Blake Pierce är författaren bakom den bästsäljande rysarserien RILEY PAGE, som består av tretton böcker (det kommer fler). Blake Pierce har också skrivit rysarserien MACKENZIE WHITE, som består av nio böcker (det kommer fler); rysarserien AVERY BLACK, som består av sex böcker; rysarserien KERI LOCKE, som består av fem böcker; rysarserien MAKING OF RILEY PAIGE, som består av två böcker (det kommer fler); rysarserien KATE WISE, som består av två böcker (det kommer fler); och de två psykologiska spänningsromanerna om CHLOE FINE (det är fler på väg).

Blake är en filtig läsare och hon har älskat rysare och thrillers hela sitt liv. Hon blir glad när ni hör av er, så gå gärna in på www.blakepierceauthor.com för mer information och kontaktuppgifter.

Copyright © 2016 Blake Pierce. Alla rättigheter förbehålles. Med undantag tillåtna i enlighet med U.S. Copyright Act 1976, ingen del av denna publikation får återskapas, distribueras eller sändas på något vis, eller förvaras i databas eller hämtningssystem utan författarens medlåtande. Den här e-boken är licenserad enbart för personligt bruk. Den här e-boken får inte återförsäljas eller skänkas bort. Om ni vill dela den här boken med någon annan, var vänlig och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. Om du läser boken och inte köpte den, eller om den inte köpts åt dig, var då god och lämna tillbaka den och köp en egen kopia. Tack för att ni respekterar denna författares hårda arbete. Det här är skönlitteratur. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter är antingen en produkt av författarens fantasi eller används fiktivt. Eventuella liknelser med riktiga personer, levande eller döda, är helt slumpmässig. Omslagsbild Copyright GongTo, använd med licens från Shutterstock.com.

BÖCKER AV BLAKE PIERCE

RILEY PAIGE-RYSARE

BORTA (Bok #1)

TAGEN (Bok #2)

ÅTRÅDD (Bok #3)

LOCKAD (Bok #4)

EN SERIE AV PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSTHRILLERS OM JESSIE HUNT

DEN PERFEKTA HUSTRUN (Bok #1)

DET PERFEKTA KVARTERET (Bok #2)

CHLOE FINE PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSROMANER

GRANNEN (Bok #1)

GRANNENS LÖGN (Bok #2)

ÅTERVÄNDNINGSGRÄND (Bok #3)

KATE WISE RYSARSERIE

OM HON VISSTE (Bok #1)

OM HON SÅG (Bok #2)

DECKARSERIEN OM MACKENZIE WHITE

INNAN HAN DÖDAR (Bok #1)

INNAN HAN SER (Bok #2)

INNEHÅLL

PROLOG

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

KAPITEL SJUTTON

KAPITEL ARTON

KAPITEL NITTON

KAPITEL TJUGO

KAPITEL TJUGOETT

KAPITEL TJUGOTVÅ

KAPITEL TJUGOTRE

KAPITEL TJUGOFYRA

KAPITEL TJUGOFEM

KAPITEL TJUGOSEX

KAPITEL TJUGOSJU

KAPITEL TJUGOÅTTA

KAPITEL TJUGONIO

KAPITEL TRETTIO

KAPITEL TRETTIOETT

KAPITEL TRETTIOTVÅ

KAPITEL TRETTIOTRE

KAPITEL TRETTIOFYRA

KAPITEL TRETTIOFEM

KAPITEL TRETTIOSEX

KAPITEL TRETTIOSJU

KAPITEL TRETTIOÅTTA

KAPITEL TRETTIONIO

KAPITEL FYRTIO

KAPITEL FYRTIOETT

KAPITEL FYRTIOTVÅ

KAPITEL FYRTIOTRE

KAPITEL FYRTIOFYRA

KAPITEL FYRTIOFEM

KAPITEL FYRTIOSEX

KAPITEL FYRTIOSJU

KAPITEL FYRTIOÅTTA

PROLOG

Mannen var orolig medan han satt i bilen. Han visste att han var tvungen att skynda sig. I kväll var det viktigt att allt gick som planerat. Men skulle kvinnan dyka upp på vägen vid samma tid som hon brukade?

