Slit honom bort, innan han bitit sig fast vid ditt hjerta! Res!
Det är – är inte som du tror. Jag är stark nog att inte låta honom komma mig närmare, än jag sjelf vill.
Du är svagare än jag – och mig tog han.
Jag vill inte resa. Jag vet, att min längtan efter att se honom – bara se honom och höra honom tala – då skulle bli mig öfvermäktig.
Tror du, det är bättre att stanna?
Ja.
Du är ett barn. Du vet inte hvad du gör.
Jo. Jag vet hvad jag gör.
Du tror dig stark – för det du kanske stått emot en enda gång! Det skall komma igen – frestande – lockande. Och till sist skall han tvinga bekännelsen fram – med tortyr, om det behöfs.
Var icke rädd! Antingen af fri vilja eller också icke. – Låt oss tala om något annat —
– Jag har börjat arbeta. Jag vet icke hur det kommer sig, men arbetet föder hos mig alltid en så stark längtan efter lycka – efter kärlek. Jag blir fullkomligt värnlös – en kvinna kan fånga mig genom att sträcka ut sin hand —
– Jag håller på att modellera en furstinnas byst. Hon är rik och vacker – och hennes man vårdslösar henne —
– Sådana kvinnor som hon ha en obeskriflig makt öfver mig. Hon är fullkomligt fördomsfri, men så nobel och fin. Den man, hon älskar, blir en lycklig man.
– Jag blir nog hennes offer en dag —
Han är en mästare i att vrida knifven om i ett sår. Man tycker, man vill dö af smärta. Man börjar tro på sin makt att binda honom, trots hans egna försäkringar. Men man binder honom aldrig. Han är hal som en ål. Man må rispa honom så att blod kommer fram – man kan ändå inte hålla honom kvar!
Har han – berättat – det der – för dig?
Hvilket?
Som du talade om nyss – det der om henne – som han höll på att modellera?
Ja. Och jag har skäl att minnas det. Det var efter det, som jag gaf mig.
Tror du – tror du också att – att det var sant – det der —
Sant – men färglagdt. Han har alltid någon furstinna, som han modellerar. Och han vet att använda henne. Han gör henne till bulvan i sin kvinnojagt. Jag har förstått det sedan. Jag har i minnet gått igenom hans plan steg för steg – efteråt är man alltid så klok! Jag kunde ha slitit håret af mig i blygsel öfver att ha låtit öfverrumpla mig. Men det var ingen öfverrumpling. Jag kunde inte annat. Tanken på, att en annan skulle få de smekningar, han nyss gett mig – den tanken brände mig som eld. Och jag visste, att han talade sant, att jag måste välja – att jag antingen måste bli helt och hållet hans, eller också uppge honom helt och hållet. Det kunde jag inte.
Så kom det.
Du var lycklig?
Ja. Det var den skönaste tiden i mitt lif. Några sekunders tystnad; så rycker hon sig lös. Nej, nej! Det är inte sant. Det är en olycka. Det är skam och förnedring. Smekningar ger han nog – mer än nog – men intet af den trygga tillgifvenhet, man törstar efter! Hans kvinnohunger gör honom opålitlig. Han är så liten! Han är så narraktig i all sin storhet. Och gentemot oss kvinnor har han intet samvete.
Jag har aldrig sett dig så vacker som nyss – den enda sekunden. Du har varit lycklig – mycket lycklig.
Jag har lidit alla helvetets kval! Du vet inte hvad det är, att se sig försmådd.
Jag tycker, man borde alltid ha minnet kvar. Ibland tänker jag, att bara ett sådant minne skulle kunna vara nog att kasta ljus öfver hela ens kommande lif.
Minnet! Nej. Det kastar intet ljus. Tvärtom! Han har smekt 50, 60, 100 kvinnor före oss. Och till oss alla har han sagt, med samma bedårande tonfall: »du är god. Jag håller af dig».
Tror du också, att det tonfallet alltid klingat äkta?
Ja. Just derför är det så farligt att lyssna till. Han är en stämningsmenniska. Alla dessa kvinnor har han gett en bråkdel af sitt eget jag, ett uns af verklig känsla. Derför har han nu så litet kvar. Och det, han har, är bara hyfvelspån, som flammar upp en sekund och dör.
