Buch lesen: «Den bergtagna: En kärlekens tragedi», Seite 2

II.
Junidag i Paris

Samma atelier, men flera, delvis nya, möbler. Draperier framför dörrarne. Några stora, japanesiska lyktor nedhängande från taket. På divanbordet en vas med rosor. På ett mindre bord vid sidan om chäslongen ett kabinettsporträtt af Alland.

Louise och värdinnan samtala framför dörren till entréen. Louise i ny, elegant parisertoalett.

VÄRDINNAN

Vi ha i dag den tjugoandra juni, och den första juli är atelieren ledig. Det är hög tid, att jag får den uthyrd.

LOUISE

Jag hyr den på en månad – två månader – ett kvartal, om så nödvändigt skall vara —

VÄRDINNAN

Nej, inte mindre än ett år, det sade jag er häromdagen, mademoiselle.

LOUISE

ser sig omkring; för sig sjelf

Lemna detta och flytta in i ett vanligt litet rum? Till värdinnan. Ett halft år – jag hyr den på ett halft år.

VÄRDINNAN

Ett helt eller inte alls. Den nya hyresgästen väntar på svar, och han räknar mig pengarne på bordet, mademoiselle – pengarne på bordet.

LOUISE

Det gör också jag.

VÄRDINNAN

Då har ni företrädet, mademoiselle.

LOUISE

Jag kan betala hälften nu och andra hälften första September. Jag har inte så mycket pengar att undvara strax.

VÄRDINNAN

Till den första September kan jag vänta. Men ni betalar mig väl litet för allt extra, mademoiselle?

LOUISE

Om ni låter mig få allt som jag vill, och —

VÄRDINNAN

med en blinkning

Man är diskret. Man har sett verlden. Nickar. Ni sätter nog värde på, att inte ha med något vanligt dumhufvud att göra, mademoiselle?

LOUISE

otåligt

Ja – ja —

VÄRDINNAN

Godt! Jag har varit mycket belåten med mademoiselle, derför skall ni också ha er atelier. Och monsieur är också en utmärkt herre, en riktigt nobel herre.

LOUISE

går hän till skåpet, tar fram en bundt sedlar och räknar upp summan

VÄRDINNAN

Och om det skulle vara någonting extra med uppköp eller uppassning eller dylikt, så står jag alltid till tjenst.

LOUISE

lemnar pengarne

Se der! Det är ju riktigt.

VÄRDINNAN

Alldeles rätt. Jag skall skrifva kvittensen och så gå efter ett timbre. – Ja, så är det möblerna, de möblerna som mademoiselles bror hyrt. De äro också lediga den 1: ste Juli.

LOUISE

Vi kunna ju tala om det sedan.

VÄRDINNAN

Godt. Ni kan få allt efter er egen smak, mademoiselle. Går.

LOUISE

blir stående och stirrar ut i luften

Åh, det är vansinnigt, vansinnigt! Men jag kan inte annat.

VÄRDINNAN

kommer in igen

Nu äro de här igen – fröknarna – hon, målarinnan häruppe och hennes syster. Hvad – ?

LOUISE

Låt dem komma in.

VÄRDINNAN

Godt. Jag står alltid på ert bästa, mademoiselle – släpper aldrig in någon utan att först ha sagt, att ni inte är hemma.

LOUISE

förströdd

Ja, jag vet —

VÄRDINNAN

Jag gör det af pur vänskap – det vet Gud i himmelen – af pur vänskap för er, mademoiselle, och den vackre monsieur – Ja, ja, blif inte ond, man har ju också varit ung en gång, fast det inte syns längre – men jag mins hur det var i alla fall! Springer ut.

*

LOUISE

dämpadt, lidelsefullt

O Gud i himmelen, hvar är han! Hvad har jag gjort! Hvarför kommer han inte. – Jag blir från förståndet!

Erna och Lilly komma in från entréen

ERNA

Sådana nyheter posten har fört med sig. Räcker Louise ett öppet bref. Läs!

LOUISE

läser; förströdd

Jag förstår inte.

ERNA

Förstår du inte, att jag fått stipendium?

LILLY

glädjestrålande

Nio tusen kronor! Ja, det vill säga tre tusen under tre år!

LOUISE

matt

Jag gratulerar dig, kära Erna.

LILLY

Och jag får lof att stanna!

ERNA

Det har jag inte lofvat säkert.

