kärleken. Men man skall då också taga på den med en smula förstånd … Jag menar: man har då en viss skyldighet att visa sig från den älskvärda sidan, om man vill bli älskad tillbaka. Inte sant? Slår armen kring hennes lif och lutar sitt hufvud mot hennes bröst. Man skall taga vara på hvad man har. Kärleken är en ömtålig blomma, som behöfver mycken vård. Den blomman är det bästa lifvet skänkt mig. Jag skall värna om den med allt hvad jag eger af ömhet och klokhet.

LILLY

kysser honom på pannan

Det skall också jag —

*

LOUISE

kommer inifrån sofrummet; då hon får se paret på chäslongen, vill hon draga sig tillbaka

VIGGO

tar sakta sin arm bort från Lillys midja

Louise!

LOUISE

småleende

Förlåt mig! Det var ju tråkigt, att jag skulle störa.

VIGGO

Du stör oss inte. Fråga Lilly – gör hon?

LILLY

Nej. Inte Louise.

VIGGO

Sitt nu ner hos oss ett ögonblick. – Sången derutifrån låter så bra på afstånd. Och här är så vackert, härinne.

LOUISE

sätter sig

Ja, här är vackert, det ser jag sjelf bättre än någon annan.

LILLY

Åh, det är minsann inte svårt att se!

LOUISE

För er alla är det bara det yttre, de vackra möblerna, färgernas harmoni – För mig är det själen, doften af det hela – det, som gör detta rum till mitt hem.

LILLY

Det der förstår jag, men inte Viggo. Det der måste man vara kvinna för att kunna känna – Jag menar så der, att man håller af hvarenda möbel, som en kär vän – derför att den varit vittne till —

VIGGO

afbryter

Vet du hvad vi talade om, när du kom?

LOUISE

Talade ni verkligen?

VIGGO

Ja. Men det var ett gammalt tema.

LOUISE

Om kärleken?

VIGGO

nickar

Lilly är skeptisk.

LILLY

Åh fy dig!

VIGGO

Hon har sett på lifvet med sin nittonåriga erfarenhet och funnit, att kärleken är en olycka, ty en af de älskande tröttnar alltid —

LILLY

Viggo! Det är riktigt skam af dig.

LOUISE

lägger sin hand på Lillys panna

Dethär ljusa hufvudet är så klokt, så klokt —

VIGGO

Jaså! Är också du en kärlekens pessimist?

LOUISE

Nej. Jag tror, det är bäst, att inte på förhand plocka bladen af nyponblommorna vid vägkanten – om man också vet, att morgondagens vind skall sopa dem bort.

LILLY

Jag kan inte låta bli.

LOUISE

Hvarför grubbla? Lägg ditt hufvud mot hans axel och var glad åt att vara älskad! – Lyckan kommer och lyckan går. Kanske stannar hon kvar – kanske inte – i alla händelser är det fruktlöst att söka binda henne.

VIGGO

Det der är hvad man kallar filosofi.

LOUISE

Ja, men inte pessimism.

*

HENRIK

kommer med dyster uppsyn in från trädgården

LILLY

sakta till Viggo

Usch, der är han. Jag är säker om, att han vill jämra sig. Kom, låt oss gå.

De gå ut i trädgården

HENRIK

sätter sig på chäslongen

Åh, Louise, jag är så olycklig.

LOUISE

Hvarför ska’ ni plåga hvarandra.

HENRIK

Det är ju inte jag!

LOUISE

Jo, du är svartsjuk.

HENRIK

Kan jag väl annat! Hon vill knappt erkänna, att det är skilnad på mig och hennes andra bekanta. Och om jag vågar yttra ett ord af klagan, så straffar hon mig med en raffinerad grymhet, som om jag begått ett brott.

LOUISE

Jag tycker nog, att hon kunde vara annorlunda emot dig, men du är ju också —

HENRIK

Hon är grym, hon är kall, hon är hård.

LOUISE

Nej, hon är god.

HENRIK

Mot alla andra – bara inte mot mig – derför att jag älskar henne – och derför att min kärlek gör mig vek.

