I.
Solig majdag i Paris
En atelier på nedre botten. I bakgrunden ett stort fönster och ett par glasdörrar, vettande till en trädgård, som inhägnas af en hög mur. I trädgården står ett blommande körsbärsträd; syrener och murgrön klänga upp öfver muren.
Rummet är glest möbleradt: en chäslong, ett bord, ett antikt skåp och några stolar. Här och der på väggarne hänger en kvarlemnad studie.
På högra sidoväggen är dörren till entréen, på venstra dörren till sofrummet, och strax der bredvid en kamin.
Louise ligger på chäslongen med kuddar bakom ryggen och en filt öfver fötterna.
Henrik sitter framför kaminen med armbågarne på knäna och en pipsnugga i munnen.
Erna sysslar med att laga té vid en spritlampa på kamin-frisen; går fram till skåpet och tar fram koppar, sockerskål m. m.; lyfter i förbigående upp en flik af filten, som fallit från chäslongen ner på golfvet.
LOUISE
Tack, Erna lilla. Det värsta med att ligga sjuk är nästan det, att man är till så mycket besvär för sina vänner.
ERNA
Prat! För det jag kokar litet té åt dig? Kallar du det för besvär?
LOUISE
Tänk på allt annat, som du gjort för mig under hela tiden jag legat sjuk.
ERNA
Det är just lönt att tala om nu, sedan allt är öfver! Om ett par dar är du så kry, att du kan promenera omkring på gatorna. Det ska’ bli en känsla, det!
Till Henrik, i det hon stöter honom på axeln
Lån’ mig din pipa.
HENRIK
Nej, jag vill ha den sjelf.
ERNA
Du ska’ få igen den.
HENRIK
Nej, jag vill ha pipan sjelf.
ERNA
till Louise
Se här, hjertesnoppen, håll i det här så länge, så ska’ jag gå efter grädde och bröd. Huset är inte så förmöget, att det äger en bricka.
LOUISE
tar emot tékoppen
ERNA
går hän till skåpet och kommer igen med grädde och bröd
LOUISE
Tack, tusen tack.
ERNA
sätter sig på chäslongkanten
Nå, smakar det?
LOUISE
Åh, så skönt.
ERNA
smeker henne
Lilla bleknäbb!
LOUISE
Lilla kraftmenniska.
ERNA
reser sig och går fram till Henrik
Du vill väl också ha en kopp?
HENRIK
Nej.
ERNA
Seså, gör dig inte till!
HENRIK
Jag vill inte ha.
ERNA
böjer sig ned och talar som till ett elakt barn
Usch hvad han är otäck i dag! Rifver rundt i hans hår. Vill han ha kaffe i stället, så skall jag koka.
HENRIK
Jag vill ingenting ha. Låt mig vara i fred!
ERNA
Igelkott! Går fram till Louise. Om jag kunde begripa, hvart Viggo och Lilly tagit vägen!
LOUISE
Vet du inte, hvart de gått?
ERNA
Jo, naturligtvis! Till Mairie du Louvre för att se på Besnards målningar, men det kunde de väl ha gjort för längesen.
LOUISE
De ta nog vara på hvarandra.
ERNA
Ja, med Viggo kan min lilla tuttenutta få gå så mycket hon vill. Med de andra är det en annan sak: man kan inte veta, hvilka dumheter de kunna hitta på att prata för henne.
LOUISE
Det är alldeles som om du vore hennes mor och inte hennes syster.
ERNA
Jag är tolf år äldre än hon – och det är på mitt ansvar, hon får vistas i Paris.
LOUISE
småleende
När det rör henne, tycker jag nästan, att du är sipp.
ERNA
Bättre det, än låta henne vara för fri.
LOUISE
slår ned ögonen
ERNA
Jag ser hvad du tänker, men – lågt och lidelsefullt – Tror du, jag skulle vilja, att hon blef som jag? Högt. Nej, nu skall du ha en kopp té till.
LOUISE
Ha vi råd? Du har inte sjelf druckit.
ERNA
Jag behöfver ju bara späda vatten på – detder murmeldjuret vill ju inte ha något. Knuffar Henrik i hufvudet. Du somnar ju öfver pipan! Kan du inte så väl låna mig henne, snåljobb?