LILLY

Åh, du har visst inte hjerta att skicka mig hem.

ERNA

Jo, det blir nog bäst, att du reser hem med Louise.

LOUISE

Jag stannar nog – ännu någon tid.

ERNA

Du sade ju, att du inte hade råd?

LOUISE

Litet längre kan jag väl sträcka mig.

LILLY

Ja, det är rätt! Du har ju kontanter – behöfver bara skrifva till bankmenniskan derhemma – Klappar i händerna. – Åh, hvad jag är glad! Nu skall det lefvas!

ERNA

kärft

Lefvas, ja! – Louise har ju dragit sig tillbaka från oss alla —

LILLY

lägger sin arm kring lifvet på Louise

Ja, men nu ska’ hon dras fram igen!

LOUISE

till Erna

Hur kan du säga så?

ERNA

går planlöst omkring i rummet

Din dörr är alltid stängd för dina vänner numera – Studsar då hon får syn på Allands porträtt.

LOUISE

Jag är ju ofta på teatern – och så har jag mina franska lektioner.

ERNA

betraktar porträttet

Hvad heter din lärare?

LOUISE

förlägen

Det kan väl egentligen inte intressera dig.

ERNA

sätter porträttet och vänder sig om

Åh-nej, du har rätt. Låt oss inte tala om det.

LILLY

till Louise

Vet du hvad! Jag har haft bref från Viggo.

LOUISE

kyligt

Jaså.

ERNA

Sexton sidor! Hvilken massa dumheter de måtte innehålla!

LILLY

Åh – fy. Går till fönstret, tar fram brefvet och fördjupar sig i dess innehåll.

ERNA

till Louise

Så förändradt här är! Så mycket nytt i gamla skräpkammaren. Du plottrar visst bort vådligt med pengar? Då Louise ingenting svarar. Nå, ta inte illa upp, ungen min – Jag är ju van att vara allas förmyndare.

LOUISE

vänder sig bort

ERNA

Blef du verkligen ond?

LOUISE

Nej.

ERNA

För inte rör det mig, hvad du gör och inte gör. Ser sig om efter Lilly. Står hon inte der och läser det välsignade brefvet från den välsignade karlen omigen. Du evige! Det är fjerde gången!

LILLY

Inte! Det var bara någonting, jag skulle se efter.

ERNA

Javisst! Du »ser efter» på alla sexton sidorna!

LILLY

Åh tyst! Det var bara det, jag skulle tala om för Louise, att han fått förläggare till sina noveller och hoppas kunna bli fast korrespondent här och —

ERNA

härmar

– och – och – och! Ja, man »hoppas» så mycket, som aldrig blir af.

LILLY

Hvad är du i för humör i dag?

ERNA

Åh ja, åh ja. Man kan inte vara som sammet alltid.

LILLY

smeksamt inställsam

Men när man fått stipendium!

ERNA

Jag är glad invärtes. Men gå du upp på ateliern, ifall träbelätet skulle komma. Han lofvade hjelpa till med uppköp och sådant – till Louise – för vi ska’ ju ha en liten stipendiejunta, gu’bevars. Vi kom just för att be dig illustrera den med din närvaro.

LOUISE

Tack – Jag vet inte säkert, om jag kan —

ERNA

till Lilly

Skynda dig nu, för om ingen är hemma, blir han arg och går sin väg.

LILLY

Ja – men du kommer väl strax?

ERNA

Ja.

LILLY

– för det är så otrefligt att vara ensam med en karl, som bara sitter och glor. Nickar till Louise och går.

ERNA

ställer sig framför Louise och fixerar henne

Du går väl inte och blir sjuk igen?

LOUISE

Jag? Hur kan du tro det?

ERNA

Du ser så förstörd ut, så blek – och så förplågad. Hvad är det? Du har gråtit – ja, det tjenar till ingenting, att du söker dölja det. Man har sett sådant förr.

LOUISE

Jag har sofvit dåligt bara.

ERNA

Jaså, bara det.

Hör du, brukar Alland ofta besöka dig?

LOUISE

Åh, inte så ofta just – Någon gång. På sista tiden har det för resten varit mycket sällan – Jag är ju inte ofta hemma —

ERNA

Du har inte mycken öfning ännu, min vän.

LOUISE

Hvad menar du?

ERNA

I att ljuga. – Tystnad.

Du borde inte stanna här längre.

LOUISE

Jag förstår dig inte.