Klockan var elva på kvällen och han hade bråttom.

Han mindes rösten han hört innan han kom hit, rösten om ekade i hans huvud. Morfars röst.

“Bäst att du har rätt om hennes schema, Scratch”.

Scratch. Mannen tyckte inte om det namnet. Det var inte hans riktiga namn. Det var ett namn från folksagor, ett namn för Satan. Morfar var övertygad om att han var ett “svart får”.

Morfar hade kallat honom för Scratch så länge han kunde minnas. Trots att alla andra använde hans riktiga namn, så hade Scratch fastnat i huvudet på honom. Han hatade sin morfar. Men han kunde inte få ut honom ur sitt huvud.

Scratch slog sig själv i huvudet några gånger i ett försök att bli av med rösten.

Det gjorde ont, men han fick en stunds sinnesro.

Men sen kom morfars låga skratt. Det ekade i honom. Men det verkade mer avlägset nu i alla fall.

Han tittade nervöst på klockan. En liten bit över elva. Var hon sen i kväll? Hade hon gått någon annanstans? Nej, det var inte hennes stil. Han hade spanat på hennes vanor i flera dagar. Hon var alltid punktlig och höll sig till samma rutiner.

Om bara hon kunde förstå hur mycket som stod på spel. Morfar skulle straffa honom om han sjabblade till det här. Men mer än så stod på spel. Tiden höll på att ta slut för hela världen. Han hade ett enormt ansvar som vägde tungt på honom.

Han fick syn på strålkastarna från en bil som dök upp långt bort på vägen. Han suckade av lättnad. Det måste vara hon.

Denna landsvägen ledde bara till ett fåtal hus. Normalt var det helt öde vid den här tiden, förutom kvinnan som alltid körde från jobbet, raka vägen till huset där hon hyrde ett rum.

Scratch hade vänt bilen så den stod i riktning mot hennes och stannat mitt på grusvägen. Han stod bredvid bilen med skakande händer och lös med en ficklampa in under motorhuven i hopp om att hans plan skulle fungera.

Hans hjärta bultade när bilen körde förbi.

Stanna! bad han tyst. Snälla stanna!

Den passerande bilen stannade en kort bit därifrån.

Han höll tillbaka ett leende.

Scratch vände sig om och tittade mot ljusen. Ja, det var hennes slitna lilla bil, precis som han hade hoppats.

Nu behövde han bara locka henne till sig.

Hon rullade ner fönstret och han tittade mot henne och log så vackert han bara kunde.

“Jag kommer visst ingenstans”, ropade han.

Han lös med ficklampan mot hennes ansikte en sekund. Jo, det var helt klart hon.

Scratch lade märke till att hon hade ett vänligt och charmigt ansikte. Dessutom så var hon väldigt smal, vilket passade honom perfekt.

Vilket slöseri, det han skulle vara tvungen att göra med henne. Men det var som morfar alltid sagt: “Det är för allas bästa”.

Det var sant, det var Scratch fullt medveten om. Om bara kvinnan kunde förstå, då kanske hon till och med skulle offra sig själv. Uppoffring är trots allt en av de finaste sakerna i mänsklig natur. Hon borde vara glad att hon han hjälpa till.

Men han visste att han inte kunde vänta sig det. Det skulle bli våldsamt och stökigt, precis som det alltid blev.

“Vad är problemet?” ropade kvinnan.

Det var något tilltalande med hennes röst, men han visste inte vad.

“Jag vet inte”, sa han. “Den bara dog”.

Kvinnan stack ut huvudet genom fönstret. Han tittade rakt mot henne. Hennes fräkniga ansikte var inramat av ljusrött, lockigt hår och hon log. Hon verkade inte vara det minsta bestört över besväret han orsakat henne.

Men skulle hon lita på honom tillräckligt mycket för att gå ur bilen? Antagligen, till att döma av de andra kvinnorna.

Morfar hade alltid sagt att han var hemskt ful, och det var nu så han såg sig själv. Men han visste att andra människor—speciellt kvinnor—tyckte att han var ganska vacker.

