Kismet Bay

Kismet Bay

Contents

Några dagar före jul

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

Ett lovande nyår

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

Vissa hjärtans dag

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

Tur vid första ögonkastet

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

Sommardagar utan slut

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

Häxans charm

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

Av tacksamhet

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

Alla kommande jular

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

Kismet Bay

Epilog

Om författaren

Detta är ett fiktivt verk. Namn, karaktärer, platser och händelser kommer från författarens fantasi eller används fiktivt och är inte verkliga. Eventuella likheter med verkliga platser, organisationer eller personer – levande eller historiska – är rena tillfälligheter.

Kismet Bay Copyright © 2020 Dawn Brower

Alla rättigheter är reserverade. Ingen del av denna bok får användas eller reproduceras elektroniskt eller i tryck utan skriftligt godkännande, undantaget kortare citat som del av recensioner.

Några dagar före jul

KAPITEL ETT

December i Kismet Bay …

Ett lätt snöfall dalade sakta från himlen. När snön landade på marken la den sig inte, utan förvandlades till ett vått lager med sörja på trottoaren. Holly Strange stirrade ut genom fönstret med avsmak. Julen var den tid under året som hon tyckte bäst om, och den årliga Chokladrundan var favorithändelsen. Alla företag längs Main Street deltog. Hon ägde Serendipity Lane tillsammans med sin storasyster Ivy. Holly hade en tvåäggstvilling, Sage, men hon kom sällan till Kismet Bay. Allt i butiken var omsorgsfullt utvalt hantverk. De höll även kurser i slöjd och måleri – senare i veckan fanns en inplanerad kvällskurs i hur man bygger ett växtterrarium. Det var kanske lite underligt såhär mitt i vintern, men människor behövde växter i sina liv för att skapa balans och sprida skönhet. Serendipity Lane specialiserade sig på saker som fick människor att känna sig bra – till kropp, sinne och själ.

Chokladrundan gav lokalinvånarna ett tillfälle att få se nyheterna i butiken, och evenemanget lockade turister. Det var en av de bästa försäljningsdagarna på hela året … så länge inte vädret ställde till det. Tomteparaden skulle snart börja, och direkt därefter satte Chokladrundan igång. Holly hade redan börjat laga den varma chokladen efter sitt hemliga recept. I år fanns även en tävling: besökarna röstade på sin favoritchoklad och vinnaren skulle bli nästa års officiella leverantör av varm choklad till Jultomtens hus. Det hade inneburit pengar som Serendipity Lane hade behövt för sina utbyggnadsplaner.

”Sluta stirra ut genom fönstret! Vädret blir inte bättre av det”, sa Ivy. Hon satt vid disken och arrangerade handgjorda tvål-cupcakes. Ivy hade gjort dem tidigare i veckan, och de hade äntligen stelnat tillräckligt för att kunna hamna på hyllan. De såg ut som röda jordgubbskakor med vit cream cheese-frosting ovanpå. Ivy hade till och med strött rött tvålströssel ovanpå. De små skapelserna var så välgjorda och realistiska att de fick vara försiktiga när små barn kom in i butiken. En gång, under premiäröppningen, hade en liten kille stoppat in en i munnen. De smakade inte lika gott som de såg ut att göra …

Holly blängde på sin syster, men Ivy var för upptagen för att lägga märke till det. Hon suckade. ”Det måste vara perfekt.” Hon vände sig bort och tittade ut genom rutan igen. Snart skulle Chokladrundan starta. Paraden var förmodligen redan slut. Hon tittade nedåt gatan så långt hon kunde. Människor började redan hitta in i de många butikerna. Ett par stannade utanför Grape Flavors Winery och beundrade skyltningen. Vinbutiken ägdes av Hollys kusiner Leilia och Caprecia Strange. Där fanns ett stort utbud av lokala viner, däribland några från kusinernas egen vingård.

Hon vände sig mot Ivy. ”Tror du det kommer många kunder?”

Ivy placerade ut de sista tvål-cupcakesen. ”Det kommer lika många, om inte fler, som det gör varje år. Sluta oroa dig.”

”Jag kan inte hjälpa det”, svarade hon. ”Jag oroar mig för allt.”