ERNA

Du är alltid i feber, alltid nervös. Och som du magrat! – Jag känner till det der!

LOUISE

Men Erna då!

ERNA

Jag vet, att det är ogrannlaga, men jag bryr mig strunt om det. – Alland är en bödel! Akta dig!

LOUISE

harmfullt

Jag tål inte att du talar illa om —

ERNA

Se bara! Du blir ond – det bevisar, att min varning inte var öfverflödig.

LOUISE

Med hvad rätt »varnar» du? Du känner honom ju inte.

ERNA

lidelsefullt

Jo! Jag känner honom! Jag känner honom genom min bästa vän. Han gjorde lifvet till ett helvete för henne – och så slängde han henne undan.

LOUISE

Det är inte sant. De bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.

ERNA

Hvem har sagt det?

LOUISE

Han har berättat det för mig.

ERNA

häftigt

Har han? Beherskar sig. Nå det är sant. Det ingår i hans anfallsplan. Men han nämner inga namn. – Och han förgyller – kom ihåg att han förgyller – sakta – framför allt sig sjelf!

LOUISE

Men hur kan du tro – ?

ERNA

med återvunnen sjelfbeherskning

Jag mötte honom härutanför.

LOUISE

glad

Gjorde du!

ERNA

Ja.

LOUISE

Här! Utanför?

ERNA

Ja, ja, ja. Det såg ut, som om han ämnat sig hit, men då han fick syn på mig, vek han om hörnet.

LOUISE

Då kommer han nog igen. Han brukar alltid titta inom, när han har sina vägar åt våra trakter.

ERNA

Det händer visst inte så sällan?

LOUISE

Åh – nej – men —

ERNA

Nå – kommer du i kväll?

LOUISE

Hvarthän?

ERNA

Det är mycket smickrande! Du mins inte ens, att jag för fem minuter se’n högtidligen inviterade dig.

LOUISE

skrattar

Jo, jo – visst mins jag – men jag vet inte —

ERNA

med ett elakt tonfall

Du har kanske – fransk lektion?

LOUISE

Åh – fy!

ERNA

Jaså, inte? Nå, då kommer du väl?

LOUISE

Ja, ja – kanske – en liten stund —

ERNA

Jaså! En liten stund! Tack! Fixerar henne. Du väntar Alland?

LOUISE

Ja. Han har inte varit här på en hel evighet – och —

ERNA

Ett par dar kan jag tro. Det är väl hela evigheten?

LOUISE

Du får inte bli ond, Erna, men – lemna mig nu, så är du snäll.

ERNA

Gud bevars! Jag skall inte genera! Går.

*

Louise går oroligt omkring i ateliern; ordnar sitt hår, sätter sig, tar en bok och försöker läsa. Strax derefter kommer

ALLAND

från entréen; går hän emot henne och kysser henne på pannan

LOUISE

Ändtligen! Jag trodde, ni aldrig skulle komma igen.

ALLAND

ser på henne

Så blek ni är. Så förgrämd.

LOUISE

Jag hade blifvit så van vid att se er hvarje dag.

ALLAND

torrt

Man skall akta sig för vanor.

LOUISE

vänder sig bort

Har ni varit ond på mig?

ALLAND

Ond? Nej – Men jag kommer för att träffa er. Era vänner intressera mig icke.

LOUISE

Mina vänner? Jag har inga. Jag har ju dragit mig tillbaka från dem alla.

ALLAND

Sista gången var här åtminstone fullt hus.

LOUISE

Och derför straffar ni mig genom att bli borta fem dagar.

ALLAND

kallt

Ni tager allting så högtidligt. Hvad gör det, om jag kommer eller blir borta —

LOUISE

bedjande, i det hon knäpper samman sina händer

Kom – som förr!

ALLAND

Så nervös ni är!

LOUISE

Jag kan inte uthärda att se er ond.

ALLAND

Jag är icke ond. Det är ni som är tragisk.

LOUISE

strider emot tårarne

Jag rår inte för det. Dessa dagar ha varit så förfärliga.

ALLAND

ser på henne och skrattar

Jag delar aldrig med någon.

LOUISE

Hur kan ni tala så! Är jag inte så likgiltig emot alla mina gamla bekanta —

ALLAND

Det begär jag ju inte; jag begär ju ingenting alls. Jag är det beskedligaste lam under solen.