HENRIK
Nej.
ERNA
Älskvärdaste träbeläte! Jag afgudar dig – men lån’ mig din pipa.
HENRIK
Nej.
ERNA
Bara ett enda tag.
HENRIK
Nej.
ERNA
Gud, hvilken karaktärsfasthet! Serverar té åt Louise och sätter sig åter hos henne på chäslongkanten. När jag tänker på, att Lilly skulle kunna få gå igenom detsamma som jag, så kan jag bli alldeles tokig.
LOUISE
Men du är ju alltid så glad och belåten.
ERNA
Nåja – hvarför skall man hänga läpp. Det ligger inte för mig.
LOUISE
deltagande, skyggt
Men – du har det ju bra? Är du inte lycklig?
ERNA
Du talar som ett barn, min vän, och det är du också – ett stort, sjukt barn. Lågt och lidelsefullt. Lycklig? Ja, man kan öfverlefva allting. Det är det som gör verlden så usel och futtig. Man tröstar sig med en pipa tobak och – ser hän till Henrik. Nej – afbryter, reser sig hastigt upp och går ett slag öfver golfvet – men det är underligt i alla fall, att inte barnen komma! Stannar i närheten af spiseln, der Henrik sitter.
HENRIK
Du har varit hos Bergström i dag.
ERNA
Ja.
HENRIK
Med blommor! Det kan man kalla gentilt.
ERNA
Jag skulle tro det.
HENRIK
Du ger aldrig mig några blommor.
ERNA
Du har inte brutit benet.
HENRIK
Vill du inbilla mig, att det är för benets skull?
ERNA
Visst inte, det är för hela karlens skull! Han är en snäll pojke. Hade han varit här, skulle jag inte ha behöft sukta för tobak.
HENRIK
Jaså! Du erkänner således —
ERNA
Söta herr Adonis, han ska’ få dubbelt så många blommor som Bergström. Han ska’ få allt hvad han vill, bara han är snäll.
HENRIK
Jag vill ingenting ha.
ERNA
gnolar och går fram till Louise
Nej, vet du, hade jag kunnat bli fri för Lilly utan att ta henne hit till Paris, så hade jag helst velat, men hon tiggde och bad i hvartenda bref, och när hon nu kunde ha godt af att lära sig franska riktigt ordentligt, så tyckte jag, att jag inte kunde säga nej.
LOUISE
Kära du, hvad skulle hon ha för ondt af att komma till Paris?
ERNA
Åh du! Lifvet bland oss artistslarfvar är inte nyttigt för en sådan der liten familjeflicka, som skall lefva hela sitt lif derhemma i snusförnuftigheten. Härute ha vi lösare tyglar på allting – och det går många underliga djur i vår Herres hage.
HENRIK
utan att vända sig om, med kufvad förbittring
Sjelf är du ett af de allra underligaste.
ERNA
Tycker du?
HENRIK
vänder sig om
Tror du inte, jag märkt, hur du lägger an på honom?
ERNA
Lägger jag kanske inte också an på dig? – Lån’ mig din pipa.
HENRIK
reser sig och går emot henne
Jag tål det inte längre! Du gör mig galen med dina konster.
ERNA
Så bryt! Du har din frihet.
HENRIK
Du tycks önska det!
ERNA
Jag hvarken önskar eller fruktar. Men är det din mening att plåga lifvet ur oss båda med svartsjuka, så är det bättre, att vi gå hvar åt sitt håll.
HENRIK
Alltid hotelser! Men du drifver mig till det yttersta!
ERNA
Hvad är det yttersta?
LOUISE
medlande
Så – så – så, inte vara häftiga!
ERNA
Han gör mig ursinnig med sin småaktighet.
HENRIK
Hon döljer allting för mig.
ERNA
Jag döljer ingenting. Jag är vänlig mot mina vänner, och mot Bergström derför, att han är en af dem. Om han blir mer för mig, skall jag säga dig det ärligt.
HENRIK
Du förutsätter möjligheten!
ERNA
Jag har sett så mycket, att jag inte längre tror på omöjligheter.
HENRIK
Ja, du har visst sett mycket! Inte ens ditt förflutna känner jag. Kan jag veta hur många —
ERNA
Tig, eller det kan aldrig bli godt mer!
