Slit honom bort, innan han bitit sig fast vid ditt hjerta! Res!
LOUISE
Det är – är inte som du tror. Jag är stark nog att inte låta honom komma mig närmare, än jag sjelf vill.
ERNA
Du är svagare än jag – och mig tog han.
LOUISE
Jag vill inte resa. Jag vet, att min längtan efter att se honom – bara se honom och höra honom tala – då skulle bli mig öfvermäktig.
ERNA
Tror du, det är bättre att stanna?
LOUISE
Ja.
ERNA
Du är ett barn. Du vet inte hvad du gör.
LOUISE
ser henne in i ögonen
Jo. Jag vet hvad jag gör.
ERNA
Du tror dig stark – för det du kanske stått emot en enda gång! Det skall komma igen – frestande – lockande. Och till sist skall han tvinga bekännelsen fram – med tortyr, om det behöfs.
Härmar Allands röst och sätt; icke karrikeradt utan drömmande och vekt
Var icke rädd! Antingen af fri vilja eller också icke. – Låt oss tala om något annat —
– Jag har börjat arbeta. Jag vet icke hur det kommer sig, men arbetet föder hos mig alltid en så stark längtan efter lycka – efter kärlek. Jag blir fullkomligt värnlös – en kvinna kan fånga mig genom att sträcka ut sin hand —
– Jag håller på att modellera en furstinnas byst. Hon är rik och vacker – och hennes man vårdslösar henne —
– Sådana kvinnor som hon ha en obeskriflig makt öfver mig. Hon är fullkomligt fördomsfri, men så nobel och fin. Den man, hon älskar, blir en lycklig man.
– Jag blir nog hennes offer en dag —
LOUISE
har vändt sig bort; kämpande med sin sinnesrörelse
ERNA
Han är en mästare i att vrida knifven om i ett sår. Man tycker, man vill dö af smärta. Man börjar tro på sin makt att binda honom, trots hans egna försäkringar. Men man binder honom aldrig. Han är hal som en ål. Man må rispa honom så att blod kommer fram – man kan ändå inte hålla honom kvar!
LOUISE
Har han – berättat – det der – för dig?
ERNA
Hvilket?
LOUISE
Som du talade om nyss – det der om henne – som han höll på att modellera?
ERNA
Ja. Och jag har skäl att minnas det. Det var efter det, som jag gaf mig.
LOUISE
Tror du – tror du också att – att det var sant – det der —
ERNA
Sant – men färglagdt. Han har alltid någon furstinna, som han modellerar. Och han vet att använda henne. Han gör henne till bulvan i sin kvinnojagt. Jag har förstått det sedan. Jag har i minnet gått igenom hans plan steg för steg – efteråt är man alltid så klok! Jag kunde ha slitit håret af mig i blygsel öfver att ha låtit öfverrumpla mig. Men det var ingen öfverrumpling. Jag kunde inte annat. Tanken på, att en annan skulle få de smekningar, han nyss gett mig – den tanken brände mig som eld. Och jag visste, att han talade sant, att jag måste välja – att jag antingen måste bli helt och hållet hans, eller också uppge honom helt och hållet. Det kunde jag inte.
Dämpadt och mjukt, med ett tonfall genombäfvadt af lyckliga minnen
Så kom det.
LOUISE
går fram till henne och lägger sin arm kring hennes lif
Du var lycklig?
ERNA
lutar sitt hufvud mot hennes axel
Ja. Det var den skönaste tiden i mitt lif. Några sekunders tystnad; så rycker hon sig lös. Nej, nej! Det är inte sant. Det är en olycka. Det är skam och förnedring. Smekningar ger han nog – mer än nog – men intet af den trygga tillgifvenhet, man törstar efter! Hans kvinnohunger gör honom opålitlig. Han är så liten! Han är så narraktig i all sin storhet. Och gentemot oss kvinnor har han intet samvete.
LOUISE
Jag har aldrig sett dig så vacker som nyss – den enda sekunden. Du har varit lycklig – mycket lycklig.
ERNA
Jag har lidit alla helvetets kval! Du vet inte hvad det är, att se sig försmådd.
LOUISE
Jag tycker, man borde alltid ha minnet kvar. Ibland tänker jag, att bara ett sådant minne skulle kunna vara nog att kasta ljus öfver hela ens kommande lif.