LOUISE

Ni är ond. Åh, hvad skall jag göra för att få er god igen!

ALLAND

Seså! Låt oss inte bråka om det. Nu är jag ju här och – ser man på! En ny klädning. Är det för min skull?

LOUISE

Nej – ja – skrattar – jo.

ALLAND

Ni har fått ett helt annat uttryck i ögonen sedan någon tid. Och ni har lärt er skratta.

LOUISE

slår ned ögonen vid hans mönstrande blick

ALLAND

Svart ännu – ja, jag menar klädningen. Nå, den är vacker i alla fall. Men blommor måste det till. Tar några rosor från vasen på bordet och fäster dem vid hennes axel. Så der, det hjelper redan. Ni som är så smärt och fin, ni skulle se ut som en sagoprinsessa, om ni vore inhöljd i gaze och siden och spetsar. Vet ni af, att ni kommit att se så ung ut? Och så glad.

LOUISE

Det är som om jag varit blind; aldrig förr har verlden synts mig så grann som nu. Jag gläds åt allt på ett helt annat sätt än förr: åt sol, åt blommor, åt den stora vackra staden, åt de gråa broarne och åt lyktorna, som spegla sig i floden. Åh, det är så, att jag tycker andedrägten kan förgå mig.

ALLAND

Vet ni också af, att ni blifvit vacker?

LOUISE

Nej. Men jag önskar, jag vore det.

ALLAND

Aha! Ni är fåfäng!

LOUISE

Inte fåfäng, men – ja ni tycker ju om dem, som äro vackra.

ALLAND

Er skulle jag tycka om, antingen ni vore vacker eller ful.

LOUISE

lägger sin hand i hans

Tack. Det tycker jag mer om, än att ni kallar mig vacker.

ALLAND

En sådan underlig varelse ni är! En fågel, som setat i bur och släpat på vingen, men som nu blifvit fri och börjat kvittra. Lägger armen kring hennes skuldror och för henne fram till en spegel. Se sjelf! Tycker ni, att ni är samma menniska, som när ni kom?

LOUISE

Alla mina bekanta säga också, att jag blifvit ung.

ALLAND

Ser ni det! – Sätt er nu der och låt mig vara er kammarjungfru. Hon sätter sig på stolen framför spegeln och han löser upp hennes hår. Hvar har ni er kam? Så vackert krusigt hår ni har. Se hur det faller öfver pannan, lätt och fint. Och det håret pinar ni tillbaka. Så här skall det sättas upp – och så här – och så här! Nå? Klär det?

LOUISE

reser sig och ser i spegeln

Ja.

ALLAND

Får jag nu slippa se den otäcka klosterfrisyren?

LOUISE

Ja.

ALLAND

Så här tycker jag om er. Han böjer henne tillbaka och kysser henne. Ni är inte heller skygg för mig nu längre – som ni var den första tiden.

LOUISE

Nej. Ni har varit så enkel och så god och så vänlig. Jag känner förtroende för er. Och jag är lycklig.

ALLAND

Kom och lägg era armar kring min hals. Af egen, fri vilja. Visa mig, att ni vuxit sedan vi blefvo bekanta, att ni är en fri varelse, som vågar känna helt och vågar följa sin natur.

LOUISE

reser sig dröjande

ALLAND

Skygg ännu?

LOUISE

förebrående

Ni?

ALLAND

ser henne in i ansigtet och ler

Du!

LOUISE

lägger armarne kring hans hals

Det är ju det enda möjliga – och ändå är jag rädd för att säga det – småleende – det låter så underligt – till er.

ALLAND

omfamnar henne

En liten liten hängifven kvinna. Kan du också vara stark?

LOUISE

Hvarför skulle jag vara stark? Jag har ju dig.

ALLAND

Men när du inte har mig längre?

LOUISE

Inte – Hur menar du?

ALLAND

Jag har ju sagt dig, att kärleken inte räcker evigt.

LOUISE

drar sig tillbaka

ALLAND

sorgset

Också du skall hata mig en gång.

LOUISE

Nej, aldrig.

ALLAND

vekt

Hvad vet du om det? Du har aldrig stått vid branten af sjelfmord eller vansinne. Du vet ingenting om dig sjelf ännu. Om du flöt på en planka i hafvet, ensam med mig, och det gällde för en af oss att dö, så skulle du hugga tänder och naglar i mig. Sådant är lifvet, sådan är du, sådana äro vi alla.