Ja – jag – jag har kanske – låtit vårt umgänge på tu man hand – fortgå – alltför länge – alltför fritt – Jag har varit svag – jag hade bordt tillbakavisa – slår öfver i en annan tankegång – Han har nog rätt – välja – Detta är inte hållbart längre.
Så reser du väl?
Ja, ja, ja – Jag måste bort. Jag har aldrig förr än nu vetat, hvad frestelse är – Om han nu kommer – ? Jag bad honom komma hit igen i kväll —
Då stänger du din dörr.
Nej. Inte i kväll. Jag kan inte skiljas ifrån honom utan farväl. Det skulle bli alltför tungt. Men i morgon —
Reser du?
Det tror jag —
Du vet inte hvad du vill! Du är redan snärjd.
Jag kan inte resa utan att säga honom, hur kär han blifvit mig.
Det är ett farligt experiment.
Jag tror – ibland – att han håller af mig – mer än andra.
Det trodde också jag.
Om han – om han nu bad mig – bli sin hustru!
Alla ha vi tänkt detsamma! Men han låter aldrig känslan löpa af med förståndet! Han binder sig aldrig. Han vet, att det tar slut. »Allting vissnar», säger han. Och när det är slut, kysser han galant på hand och går sin väg. Och så är man ensam – ensam —
– Res hem. Ryck dig lös nu. Du är svagare än jag – och – jag vet hvad jag led. – Det var som om kropp och själ skulle slitas i sär.
Det är öfver nu. Och smärtan har gjort mig hård. Eld härdar. Jag var mjuk – ödmjuk. Jag såg upp till honom. Jag kunde ha krupit i stoftet för hans fötter. Det der tål ingen man vid – och minst han. Nu är jag hans jemnlike. I Luxembourg hänger mitt sjelfporträtt i salen nästintill hans egen marmordröm. – Hatet ammade kraft och arbetsduglighet. När man kan hata, kan man också lefva.
Det kan inte jag.
Dess värre för dig! Res derför. Gräf dig ner i din vrå derhemma – och glöm.
Ja, ja. Jag vill hem! Det käns som om jag varit instängd i en underjordisk trollverld, der ljuset är flammor och glädjen består i menniskors tortyr.
Kanske fins det räddning deruppe, der solen lyser, skogen står grön och vinden blåser kallt från hafvet —
Det blef ingenting af med séancen. Och här har ni mig nu igen.
Tack! Jag trodde knappast att —
Hvarför trodde ni knappast att – ?
Derför att – Ser hän till Erna, som vikit ett par steg tillbaka, då Alland gick emot dem och nu står stilla med venstra handen mot bröstet, stirrande på hans ansigte.
Jag vet inte, om fröken Walldén känner mig – i alla händelser försmår hon alltid min helsning, när jag någon gång har det nöjet att möta henne på gatan —
Se der en kvinna som förstår att drapera sig – »i sin värdighets mantel», heter det visst. Går fram emot Louise, som står stilla, blek och med nedslagna ögon. Men hvad är det med er? Ni ser så underlig ut.
Det är ingenting – det – går nog öfver —
Säg. Hvad är det – Har fröken Walldén spelat donna Elvira? – Men se då på mig åtminstone! Hon slår upp ögonen. Eller har jag gjort er ondt på något sätt? Har jag sårat er?
Om så vore – hvad skulle ni bry er om det?
Icke bry mig om att jag sårat er? Med det insinuerar ni ju, att jag skulle vara rå! – Hvad är det?
Ingenting – åh ingenting. Jag är bara litet melankolisk – eller sentimental, om ni så vill. —
Hvarför är ni det då?
För ingenting! Jag är väl sådan af naturen. Ni skulle bara finna det löjligt.
Nej, nu vill jag veta det.
Det är bara det, att jag skall lemna Paris.
Nu snart?
I morgon.
Så-å. Det har beslutits hastigt.
Ja.
Har ni haft underrättelser hemifrån?
Nej.
Men hvarför – Böjer sig fram emot henne; dämpadt. Är det för min skull?
Ja.
Det är inte möjligt! Menar ni – menar ni verkligen att – att jag kunde bli farlig för er?
Ni är en underlig varelse. Ni är ju inte kvinna. Ni är inte barn. Ni är – ingenting.
Jag är en kvinna, som begynner åldras.