ERNA
Minnet! Nej. Det kastar intet ljus. Tvärtom! Han har smekt 50, 60, 100 kvinnor före oss. Och till oss alla har han sagt, med samma bedårande tonfall: »du är god. Jag håller af dig».
LOUISE
Tror du också, att det tonfallet alltid klingat äkta?
ERNA
Ja. Just derför är det så farligt att lyssna till. Han är en stämningsmenniska. Alla dessa kvinnor har han gett en bråkdel af sitt eget jag, ett uns af verklig känsla. Derför har han nu så litet kvar. Och det, han har, är bara hyfvelspån, som flammar upp en sekund och dör.
LOUISE
Ja – jag – jag har kanske – låtit vårt umgänge på tu man hand – fortgå – alltför länge – alltför fritt – Jag har varit svag – jag hade bordt tillbakavisa – slår öfver i en annan tankegång – Han har nog rätt – välja – Detta är inte hållbart längre.
ERNA
Så reser du väl?
LOUISE
Ja, ja, ja – Jag måste bort. Jag har aldrig förr än nu vetat, hvad frestelse är – Om han nu kommer – ? Jag bad honom komma hit igen i kväll —
ERNA
Då stänger du din dörr.
LOUISE
Nej. Inte i kväll. Jag kan inte skiljas ifrån honom utan farväl. Det skulle bli alltför tungt. Men i morgon —
ERNA
Reser du?
LOUISE
Det tror jag —
ERNA
Du vet inte hvad du vill! Du är redan snärjd.
LOUISE
Jag kan inte resa utan att säga honom, hur kär han blifvit mig.
ERNA
Det är ett farligt experiment.
LOUISE
Jag tror – ibland – att han håller af mig – mer än andra.
ERNA
Det trodde också jag.
LOUISE
Om han – om han nu bad mig – bli sin hustru!
ERNA
Alla ha vi tänkt detsamma! Men han låter aldrig känslan löpa af med förståndet! Han binder sig aldrig. Han vet, att det tar slut. »Allting vissnar», säger han. Och när det är slut, kysser han galant på hand och går sin väg. Och så är man ensam – ensam —
LOUISE
ryser till
ERNA
– Res hem. Ryck dig lös nu. Du är svagare än jag – och – jag vet hvad jag led. – Det var som om kropp och själ skulle slitas i sär.
Tårarne ha börjat rinna utför hennes ansigte, som är upprifvet af smärta. Hon kämpar med sig sjelf; så lyfter hon upp hufvudet, stolt och trotsigt
Det är öfver nu. Och smärtan har gjort mig hård. Eld härdar. Jag var mjuk – ödmjuk. Jag såg upp till honom. Jag kunde ha krupit i stoftet för hans fötter. Det der tål ingen man vid – och minst han. Nu är jag hans jemnlike. I Luxembourg hänger mitt sjelfporträtt i salen nästintill hans egen marmordröm. – Hatet ammade kraft och arbetsduglighet. När man kan hata, kan man också lefva.
LOUISE
sakta
Det kan inte jag.
ERNA
Dess värre för dig! Res derför. Gräf dig ner i din vrå derhemma – och glöm.
LOUISE
Ja, ja. Jag vill hem! Det käns som om jag varit instängd i en underjordisk trollverld, der ljuset är flammor och glädjen består i menniskors tortyr.
Kanske fins det räddning deruppe, der solen lyser, skogen står grön och vinden blåser kallt från hafvet —
*
ALLAND
kommer från entréen med hatten i hand. Då han får se Erna, bugar han sig kallt. Derpå går han hän till Louise, tar hennes hand och kysser den
Det blef ingenting af med séancen. Och här har ni mig nu igen.
LOUISE
Tack! Jag trodde knappast att —
ALLAND
Hvarför trodde ni knappast att – ?
LOUISE
Derför att – Ser hän till Erna, som vikit ett par steg tillbaka, då Alland gick emot dem och nu står stilla med venstra handen mot bröstet, stirrande på hans ansigte.
ALLAND
Jag vet inte, om fröken Walldén känner mig – i alla händelser försmår hon alltid min helsning, när jag någon gång har det nöjet att möta henne på gatan —
ERNA
kastar hufvudet tillbaka och ser honom trotsigt in i ögonen; derpå vänder hon sig om och går
ALLAND
ser efter henne; sedan hon försvunnit säger han, lätt hänkastadt, men en smula nervöst
Se der en kvinna som förstår att drapera sig – »i sin värdighets mantel», heter det visst. Går fram emot Louise, som står stilla, blek och med nedslagna ögon. Men hvad är det med er? Ni ser så underlig ut.