LOUISE

Du får inte tala så styggt.

ALLAND

Hvar tror du den kärlek fins, som böjer sitt hufvud tyst och dör?

LOUISE

Jag ville hellre dö än göra dig ondt.

ALLAND

Det vet du icke – förr än du står tomhändt.

LOUISE

Tomhändt? Efter hvad?

ALLAND

Lyckan.

LOUISE

Du skrämmer mig.

ALLAND

Jag vill inte, att du skall komma till mig med förbundna ögon.

LOUISE

Jag förstår dig inte.

ALLAND

Inte?

LOUISE

Jag trodde nyss – nu vet jag inte hvad jag skall tro —

ALLAND

Så se på mig då! Han böjer sig fram emot henne och fångar hennes blick. Hvad ser du?

LOUISE

rodnar, förlägen

ALLAND

Mina ögon ljuga icke. Men jag binder aldrig mig sjelf och aldrig andra. Det är det, jag vill du skall förstå.

LOUISE

Ah – det är —

ALLAND

Det är frihet – lycka – lif – åt dig, som aldrig lefvat.

LOUISE

Det lifvet vill jag inte lefva.

ALLAND

D. v. s. du törs inte? Nå – ja, följ din natur! Han går tigande af och an på golfvet.

LOUISE

bedjande

Var inte ond.

ALLAND

När du är feg?

LOUISE

Det är jag inte.

ALLAND

Inte?

LOUISE

Det är inte feghet.

ALLAND

Är det motvilja då?

LOUISE

Nej, men jag rår inte för – det är som om något i min natur uppreste sig mot —

ALLAND

– mot hvad?

LOUISE

Mot det.

ALLAND

Hvad vill det säga?

LOUISE

Jag kan inte förklara det – det är – jag menar: att tala om kärlek och inte ge den för lifvet – hu!

ALLAND

Jag talar aldrig om kärlek. När den fins, lyser den ur mina ögon, strömmar den fram ur mitt väsen. Du vill ha ord och försäkringar. Du vill att jag skall svära vid himmelens stjernor att älska dig evigt.

LOUISE

Nej! Det behöfdes inga eder – uppsåtet – den redliga viljan vore nog.

ALLAND

Jag har det starkaste uppsåt att lefva, den redligaste vilja att klänga mig fast till lifvet – men jag förmår icke lägga en sekund till dess längd. Så är det också med kärleken.

LOUISE

Du förstår mig inte.

ALLAND

Så säga ni kvinnor alltid – Nå – det är möjligt, att så är.

LOUISE

Låt oss tala om något annat – låt allt vara som förr.

ALLAND

Jag kan icke hyckla. Mellan oss blir det aldrig som förr. Antingen mer eller mindre. Det är du som afgör.

LOUISE

Utan din vänskap kan jag inte lefva.

ALLAND

Sjelfbedrägeri! Kvinnor ljuga bort allting. Tar sin hatt. Men du måste välja nu.

LOUISE

bedjande

Stanna ännu en stund! Gå inte!

ALLAND

Se icke så högtidlig ut. Jag skall gerna stanna, om ni så vill. Men det blir bara pinsamt för oss båda.

Han sätter sig och lägger bort hatten; betraktar under tystnad hennes minspel och säger i dämpad ton

Det är icke mot mig, du kämpar; det är mot dig sjelf. Se hur förkonstlingen klämmer sina händer kring naturens strupe, för att förkväfva den! – Jag bara ser på; jag skall icke röra ett finger.

LOUISE

knäpper ihop händerna

Inte så bitter! Var god! Tala till mig som förr – säg någonting.

ALLAND

Hvad skall jag tala om? Då Louise icke svarar, fortsätter han i konversationston

Jag skall berätta er en historia. Sätt er der; var icke rädd. Jag söker aldrig tillskansa mig, hvad man icke ger frivilligt. Ni kunde resa med mig jorden rundt utan risk. Jag skulle icke röra er med ett finger, icke komma er en hårsmån närmare än såhär.

LOUISE

skyggt

Det lät så vackert, när ni sade »du».

ALLAND

Hvarför skulle jag säga »du»? Vi stå ju i intet förhållande till hvarandra. Vi äro två främmande menniskor – som ni sjelf vill. Men kanske ni inte bryr er om min historia?

LOUISE

Jo, ack jo.