Han gestikulerade mot den öppna motorhuven. “Jag kan ingenting om bilar”, ropade han tillbaka.

“Det gör inte jag heller”, ropade kvinnan.

“Kanske så kan vi klura ut det det tillsammans”, sa han. “Vill du göra ett försök?”

“Visst. Men ha inga höga förväntningar”.

Hon klev ur bilen och började gå mot honom.Ja, allt gick som planerat. Han hade lockat ut henne ur bilen. Men det var fortfarande bråttom.

“Vi kollar”, sa hon och ställde sig bredvid honom för att ta en titt på motorn.

Nu förstod han vad det var som han gillade med hennes röst.

“Du har en intressant accent”, sa han. “Är du från Skottland?”

“Irland”, sa hon vänligt. “Jag har bara bott här i två månader, jag fick uppehållstillstånd så att jag kunde jobba hos en familj här”.

Han log. “Välkommen till Amerika”, sa han.

“Tack. Jag trivs bra här än så länge”.

Han pekade mot motorn.

“Vänta lite”, sa han. “Vad tror du det där är?”

Kvinnan böjde sig fram för att ta en närmare titt. Han tog undan huvsstaget och smällde igen motorhuven över henne.

Han lyfte på huven i hopp om att inte behöva slå henne igen. Som tur var så var hon helt medvetslös och låg helt lealös över motorn.

Han såg sig om. Det fanns ingen i närheten. Ingen hade sett vad som hänt.

Han ryste av förtjusning.

Han lyfte upp henne i famnen och såg att hennes ansikte och hennes klänning var täckt av smörjfett. Hon var lätt som en fjäder. Han bar bort henne och la henne i baksätet.

Han var säker på att hon skulle bli perfekt för hans ändamål.

Precis när Meara börja återfå medvetandet så väcktes hon till liv av ett öronbedövande oljud. Det verkade som om alla ljud hon kunde föreställa sig hördes samtidigt. Gonggonger, klockor, klingande, fågelkvitter, och alla möjliga sorters melodier. De verkade alla fientliga.

Hon öppnade ögonen men kunde inte fokusera. Hon hade hemskt ont i huvudet.

Var är jag? tänkte hon.

Någonstans i Dublin? Nej, hon kunde minnas lite kronologi. Hon hade flugit hit för två månader sedan och börjat jobba så fort hon hittat någonstans att bo. Hon var helt klart i Delaware. Hon ansträngde sig och lyckades minnas att hon stannat för att hjälpa en man med hans bil. Sen hade något hänt. Något hemskt.

Men vad var det här för ställe, med allt detta oljud?

Hon upptäckte att någon bar henne som om hon vore ett barn. Genom allt oljud kunde hon höra rösten från mannen som bar henne.

“Lugn, vi hann hit i tid”.

Hon började kunna se klart. Allt hon kunde se var klockor. Klockor i alla storlekar, former, och stilar. Hon såg enorma golvur som var omringade av mindre klockor, vissa av dem var gökur, medan andra hade små parader av mekaniska figurer. Hyllorna var fyllda med små klockor.

De slår allihop, tänkte hon.

Men i allt oljud så kunde hon inte få någon uppfattning om antalet.

Hon vände sig om för att se vem som bar henne. Han tittade ner på henne. Ja, det var han—mannen som hade bett henne om hjälp. Det var dumt av henne att stanna. Hon hade gått rakt i hans fälla. Men vad skulle han göra med henne?

När oljudet från klockorna började avta så började hon se suddigt igen. Hon kunde inte hålla ögonen öppna. Hon kände att hon var på väg att tuppa av igen.

Jag måste hålla mig vaken, tänkte hon.

Hon hörde hur metall skramlade, sen kände hon hur hon försiktigt lades på en kall och hård yta. Det skramlade igen, sedan ljudet av fotsteg, och slutligen ljudet av en dörr som öppnades och stängdes. Klockorna fortsatte att ticka.

Sen hörde hon några kvinnoröster.

“Hon lever”.