Vyn utanför hennes butik lockade henne på nytt. Det var jätteviktigt att allt fungerade. Holly måste bevisa för sin syster att hon var duktig och att Ivy inte hade gjort ett misstag när hon fick bli delägare i Serendipity Lane. Holly hade aldrig gått på college, utan istället stannat kvar i Kismet Bay för att hjälpa hennes syster att öppna butiken. De hade fått ett arv från sin mormor och butiken lät som en bra idé. Hollys tvillingsyster, Sage, hade flyttat iväg och startat ett företag som organiserade evenemang. Hon hade velat lämna Kismet Bay så fort som möjligt, och än så länge hade Fortune’s Fortitude varit en framgång. Sage hade fått jobba med flera kändisbröllop och ett femtioårskalas. Om det fortsatte lika bra skulle Sage snart kunna expandera och anställa mer personal.

”Jag kilar över till Witch’s Brew och köper en kaffe.” Holly tog ner sin kappa från en krok i närheten. ”Vill du ha något?”

”Vänta.” Ivy gick runt butiksdisken, böjde sig ner och tog fram ett paket som hon räckte över. ”Ge det här till Esmeralda. Det är hennes present till Tristan.”

Esmeralda och Tristan ägde Witch’s Brew Coffee Shop. Esmeralda var en annan kusin. Kismet Bay svämmade nästan över av medlemmar i Strange-familjen. Deras förfader Thomas Strange var den första borgmästaren och han hade varit med och grundat Kismet Bay. Sedan dess hade de varit med och styrt staden genom alla tider. Hennes far, Adam Strange, var borgmästare. Hans tvillingbror Bowen var polischef, och hennes farbror Sebastian – den äldste av Strange-bröderna – var åklagare.

”Vad är det för något?” Holly tyckte inte om att inte veta saker.

Ivy himlade med ögonen. ”Om hon ger honom det när du är där så får du se. Varför bryr du dig? Det är inte till dig.”

Hon ryckte på axlarna. ”Jag ville bara veta.” Holly tog paketet under armen. ”Ville du ha en kaffe, eller?”

”Nej.” Ivy skakade på huvudet. ”Men du får gärna gå förbi Blooms of Destiny på tillbakavägen. Amadea och Ophelia borde ha fått julstjärnorna jag beställde. Jag vill ha dem i vårt skyltfönster.”

Hon rynkade på nästan. Hon delade inte sina kusiners passion för blommor. De visste allt om alla typer av växter. I och för sig var det ibland bra att de hade koll på massa olika örter. Alla i staden trodde att Strange-familjen hade beskydd av något magiskt. Det trodde inte Holly, särskilt inte när det kom till kärlek. Alla hade haft otur när det kom till det. Enligt legenden skulle de möta kärleken när de minst anade det, och ibland fanns den mitt framför ögonen. Struntprat. Kärlek uppstod inte ur tomma intet. Det hade hon aldrig någonsin trott på.

”Ok, då”, sa Holly. ”Jag är strax tillbaka.”

”Det vet jag inte riktigt om jag tror på.” Ivy skrattade till.

Holly räckte ut tungan och lämnade butiken. Kanske skulle hon ta god tid på sig ändå …

KAPITEL TVÅ

Staden Kismet Bay var en typisk småstad – eller mer som en stor by. Den var så idyllisk och gullig att det nästan vände sig i magen på Nicholas Bell. Han föredrog storstadens puls och invånarnas mer osentimentala attityd. Alla som bodde i Kismet Bay kände förmodligen varandra och skickade hälsningar till varandras familjemedlemmar när de sågs.

”Varför är vi här, egentligen?” Nicholas blängde mot sin vän Gabriel Reed. ”Jag gillar inte … gulligt.”

”Slappna av”, uppmanade Gabriel. ”Vi stannar bara några dagar för att göra mina föräldrar glada, så att de vet att jag inte håller på att dö eller så.” Han klappade Nicholas på ryggen. ”Vi kommer att vara på väg till en varm sandstrand långt innan du får den där allergichocken som du så tappert kämpar emot.”

