Buch lesen: «Förutbestämd »

KAPITEL ETT

Assisi, Umbrien (Italien)

(1790)

Caitlin Paine vaknade långsamt, helt insvept i mörkret. Hon försökte öppna ögonen, för att få på var hon var, men det var inte till någon nytta. Hon försökte att flytta händerna och armarna, men det fungerade inte heller. Hon kände sig omfamnad, nedsänkt i en mjuk konsistens, och hon kunde inte komma på vad det var. Det var tungt och vägde ner på henne, och med varje ögonblick tycktes det bli tyngre.

She tried to breathe, but as she did, she realized her passageways were blocked.

Panicking, Caitlin tried to take a deep breath through her mouth, but when she did, she felt something get lodged deep in her throat. Its smell filled her nose, and she finally realized what it was: soil. She was immersed in soil, covering her face and eyes and nose, entering her mouth. She realized it was heavy because it was weighing down on her, getting heavier by the second, suffocating her.

Hon försökte andas men hon insåg snabbt att hennes luftvägar blockerades.

I panik försökte Caitlin ta ett djupt andetag genom munnen, men när hon gjorde det kände hon något fastna djupt i hennes hals. Dess doft fyllde hennes näsa och hon insåg vad det var: jord. Hon var nedsänkt i marken, som täckte hennes ansikte, ögon, näsa och mun. Hon insåg att det inte bara var tungt, utan också att det blev tyngre och tyngre, och kvävde henne.

Unable to breathe, unable to see, Caitlin entered into full-fledged panic. She tried to move her legs, her arms, but they, too, were weighed down. In a fit, she struggled for all she was worth, and finally managed to dislodge her arms just a bit; she eventually raised them up, higher and higher. Finally, she broke through the soil, and felt her hands make contact with the air. With a renewed strength, she flailed with all she had, frantically scraping and clawing the soil off of her.

Oförmögen att andas, oförmögen att se, fick Caitlin fullfjädrad panik. Hon försökte att flytta benen och armarna, men även de vägdes ner. I ett anfall kämpade hon för allt vad hon var värd och lyckades rubba armarna lite. Hon kunde så småningom höja dem, högre och högre. till slut bröt hon genom jorden och kände hennes händer få kontakt med luften. Med en förnyad styrka, viftade hon med allt hon hade, skrapande och grävandes frenetiskt på jordan ovan henne.

Caitlin lyckades äntligen sätta sig upp, medans jord hälldes över henne. Hon borstade bort smutsen som klamrade sig fast vid hennes ansikte och hennes ögonfransar, och fick ut det som fanns i hennes mun och näsa. Hon använde båda händerna, hysterisk, och till slut var det tillräckligt för att kunna andas igen.

Hyperventilerandes tog hon stora, djupa andetag, tacksam som aldrig förr för att kunna andas. När hon återfått sin andan började hon hosta och spotta ut smuts från hennes mun och näsa.

Caitlin öppnade ögonen, hennes ögonfransar satt fortfarande, men hon lyckades öppna dem tillräckligt för att se var hon var. Det var solnedgång. På landet. Hon låg nedsänkt i en hög av jord i en liten, lantlig kyrkogård. När hon tittade ut såg hon förskräckta ansikten på ett dussin ödmjuka bybor klädda i trasor och stirrandes ner på henne i fullkomlig chock. Bredvid henne stod en dödgrävare, en biffig man, distraherad av hans skottande. Han märkte fortfarande ingenting, inte ens när hon sträckte sig efter honom. Han lyfte ännu en hög av jord och kastade det åt hennes håll.

Innan Caitlin kunde reagera kom det nya spadtag av jord som träffade henne rakt i ansiktet och täckte hennes ögon och näsa igen. Hon slog bort det och satte sig upp rakare, vickandes på hennes ben ett försök att lyfta dem från den nya, tunga jorden.