“Det var ju synd, för hennes skull”.

Rösterna var hesa och viskande. Meara lyckades öppna ögonen igen. Hon såg att golvet var av grå betong. Hon vände sig mödosamt om och såg tre människoliknande figurer som satt på golvet bredvid henne. Hon trodde i alla fall att de var människor. De verkade vara unga flickor, tonåringar, men de var taniga, föga mer än skinn och ben. En av dem var knappt vid medvetande och hennes huvud hängde ner och hon stirrade rakt ner i betonggolvet. De såg ut som fångar från ett koncentrationsläger, tyckte hon.

Var de ens vid liv? Ja, de måste vara vid liv. Hon hörde dem precis prata.

“Var är vi?” frågade Meara.

Hon hörde knappt det väsande svaret.

“Välkommen”, sa den av dem, “till helvetet”.

KAPITEL ETT

Riley Paige var inte beredd på den första knytnäven. Men hennes reflexer svarade bra. Hon kände hur tiden passerade långsammare när det första slaget rörde sig mot hennes mage. Hon undvek det perfekt. Sen kom en vänsterkrok mot hennes huvud. Hon hoppade åt sidan och undvek den. När han rörde sig närmare och riktade ytterligare ett slag mot huvudet, så fick hon upp garden och blockerade slaget med handskarna.

Sen flöt tiden som vanligt igen. Hon visste att slagkombinationen hade kommit på under två sekunder.

“Bra jobbat”, sa Rudy.

Riley log. Rudy duckade och dansade, redo att ta emot hennes attack. Riley gjorde likadant för att hålla sig oförutsägbar.

“Det är inte bråttom”, sa Rudy. “Tänk igenom det. Som om det vore ett parti schack”.

Hon kände sig lite irriterad medan hon fortsatte att röra på sig. Han höll igen. Varför behövde han hålla igen?

Men hon visste att det var lika bra. Detta var hennes första gång i boxningsringen med en motståndare. Förut hade hon bara slagits med den tunga boxningssäcken. Hon var bara en nybörjare på det här sättet att slåss. Det var säkrast att ta det lugnt.

Det var Mike Nevins idé att hon skulle börja träna boxning. Rättspsykiatrikern som konsulterade med FBI var också Rileys goda vän. Han hade hjälpt henne igenom många personliga kriser.

Hon hade nyligen berättat för Mike att hon hade problem med att kontrollera sina aggressiva impulser. Hon tappade ofta humöret. Hon kände sig spänd.

“Prova boxning”, hade Mike sagt. “Det är ett bra sätt att lätta på trycket”.

Hon var ganska säker på att Mike hade rätt. Det kändes bra att tänka snabbt och ta itu med verkliga hot istället för att inbilla sig dem, och det var skönt att ta itu med hot som inte var livshotande.

Det var också bra att hon gått med i ett gym som fick bort henne från huvudkontoret i Quantico. Hon tillbringade alldeles för mycket tid där. Det här var bra omväxling.

Men nu hade hon rullat med tummarna för länge. Hon kunde se i Rudys ögon att han gjorde sig redo för en ny attack.

Hon valde sin nästa kombination. Hon gjorde ett plötsligt utfall mot honom. Hennes första slag var en vänster, som han undvek och kontrade med en höger som strök hennes hjälm. Hon följde snabbt upp med en högerjabb som han blockerade med handsken. Hon avfyrade en snabb vänsterkrok, som han undvek genom att luta sig åt sidan.

“Bra jobbat”, sa Rudy igen.

Riley tyckte inte det var bra. Hon hade inte lyckats få in ett enda slag, medan han hade snuddat henne medan han försvarade sig och hon kunde känna hur irritationen började byggas upp. Men hon tänkte tillbaka på det som Rudy hade sagt från början…

“Förvänta dig inte att du ska få in en massa slag. Det gör ingen. Inte när man sparrar i alla fall”.

Nu höll hon ögonen på hans handskar för hon kände på sig att han snart skulle anfalla igen. Men då skedde en underlig transformation i hennes fantasi.