Tystnad
Om jag inte sjelf berättat dig om den ende, som jag inte kan nämna, hvad hade du vetat?
HENRIK
Det är just det, som gör mig vansinnig! Jag kan möta honom på gatan, vid hvart hörn kunna vi stöta på hvarandra. Jag misstänker alla! Åh, detta är ett helvete!
ERNA
Du möter honom aldrig.
HENRIK
Hur kan du veta det?
ERNA
Jag har ju sagt, att han är som död.
HENRIK
Som död! Men han är inte död!
ERNA
Det är inte min skull.
Det höres steg utanför dörren
LOUISE
Seså, nu ha vi Lilly och Viggo här.
ERNA
hastigt till Henrik
Inte ett ord mer! Inte ett ord så att hon hör det!
*
VIGGO
kommer in från entréen med en blomsterbukett i handen
ERNA
går emot honom
Hvar är Lilly?
VIGGO
Hon kommer strax. Går hän till Louise och lemnar henne buketten. Jag har tagit en helsning från sommaren med mig till vår lilla sjukling.
LOUISE
Tack, tusen tack. Åh, hvad ni alla äro snälla mot mig!
ERNA
till Henrik
Der ser du! Viggo bär också blommor till en sjuk – inte tycker någon det är besynnerligt.
VIGGO
till Erna
Lilly gick till Maison blanc för att köpa något, som jag inte skulle få vara med om. Det var väl en tournyr, kan jag tro. Men jag tänkte nästan, att hon skulle ha hunnit hit redan, för jag var inne på Café de la Regence och tittade i tidningarne – vänder sig till Louise – och det är sant, jag har en öfverraskning åt dig.
LOUISE
Från tidningarne?
VIGGO
Nej, men kan du gissa, hvem jag träffade på kaféet?
LOUISE
Nej.
VIGGO
Försök!
LOUISE
Pelle?
VIGGO
Pelle? Puh! Nej, en storhet, du!
LOUISE
En storhet? Prinsen?
VIGGO
Prat! Hade det varit så märkvärdigt! Nej, en konstnär.
LOUISE
Ja, det var just en upplysning! När det vimlar af konstnärer.
VIGGO
Ingen af de vanlige. En som du beundrar!
LOUISE
Jag beundrar så många.
VIGGO
Ja, men – mer än alla andra.
LOUISE
Det vet jag ingen.
VIGGO
En skulptör.
LOUISE
Alland! Gustave Alland!
VIGGO
nickar
LOUISE
Är han i Paris?
VIGGO
Ja. Efter två års frånvaro.
LOUISE
Hur har han kunnat vara borta? Från salongen och allting?
ERNA
Han har gått tillbaka i sin konst, och andra ha gått framåt. Han skäms.
VIGGO
Hvem säger, att han gått tillbaka?
ERNA
Alla. Hans sista arbete var svagt. Och sedan dess har han inte utställt något.
VIGGO
Det har han visst. På sista salongen fans ett par byster.
ERNA
Javisst – ja. Kungliga högheter!
VIGGO
De äro väl menniskor de också!
ERNA
skrattar föraktfullt
VIGGO
till Louise
Nej, men öfverraskningen var den, att han kommer hit.
LOUISE och ERNA
samtidigt
Hvem?
VIGGO
Alland.
LOUISE
Hit? Hvad menar du?
VIGGO
Han har träffat Karl i Finland. De blefvo mycket goda vänner, och när han hörde, att Karls syster var här och legat sjuk, så ville han besöka dig.
ERNA
mellan tänderna
Vänliga själ!
LOUISE
När då?
VIGGO
Nu. Strax.
LOUISE
Jag får upp.
VIGGO
Nej, blif liggande. Han vet ju, att du varit sjuk.
ERNA
har gjort sig beredd att gå
LOUISE
Inte ämnar du gå?
ERNA
Som du vet afskyr jag storheter.
LOUISE
Åh, men så blif här och hjelp mig! Hvad skall jag tala med honom om? Hur skall jag bära mig åt?
VIGGO
Se! Är hon inte rent förtviflad! Och jag som trodde, jag skulle göra dig en glädje!
ERNA
Adjö med dig, lilla bleknäbb! Blif nu bättre till i morgon.