Dödgrävaren märkte henne till slut. När han gick för att kasta ännu ett spadtag såg han henne och hoppade tillbaka. Skopan föll långsamt från hans händer och han tog flera steg tillbaka.

Ett skrik punkterad tystnaden. Det kom från en av byborna. Ett gällt skrik från en gammal, vidskeplig kvinna, som stirrade ner på vad som borde ha varit det färska liket av Caitlin, nu stiget från jorden. Hon skrek och skrek.

De övriga byborna delades i sina reaktioner. Några av dem vände och flydde, tävlandes för att komma undan. Andra bara täckte munnen med sina händer, alltför mållösa att säga något. Men några av de män som höll facklorna tycktes vackla mellan rädsla och ilska. De tog några tvekande steg mot Caitlin och hon kunde se på deras uttryck och på deras upphöjda gårdsredskap att de var redo att attackera.

Var är jag? undrade hon desperat . Vilka är dessa människor?

Trots att hon var så desorienterad som hon var, hade Caitlin fortfarande sinnesnärvaro att inse att hon var tvungen att agera snabbt.

Hon skrapade på högen av jord som höll hennes ben nere. Men marken var våt och tung, och det gick långsamt. Det fick henne att minnas en tid med sin bror Sam, på en strand någonstans, när han hade begravt henne upp till hennes huvud. Hon hade inte kunnat röra sig. Hon hade bett honom att befria henne, och han hade tvingat henne vänta i timmar.

Hon kände sig så hjälplös, så fångad, att hon trots sina försök att hålla tillbaka började gråta. Hon undrade var hennes vampyrstyrka hade tagit vägen. Var hon bara människa igen? Det kändes så. Dödlig. Svag. Precis som alla andra.

Hon kände sig plötsligt rädd. Mycket, mycket rädd.

"Någon, snälla, hjälp mig!" ropade Caitlin och försökte få ögonkontakt med någon av kvinnorna i publiken, hoppandes på ett sympatisk ansikte.

Men det fanns ingen. Istället fanns bara chock och rädsla.

Och ilska. En pöbel av män höll gårdsredskapen högt medan de kröp mot henne. Hon hade inte mycket tid.

Hon försökte vända sig direkt till dem.

"Snälla!" ropade Caitlin,"Det är inte som ni tror! Jag vill er inget illa. Snälla, skada mig inte! Hjälp mig härifrån!"

Men det verkade bara stärka dem.

"Döda vampyren" skrek en av byborna från mängden."Döda henne igen!"

Ropet möttes av ett entusiastiskt vrål. Folkmassan ville se henne död.

En av byborna, mindre rädd än de andra, en stor best till man, närmade sig henne. Han tittade ner på henne i ett känslokallt raseri, innan han lyfte sin yxa högt. Caitlin kunde se att han siktade rätt mot hennes ansikte.

"Du kommer att dö den här gången!" Skrek han, medan han förberedde sig.

Caitlin slöt ögonen, och från någonstans, djupt inne i henne, framkallade hon ett raseri. Det var en primal ilska, från någon del av henne som fortfarande existerade, och hon kände det stigande genom tårna, genom hennes kropp, och upp genom hennes överkropp. Hon brann med värme. Det var helt enkelt inte rättvist, att hon skulle dö så här, att hon skulle attackeras, att hon var så hjälplös. Hon hade inte gjort dem något. Det var inte rättvist ekade genom hennes huvud om och om igen, medans hennes raseri steg mot högre nivåer.

Bybon svingade hårt, med siktet rätt mot Caitlins ansikte, och plötsligt kände hon den explosion av styrka hon behövde. I ett drag, hoppade hon upp ur jorden och upp på hennes fötter, fångade yxan vid sitt trähandtag, i mitten av svinget..