LOUISE
Det är ingenting – det – går nog öfver —
ALLAND
fattar hennes hand
Säg. Hvad är det – Har fröken Walldén spelat donna Elvira? – Men se då på mig åtminstone! Hon slår upp ögonen. Eller har jag gjort er ondt på något sätt? Har jag sårat er?
LOUISE
Om så vore – hvad skulle ni bry er om det?
ALLAND
mulnar
Icke bry mig om att jag sårat er? Med det insinuerar ni ju, att jag skulle vara rå! – Hvad är det?
LOUISE
stryker med handen öfver pannan
Ingenting – åh ingenting. Jag är bara litet melankolisk – eller sentimental, om ni så vill. —
ALLAND
Hvarför är ni det då?
LOUISE
För ingenting! Jag är väl sådan af naturen. Ni skulle bara finna det löjligt.
ALLAND
Nej, nu vill jag veta det.
LOUISE
Det är bara det, att jag skall lemna Paris.
ALLAND
Nu snart?
LOUISE
I morgon.
ALLAND
Så-å. Det har beslutits hastigt.
LOUISE
Ja.
ALLAND
Har ni haft underrättelser hemifrån?
LOUISE
Nej.
ALLAND
Men hvarför – Böjer sig fram emot henne; dämpadt. Är det för min skull?
LOUISE
Ja.
ALLAND
Det är inte möjligt! Menar ni – menar ni verkligen att – att jag kunde bli farlig för er?
LOUISE
sitter stilla med nedslagna ögon
ALLAND
muntert
Ni är en underlig varelse. Ni är ju inte kvinna. Ni är inte barn. Ni är – ingenting.
LOUISE
Jag är en kvinna, som begynner åldras.
ALLAND
Koketteri! Ni vet, att ni är ung, ser ung ut, känner ungt – Men inte som kvinna.
LOUISE
tiger
ALLAND
Har jag inte rätt?
LOUISE
Nej.
ALLAND
Ni kan inte älska.
LOUISE
Jag får inte – Jag vill inte.
ALLAND
Hvad tror ni kärleken bryr sig om hvad man får och vill.
LOUISE
Nej – tyvärr!
ALLAND
slår armarne kring henne och trycker henne in till sig
Nu är du min!
LOUISE
skakar på hufvudet
Nej. Lägger armarne kring hans hals, sluter ögonen och smyger sitt hufvud in till hans bröst.
ALLAND
Hela din varelse säger: ja. Hvarje nerv i din kropp, hvarje droppe af ditt blod!
LOUISE
skakar på hufvudet
Nej. Jag är rädd. Det är mig emot – emot min natur, min uppfostran, mina grundsatser.
ALLAND
Kvinnor veta aldrig, hvad de vilja, och du vet det icke. I det fallet är du åtminstone kvinna. Gör sig lös. Nå ja – som ni behagar! Ni nordbor äro icke födda under Romeos och Julias stjerna.
LOUISE
med tårar i ögonen
Var inte hård. Det gör mig så ondt. Vi ska’ ju skiljas nu, skiljas för alltid. – Eller – vill du att jag stannar? Jag skall göra allt hvad du vill, bara inte detta enda.
ALLAND
Halfhet! Nej. Då är det bättre att du reser.
LOUISE
kvidande
Jag kan inte. Jag har varit så lycklig. Det var som om solskenet kom in i rummet med dig. Det blef ett jubel inom mig, som om alla himmelens fåglar sluppit lösa. När du var borta fans det ingen glädje i verlden, när du var hos mig var all sorg och tungsinthet så långt borta, som om de aldrig skulle kunna nå mig mer. Du ser hurudan jag blifvit på dessa få dagar, då jag inte fått se dig. Det är som om jag skulle dö eller bli vansinnig. Hvad tjenar det till att tala om vänskap och välvilja. Jag älskar dig och olyckan är obotlig.
ALLAND
Är det en olycka att älska?
LOUISE
Det käns så.
ALLAND
Tiden lär en alltid att glömma.
LOUISE
Inte mig. Det sitter för djupt.