Koketteri! Ni vet, att ni är ung, ser ung ut, känner ungt – Men inte som kvinna.
Har jag inte rätt?
Nej.
Ni kan inte älska.
Jag får inte – Jag vill inte.
Hvad tror ni kärleken bryr sig om hvad man får och vill.
Nej – tyvärr!
Nu är du min!
Nej. Lägger armarne kring hans hals, sluter ögonen och smyger sitt hufvud in till hans bröst.
Hela din varelse säger: ja. Hvarje nerv i din kropp, hvarje droppe af ditt blod!
Nej. Jag är rädd. Det är mig emot – emot min natur, min uppfostran, mina grundsatser.
Kvinnor veta aldrig, hvad de vilja, och du vet det icke. I det fallet är du åtminstone kvinna. Gör sig lös. Nå ja – som ni behagar! Ni nordbor äro icke födda under Romeos och Julias stjerna.
Var inte hård. Det gör mig så ondt. Vi ska’ ju skiljas nu, skiljas för alltid. – Eller – vill du att jag stannar? Jag skall göra allt hvad du vill, bara inte detta enda.
Halfhet! Nej. Då är det bättre att du reser.
Jag kan inte. Jag har varit så lycklig. Det var som om solskenet kom in i rummet med dig. Det blef ett jubel inom mig, som om alla himmelens fåglar sluppit lösa. När du var borta fans det ingen glädje i verlden, när du var hos mig var all sorg och tungsinthet så långt borta, som om de aldrig skulle kunna nå mig mer. Du ser hurudan jag blifvit på dessa få dagar, då jag inte fått se dig. Det är som om jag skulle dö eller bli vansinnig. Hvad tjenar det till att tala om vänskap och välvilja. Jag älskar dig och olyckan är obotlig.
Är det en olycka att älska?
Det käns så.
Tiden lär en alltid att glömma.
Inte mig. Det sitter för djupt.
Stackare! Det gör mig så ondt om dig. Jag har svårt att förstå det – din natur är så olik min. Men jag tror, att du är sann, och jag skall hjelpa dig. Jag skall inte tänka på mig sjelf. Du skall resa. Du duger inte för lifvet härute. Du är för vek. – Res hem, gift dig med någon bra karl, lef lugnt och stilla, som det passar med din natur och din uppfostran.
Jag kan inte.
Du får inte vara svag. Du skall inte stanna här – då kan jag inte skona dig. När jag möter ett motstånd så måste jag bryta det. Motstånd och hinder egga mig – jag blir mig icke sjelf mäktig.
Du är så god. Just derför är det så svårt.
Jag god? Det har ingen sagt mig förr än du.
Har ingen sagt det af alla de kvinnor, som älskat dig?
Nej.
Men de ha tänkt det.
Det tror jag knappt.
Jag vet det. Du är god. Du förtjenar att bli lycklig.
Du vet det går oss icke efter förtjenst här i lifvet. —
Du har inte lärt känna mig under denhär tiden. Jag har varit så tryckt af din öfverlägsenhet – derför har jag icke kunnat tala.
Jag trodde, att du sett mina svagheter framför allt. Jag har aldrig försökt att dölja dem.
Just derför har jag dess tydligare sett din storhet —
Tror du då inte det är sant, som folk säger: att jag kulminerat – att jag gått tillbaka?
Det har jag aldrig trott.
Jag skall visa, att du har rätt! Jag skall visa, att jag ännu har makt att skapa konstverk som bedåra!
Ja, gör det!
Kan det verkligen intressera dig, om jag lyckas eller icke?
Åh! Du vet inte hur äregirig jag är för din räkning! Du känner mig inte.
Nej. Jag känner dig inte. Du har djupare botten än jag nånsin vetat af. Går fram emot henne, tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på pannan. Farväl! Tack för denhär tiden. Och tänk på mig någongång.
Alltid, alltid!
Lycklig? Jag undrar om jag skulle kunna bli det – jag menar så der lugnt och stilla, som andra menniskor. Jag tror det ibland. Jag fordrar icke så mycket. Men den kvinna, jag skulle lefva tillsammans med – alltid – måste vara af en oändlig blidhet, just derför, att jag sjelf är så orolig och nervös – Han tiger en stund; derefter tillägger han sakta. Jag har icke träffat många sådana kvinnor i mitt lif.
Hur många?