Nicholas fick bita sig i tungan för att inte fräsa något till sin bäste vän. Gabriel var fotbollsspelare, en wide receiver för Houston Runaways. Han hade skadat sitt knä i en slutspelsmatch och suttit på avbytarbänken sedan dess. Lagets läkare hade sagt att prognosen inte såg bra ut, och bedömningen från sjukgymnasten hade varit lika illa. Gabriels spelarkarriär verkade vara över, men hans vän ville inte ge upp så enkelt. Han övertalade Nicholas att följa med honom på ett besök hos hans föräldrar, och sedan besöka en knäspecialist i Bahamas. Vad var det ens för kvacksalvare som hade sin läkarpraktik där? Nicholas trodde att knädoktorn skulle säga samma sak som fotbollslagets specialister hade gjort, men Gabriel var hans vän och hade varit ett troget stöd under hela den här prövningen.

”Är det ett kafé?” Nicholas pekade på butiksfasaden. ”Witch’s Brew? Vad är det för slags namn?”

Gabriel ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Jag har inte varit här i Kismet Bay på länge. Vi kan väl gå in och se vad de har.”

De gick mot ingången – men Nicholas hann aldrig nå dörren. Istället flög den upp och en brunett sprang in i honom. Varmt kaffe rann nerför hans blå skjorta, och han skrek till när det brände honom. ”Vad håller du på med!?” Rösten dröp av ilska. Han började verkligen hata den här staden, med dess ordinära och trista människor.

”Förlåt så hemskt mycket!” Den unga kvinnan tog ett steg fram och la handen på hans bröstkorg. Hennes beröring kändes som elektricitet och han såg in i hennes ögon. De hade samma färg som havet en vackert solig dag. Hennes hår hade en ovanlig brun nyans, med röda slingor som flöt genom de chokladfärgade lockarna. De såg nästan ut att glittra i solen. Hon var oerhört vacker …

”Det gör inget.” Han sköt undan hennes hand. Hennes beröring påverkade honom, och han var inte säker på att han tyckte om det. ”Det gick bra.”

“Holly?” Gabriel kom fram bredvid honom. ”Vad är det som händer?”

Hon sneglade mot Gabriel. Hennes mun sprack upp i det mest lysande leende Nicholas någonsin hade sett. Det var som att få en knytnäve i bröstet. Den del som redan gjorde ont efter att hon spillt sitt varma kaffe över honom. Vad var det med henne som fick honom att känna saker som han aldrig hade känt förut i hela sitt liv? Han ville inte att känslorna skulle ta över utan försökte skapa ett avstånd till henne.

Hon gick runt Nicholas och kramade Gabriel. Holly tog ett steg bakåt och gick nästan in i Nicholas på nytt. Han fick tag i henne innan hon tappade balansen. Hon tittade bakåt på honom och sa, ”Jag beklagar. Jag lovar att jag inte brukar vara så här klumpig.”

”Det är ok”, svarade han buttert.

Holly vände sig till Gabriel igen. ”Jag hörde om din skada.” Hon viftade entusiastiskt med händerna. ”Vi såg allihop när det hände. Det är allt de där sportnördarna pratar om. Vi missar inga matcher med Runaways.” Hon såg bort från Gabriel och stirrade på sin jackärm, och började plocka med en obefintlig bit ludd eller kanske en lös tråd. Nicholas låtsades inte förstå vad hon försökte göra. ”Jag menar hela familjen …” Holly sa det som om det sista förklarade allt. Det hade det sannerligen inte gjort för Nicholas.

Det verkade inte påverka Gabriel. Han nickade och lät henne spela förvirrad. ”Hur är det med Ivy?” frågade han henne. Det väckte Nicholas’ nyfikenhet. Vem fanken var Ivy?

”Ehh …” Holly tittade på allt omkring henne utom på Gabriel. ”Det är bra med henne. Bara bra. Du behöver inte oroa dig.” Hon stoppade ner handen i fickan och tog fram sin telefon. ”Ursäkta mig, men jag måste vidare. När ni nu är i stan borde ni vara med på chokladrundan. Det blir trevligt.” Med de orden rusade hon iväg och smet in i vad som såg ut att vara en blomsterbutik. Den hade också ett konstigt namn: Blooms of Destiny. ”Ödets blommor” – vad var det för fel på företagen i den här hålan?

”Chokladrundan?” Nicholas lyfte ett ögonbryn.

”Vi behöver inte göra det om du inte vill. Man köper en tomtemugg i en av butikerna och sedan kan vi provsmaka alla varianterna av varm choklad i de olika butikerna.” Gabriel ryckte nonchalant på axlarna. ”Överskottet går till en lokal organisation för välgörande ändamål som hjälper behövande familjer här i området. Familjen Strange har drivit organisationen nästan sedan staden grundades. Det är en tradition.”