ALLAND

lätt skämtsamt, men med en underton af allvar

Den handlar om mig sjelf, förstås. Konstnärer, som stannat i sin utveckling eller gått tillbaka, och män, som börja bli gamla, tala alltid om sig sjelf. Har ni lagt märke till det?

LOUISE

Åh —

ALLAND

Jag håller på att modellera en byst af en dam. Hon ser någorlunda bra ut – riktigt fula kvinnor vända sig aldrig till mig. Ryktet vet nemligen berätta, att jag aldrig förskönar mina offer —

LOUISE

Det fins nog tillräckligt af den sortens bildhuggare, som försköna – och de äro visst billigare.

ALLAND

småleende

Tror ni? Nå – ja. – Hon som jag håller på med nu, har ett af dessa ansigten, som äro så svåra att fängsla i bild just derför, att charmen ligger i uttrycket, i skiftningarne, i det spelande lifvet mer än i dragen. Hon är oregelbundet, själfullt vacker; när man talar med henne, känner man den der dallringen i nervsystemet, den der underliga, hemlighetsfulla dragningen, som vissa kvinnor äga – och veta af att de äga.

LOUISE

flyttar sig instinktlikt längre bort

ALLAND

Jag är, som ni kanske vet, mycket emottaglig för intryck, och alla mina blidare känslor samla sig oftast i hvad vi fransmän kalla tendresse. Jag tyckte strax, att det var synd om henne; hon var så ensam. Hennes man är en ungersk magnat, som lefver endast för hästar och kapplöpningar. Han är otroligt rik, har ett halft tjog älskarinnor och vårdslösar sin hustru.

LOUISE

Fast hon är vacker?

ALLAND

Han är en landtjunkare. Hans smak måtte gå i en annan genre – För resten fängslar skönheten ju icke evigt —

LOUISE

Nå – men hon?

ALLAND

Hon är en själsaristokrat och hon är stolt – verldsdam i hvarje fiber af sin vackra kropp. Hon har ett hof af tillbedjare, men hon finner dem fadda och tomma. Hon leker med dem som med hundvalpar – kastar bort dem, eller tillrättavisar dem, när de trötta henne. Hon är fullkomligt fördomsfri, men hon älskar ingen af dem —

– och hon längtar efter någon att älska, ty hennes lif är så fattigt midt i öfverflödet.

LOUISE

med ansträngning

Har ni varit bekant med henne länge?

ALLAND

En vecka knappt – men det är som hade vi varit tillsammans åratal redan. – Så blek ni är! Mår ni inte väl?

LOUISE

Jo, fullkomligt. Fortsätt, jag ber.

ALLAND

Sådana kvinnor som hon ha en otrolig makt öfver mig. Detta fullkomligt klara och medvetna, detta på en gång fria och kyliga – kyska – Hon har själs- och börds-adelns hela prestige. Generationers förfining ligger henne i blodet. Bara att se hur hon klär sig – ah! – Jag tycker nu en gång om, att en dam klär sig väl. Men det föraktar ni.

LOUISE

under stigande ångest

Nej – jag föraktar det inte.

ALLAND

Det käns, som hade hon börjat spinna silkesnät omkring mig – Jag blir nog hennes offer en dag. Jag tycker mig nästan på förhand besegrad – Jag kommer att falla på knä, blotta mitt bröst och säga: stöt till.

LOUISE

har rest sig upp, men vacklar och griper fatt i stolen

ALLAND

Hur är det? Ni mår fortfarande väl – icke sant? Då hon ingenting svarar, reser han sig upp, ser henne leende in i ansigtet och säger i förändrad ton Kära! Gör det så ondt, när sanningen skall fram. Du älskar mig! Lyfter upp hennes hand och kysser den.

LOUISE

rycker den häftigt bort

Nej! Ah – ni tror mig visst vara mycket naiv och dum – derför att jag inte lefvat i stora verlden som ni – men ni misstar er! Jag har genomskådat er. Från första stund! Jag ville – ville bara veta, hur don Juan brukar gå till väga! Er egenkärlek har gjort er blind – ni har gått i min snara —

ALLAND

tar sin hatt

I så fall har ni glömt att draga åt den —

LOUISE

utan att höra på honom

För mig har det varit intressant att studera verldsmannen, den ryktbare konstnären och – kvinnoeröfraren – Men ni? Hvad har ni haft för motiv till —

ALLAND

Motiv? Det fins aldrig mer än ett motiv? Men man dissekerar inte upp det! Det är som att skära i en sångfågel, stoppa upp den och sätta den på pinne i stället för att låta den flyga och sjunga! Det ligger något ofint och hjertlöst i det.