Två.
Det var en för mycket.
Ett hvardagsrum, lågt till taket. Två fönster med små rutor, draperade af hvita gardiner. I fönsterkarmarne blomma fuxier, pelargonier och kaktusväxter. På väggen midt emot fönstren dörrar till kök och matrum; i bakgrunden en tredje dörr, till en förstuga med hvitrappade väggar och tegelgolf beströdt med enris.
Gammaldags möbler, stelt anordnade. Hvita öfverdrag kläda soffan och stolarne. Framför soffan står ett tomt divansbord med en hvit duk. Hemväfda mattor ligga i kors öfver golfvet.
Regnar det såhär alltid?
Kära grynet, det må hon väl veta, att det gör. Det regnar alltid, när höet står ute.
Det har inte varit solsken en enda dag, sen jag kom hem. Inte en enda dag har gatan sett annorlunda ut, än nu.
Nej, hur skulle den väl se ut? Den ser ju ut som vanligt.
Som vanligt – Ja, det är just det —
Om en inte skulle resa bort för annat, än att bli missnöjd med allt, en har, så kunde en lika gerna stanna hemma.
Det är sant, Botilda. Man borde alltid stanna hemma. Reser sig. Hvad är det för en dag i dag?
Kors så hon frågar! Det är ju hennes födelsedag.
Ja, men dagen i veckan?
Det vet hon väl, att det är Onsdag. Det är ju torgdag i dag.
Onsdag – inte mer. Tänk – bara fjorton dagar, som jag varit hemma. Jag kom ju en Onsdag?
Ja.
Fjorton dar! De ha varit som fjorton år. – Det är som om allting skulle somna – stå stilla och dö – och dammet lägga sig som ett täcke öfver allt.
Jesses, dammet måtte en väl kunna hålla ifrån sig!
Men kära barn, tänk på hvad hon gör! Rena duken! Slätar ut den med sitt förkläde.
Jag vet inte, hvad det går åt henne, sedan hon kom från det olycksaliga Pariset. Hon är sig inte sjelf lik.
Nej, det är jag inte.
Hon måtte väl inte gå hän och bli som Agnes!
Då dör jag hellre.
Slå inte ut sådana stora ord till Vår Herre! En får nog gå här, så länge Han vill.
Kära hjertandes, inte ska hon gråta på sin födelsedag. Det är inte något godt varsel.
Jag kan inte hjelpa det.
Hon har det ju så bra. Alla menniskor tycka ju, att hon är snäll och rar. Hemlighetsfullt. Kan hon gissa, hvad jag såg i dag morgse, då jag gick på torget?
Nej.
Klockan var bara sex, men kamrern var redan ute i sin trädgård – och kan hon gissa hvad han gjorde?
Nej.
Plockade blommor. Till en riktigt fin blomsterbukett, kantänka – Nog vet en hvar den skulle hän, alltid!
Ja, kamrern är ju alltid så snäll.
Jo, jo men! Skulle väl det vara! Han har väl sina randiga skäl, kantänka!
Nu kom tåget.
Det är väl en förfärdelig hop folk och fä med, kantänka. Det är stor hästmarknad, må hon veta. Patron Svensson är inne med alla tre unghästarne – Går hän till fönstret. Nej, se hur dom vimlar ut! Patron på Tjellmo – och prosten i Wallby – och inspektor Knutson! Men hvem är den unge herrn, han går med?
Viggo! Nej se, Viggo! Viftar med sin näsduk utåt.
Ja, minsann är det inte herr Viggo! Jag hade så när inte känt igen honom! Nej, se så brådt han har. Kantänka. Ja, nu får jag ut och ställa om kaffe, så han kan få en smula varmt i sej!
Viggo! Du här.
God dag, Lisa lilla. Och lycka på födelsedagen! Tar af sin långa reskappa, ställer galoscher och paraply i förstugan, kommer in och stänger dörren. Seså! Nu får jag helsa på dig ordentligt! Håller hennes hand i sina båda och ser på henne, förvånad. Hvad du är förändrad!
Tycker också du det?
Det är alldeles påfallande. – Är det Paris? Eller sorgen efter mor, som gjort dig såder …?
Såder?
Ja, såder – liksom större – liksom mer kvinlig än förr?
Kom nu fram och sätt dig. Botilda kommer strax med kaffe. Du är väl trött efter resan?