”Familjen Strange?” Om han hade lyft ögonbrynet ännu mer hade det lossnat från pannan. ”Är det ett namn? Är de lika konstiga som namnet? Är det på riktigt?”

”Jag skulle aldrig hitta på något sådant.” Gabriel klappade honom lätt på axeln. ”Strange-familjen styr i stort sett hela staden, från borgmästaren och hela vägen nedåt …” Han sneglade på blomsterbutiken som Holly hade gått in i. ”Holly är en av dem.”

”Och den här mystiska Ivy också?” Nicholas kunde inte hålla tillbaka sin nyfikenhet. Hans vän brukade inte vara intresserad av kvinnorna som fanns omkring honom – om det inte var för någon tillfällig affär under en natt, och även dessa var sällsynta.

Gabriel suckade. ”Ja, och jag förstår att du har frågor. Men du är mer intresserad av Holly. Om du vill lära dig mer om familjen Strange så kan vi vara med på chokladrundan. Lita på mig, de kommer att vara där allihop – på ett eller annat sätt.” Han vinkade med sig honom. ”Kom så går vi in i en butik och köper var sin tomtemugg. De finns överallt.”

Nicholas gick med på Gabriels förslag. Vad annat fanns det att göra i den här hålan?

KAPITEL TRE

Holly bar in julstjärnorna till Serendipity Lane och placerade dem på disken. Ivy var nog inne i det bakre rummet, för hon stod inte i kassan. Det fanns inga kunder och dörrklockan hade plingat så hon måste ha hört att Holly kom. Hon borde komma vilken sekund som helst för att se om det var någon kund som behövde hjälp. Holly stirrade på dörren och bet sin underläpp. Hennes syster skulle inte bli glad över att hennes expojkvän var tillbaka i Kismet Bay.

Gabriel hade varit hennes stora kärlek, men han hade övergivit henne för att försöka bli rik och berömd. Nu var han skadad och kanske aldrig mer skulle kunna spela professionell fotboll. Hon hade inte velat ta upp det med Gabriel, det var säkert en känslig fråga. Hon borde ha frågat varför han hade återvänt och hur länge han planerade att stanna. Om inte hans vän hade gjort henne helt förvirrad hade hon nog frågat. Hon hade inte ens brytt sig om att fråga efter vännens namn. Så förvirrad hade han gjort henne. Holly rös vid minnet av hur hon spillde allt sitt kaffe över honom. Vad ska han väl tänka om henne?

”Jaså”, sa Ivy när hon kom fram bakom disken, ”det är bara du. Har rundan börjat?”

”Ja”, svarade hon. ”Är det där tomtemuggarna?” Varje butik hade en begränsad upplaga att sälja till de som ville delta. Genom att köpa en mugg fick man smaka varm choklad som serverades i varje butik. Alla fick dricka hur mycket de ville. ”Varför har du inte ställt fram dem? Jag trodde du skulle göra det när jag var iväg.” Hon borde ha stannat kvar och struntat i kaffet. ”Seså, jag hjälper till.”

”Vad är det med dig?” Ivy rynkade ögonbrynen. ”Du är konstig.”

”Det är inget med mig.” Hon började tyst arbeta och satte upp muggarna i prydliga rader på hyllan bakom disken. Det mesta av deras varma choklad fanns i en stor gryta i det bakre rummet, men en del fanns i en behållare på ett bord i närheten. Kunder som redan hade köpt en mugg kunde servera sig själva. De som behövde en tomtemugg kunde gå till kassan och köpa en.

”Du var borta en bra stund. Vad var det som tog tid?” Ivy plockade upp julstjärnorna och bar bort dem till skyltfönstret. Hon arrangerade dem kring en tavla som målats av en lokal konstnär. De brukade ofta visa upp verk av lokala förmågor och hjälpa konstnären sälja dem. Serendipity Lane fick en liten kommission på försäljningen.

”Jag hade en liten olyckshändelse utanför Witch’s Brew.” Holly mötte inte Ivys blick. Hon var fortfarande generad över att hon spillt ut sin kaffe över den stilige mannen hon krockade med. Hon hade aldrig någonsin sett en stiligare karl. Hans hår var mörkt som natten, och ögonen mörkblå … faktiskt var så mörka att de nästan också var svarta. Hans bistra uppsyn hade fått dem att se ännu mörkare ut. Han spelade inte i Runaways; hon kunde inte låta bli att fråga sig hur Gabriel kände honom.