Caitlin kunde höra en skräckslagen flämtning från folkmassan - uppskrämda tog de flera steg tillbaka. Fortfarande hållandes i yxskaftet flyttade hon blicken för att se att mannens ansiktsuttryck hade ändrats till ett av fullkomlig rädsla. Innan han kunde reagera ryckte hon yxan ur hans hand, lutade sig tillbaka och sparkade honom hårt i bröstet. Han flög bakåt, genom luften, en bra tjugo fot, och han landade i mängden av byborna, och puttade omkull flera av dem i processen..

Caitlin lyfte yxan högt, tog flera snabba steg mot dem, och med de vildaste uttrycket hon kunde uppbåda, fräste.

Byborna, livrädd, lyfte sina händer mot deras ansikten och skrek. Några sprang mot skogen, och de som blev kvar kröp ihop.

Det var effekten Caitlin önskade. Hon hade skrämt dem precis tillräckligt för att lamslå dem. Hon släppte yxan och sprang förbi dem, genom fältet, och in i solnedgången.

Medan hon sprang väntade hon, hoppandes att hennes vampyrkrafter skulle komma tillbaka, att hennes vingar skulle växa, att hon skulle kunna helt enkelt lyfta och flyga långt härifrån.

Men hon var inte så lyckligt lottade. Av någon anledning hände det inte.

Har jag förlorat dem? undrade hon. Är jag bara människa igen?

Hon sprang med samma hastigheten som en vanlig människa, och kände ingenting i ryggen, inga vingar, oavsett hur mycket hon ville det. Var hon nu lika svag och försvarslös som alla andra?

Innan hon kunde ta reda på svaret hörde hon ett dån stiga bakom henne. Hon såg över hennes axel och såg pöbeln av byborna, som jagade efter henne. De skrek, bärandes facklor, gårdsredskap, klubbor och plockade upp stenar, medan de jagade henne.

Snälla Gud, bad hon. Låt denna mardröm ta slut. Bara länge nog för mig att ta reda på var jag är. För att bli stark igen.

Caitlin tittade ner och märkte vad hon hade på sig för första gången. Det var en lång, utarbetad svart klänning, vackert broderad, som gick från halsen ner till tårna. Den passade för en formell tillställning - som en begravning - men absolut inte för att springa i. Hennes ben var begränsade av den. Hon sträckte sig ner och slet sönder den ovanför knäna. Det hjälpte och hon sprang snabbare.

Men det var ändå inte tillräckligt snabbt. Hon kände sig trött snabbt och pöbeln bakom henne verkade ha oändlig energi. De närmade sig snabbt.

Hon kände plötsligt något vasst på baksidan av huvudet och hon vacklade från smärtan. Hon snubblade från slaget, och nådde upp och rörde platsen med handen. Hennes hand var täckt av blod. Hon hade träffats av en sten.

Hon såg flera stenar flyga förbi henne, vände sig om och såg att de kastade stenar mot henne. En annan träffade henne smärtsamt på korsryggen. Pöbeln var nu bara på 20 meters avstånd.

På avstånd såg hon en brant backe och på dess topp en enorm, medeltida kyrka och kloster. Hon satsade på det. Hon hoppades att om hon bara kunde ta sig dit kanske hon kunde finna en fristad från dessa människor.

Men när hon träffades igen, på axeln, av en annan sten, insåg hon att det inte skulle göra någon nytta. Kyrkan var för långt bort och hon höll på att förlora sin styrka och folkmassan började närma sig. Hon hade inget annat val än att vända och slåss. Ironiskt, tänkte hon. Efter allt hon gått igenom, efter alla strider mot vampyrer, efter att hon t.o.m. överlevt en resa tillbaka i tiden, skulle hon kunnda bli dödad av en dum folkmassa.

Caitlin stannade och vände sig mot pöbeln. Om hon skulle dö, skulle hon åtminstone göra det i en strid.

Medan hon stod där slöt hon ögonen och andades. Hon fokuserade och världen omkring henne stannade. Hon kände hennes nakna fötter i gräset, rotade i jorden, och sakta men säkert kände hon en primal styrka stiga upp och skölja över henne. Hon försökte att komma ihåg; att komma ihåg raseriet; att minnas hennes medfödda, primala styrka. En gång i tiden hade hon tränat och kämpat med en övermänsklig styrka. Hon försökte att komma tillbaka. Hon kände att någonstans, på något sätt, fanns det fortfarande djupt inne i henne.