ALLAND
vänligt, i det han böjer sig ned emot henne
Stackare! Det gör mig så ondt om dig. Jag har svårt att förstå det – din natur är så olik min. Men jag tror, att du är sann, och jag skall hjelpa dig. Jag skall inte tänka på mig sjelf. Du skall resa. Du duger inte för lifvet härute. Du är för vek. – Res hem, gift dig med någon bra karl, lef lugnt och stilla, som det passar med din natur och din uppfostran.
LOUISE
Jag kan inte.
ALLAND
Du får inte vara svag. Du skall inte stanna här – då kan jag inte skona dig. När jag möter ett motstånd så måste jag bryta det. Motstånd och hinder egga mig – jag blir mig icke sjelf mäktig.
LOUISE
ser upp emot honom
Du är så god. Just derför är det så svårt.
ALLAND
småleende
Jag god? Det har ingen sagt mig förr än du.
LOUISE
Har ingen sagt det af alla de kvinnor, som älskat dig?
ALLAND
Nej.
LOUISE
Men de ha tänkt det.
ALLAND
Det tror jag knappt.
LOUISE
Jag vet det. Du är god. Du förtjenar att bli lycklig.
ALLAND
Du vet det går oss icke efter förtjenst här i lifvet. —
LOUISE
Du har inte lärt känna mig under denhär tiden. Jag har varit så tryckt af din öfverlägsenhet – derför har jag icke kunnat tala.
ALLAND
Jag trodde, att du sett mina svagheter framför allt. Jag har aldrig försökt att dölja dem.
LOUISE
Just derför har jag dess tydligare sett din storhet —
ALLAND
Tror du då inte det är sant, som folk säger: att jag kulminerat – att jag gått tillbaka?
LOUISE
Det har jag aldrig trott.
ALLAND
energiskt
Jag skall visa, att du har rätt! Jag skall visa, att jag ännu har makt att skapa konstverk som bedåra!
LOUISE
griper hans händer
Ja, gör det!
ALLAND
Kan det verkligen intressera dig, om jag lyckas eller icke?
LOUISE
Åh! Du vet inte hur äregirig jag är för din räkning! Du känner mig inte.
ALLAND
ser på hennes entusiasmerade ansigte och säger sakta och betänksamt
Nej. Jag känner dig inte. Du har djupare botten än jag nånsin vetat af. Går fram emot henne, tar hennes hufvud mellan sina händer och kysser henne på pannan. Farväl! Tack för denhär tiden. Och tänk på mig någongång.
LOUISE
Alltid, alltid!
ALLAND
ser henne tankfullt in i ögonen
Lycklig? Jag undrar om jag skulle kunna bli det – jag menar så der lugnt och stilla, som andra menniskor. Jag tror det ibland. Jag fordrar icke så mycket. Men den kvinna, jag skulle lefva tillsammans med – alltid – måste vara af en oändlig blidhet, just derför, att jag sjelf är så orolig och nervös – Han tiger en stund; derefter tillägger han sakta. Jag har icke träffat många sådana kvinnor i mitt lif.
LOUISE
Hur många?
ALLAND
Två.
LOUISE
Det var en för mycket.
ALLAND
tar hennes hand och kysser den; går
LOUISE
vänder sig om och ser efter honom; derpå sjunker hon ner och brister i gråt
III.
Regnig julidag i en svensk småstad
Ett hvardagsrum, lågt till taket. Två fönster med små rutor, draperade af hvita gardiner. I fönsterkarmarne blomma fuxier, pelargonier och kaktusväxter. På väggen midt emot fönstren dörrar till kök och matrum; i bakgrunden en tredje dörr, till en förstuga med hvitrappade väggar och tegelgolf beströdt med enris.
Gammaldags möbler, stelt anordnade. Hvita öfverdrag kläda soffan och stolarne. Framför soffan står ett tomt divansbord med en hvit duk. Hemväfda mattor ligga i kors öfver golfvet.
LOUISE
klädd i bomullsklädning; sitter vid ena fönstret med armbågarne i karmen och ser ut
BOTILDA
kommer från köket med kaffekoppar på en bricka; hon ordnar dem omständligt och symmetriskt på bordet
LOUISE
utan att vända sig om
Regnar det såhär alltid?
BOTILDA
Kära grynet, det må hon väl veta, att det gör. Det regnar alltid, när höet står ute.
LOUISE
Det har inte varit solsken en enda dag, sen jag kom hem. Inte en enda dag har gatan sett annorlunda ut, än nu.