LOUISE

Hvad glädje kunde ni ha af en obetydlig varelse som jag? Hvarför? Hvarför har ni för hvarje dag dragit mig närmare till er? Jag förstår inte, hvad ni vill.

ALLAND

kallt

Jag vill aldrig något. För mig är lifvet en flod, och jag glider med dit händelserna föra mig.

Jag kom till er som menniska till menniska, öppet, förtroendefullt, utan biafsigter. Jag tyckte om er från första stund – och sade er det; så blef jag varm – och smekte er. Det der var allt lika naturligt för mig som att draga andan i frisk och ren luft. Men ni – ja, ni slog armarne kring min hals och återgäldade mina smekningar. Men ni tänkte bara på att samla erotisk erfarenhet, ni! Ni med era stränga grundsatser! Det var ju vackert – icke sant? – Åh, fy, fy! Vänder sig bort med ett uttryck af leda.

LOUISE

har satt sig ner på en stol, med armbågarne på dess ryggstöd; skyggar med handen för ögonen och gråter stilla

ALLAND

går nervöst af och an på golfvet

Det gör mig ondt om er, men jag kan icke hjelpa det; det är så vidrigt. Stannar framför henne. Och som en egenkär narr har jag skänkt er mitt porträtt; nu har ni väl ingenting emot, att jag tar det tillbaka.

LOUISE

bedjande, men utan att ändra ställning

Nej – åh nej, inte det! Låt mig få behålla porträttet!

ALLAND

rörd af det förtviflade uttrycket i hennes röst

Tag det då inte så svårt!

LOUISE

som förr

Låt mig få behålla porträttet.

ALLAND

Ja, ja – Men hvarför kunde ni icke låta det utveckla sig som det ville, detta som fans mellan oss två. Kunde det icke ha fått växa i fred. Hvarför skulle ni rifva i det med reflexionens plumpa fingrar.

LOUISE

Ja, hvarför, hvarför —

ALLAND

Trodde ni, att jag icke höll af er? För det jag berättade den der historien?

LOUISE

Ja.

ALLAND

Och så blygdes ni öfver att icke ha afvisat mina smekningar!

LOUISE

Ja, ja.

ALLAND

Ni har inga förutsättningar att förstå en natur som min. Ni vill mäta mig med ert ömkliga kälkborgarmått – och det passar icke. Då vaknar er reflexionssjuka: »hvarför? hvarför?» Hvilken småaktig misstänksamhet! Tror ni, man gör sig reda för, hvarför man kysser en kvinna? Om det icke faller af sig sjelf, så gör man det icke.

LOUISE

Jag var så förplågad – jag – jag förstår mig inte sjelf —

ALLAND

Trodde ni, att jag skulle anse er vara lättfärdig?

LOUISE

Ja.

ALLAND

Det är man icke med de der ögonen, den pannan och den munnen. Berör hennes ansigte lätt med sin hand.

LOUISE

Om ni kände de förhållanden under hvilka jag vuxit upp, skulle ni kanske förstå mig – och förlåta.

ALLAND

Stackare! Lifvet har varit hårdt emot er – det har gjort er misstänksam och bitter. Tystnad; han går omkring i rummet.

Det var sjelfförsvar; ni kände det, som om jag skulle komma att vålla er smärta – och er natur reagerade. Jag borde ha förstått det strax.

LOUISE

Ja, ja. Jag tror det – Jag var rädd, att ni skulle komma att gripa för djupt in i mitt lif.

ALLAND

böjer sig fram och ser henne leende in i ögonen

Och nu tror ni det icke längre?

LOUISE

småler emot honom utan att svara

ALLAND

skämtsamt i det han räcker handen till afsked

Då kanske ni tillåter, att jag drar mig tillbaka?

LOUISE

Åh-nej – stanna ett ögonblick ännu.

ALLAND

Jag kan icke. Ser på klockan. Baronessan har väntat mig en timma redan. Det blir icke mycket arbete af i dag.

LOUISE

Men om jag nu ber er —

ALLAND

Bed mig aldrig begå en taktlöshet emot en dam. – Då svarar jag nej.

LOUISE

Får jag inte se er mer i dag? Vill ni inte komma igen – efter séancen?