När hon stod där tänkte hon på alla folkmassor i sitt liv, alla översittare, alla idioter. Hon tänkte på sin mor, som inte unnade henne även den minsta vänlighet; mindes översittarna som hade jagat henne och Jonah ner för gränden i New York. Hon tänkte på översittarna i ladan i Hudson Valley - Sams vänner. Och hon mindes Cains introduktion på Pollepel. Det verkade som att det alltid fanns översittare, översittare överallt. Att springa från dem hade aldrig gjort henne något gott. Som alltid skulle hon bara behöva stanna och slåss.

När hon tänkte på orättvisan i det hela, steg ilskan och strömmade genom henne. Den fördubblades och tredubblades, tills hon kände hennes vener svälla av det och kände hennes muskler snart brista.

I just det ögonblicket närmade sig pöbeln. En bybo lyfte klubbann och svingade mot huvudet. Med sin nyfunna makt duckade Caitlin precis i tid, böjde sig ner och kastade honom över axeln. Han flög flera meter i luften och landade på rygg i gräset.

En annan man lyfte en stor sten, redo att slå ner den i hennes huvudet; men hon nådde upp och tog tag i hans handled och vred den tillbaka. Han sjönk ner på knä, skrikandes.

En tredje bybo svängde mot henne med sin hacka, men hon var alltför snabb. Hon snurrade runt och tog den i mitten av svinget. Hon ryckte den ur hans händer, tog sats, och slog honom i huvudet.

Hackan, två meter lång, var precis vad hon behövde. Hon svingade den i en vid cirkel och slog ner alla inom räckhåll. På bara ett ögonblick hade hon skapat ett stort mellanrum mellan henne och byborna. Hon såg en bybo ta sats med en stor sten, beredd att kasta den på henne, och hon kastade hackan rätt på honom. Den träffade honom i handen och slog stenen ur den.

Caitlin sprang in i den lamslagna publiken, tog en fackla från handen av en gammal kvinna, och svingade den vilt. Hon lyckades tända eld på en del av det höga, torra gräs och det uppstod skrik när många av byborna rusade tillbaka i skräck. När väggen av eld blev tillräckligt stor kastade hon facklan rakt mot folkmassan. Den flög genom luften och landade på baksidan av en mans tunika och satte honom och personen bredvid honom i brand. folkmassan samlades snabbt runt dem för att släcka den.

Det tjänade Caitlins syfte. Byborna var äntligen distraherade nog för att ge henne det rum hon behövde för att ta sig därifrån. Hon var inte intresserad av att skada dem. Hon ville bara att de skulle lämna henne ifred. Hon behövde bara återfå sin energi och räkna ut var hon var.

Hon vände sig om och sprang tillbaka upp för kullen mot kyrkan. Hon kände en nyfunnen styrka och snabbhet, kände hur hon besteg kullen och visste att hon var påväg bort från dem. Hon hoppades bara att kyrkan skulle vara öppen och att de skulle släppa in henne.

När hon sprang upp för backen kännde hon gräset under hennes bara fötter, skymningen föll och hon såg flera facklor tändas på torget och längs med klostrets väggar. När hon kom närmare såg hon en nattvakt högt uppe på en balustrad. Han tittade ner på henne och rädsla sköljde över hans ansikte. Han höll en fackla över huvudet och skrek:"Vampyr! Vampyr!"

När han gjorde det började kyrkklockorna ringa.

Caitlin såg facklor på alla sidor omkring henne. Folk kom från alla riktningar, allt eftersom vakten skrek och klockorna ringde. Det var en häxjakt och alla verkade vara på väg direkt mot henne.