LOUISE
Tittar du inte in i kväll?
ERNA
Jo. Det gör jag väl. Jag kan nog inte vara borta från min sjukling så länge. Kysser henne på pannan; till Henrik. Går du med?
HENRIK
reser sig långsamt, knackar ur sin pipa och följer efter. De gå
*
LOUISE
Jag är så rädd.
VIGGO
Hvarför är du rädd? Han bits inte.
LOUISE
Jag talar dåligt franska – och när jag blir förlägen, är det ännu värre —
VIGGO
Prat! Du talar mycket bättre än jag.
LOUISE
Ja, det var just en tröst!
VIGGO
Jag skall ge dig en annan. Han talar svenska.
LOUISE
Du narras.
VIGGO
Nej. Han är ju en blandningsmenniska, och har språksinne som en ryss. Han är född kosmopolit. Hans mormor var finska och hans morfar polack. Och han har bott i Finland tre somrar.
LOUISE
Ja, men – en fransman som talar svenska – ?
VIGGO
Han bryter naturligtvis förskräckligt, men han förstår parfaitement – småleende – han säger, att han förstår mig mycket bättre när jag talar svenska än franska.
LOUISE
småler
VIGGO
Hvarför skrattar du?
LOUISE
Jag tänker på din franska.
VIGGO
Jag tänker på, att jag skall resa, jag.
LOUISE
sträcker handen ut emot honom
Är du ledsen för det?
VIGGO
Ja. Det blir så tomt.
LOUISE
Efter Lilly?
VIGGO
Efter hela lifvet härute – mest efter henne kanske – Jag vet inte.
LOUISE
Tack för allt hvad du gjort för mig under denhär tiden.
VIGGO
Åh, det är ju ingenting —
LOUISE
Är det ingenting, att du skött mig och vårdat mig och varit nästan som en mamma för mig under sjukdomen? Du och Erna.
VIGGO
småleende
Just derför tycker jag det är tråkigt, att resa ifrån min patient, som kanske kunde behöfva mig ännu.
LOUISE
Åh, nu är jag ju rask.
VIGGO
Du är svag ännu. Du behöfver ha vänner omkring dig.
LOUISE
Jag har ju Erna. Och för resten – Jag vänjer mig nog af med att vara pjunkig, när jag inte längre har dig, som klemar bort mig.
VIGGO
Du är inte pjunkig. Du är ömtålig. Du har finare skinn än vi andre – du tål inte att knuffas som vi. Allt griper så djupt fatt i dig. Stryker smekande öfver hennes hår. Du är så exalterad.
LOUISE
småleende i det hon besvarar smekningen
Ja, men nu kommer jag ju snart hem. Och så kommer du och helsar på oss i sommar – Botilda och mig – och så kan ni få pyssla om mig så mycket ni vill.
VIGGO
räcker fram handen
Afgjordt! Ja, farväl då.
LOUISE
ängsligt
Inte skall du gå nu? Käre Viggo, stanna, så är du så snäll.
VIGGO
Jag har inte packat en bit och inte köpt en smul af allt det, jag skall ha med mig. Och tåget går klockan sex.
LOUISE
bevekande
Ja, men du får inte gå nu! Vänta åtminstone till monsieur Alland kommer. Jag vet inte – inte alls hvad jag skall tala med honom om.
VIGGO
Han är ingen tysk kälkborgare. Du behöfver inte alls vara ängslig. Var bara enkel och naturlig – det är allt hvad som behöfs.
Det knackar på dörren
Entréz!
*
ALLAND
kommer in om dörren
VIGGO
vänder sig emot honom
Se der! Min sjukling här ligger just och beklagar sig öfver, att hon inte kan föra någon konversation.
ALLAND
går fram till Louise och räcker henne handen, enkelt och vänligt
Är det för min skull?
LOUISE
Ja. Reser sig i sittande ställning.
ALLAND
Nej, för all del i verlden! Blif liggande! Ni har varit så sjuk, hör jag.
LOUISE
Ja. Och derför kommer ni på sjukbesök.
ALLAND
till Viggo
Fröken Strandberg kan ju konversera.
LOUISE
småler
Förhasta er inte i ert omdöme.