”Jaså? Är det allt du tänker säga?”

Holly räddades av gonggongen, eller snarare av butikens dörrklocka, när deltagare i chokladrundan klev in. De hade alla sina egna tomtemuggar, så hon visade dem var de kunde hitta Serendipity Lanes hemlagade variant av varm choklad. Förhoppningsvis tyckte de om den …

”Vad tittar du på?” frågade en man henne. Hon hoppade till – hur i hela fridens namn hade han lyckats smyga upp så nära? Men med alla personer som nu gick in och ut ur butiken var det såklart enkelt. Särskilt som hon hade sjunkit ner i sina egna tankar.

Holly vände sig om för att möta hans blick. ”Hej, igen.” Var var Gabriel? Borde inte han gå chokladrundan tillsammans med sin vän? Hon såg sig runt i butiken efter Ivy, men hon fanns ingenstans. Vart hade hon tagit vägen? Om hon upptäckte att Gabriel hade kommit till stan skulle hon gå i taket. Hon älskade honom fortfarande, det var Holly övertygad om. Men det var också en hårfin gräns mellan kärlek och hat. Gabriel hade sårat henne djupt och Ivys känslomässiga ärr var tydliga.

”Jag tror inte vi har blivit presenterade ordentligt.” Han sträckte fram sin hand. ”Det är jag som är Nicholas Bell.”

”Eh. Trevligt att träffas.” Hur kom det sig att hon plötsligt hade så svårt att prata? ”Är du på långvarigt besök?”

”Det hoppas jag inte”, svarade han. ”Gabbe ville spendera några dagar med sin familj innan vi åker någonstans varmt under resten av jul och nyår.”

”Jaså?” Han måste tycka att hon är den mest korkade kvinna han någonsin mött. ”Jag förstår.” Hon nickade mot tomtemuggen i hans hand. ”Har du kommit för att smaka chokladen?”

Han tittade på muggen med avsmak. ”Jag har redan druckit flera koppar. Om jag dricker fler förvandlas jag till en chokladkaka.”

Hon tänkte att det hade varit en läcker chokladkaka. Det var nära att Holly slickade sig om läpparna vid tanken på att få ta en tugga. Inte bokstavligen, såklart, men definitivt ett mer intimt smakprov. Men!? Vad var väl det för tankar? Han var inte något för henne. Nicholas hatade Kismet Bay och hon kommer aldrig att lämna den stad som var hennes liv. ”Det var synd. Serendipity Lane har stans bästa choklad.”

”Åh, det är du säker på?” Hans mungipor böjdes uppåt till ett sensuellt leende. ”Måste du stanna kvar här, eller kan vi ta en promenad? Var finns ägaren?” Han såg sig om i butiken. ”Be om en paus, eller om att få gå tidigare.”

Hon ville säga ja, men kunde inte lämna Ivy ensam. Det irriterade henne också att han förutsatte att hon inte ägde butiken. Hon var bara tjugotre år, men det betydde inte att hon inte kunde vara en ansvarstagande företagsägare. Han var förmodligen fyra eller fem år äldre än hon. Ungefär lika gammal som Gabriel.

”Dessvärre.” Holly skakade på huvudet. ”Hon är något av en slavdrivare.”

”Så synd. Vi hade kunnat ha trevligt.” Hans leende förvandlades till ett streck. ”Om du visar var hon finns så kan jag kanske charma henne att ge dig ledigt.”

”Det går inte”, konstaterade hon. ”Annars hade jag redan sagt ja.”

”Eeh … va?” Han stirrade förvirrat på henne och skakade sedan på huvudet. ”Jag förstår. Det är du som äger stället.”

Hon nickade. ”Jag och min syster.” Hon pekade tvärs över rummet. Ivy hade äntligen återvänt och såg inte överlycklig ut. ”Ivy.”

”Kanske en annan gång, då.” Han stirrade på Ivy och det irriterade henne att han redan verkade mer intresserad av henne. Var han så ombytlig? Nåja, hon behövde ändå inte honom … Hon lämnade honom ensam och började arbeta bakom disken. Holly hade bättre saker för sig än att dagdrömma om en man hon inte kunde få.