Handskarna blev till en stor flamma—den vita, väsande flamman från en blåslampa. Hon var återigen inlåst i mörker, fånge hos en sadistisk mördare som heter Peterson. Han lekte med henne, tvingade henne att undvika flamman för att komma undan hettan.

Men hon var trött på att bli förödmjukad. Den här gången skulle hon slå tillbaka. När flamman plötsligt närmade sig hennes ansikte så duckade hon undan och avfyrade ett hårt slag som inte träffade. Flamman kom tillbaka mot henne och hon kontrade med ett nytt slag som även det missade. Men innan Peterson hann göra något nytt, så försökte hon med en uppercut och hon kunde känna hur den kolliderade med hans haka…

“Hallå!” skrek Rudy.

Hans röst fick tillbaka Riley till verkligheten. Rudy låg platt på rygg på mattan.

Hur hamnade han där? undrade Riley.

Då förstod hon att hon hade träffat honom—hårt.

“Herregud!” ropade hon. “Rudy, förlåt!”

Rudy grimaserade och reste sig.

“Var inte ledsen”, sa han. “Det där var bra”.

De fortsatte att sparra. Resten av passet var lugnt och ingen av dem fick in några slag. Men nu kändes det bra för Riley. Mike Nevins hade rätt. Detta var precis den terapi hon behövde.

Men ändå så undrade hon om hon någonsin skulle kunna glömma de där minnena.

Det kanske jag aldrig gör, tänkte hon.

Riley skar glatt i sin köttbit. Kocken på Blaine’s Grill var väldigt duktig på många ovanliga rätter, men dagens träning hade gjort henne sugen på en ordentlig köttbit och sallad. Hennes dotter, April, och hennes kompis Crystal hade beställt hamburgare. Blaine Hildreth, Crystals pappa, var i köket, men han skulle snart komma tillbaka och äta upp sin guldmakrill.

Riley såg sig om i den behagliga matsalen och kände sig nöjd. Hon förstod att hon inte hade tillräckligt med kvällar som den här i sitt liv. Varma kvällar med vänner, familj, och god mat. Det hon fick se på jobbet var ofta hemskt och obehagligt.

Om ett par dagar så skulle hon vittna vid ett frigivningsförhör för en barnamördare som hoppades på att slippa fängelset lite tidigare. Hon var tvungen att se till att det inte blev så.

För ett par veckor sedan så hade hon löst ett fall i Phoenix. Hon och hennes partner Bill Jeffreys hade fångat en mördare som mördade prostituerade. Riley hade fortfarande svårt att känna att hon gjort mycket nytta i det fallet. Nu visste hon för mycket om en hel värld av utnyttjade kvinnor och flickor.

Men hon var fast besluten att hålla sådana tankar borta nu. Hon kunde känna hur hon började slappna av allt mer. Att gå på restaurang med en vän och med barnen påminde henne om hur ett normalt liv kunde vara. Hon bodde i ett fint hus och började bli god vän med en trevlig granne.

Blaine kom tillbaka och satte sig ner. Riley kunde inte låta bli att lägga märke till att han var attraktiv. Hans höga hårfäste gav honom ett moget utseende, och han var smal och i god form.

“Förlåt”, sa Blaine. “Det är aldrig några problem när jag inte är här, men om de får syn på mig så behöver plötsligt alla min hjälp”.

“Det känner jag igen”, sa Riley. “Jag hoppas att om jag håller mig undan så kommer beteendeanalysenheten att glömma mig ett tag”.

“Inte en chans”, sa April. “Snart ringer de. Och sen är du på väg till en annan del av landet”.

Riley suckade. “Jag skulle kunna vänja mig vid att inte alltid ha jour”.

Blaine tog en tugga av sin guldmakrill.

“Har du övervägt karriärbyte?” frågade han.

Riley ryckte på axlarna. “Vad skulle jag göra istället? Jag har varit agent större delen av mitt vuxna liv”.

“Åh, jag är säker på att det finns gott om saker för en kvinna som dig”, sa Blaine. “De flesta saker är säkrare än att vara en FBI-agent”.