ALLAND
muntert
Det der var ju också en riktig konversationsreplik. Till Viggo. Skall ni gå? Är det jag, som skrämmer er?
VIGGO
Visst inte. Men jag reser till Berlin med aftontåget och jag har inte packat än.
ALLAND
Blir ni länge borta?
VIGGO
Troligen.
ALLAND
Det blir ju tråkigt för er – hur heter det? – uttalar ordet med svårighet – fostersyster. Leende till Louise. Icke sant? Ni är ju herr Pihls fostersyster?
LOUISE
Ja.
ALLAND
Det är ett lustigt ord! – Blir det icke tomt för er, när han rest?
LOUISE
Jo. Förskräckligt. Men när jag bara får gå ut, så blir det bättre.
VIGGO
räcker Louise handen
Farväl med dig nu, kära lilla Lisa.
LOUISE
Farväl, Viggo! Lycklig resa! Och skrif!
VIGGO
bugar sig för Alland och går
*
ALLAND
ser på henne småleende och upprepar med Viggos tonfall
Kära lilla Lisa.
LOUISE
rodnar, förlägen
ALLAND
Det låter så lustigt. Det betyder Ma chère Louise – icke sant?
LOUISE
Jo.
ALLAND
Det är ett lustigt språk, svenskan. Men jag tycker om det – Skall ni icke lägga er ner igen?
LOUISE
Nej tack. Jag kan godt sitta.
ALLAND
Låt mig nu först se på er riktigt.
LOUISE
Det är inte mycket att se på.
ALLAND
Ni har varit mycket sjuk. Edra kinder ha blifvit tunna och bleka.
LOUISE
Jag har haft tyfus.
ALLAND
med tydligt konstnärsintresse
Sitt – jag ber – alldeles tyst ett ögonblick, så att jag får se ert ansigte i ro.
Tystnad. De betrakta hvarandra
ALLAND
Jag tycker om er. Sådana ärliga ögon ni har.
LOUISE
småler
ALLAND
i förändrad ton; retligt
Trodde ni, att jag ville säga en komplimang?
LOUISE
försagd
Nej.
ALLAND
Det kan aldrig falla mig in. Det gör mig ingenting, om ni är ful eller vacker, om ni har runda kinder eller håliga. Men jag tycker om eder, sådan som ni är.
LOUISE
Ni känner ju min bror?
ALLAND
Ja. Han är en duktig konstnär.
LOUISE
Ja, inte sant!
ALLAND
Han är lika mycket värd, som sitt namn. Det kan man icke säga om alla.
Betraktar hennes ansigte
Men se huru ni lyser upp! Ni är stolt öfver honom. Det är väl han, som gifvit er en smula lif.
LOUISE
Ja – förr. Då voro vi mycket tillsammans. Han var hemma om somrarne, och när han var borta, skref han ofta.
ALLAND
Men nu?
LOUISE
Nu är han gift.
ALLAND
leende
Ja, det förstör alltid en menniska.
LOUISE
Så menade jag inte.
ALLAND
Men så är det i alla fall —
Berätta mig någonting om er sjelf.
LOUISE
Det fins nästan ingenting att berätta.
ALLAND
Alltid finnes det väl något – fastän – ja, egentligen har ni väl aldrig lefvat?
LOUISE
Hvad skall man eljes kalla det?
ALLAND
Att vegetera. Tar hennes hand. Sårar jag er?
LOUISE
Nej, men det käns som om ni hade rätt.
ALLAND
Stackare. Ni har ett uttryck ibland som ett barn – ett förskrämdt barn.
LOUISE
lägger handen öfver ögonen
ALLAND
Lifvet har varit hårdt och elakt mot er. Är det icke så? Och ni är skygg och misstrogen.
LOUISE
Inte mot er.
ALLAND
Berätta mig då något.
LOUISE
Jag kan inte.
ALLAND
ser på hennes klädning
Ni bär sorgdrägt – och hvarför är ni här i Paris?