BOTILDA
Nej, hur skulle den väl se ut? Den ser ju ut som vanligt.
LOUISE
Som vanligt – Ja, det är just det —
BOTILDA
Om en inte skulle resa bort för annat, än att bli missnöjd med allt, en har, så kunde en lika gerna stanna hemma.
LOUISE
Det är sant, Botilda. Man borde alltid stanna hemma. Reser sig. Hvad är det för en dag i dag?
BOTILDA
Kors så hon frågar! Det är ju hennes födelsedag.
LOUISE
Ja, men dagen i veckan?
BOTILDA
Det vet hon väl, att det är Onsdag. Det är ju torgdag i dag.
LOUISE
Onsdag – inte mer. Tänk – bara fjorton dagar, som jag varit hemma. Jag kom ju en Onsdag?
BOTILDA
Ja.
LOUISE
frånvarande
Fjorton dar! De ha varit som fjorton år. – Det är som om allting skulle somna – stå stilla och dö – och dammet lägga sig som ett täcke öfver allt.
BOTILDA
Jesses, dammet måtte en väl kunna hålla ifrån sig!
LOUISE
sjunker ned i soffan, lägger armarne på bordet och brister i gråt
BOTILDA
Men kära barn, tänk på hvad hon gör! Rena duken! Slätar ut den med sitt förkläde.
LOUISE
reser sig och går af och an på golfvet; torkar sina ögon, men utan att kunna hålla tårarne tillbaka
BOTILDA
står och ser på henne
Jag vet inte, hvad det går åt henne, sedan hon kom från det olycksaliga Pariset. Hon är sig inte sjelf lik.
LOUISE
Nej, det är jag inte.
BOTILDA
Hon måtte väl inte gå hän och bli som Agnes!
LOUISE
Då dör jag hellre.
BOTILDA
Slå inte ut sådana stora ord till Vår Herre! En får nog gå här, så länge Han vill.
LOUISE
har åter satt sig vid fönstret och stirrar ut
BOTILDA
Kära hjertandes, inte ska hon gråta på sin födelsedag. Det är inte något godt varsel.
LOUISE
Jag kan inte hjelpa det.
BOTILDA
Hon har det ju så bra. Alla menniskor tycka ju, att hon är snäll och rar. Hemlighetsfullt. Kan hon gissa, hvad jag såg i dag morgse, då jag gick på torget?
LOUISE
Nej.
BOTILDA
Klockan var bara sex, men kamrern var redan ute i sin trädgård – och kan hon gissa hvad han gjorde?
LOUISE
Nej.
BOTILDA
Plockade blommor. Till en riktigt fin blomsterbukett, kantänka – Nog vet en hvar den skulle hän, alltid!
LOUISE
Ja, kamrern är ju alltid så snäll.
BOTILDA
Jo, jo men! Skulle väl det vara! Han har väl sina randiga skäl, kantänka!
Det hörs en hvissling af ett lokomotiv
LOUISE
Nu kom tåget.
BOTILDA
Det är väl en förfärdelig hop folk och fä med, kantänka. Det är stor hästmarknad, må hon veta. Patron Svensson är inne med alla tre unghästarne – Går hän till fönstret. Nej, se hur dom vimlar ut! Patron på Tjellmo – och prosten i Wallby – och inspektor Knutson! Men hvem är den unge herrn, han går med?
LOUISE
gladt uppfarande
Viggo! Nej se, Viggo! Viftar med sin näsduk utåt.
BOTILDA
Ja, minsann är det inte herr Viggo! Jag hade så när inte känt igen honom! Nej, se så brådt han har. Kantänka. Ja, nu får jag ut och ställa om kaffe, så han kan få en smula varmt i sej!
Skyndar beskäftigt ut i köket
*
LOUISE
går mot dörren och öppnar den
VIGGO
kommer in i förstugan
LOUISE
räcker honom handen
Viggo! Du här.
VIGGO
God dag, Lisa lilla. Och lycka på födelsedagen! Tar af sin långa reskappa, ställer galoscher och paraply i förstugan, kommer in och stänger dörren. Seså! Nu får jag helsa på dig ordentligt! Håller hennes hand i sina båda och ser på henne, förvånad. Hvad du är förändrad!
LOUISE
Tycker också du det?
VIGGO
Det är alldeles påfallande. – Är det Paris? Eller sorgen efter mor, som gjort dig såder …?
LOUISE
Såder?