LOUISE

Jag tycker, ni skulle kunna vara så lyckliga, ni två. Hon har ju sjelf velat vinna dig, och du begär inte bättre än att få vara henne trogen.

HENRIK

Hon borde ha varit karl. Deri ligger hela felet. Hon har en fullkomligt manlig karaktär. Hon tröttnar och hon kastar bort.

LOUISE

Är en man alltid sådan?

HENRIK

Jag är inte sådan. Men annars – Ifall han inte träffar på en kvinna, som vrider hjertat ur bröstet på honom, som pinar honom med glödande tänger – Sådan är hon! Böjer sig ned och snyftar.

LOUISE

Stackars barn! Du blir aldrig någon man!

HENRIK

knyter händerna

Jo! Jag skall bryta med henne! Jag står inte ut med dethär.

*

Erna och Bergström komma från trädgården, glada och upprymda, blossande på cigaretter. Efter hand komma flere konstnärer in och bilda konverserande grupper på golfvet. Sången har tystnat

BERGSTRÖM

Jo! Tjo hej! Jag skall ut till Fontenay och måla naket ute.

ERNA

Du är tokig!

BERGSTRÖM

Snick snack! Det ska’ bli någe’ styft må du tro!

ERNA

Hvad ska’ det bli då?

BERGSTRÖM

En naken pojke, förstår du!

ERNA

skrattande

Han fryser ihjäl.

BERGSTRÖM

Asch – han är delvis klädd i pels.

ERNA

Delvis klädd i pels? Skrattar. Hvad skall han föreställa?

BERGSTRÖM

Det vete fan – ett namn hittar man väl alltid. Kolossalt vacker kropp! – Du skulle se hans ben! Det vore något för dig.

ERNA

Gör mig en cigarett så är du hygglig. Min tobak är slut.

BERGSTRÖM

Det är min snart också. Men för dig skulle jag offra min sista droppe hjerteblod, det vet du.

ERNA

Tack. Jag föredrar tobaken.

Bergström sätter sig ner på en stol och rullar cigaretten

LIND

i det han kritiskt skärskådar Allands byst

Styf karl! Ja, gu’bevars! Men konstig kropp! Konstig kropp, säger jag dig. Nu håller han på med en marmorgrupp, har jag hört. Den är snart färdig, och han är sjelf i en sådan der feber som han alltid är i, då han gör någe’ styft. Men ingen slipper in i hans atelier. Jag försökte i går.

JOHANSSON

Du ja! Du springer ju alltid rundt och snokar. Inte kan man undra på, att monsieur Alland stänger sin dörr.

LIND

Kan man inte undra? Är jag kanske inte också – Kunde han inte ha godt af ett råd —

Allmänt skratt

BERGSTRÖM

lemnar Erna cigaretten

Jaså, det tycker du! Att Gustave Alland borde ta’ råd af dig!

LIND

Det vore väl fan, om han inte skulle ha godt af, att en kamrat gjorde honom uppmärksam på ett och annat —

*

I detsamma öppnas dörren och Alland kommer hastigt in. Han studsar först vid åsynen af de många menniskorna, men då han ser sig observerad går han ogeneradt fram emot Louise och helsar

ALLAND

Jag kommer kanske olägligt. Jag visste inte, att ni hade främmande.

LOUISE

förlägen

Det är min fosterbror Viggo, som firar födelsedag —

ALLAND

vänder sig till Viggo, som står i dörren till trädgården

Tillåt mig att gratulera. Jag hör, att ni firar er födelsedag.

VIGGO

Tack.

ALLAND

helsar på Lilly, som står vid sidan om Viggo

God dag, fröken Walldén. Har jag den äran att vara igenkänd? Jag har träffat er här en gång förr.

LILLY

Skulle man inte känna igen en så berömd man som ni, när man en gång har haft den äran att bli föreställd för er!

ALLAND

Det var samma dag monsieur Pihl skulle resa. Jag mins det mycket väl. Ni kom utifrån – Jag mins hur rödblommig och frisk ni var – riktigt förtjusande —