LOUISE
Jag skall berätta er allt hvad det fins att säga. Jag är född i en svensk småstad. Min far dog när jag var sjutton år. Jag har inte flere syskon än min bror, en syster och så min fosterbror, Viggo, som ni känner. För ett par år sedan blef min syster sinnessjuk. – Vi ville gerna ha henne hos oss, mamma och jag. Men det var så förfärligt, det slet ut oss alldeles. Så blef mamma sjuk; jag kunde inte sköta dem båda, så måste min syster på dårhuset, och strax derefter dog mamma. Min läkare sade, att jag borde resa och förströ mig. Jag har alltid hyst intresse för konst och jag ville hellre resa hit än till Konstantinopel.
ALLAND
småleende
Konstantinopel! Hade ni ämnat er dit? Till harems-staden?
LOUISE
Karl reste ju dit —
ALLAND
Det var förståndigt, att ni föredrog Paris!
Har ni aldrig varit här förr?
LOUISE
Nej.
ALLAND
Då kände ni er väl som en lössläppt fågelunge i början?
LOUISE
Jag blef ju sjuk nästan strax.
ALLAND
Det är sant. Förlåt mig.
Detta är er brors atelier, eller hur?
LOUISE
Jo. Han hade hyrt den på ett år, och efter den stod ledig, tyckte han, att jag kunde bo här.
ALLAND
går upp och ser sig omkring i atelieren
Här är ju både vackert och rymligt. Stannar i fonden och ser ut. Och trädgård har ni också. Vänder sig emot henne. Var det inte tomt att ligga sjuk här – ensam i detta stora rum?
LOUISE
Inte låg jag här och inte var jag så ensam. Här bo landsmän i huset: Erna Walldén, målarinnan.
ALLAND
Bor hon här?
LOUISE
Ja. Känner ni henne?
ALLAND
Jag har träffat henne – någon gång – men det är längesedan nu.
LOUISE
Om ni visste, hur god hon varit emot mig! Hur hjelpsam och uppoffrande! Hur ömt hon vårdat mig!
ALLAND
Hvilken lofsång! Aldrig hade jag trott, att fröken Walldén var en sådan engel.
LOUISE
Hon förefaller kantig och hård; men hon har ett hjerta af guld. Hon gör intryck af någonting brustet – Jag tänker så ofta, att hon måtte ha gått igenom någon förfärlig sorg.
ALLAND
som betraktat henne tigande medan hon talat
Så stora ögon ni har! Och när ni talar om sorgen, se de ut som när en krusning går öfver ett vatten.
Ni liknar icke er bror.
LOUISE
Inte? Slår ner ögonen.
ALLAND
Nej. – Hvarför slår ni ned ögonen?
LOUISE
Åh, för ingenting just.
ALLAND
Nu slingrar ni! Seså! Var nu ärlig.
LOUISE
blygt
Jag tycker ni ser på mig så underligt.
ALLAND
skrattar
Så-å! Allvarsamt. Jag har känt en kvinna, som var mycket lik er.
LOUISE
småleende
Det förklarar saken.
ALLAND
Förklarar? Inte behöfver den saken någon förklaring! Inte gör man sig reda för, hvarför man ser på en person! För mig är det lika naturligt som att andas – och af hvarje ansigte, som jag tycker om att se på, lär jag något.
Ett ögonblicks tystnad
LOUISE
Hvem var hon, som ni säger, jag liknar?
ALLAND
Kan det intressera er att veta? Det var en kvinna, som stått mig mycket nära.
LOUISE
rodnar
ALLAND
– så nära som en kvinna kan stå en man!
LOUISE
rycker till
ALLAND
hastigt
Inte kan det förnärma er? Det var ingen modell – af det slagets förbindelser vet jag mig aldrig ha haft mer än en enda.
Är ni målarinna?
LOUISE
Nej.
ALLAND
Har ni något annat arbete?
LOUISE
Arbete?
ALLAND
Ja, jag menar icke knyppling eller broderi. – Jag menar ett arbete att egna er åt.
LOUISE
Nej.
ALLAND
Då skall ni väl gifta er?
LOUISE
Nej.
ALLAND
Visst skall ni det!
LOUISE
småleende
Ni sade ju, att det förstör alltid en menniska!
ALLAND
Ja, en man – icke en kvinna. Samhället är nu en gång sådant, att hon måste gifta sig. En ensam kvinna blir gammal i förtid. Det vore skada på er.
LOUISE
Tror ni?
ALLAND
Ja. Ni ser så god ut. Ni skulle helt säkert göra en man lycklig. Leende. Ni är god – icke sant?