ALLAND

Jag vill i alla händelser ingenting lofva. Raljant. Jag binder mig aldrig – som ni vet —

LOUISE

bedjande

Kom igen!

ALLAND

bugar sig till afsked och kysser hennes hand

Au revoir! – Kanske à bientôt! Går.

*

LOUISE

ser efter honom genom fönstret; vänder sig derpå om och går fram på golfvet, lyfter upp sin hand, betraktar den ett ögonblick ömt och trycker till sist sina läppar mot den fläck, han kysst

Utanför höres ljudet af trätande röster:

»Mademoiselle är inte hemma!» – »Jo, det är hon!» – »När jag säger er, att hon inte är hemma!» – »Seså – bråka nu inte, gamla rifjern!»

ERNA

kommer in från höger, följd af värdinnan, som förgäfves söker hindra henne

VÄRDINNAN

Hon tränger sig in, menskan här. Det hjelper ju inte, hvad man säger.

ERNA

Jag har något att tala med m: lle Strandberg om.

VÄRDINNAN

Tala – tala! När jag säger, att mademoiselle inte är hemma.

ERNA

Der står hon ju.

VÄRDINNAN

Står hon – ja.

LOUISE

till värdinnan

Lemna oss nu ensamma, madame.

VÄRDINNAN

Bevars! Jag ska’ inte genera! Jag ska’ aldrig genera. Jag ska’ släppa hela verlden in! Med hatfulla ögonkast till Erna; mumlar Men vänta mig, du! Går.

*

ERNA

häftigt upprörd

Jag har något att tala med dig om.

LOUISE

Sitt – sitt ner, kära Erna!

ERNA

Tack. Går fram emot Louise och stannar framför henne.

Jag tycker inte om att gå krokvägar. Det gäller Alland.

LOUISE

Alland?

ERNA

Ja. Jag såg, han gick härifrån nyss. Jag har väntat på det.

LOUISE

Men jag förstår inte hvarför – Du känner honom ju inte och —

ERNA

Jag har ljugit för dig. Jag har känt honom. Det är derför jag kommer till dig nu.

LOUISE

betraktar henne forskande

ERNA

Du nämde, att han talat med dig om en målarinna, som —

LOUISE

Ja – ja —

ERNA

Den målarinnan var jag.

Lång tystnad

ERNA

Förstår du nu, hvarför jag kommer?

LOUISE

tonlöst

Ja.

ERNA

Att det är för din skull? Derför att jag håller af dig – derför att – du är för god att bli som jag.

LOUISE

sänker hufvudet, stilla

ERNA

Derför lägger jag min skam i dina händer! Jag kan inte låta dig gå samma väg som jag.

LOUISE

Jag vet alltsammans – allt – allt —

ERNA

Nej. Du känner det kanske genom hans framställning, men – den är så olik den nakna verkligheten.

LOUISE

Jag vet, att han aldrig ljuger.

ERNA

Han talar sanning – men han färglägger. Han hypnotiserar en, tills man ser med hans ögon och – Tvingar sig att tala lugnt. Han har berättat dig, att de tröttnat på hvarandra – han och hon?

LOUISE

Ja.

ERNA

Det är inte sant. Han hade tröttnat – inte jag. Men det var jag, som bröt. Jag sade honom – att det – att det var förbi – också för mig.

LOUISE

Då var ju skulden din och icke hans!

ERNA

Jag är ingen tiggare! Jag är för stolt att taga emot nådesmulor af den, hvars kärlek jag egt!

LOUISE

Du visste ju från början, att det skulle sluta så?

ERNA

Hvad tjenar det till att man vet! Han tar en med hull och hår! Han snärjer en in i sin tankegång. Han låter glimta fram så många drag af äkta känsla och själens finhet, att man till sist – trots allt – går och invaggar sig i drömmar. Och så en vacker dag märker man att det är förbi; då kommer det som en isande öfverraskning.

LOUISE

slår ned ögonen

ERNA

fattar hennes hand

Res hem, Louise!

LOUISE

Jag kan inte.

ERNA

ser på henne, frågande

LOUISE

Nej. Det fins ingenting mellan oss – ingenting.

ERNA

Jag vet, att han kommer här nästan hvarje dag. Jag vet också, hvad det betyder. Fins det ingenting i dag, så blir det i morgon. Han är en blodigel. Han släpper aldrig frivilligt sitt tag.