VIGGO
Ja, såder – liksom större – liksom mer kvinlig än förr?
LOUISE
Kom nu fram och sätt dig. Botilda kommer strax med kaffe. Du är väl trött efter resan?
VIGGO
Inte spår. Det skall mycket till innan jag blir trött.
LOUISE
Hvila dig behöfver du väl åtminstone, du som vi andra.
VIGGO
Ja, men inte ännu. Jag reser vidare med ett-tåget.
LOUISE
Reser du? Hvarthän?
VIGGO
gladt
Till Paris. Jag fick litet pengar för min bok, och så har jag tre tidningar att skrifva korrespondenser till. Så jag hoppas kunna slå mig fram.
LOUISE
nedstämd
Jag trodde, du skulle stanna här nu – Jag blef så glad öfver att se dig – Jag trodde … får tårar i ögonen.
VIGGO
Jag har köpt direkt biljett … stryker öfver hennes hår. Så … så. Inte ledsen för det!
*
BOTILDA
kommer från köket med kaffe, grädde och bröd på en bricka
VIGGO
Se god dag, Botilda.
BOTILDA
niger
Tack för det, herr Viggo. Och god dag igen! Det var då en glädje och en öfverraskning på födelsedagen, kantänka! Sätter brickan på bordet, torkar sin hand på förklädet och räcker fram den, nigande. Välkommen får en väl säga! Och var så go’ nu och ta’ en kopp kaffe. Jag tänkte, det kunde göra godt, när man rest långa vägar.
VIGGO
Tack, tack, Botilda! Serverar sig. Det skall minsann bli riktigt skönt … Nå – hur står det till annars?
BOTILDA
Tackar som frågar, herr Viggo, mig gamla skrå går ingen nöd åt, må veta. Men si fröken – hon är visst inte riktigt som hon skulle vara – till Louise – Ja, hon får ursäkta att jag säger det rent ut, men sen hon kom hem från det välsignade Pariset, har det va’tt en enda jämmerlighet – och derför var det minsann riktigt väl, att herr Viggo kom, för kan inte det muntra upp henne, så vet jag ingenting —
LOUISE
Vi få minsann inte behålla honom. Han reser med ett-tåget.
BOTILDA
Jesses då, hvad står på? Efter det är så’nt hastverk?
VIGGO
skrattar
Ingenting står på – men jag skall till Paris.
BOTILDA
Ska’ han dit nu igen?
VIGGO
nickar
BOTILDA
Om jag kunde begripa, hvad det kan vara för märkligt med den sta’n!
VIGGO
Jo – det är det märkliga med den stan, att se’n man en gång sett den, så längtar man alltid dit igen.
LOUISE
sakta
Så är det … ja.
BOTILDA
Då borde man aldrig ge sej dit! – Ska’ herr Viggo inte ha mer kaffe?
VIGGO
Nej, tack.
BOTILDA
Då blir det väl bäst, jag tar ut det igen, så det kan hålla sig varmt. – Jag trodde, dom skulle komma nu i rappet.
VIGGO
Hvilka?
BOTILDA
Dom som kommer och gratulerar, kantänka. Här är ju födelsedag i huset – fast inte syns det på fröken, gu’bevars! Hå, hå – ja ja.
Tar kaffekannan och Viggos kopp, borstar af duken och går ut i köket
*
VIGGO
tar Louises hand
Hur är det med dig? Du är så nedstämd och frånvarande … Tala nu om för mig, hvad det är.
LOUISE
skakar på hufvudet
Ingenting, Viggo, ingenting.
VIGGO
Är det slut med förtroendet?
LOUISE
Nu kommer här folk …
Man hör buller ute från förstugan. Fru Knutson öppnar dörren och man ser henne och fröken Knutson i färd med att taga af sig galoscher och ytterplagg
*
FRU KNUTSON
Man får väl inte dra syndafloden in i rummen. – Sätt paraplyerna tillhopa der i hörnet, Agneta – så der! Låna mig din näsduk, så får jag torka af bukettpapperet – det är alldeles genomblötadt …
Louise har rest sig och gått gästerna till mötes. Fru Knutson och fröken Knutson träda in med blomsterbuketter i händerna
FRU KNUTSON
God dag, kära Louise! Och har den äran att gratulera! Räcker fram buketten. Det var ett förskräckligt regnande.
FRÖKEN KNUTSON
Har den äran att gratulera! Räcker också fram buketten.