LOUISE
muntert
Tyvärr!
ALLAND
Se, se! Har också ni märkt, att det bara är egennytta, när menniskorna predika för hvarandra att vara goda? De goda bli alltid olyckliga. Kom ihåg det! Man gör alltid klokare i att slå ihjäl en menniska än att älska henne.
LOUISE
Det vore visst svårt för mig att slå ihjäl någon, i synnerhet just nu.
ALLAND
Ni menar, att ni har intet val?
LOUISE
Åh – fy – ni talar så styggt. Ni tror visst inte på kärlek, ni.
ALLAND
Jo! Men jag tror icke på kvinnorna. Det är icke många af dem, som tåla vid att älskas.
LOUISE
Tåla vid?
ALLAND
Jag menar tåla vid det alldeles som en man – så att det blir endast en episod i deras lif.
LOUISE
Om så är – det länder väl vårt kön till heder!
ALLAND
Är ni så säker på det?
Jag har känt en. Hon var målarinna. Hon lefde i två år tillsammans med en af mina vänner. Han var också konstnär, och de hjelpte hvarandra med råd och dåd. Men hon var yngre och obetydligare. Det gick som det alltid går.
LOUISE
Hur?
ALLAND
Se icke så häpen ut. Kärleken är bara en blomningstid, derför är den så kort. Min vän och hans väninna bröto med hvarandra. De hade tröttnat båda.
LOUISE
Också hon?
ALLAND
Skrämmer det er? Ja, också hon —
Men hon hatade honom sedan, som en kvinna alltid gör, då hon icke älskar längre.
LOUISE
Alltid?
ALLAND
Ja, alltid. Deri ligger det låga hos ert slägte. En man behåller alltid välvilja för den, han älskat; en kvinna aldrig.
LOUISE
Alla äro inte lika – Men hur gick det med henne – målarinnan?
ALLAND
Hur det gick? Det gick henne utmärkt på alla sätt!
Hon hade målat sitt sjelfporträtt på hans atelier. Det porträttet var ett mästerstycke – djerft, kraftigt, hänsynslöst sant. Det inbringade henne en medalj på salongen och det inköptes af franska staten. Det var den första vindfläkten i hennes segel, och den gaf henne hvad som för en konstnär är nödvändigare än allt annat: sjelftillit.
LOUISE
Men sedan – ?
ALLAND
– har hon utställt hvarje år, och om jag inte visste bättre, skulle jag svära på att en mans hand utfört hennes arbeten.
LOUISE
Jag tänker inte på det der yttre – jag tänker på hennes inre historia.
ALLAND
Den ligger ju bakom de verk, hon skapat; och om jag inte misstar mig, kan den tolkas i två ord: hon hatar. Kärleken var blott en episod i hennes lif, och smärtan gjorde henne till en konstnär af rang.
LOUISE
Stackaren!
ALLAND
Det skulle ni icke säga, om ni visste, hvad det är att kunna arbeta – Reser sig upp. – Men nu skall jag gå – Plötsligt oreflekteradt. – Hvarför säger ni »stackaren»? Under den tid, de lefde samman, utförde båda det bästa arbete, de någonsin gjort. Han också.
LOUISE
Var det hennes förtjenst?
ALLAND
Hvem vet? För mig åtminstone betyder hvarje kvinna, som jag verkligen älskar, ett nytt arbete.
LOUISE
Hur har det varit de sista åren?
ALLAND
leende
Det har varit för många. Derför har det icke blifvit annat än porträttbyster af. Bugar sig till afsked. Hur länge stannar ni i Paris?
LOUISE
Egentligen borde jag redan ha varit hemma igen, men jag blef ju sjuk.
ALLAND
Hvad skulle ni hemma att göra?
LOUISE
Åh, ingenting just —
ALLAND
Hur kan man tveka i valet mellan Paris och – med svårighet – Kråkvinkel; heter det icke så?
LOUISE
Min bror har inte ateliern längre än till den 1: sta Juli.
ALLAND
Så har ni ju mer än en månad att bo här. Ser ut. Och ni har trädgård, en sådan förtjusande gammal trädgård – öfvergifven, förfallen, undangömd. Der är ni ju borta från verlden.