Caitlin ökade sin hastighet, så hårt att hennes revben gjorde ont. Kippandes efter andan nådde hon ekdörrarna till kyrkan precis i tid. Hon ryckte upp en av dem och smällde igen den bakom henne.

Inuti såg hon sig frenetiskt runt och såg en herdestav. Hon tog den och gled den över de dubbla dörrarna för att spärra dem.

Just som hon gjorde det hörde hon en enorm krasch vid dörren, som om dussintals händer bankade på den. Dörrarna skakade, men gav inte vika. staven höll åtminstone för nu.

Caitlin studerade snabbt rummet. Kyrkan var, tack och lov, tom. Den var enorm, dess välvda tak nådde tiotals meter upp. Det var en kall, tom plats med hundratals bänkar på ett marmorgolv; på andra sidan, ovanför altaret, hängde flera brinnande ljus.

Medan hon tittade kunde hon ha svurit att hon såg rörelse vid den bortre änden av rummet.

Bultandet växte mer intensivt och dörren började skaka. Caitlin agerade genast och sprang ner i gången, mot altaret. När hon nådde det såg hon att hon hade haft rätt: det fanns någon där.

Tyst på knä stod han där, med ryggen mot henne, en präst.

Caitlin undrade hur han kunde bortse från allt detta och ignorera hennes närvaro, hur han kunde vara så djupt nedsänkt i bön i en tid som denna. Hon hoppades att han inte skulle ge henne till folkmassan.

"Hallå?", Sa Caitlin.

Han vände sig inte om.

Caitlin skyndade över till andra sidan, med ansiktet mot honom. Han var en äldre man, med vitt hår, renrakad, och ljusblå ögon som verkade stirra ut i rymden när han knäböjde i bön. Han brydde sig inte om att titta upp på henne. Det var något annat som hon anade om honom. Även i sitt nuvarande tillstånd kunde hon se att det fanns något annat om honom. Hon visste att han var hennes typ. En vampyr.

Bultandet blev värre och ett av gångjärnen bröt och Caitlin tittade bakåt i skräck. Folkmassan verkade bestämd och hon visste inte var annars hon kunde gå.

"Hjälp mig, snälla!" manade Caitlin.

Han fortsatte sin bön i några ögonblick. Till slut, utan att titta på henne, sade han:"Hur kan de döda det som redan är dött?"

Träflisor flög från dörren.

"Snälla", uppmanade hon."Överlämna mig inte till dem."

Han reste sig långsamt, tyst och sammansatt, och pekade på altaret."Där inne", sade han."Bakom ridån. Det finns en lucka. Gå!"

Hon följde hans finger, men såg bara ett stort podium, som omfattas av ett sidentyg. Hon sprang fram till det, drog bort duken, och såg luckan. Hon öppnade den, och klämde sig in i det lilla utrymmet.

Instängd tittade hon ut genom den lilla sprickan. Hon såg prästen skynda sig över till en sidodörr, och sparka den öppna med överraskande kraft.

Just som han gjorde det gav de främre dörrarna vika för folkmassan och de kom rusandes ned för gången.

Caitlin drog snabbt tillbaka gardinen hela vägen. Hon hoppades att de inte hade upptäckt henne. Hon såg genom en spricka i träet, och såg precis tillräckligt för att se folkmassan skynda sig ner i gången, till synes rätt mot henne.

"Det hållet!" Skrek prästen."Vampyren flydde åt det hållet!"

Han påpekade mot sidodörren och folkmassan rusade förbi honom och tillbaka in i natten.

Efter några sekunder hade den stora massan av folk lämnat kyrkan och alla var äntligen tyst.

Prästen stängde dörren och låste den bakom dem.

Hon kunde höra hans fotspår, gående mot henne, och Caitlin skakade av rädsla och med kallt, men öppnade långsamt luckan.

Han drog tillbaka gardinen och såg ner på henne.

Han sträckte ut en varsam hand.

"Caitlin", sa han och log."Vi har väntat en mycket lång tid på dig."