LOUISE
Tack, tack.
FRU KNUTSON
Och se herr literatören! Kommen för födelsedagens skull, förstås! Det var ju roligt. Räcker hand.
FRÖKEN KNUTSON
räcker också hand
LOUISE
Var så god och stig fram, tant. Får jag bjuda på en kopp kaffe? Går till köksdörren och ger order åt Botilda.
FRU KNUTSON
Tackar som bjuder. Tar plats i soffan. Fröken Knutson sätter sig på en stol vid bordet. Nå, herr literatör, som kommer från stora verlden – hvad nytt?
VIGGO
Ingenting, det jag vet! Annat än, att det är ett förskräckligt regnande!
FRU KNUTSON
Nå, det är ju ingenting precis nytt. Här på orten har det varit alldeles förskräckligt – Höt står ute – och Gud vet, när det kommer under tak.
FRÖKEN KNUTSON
Vi skulle haft skogsparti i Lördags, men i sådant här väder kunde det naturligtvis inte bli af.
VIGGO
Nej, det förstås.
Botilda kommer med kaffekannan; helsar
FRU KNUTSON
nådigt
God dag, Botilda.
FRÖKEN KNUTSON
God dag, Botilda.
LOUISE
Får jag lof att servera tant?
FRU KNUTSON
Tack, mitt barn, tack.
*
Fröknarna Svensson, Jönsson och Tornström komma in från förstugan, alla med blomsterbuketter i händerna; de helsa:
God dag, kära Louise! Har den äran att gratulera!
LOUISE
går emot dem, helsar och tar emot buketterna
Tack, tack Gerda. Tack Hanna, tack Sofi. Var så god och stig fram! En kopp kaffe? Serverar.
Fröknarna stiga fram, helsande och nigande
FRÖKEN TORNSTRÖM
God dag, herr Pihl. Vi hörde just, att ni var kommen!
VIGGO
Har nyheten redan spridt sig?
FRÖKEN JÖNSSON
Ja, vi voro inne i butiken och hemtade Gerda, och der sa’ dom —
FRÖKEN SVENSSON
Det var knappt vi känt igen er i dender långa kappan.
VIGGO
Det var inte mycket smickrande för det, som fans i kappan.
FRU KNUTSON
menande
Åh – det har jag nu min egen tanke om – känner jag Gerda Svensson rätt —
Fröknarna Knutson och Jönsson puffa hvarandra i sidan och fnissa diskret. Fröken Svensson rodnar
VIGGO
Fröken Svensson säger ju sjelf, att hon knappt kände igen mig.
FRU KNUTSON
Det är bara som hon pratar – tro mig. Hela sta’n vet, hvem som sitter på första sidan i hennes album.
FRÖKEN SVENSSON
förebrående
Åh fy, tant.
FRU KNUTSON
Jag har ingenting sagt – jag. Men jag försäkrar herr literatören, att friare – det har Gerda Svensson ingen brist på.
VIGGO
Det har jag aldrig betviflat.
FRÖKEN TORNSTRÖM
Hur länge stannar herr Pihl i sta’n?
VIGGO
Till klockan ett.
DAMERNA
i korus
Till klockan ett?
VIGGO
Ja. Jag reser vidare med tåget söderut.
FRÖKEN JÖNSSON
Redan? Vi hade hört, att herr Pihl skulle stanna här en månads tid.
FRU KNUTSON
Ja, det är till och med inte utan, att man räknat en smula på det. Ungdomen skall ställa till sällskapsspektakel, och herr literatören skulle spela med.
VIGGO
Det gör mig ondt, men jag antar, att min plats inte blir svår att fylla.
FRU KNUTSON
menande
Säg inte det!
FRÖKEN JÖNSSON
Vet ni hvad ni skulle spela?
VIGGO
Förste älskare?
FRÖKEN JÖNSSON
Ja. Men emot hvem?
VIGGO
Mot er?
Fnissningar
FRU KNUTSON
Gerda Svensson skall spela hufvudrollen, förstås.
VIGGO
Det gör fröken Svensson ju alltid.
FRÖKEN SVENSSON
rodnar
Hvad menar ni med det?
VIGGO
Det vet vi väl? Att ni är samhällets primadonna assoluta.
FRÖKEN TORNSTRÖM
Hvad Louise ser ledsen ut.
LOUISE
som sutit och hört på med en frånvarande min
Gör jag?