Inte spår. Det skall mycket till innan jag blir trött.
Hvila dig behöfver du väl åtminstone, du som vi andra.
Ja, men inte ännu. Jag reser vidare med ett-tåget.
Reser du? Hvarthän?
Till Paris. Jag fick litet pengar för min bok, och så har jag tre tidningar att skrifva korrespondenser till. Så jag hoppas kunna slå mig fram.
Jag trodde, du skulle stanna här nu – Jag blef så glad öfver att se dig – Jag trodde … får tårar i ögonen.
Jag har köpt direkt biljett … stryker öfver hennes hår. Så … så. Inte ledsen för det!
Se god dag, Botilda.
Tack för det, herr Viggo. Och god dag igen! Det var då en glädje och en öfverraskning på födelsedagen, kantänka! Sätter brickan på bordet, torkar sin hand på förklädet och räcker fram den, nigande. Välkommen får en väl säga! Och var så go’ nu och ta’ en kopp kaffe. Jag tänkte, det kunde göra godt, när man rest långa vägar.
Tack, tack, Botilda! Serverar sig. Det skall minsann bli riktigt skönt … Nå – hur står det till annars?
Tackar som frågar, herr Viggo, mig gamla skrå går ingen nöd åt, må veta. Men si fröken – hon är visst inte riktigt som hon skulle vara – till Louise – Ja, hon får ursäkta att jag säger det rent ut, men sen hon kom hem från det välsignade Pariset, har det va’tt en enda jämmerlighet – och derför var det minsann riktigt väl, att herr Viggo kom, för kan inte det muntra upp henne, så vet jag ingenting —
Vi få minsann inte behålla honom. Han reser med ett-tåget.
Jesses då, hvad står på? Efter det är så’nt hastverk?
Ingenting står på – men jag skall till Paris.
Ska’ han dit nu igen?
Om jag kunde begripa, hvad det kan vara för märkligt med den sta’n!
Jo – det är det märkliga med den stan, att se’n man en gång sett den, så längtar man alltid dit igen.
Så är det … ja.
Då borde man aldrig ge sej dit! – Ska’ herr Viggo inte ha mer kaffe?
Nej, tack.
Då blir det väl bäst, jag tar ut det igen, så det kan hålla sig varmt. – Jag trodde, dom skulle komma nu i rappet.
Hvilka?
Dom som kommer och gratulerar, kantänka. Här är ju födelsedag i huset – fast inte syns det på fröken, gu’bevars! Hå, hå – ja ja.
Hur är det med dig? Du är så nedstämd och frånvarande … Tala nu om för mig, hvad det är.
Ingenting, Viggo, ingenting.
Är det slut med förtroendet?
Nu kommer här folk …
Man får väl inte dra syndafloden in i rummen. – Sätt paraplyerna tillhopa der i hörnet, Agneta – så der! Låna mig din näsduk, så får jag torka af bukettpapperet – det är alldeles genomblötadt …
God dag, kära Louise! Och har den äran att gratulera! Räcker fram buketten. Det var ett förskräckligt regnande.
Har den äran att gratulera! Räcker också fram buketten.
Tack, tack.
Och se herr literatören! Kommen för födelsedagens skull, förstås! Det var ju roligt. Räcker hand.
Var så god och stig fram, tant. Får jag bjuda på en kopp kaffe? Går till köksdörren och ger order åt Botilda.
Tackar som bjuder. Tar plats i soffan. Fröken Knutson sätter sig på en stol vid bordet. Nå, herr literatör, som kommer från stora verlden – hvad nytt?
Ingenting, det jag vet! Annat än, att det är ett förskräckligt regnande!
Nå, det är ju ingenting precis nytt. Här på orten har det varit alldeles förskräckligt – Höt står ute – och Gud vet, när det kommer under tak.
Vi skulle haft skogsparti i Lördags, men i sådant här väder kunde det naturligtvis inte bli af.
Nej, det förstås.
God dag, Botilda.
God dag, Botilda.
Får jag lof att servera tant?
Tack, mitt barn, tack.
God dag, kära Louise! Har den äran att gratulera!
Tack, tack Gerda. Tack Hanna, tack Sofi. Var så god och stig fram! En kopp kaffe? Serverar.
God dag, herr Pihl. Vi hörde just, att ni var kommen!