Han tänkte en stund. “Jag kan se dig som lärare”, sa han.

Riley skrattade. “Tycker du det är säkrare?” frågade hon.

“Det beror på var du undervisar”, sa Blaine. “På universitetet?”

“Ingen dum idé, mamma”, sa April. “Du skulle inte behöva resa hela tiden. Och du skulle fortfarande få hjälpa människor”.

Riley sa ingenting och tänkte på saken. Att undervisa på universitetet skulle säkerligen vara som när hon undervisade på polisskolan i Quantico. Det tyckte hon om. Det gav henne alltid en chans att ladda om batterierna. Men skulle hon vilja vara lärare på heltid? Skulle hon verkligen kunna tillbringa dagarna inomhus utan någon aktivitet?

Hon petade på en svamp med gaffeln.

Jag kanske blir som en sån, tänkte hon.

“Privatdetektiv då?” frågade Blaine.

“Det tror jag inte”, sa Riley. “Att gräva fram smaskiga hemligheter hos par som håller på att skiljas låter inte som min kopp te.

“Det är inte allt som privatdetektiver gör”, sa Blaine. “Att utreda försäkringsbedrägerier då? Jag har en kock som får sjukersättning för att han säger att han är kass i ryggen. Jag är säker på att han fejkar det, men jag kan inte bevisa det. Du kan börja med honom”.

Riley skrattade. Blaine skämtade givetvis.

“Eller så kan du leta efter efterlysta människor”, sa Crystal. “Eller saknade husdjur”.

Riley skrattade igen. “Alltså, det skulle få mig att känna som jag verkligen gör skillnad i världen!”

April hade dragit sig ur samtalet. Riley såg att hon skrev på telefonen och fnittrade. Crystal lutade sig fram över bordet mot Riley.

“April har en ny pojkvän”, sa Crystal. Sen artikulerade hon tyst, “Jag tycker inte om honom”.

Riley var irriterad att hennes dotter ignorerade de andra vid bordet.

“Sluta med det där”, sa hon till April. “Det är oartigt”.

“Vad är det som är oartigt med det?” sa April.

“Vi har pratat om det här”, sa Riley.

April ignorerade henne och skrev ett meddelande.

“Lägg undan den”, sa Riley.

“Snart, mamma”.

Riley höll tillbaka ett stön. Hon hade sedan länge lärt sig att “snart” betydde “aldrig” på tonårsspråk.

Då vibrerade hennes egen telefon. Hon blev arg på sig själv för att hon inte stängt av den innan hon körde gick hemifrån. Hon tittade på telefonen och såg att det var ett meddelande från hennes FBI partner Bill. Hon tänkte låta bli att läsa det, men hon kunde inte låta bli.

När hon öppnade meddelandet så tittade hon upp och såg att April hånlog mot henne. Hennes dotter njöt av ironin. Riley läste surt Bills meddelande.

Meredith har ett nytt fall. Han vill diskutera det med oss så fort som möjligt.

Specialagent Brent Meredith var Rileys chef, och Bills. Hon kände en otrolig lojalitet till honom. Inte nog med att han var en bra och rättvis chef, men han hade stått upp för Riley många gånger när hon legat risigt till med byrån. Men Riley var ändå fast besluten att inte bli indragen, inte än i alla fall.

Jag kan inte resa någonstans nu, skrev hon tillbaka.

Bill svarade, Det är här i närheten.

Riley skakade besviket på huvudet. Det skulle bli svårt att säga nej.

Hon skrev tillbaka, Jag hör av mig.

Det kom inget svar och Riley la telefonen i väskan.

“Jag tyckte du sa att det var oartigt, mamma”, sa April med en tyst och småsur röst.

April satt fortfarande och skrev.

“Jag är klar med min”, sa hon och försökte att inte låta lika irriterad som hon var.

April ignorerade henne. Rileys telefon vibrerade igen. Hon svor tyst. Hon såg att meddelandet var från själva Meredith.

Var på beteendeanalysenheten imorgon klockan 9.

Riley funderade på ett sätt att ursäkta sig själv när ett andra meddelande kom.

Det är en order.