FRU KNUTSON
Ja, det vore synd att säga annat. Kan inte literatören finna på något medel att muntra sin fostersyster mer? Hon är alldeles förskräckligt melankolisk.
VIGGO
Ja, Louise har ju aldrig hört till de riktigt glada —
FRU KNUTSON
Men nu är det alldeles som om hon vore förhexad. Hon är sig inte lik.
FRÖKEN SVENSSON
Nej, vi fjäsa för henne och pyssla om henne på alla vis, men det hjelper inte stort —
LOUISE
Åh, hur kan Gerda säga det. Jag är så tacksam för det ni äro snälla emot mig.
FRU KNUTSON
Ja, inte behöfver Louise leta länge efter folk, som vill vara snälla emot henne! Jag känner en herre, som bestämdt inte begär bättre, än att få pyssla om henne hela lifvet igenom —
*
EN PIGA
kommer in med en stor blomsterbukett i handen; niger för sällskapet, går fram och lemnar Louise blommorna
Jag skulle helsa så mycket från kamrern och lemna denhär. Kamrern har så mycket folk på banken, att han inte kan komma sjelf, förr än banken stänges.
LOUISE
Tack, Lina. Helsa kamrern och tacka.
PIGAN
Tack, det skall jag.
Niger för sällskapet och går
*
Fröknarna Knutson och Jönsson ha fnittrande lutat sina hufvud samman i hviskande samtal. Fru Knutson och fröken Tornström utbyta menande blickar
FRU KNUTSON
Stackars kamrern!
Fnissningar från damerna
LOUISE
Hvarför säger tant så?
FRU KNUTSON
Som är tvungen att sitta på banken hela förmiddagen!
FRÖKEN TORNSTRÖM
Ja, jag är säker på, att hans tankar äro på annat håll.
FRÖKEN JÖNSSON
Hm!
LOUISE
Behagar tant en liten tår kaffe till?
FRU KNUTSON
Nej tack, kära barn. Skämtsamt välvilligt. Vi ska’ laga, att det fins en tår till kamrern också, när han kommer. Han tycker så mycket om kaffe – klappar Louise på handen – i synnerhet när det serveras af denhär lilla handen.
LOUISE
Behagar ingen en påtår? Gerda? Hanna? Sofi?
FRÖKEN TORNSTRÖM
räcker fram sin kopp
Jo tack – kanske en liten tår.
LOUISE
serverar
Det var snällt.
FRU KNUTSON
Jag får väl se att komma åstad, annars är jag rädd, att middagen inte blir färdig i tid. Och Knutson blir i misshumör, om inte maten står på bordet klockan tolf. Reser sig. Ja, så är det att vara husmor.
FRÖKEN KNUTSON
reser sig också
Åh ja, men —
FRU KNUTSON
Det har du rätt i, mitt barn. Det är inte farligt alls, egentligen. Det har också sina behag, Louise lilla. Går fram emot Louise och räcker hand till afsked. Hur gammal är det egentligen, du blir i dag – om man får vara så näsvis att fråga?
LOUISE
Tretiotvå år.
FRU KNUTSON
Det är hög tid! Skrattande. Farväl, farväl! Helsa kamrern!
De andra damerna resa sig också; fröken Tornström slukar i hast kaffet och de småbröd, hon serverat sig
FRÖKEN KNUTSON
räcker hand till Louise
Farväl, farväl!
FRÖKEN JÖNSSON
räcker hand
Adjö, Louise! Helsa – fnittrar.
FRÖKEN TORNSTRÖM
ännu tuggande
Adjö, Louise.
FRU KNUTSON
räcker hand
Farväl, herr literatör. Lycklig resa!
VIGGO
bugar sig
Tack, tack!
De andra damerna trycka hans hand i tur och ordning
FRÖKEN SVENSSON
går hän till Louise och tar hennes hand
Farväl, Louise. Det var ju tråkigt, att herr Pihl skall resa så snart. Det är du väl ledsen för? Det blir ju så tomt? Har du inte lust att titta inom till mig i skymningen? Ifall du tycker det är ensamt?
LOUISE
Tack, Gerda, tack!
De öfriga damerna med fru Knutson i spetsen ha hunnit bort till dörren och skocka sig, fnittrande och hviskande, i förstugan, medan
FRÖKEN SVENSSON
går bort och räcker Viggo sin hand
Farväl, herr Pihl! Lycklig resa.