Har nyheten redan spridt sig?
Ja, vi voro inne i butiken och hemtade Gerda, och der sa’ dom —
Det var knappt vi känt igen er i dender långa kappan.
Det var inte mycket smickrande för det, som fans i kappan.
Åh – det har jag nu min egen tanke om – känner jag Gerda Svensson rätt —
Fröken Svensson säger ju sjelf, att hon knappt kände igen mig.
Det är bara som hon pratar – tro mig. Hela sta’n vet, hvem som sitter på första sidan i hennes album.
Åh fy, tant.
Jag har ingenting sagt – jag. Men jag försäkrar herr literatören, att friare – det har Gerda Svensson ingen brist på.
Det har jag aldrig betviflat.
Hur länge stannar herr Pihl i sta’n?
Till klockan ett.
Till klockan ett?
Ja. Jag reser vidare med tåget söderut.
Redan? Vi hade hört, att herr Pihl skulle stanna här en månads tid.
Ja, det är till och med inte utan, att man räknat en smula på det. Ungdomen skall ställa till sällskapsspektakel, och herr literatören skulle spela med.
Det gör mig ondt, men jag antar, att min plats inte blir svår att fylla.
Säg inte det!
Vet ni hvad ni skulle spela?
Förste älskare?
Ja. Men emot hvem?
Mot er?
Gerda Svensson skall spela hufvudrollen, förstås.
Det gör fröken Svensson ju alltid.
Hvad menar ni med det?
Det vet vi väl? Att ni är samhällets primadonna assoluta.
Hvad Louise ser ledsen ut.
Gör jag?
Ja, det vore synd att säga annat. Kan inte literatören finna på något medel att muntra sin fostersyster mer? Hon är alldeles förskräckligt melankolisk.
Ja, Louise har ju aldrig hört till de riktigt glada —
Men nu är det alldeles som om hon vore förhexad. Hon är sig inte lik.
Nej, vi fjäsa för henne och pyssla om henne på alla vis, men det hjelper inte stort —
Åh, hur kan Gerda säga det. Jag är så tacksam för det ni äro snälla emot mig.
Ja, inte behöfver Louise leta länge efter folk, som vill vara snälla emot henne! Jag känner en herre, som bestämdt inte begär bättre, än att få pyssla om henne hela lifvet igenom —
Jag skulle helsa så mycket från kamrern och lemna denhär. Kamrern har så mycket folk på banken, att han inte kan komma sjelf, förr än banken stänges.
Tack, Lina. Helsa kamrern och tacka.
Tack, det skall jag.
Stackars kamrern!
Hvarför säger tant så?
Som är tvungen att sitta på banken hela förmiddagen!
Ja, jag är säker på, att hans tankar äro på annat håll.
Hm!
Behagar tant en liten tår kaffe till?
Nej tack, kära barn. Skämtsamt välvilligt. Vi ska’ laga, att det fins en tår till kamrern också, när han kommer. Han tycker så mycket om kaffe – klappar Louise på handen – i synnerhet när det serveras af denhär lilla handen.
Behagar ingen en påtår? Gerda? Hanna? Sofi?
Jo tack – kanske en liten tår.
Det var snällt.
Jag får väl se att komma åstad, annars är jag rädd, att middagen inte blir färdig i tid. Och Knutson blir i misshumör, om inte maten står på bordet klockan tolf. Reser sig. Ja, så är det att vara husmor.
Åh ja, men —
Det har du rätt i, mitt barn. Det är inte farligt alls, egentligen. Det har också sina behag, Louise lilla. Går fram emot Louise och räcker hand till afsked. Hur gammal är det egentligen, du blir i dag – om man får vara så näsvis att fråga?
Tretiotvå år.
Det är hög tid! Skrattande. Farväl, farväl! Helsa kamrern!
Farväl, farväl!
Adjö, Louise! Helsa – fnittrar.
Adjö, Louise.
Farväl, herr literatör. Lycklig resa!
Tack, tack!
Farväl, Louise. Det var ju tråkigt, att herr Pihl skall resa så snart. Det är du väl ledsen för? Det blir ju så tomt? Har du inte lust att titta inom till mig i skymningen? Ifall du tycker det är ensamt?
Tack, Gerda, tack!
Farväl, herr Pihl! Lycklig resa.