LOUISE
Tycker ni om den?
ALLAND
Jag tycker om alltsammans här. Hvad ateliern kunde göras vacker! Men ni är en spartan. Man ser det på hela er drägt, på håret, på allting. Så sträng ni ser ut! Hvilken hård dom afkunnar ni icke i ert hjerta öfver mig, lättsinnige man! I era ögon är det synd att njuta af lifvet. Vill solen skina, skall man spänna parasollen upp eller krypa i skuggan! Jag rullar mig der det är varmast i sanden. – Ni tycker att jag är lättsinnig – icke sant?
LOUISE
långsamt och dämpadt
Jag vet inte. Nej – men det käns som om er verld inte vore min.
*
LILLY
kommer inspringande från entrén och stannar förlägen då hon får se Alland
LOUISE
presenterar
Fröken Walldén – monsieur Alland.
LILLY
helsar; till Louise
Är Viggo gången?
LOUISE
Ja. Han skulle hem och packa.
LILLY
med missräkning
Redan?
LOUISE
Du har ju varit borta länge —
LILLY
gråtfärdig
Jag fick se ett bröllop – ett fint bröllop – i Madeleine-kyrkan – och så glömde jag —
ALLAND
som betraktat Lilly med synbart intresse
Var inte ledsen, fröken! Småleende. Han kommer nog igen.
LILLY
Tror ni det?
ALLAND
Ju mer jag ser på er, dess lifligare öfvertygas jag om, att han kommer.
ERNAS RÖST
utanför
Lilly! Är Lilly der!
LILLY
ropar utåt
Jaha. Jag kommer strax.
ALLAND
bugar sig för Louise
Nu hoppas jag snart få se er riktigt rask och kry. Tar hennes hand, håller den ett ögonblick i sin och ser på den. En sådan vacker hand ni har – kraftlös, blodlös, men så fint modellerad. Lyfter den upp och kysser den.
LOUISE
drager den tillbaka, förlägen
ALLAND
Hvarför gör ni så? Härmar hennes rörelse med handen. Brukas det inte hos er, att man kysser en dam på handen?
LOUISE
Åh – jo – men —
ALLAND
Jag kysser alltid på hand – när handen är vacker.
LILLY
som dragit handskarne af, kastar ett mönstrande ögonkast på sin högra hand
ALLAND
bugar sig för henne
Farväl, fröken! Går mot dörren. Just som han fattar i vredet, öppnas den utifrån och Erna kommer in. Då hon varseblir honom, viker hon åt sidan och blir stående, blek och upprörd, stirrande på honom med vidgade ögon. Han gör en lätt bugning och går hastigt förbi henne ut.
*
LOUISE och LILLY
gå hän emot Erna
Hvad – hur är det fatt – har något händt?
ERNA
hemtar sig
Nej – åhnej – ingenting. Jag blef bara så rädd – Jag trodde herr Alland var gången – och så stod han alldeles innanför dörren. Med ett försök att skratta. Jag tror verkligen, att murmeldjuret deruppe lyckats göra mig nervös med sitt eviga traggande. Häftigt till Lilly. Hvarför kom du inte strax upp?
LILLY
Jag trodde, Viggo var här.
ERNA
Viggo, Viggo! – Jag vill inte veta af, att du springer så der!
LILLY
Du har ju sjelf sagt —
LOUISE
Hvad är det med dig? Du är så häftig —
ERNA
stryker sig öfver pannan
Jag är nervös. Det käns som om hvarenda fiber hoppade.
LOUISE
går bort och tar henne om lifvet, för henne hän till chäslongen, nödgar henne att sätta sig och klappar henne lugnande på hufvudet
Så – så. Stackars min lilla kraftmenniska.
ERNA
reser sig
Strunt i det. Till Lilly. Nå – har du fått säga farväl till honom?
LILLY
Hvilken »honom»?
ERNA
Prat! Det fins bara en. – Nå?
LILLY
Nej.
ERNA
Då kommer han väl hit innan han far?
LILLY
kämpar med gråten
Jag vet inte.
ERNA
Visst gör han det!
LOUISE
går fram till Lilly
Käns det så svårt att skiljas?
LILLY
Det blir så tomt, så förfärligt tomt.