Blake Pierce är författaren bakom den bästsäljande rysarserien RILEY PAGE, som består av tretton böcker (det kommer fler). Blake Pierce har också skrivit rysarserien MACKENZIE WHITE, som består av nio böcker (det kommer fler); rysarserien AVERY BLACK, som består av sex böcker; rysarserien KERI LOCKE, som består av fem böcker; rysarserien MAKING OF RILEY PAIGE, som består av två böcker (det kommer fler); rysarserien KATE WISE, som består av två böcker (det kommer fler); och de två psykologiska spänningsromanerna om CHLOE FINE (det är fler på väg).

Blake är en filtig läsare och hon har älskat rysare och thrillers hela sitt liv. Hon blir glad när ni hör av er, så gå gärna in på www.blakepierceauthor.com för mer information och kontaktuppgifter.

Copyright © 2016 av Blake Pierce. Alla rättigheter förbehållna. Med undantag för vad som tillåts enligt US Copyright Act of 1976, får ingen del av denna publikation reproduceras, spridas eller överföras i någon form eller på något sätt, eller lagras i en databas eller ett hämtningssystem, utan att ha föregåtts av tillstånd från författaren. Denna e-bok är licensierad endast för personligt bruk. Denna e-bok får inte säljas vidare eller ges bort till andra människor. Om du vill dela denna bok med en annan person, vänligen köp en extra kopia för varje mottagare. Om du läser den här boken och inte köpte den, eller om den inte köptes för endast din användning, vänligen returnera den och köp din egen kopia. Tack för att du respekterar det hårda arbete som denna författare lagt ner på att färdigställa boken. Detta är ett skönlitterärt verk. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser och incidenter är antingen produkter av författarens fantasi eller används skönlitterärt. Alla likheter med faktiska personer, levande eller döda, är rent slumpmässiga. Jacket image Copyright lassedesignen, används under licens från Shutterstock.com.

BÖCKER AV BLAKE PIERCE

RILEY PAIGE-RYSARE

BORTA (Bok #1)

TAGEN (Bok #2)

ÅTRÅDD (Bok #3)

LOCKAD (Bok #4)

EN SERIE AV PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSTHRILLERS OM JESSIE HUNT

DEN PERFEKTA HUSTRUN (Bok #1)

DET PERFEKTA KVARTERET (Bok #2)

CHLOE FINE PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSROMANER

GRANNEN (Bok #1)

GRANNENS LÖGN (Bok #2)

ÅTERVÄNDNINGSGRÄND (Bok #3)

KATE WISE RYSARSERIE

OM HON VISSTE (Bok #1)

OM HON SÅG (Bok #2)

DECKARSERIEN OM MACKENZIE WHITE

INNAN HAN DÖDAR (Bok #1)

INNAN HAN SER (Bok #2)

INNEHÅLL

PROLOG

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

KAPITEL SJUTTON

KAPITEL ARTON

KAPITEL NITTON

KAPITEL TJUGO

KAPITEL TJUGOETT

KAPITEL TJUGOTVÅ

KAPITEL TJUGOTRE

KAPITEL TJUGOFYRA

KAPITEL TJUGOFEM

KAPITEL TJUGOSEX

KAPITEL TJUGOSJU

KAPITEL TJUGOÅTTA

KAPITEL TJUGONIO

KAPITEL TRETTIO

KAPITEL TRETTIOETT

KAPITEL TRETTIOTVÅ

KAPITEL TRETTIOTRE

KAPITEL TRETTIOFYRA

PROLOG

Susan Kellerman visste hur viktigt det var att klä sig propert. Hon representerade företaget och försökte hitta nya kunder, så hennes yttre spelade roll. Vad hon dock inte förstod var varför i hela fridens namn hon var tvungen att bära högklackade skor. Hon bar en snygg sommarklänning och ägde ett par lågskor som hade passat perfekt till den, men nej... företaget insisterade på att det skulle vara högklackat. Det såg tydligen sofistikerat ut.

Jag tvivlar på att det är de höga klackarna som leder till att lyckas sälja något, tänkte hon. Särskilt inte om den blivande köparen var en man. Enligt produktbladet var personen i huset som hon närmade sig en man. Därför kollade hon klänningens krage en extra gång. Hon visade lite klyfta men inte så att det blev vulgärt.

Det, tänkte hon, är sofistikerat. Hon klampade upp för trappstegen med sin stora och otympliga väska full av varuprover och ringde på dörrklockan. Medan hon väntade kastade hon en snabb blick mot framsidan av huset. Det var ett vanligt litet hus som låg i utkanten av ett medelklassområde. Gräset var nyklippt, men de små blomrabatterna vid den lilla trappan var i akut behov av skötsel.

Det var ett lugnt område, men inte ett där Susan själv hade velat bo. Små fyrkantiga enplanshus låg utspridda längs gatorna. De flesta, antog hon, ägdes av äldre par eller personer som hade svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Det här huset såg särskilt fragilt ut, som att det var en kraftig storm eller en finanskris från att bli bankens ägodel.

Hon räckte ut handen för ringa på dörrklockan men dörren öppnades innan hon hunnit trycka på knappen. Mannen som öppnade var medellång och av medelvikt. Hon gissade att han var i fyrtioårsåldern. Det var något feminint över honom, hon såg det på sättet han förde sig när han öppnade dörren och gav henne ett brett, skinande leende.

"God morgon", sa mannen.

"God morgon", sa hon.

Hon visste vad han hette men hade fått instruktioner om att aldrig nämna någon vid namn förrän kontakten var etablerad och samtalet flöt på. När man tilltalade någon vid namn direkt vid första mötet fick det personen att känna sig som en måltavla snarare än en kund – även vid förbokade besök.

Hon ville inte låta honom få tid att ställa frågor och på så sätt få kontroll över konversationen, så hon var snabb med att tillägga: "Jag undrar om du har en stund över för att prata lite med mig om din nuvarande kosthållning."

"Kosthållning?", frågade mannen med ett flin. "Jag har inte något direkt strikt kosthållning. Jag äter ungefär vad jag känner för."

"Åh, det måste vara härligt", sa Susan med sin käckaste röst och sitt mest charmerande leende. "Som du säkert vet så är det inte så många över trettio som kan säga att de håller vikten och har en hälsosam kropp."

För första gången tittade mannen på väskan i hennes vänsterhand. Han log igen och den här gången var det ett lojt leende – den typen av leende som någon visar när de vet att de blivit lurade.

"Så vad är det du säljer?"

Det var en sarkastisk kommentar, men dörren stängdes åtminstone inte i ansiktet på henne. Det såg hon som en liten delseger mot målet att få komma in. "Jo, jag är här som representant för Ett sundare liv-universitetet", sa hon. "Vi erbjuder vuxna över trettio möjligheten att med väldigt enkla och metodiska steg hålla sig i form utan att behöva besöka ett gym eller ändra sin livsstil särskilt mycket."

Mannen suckade och sträckte sig mot dörren. Han såg uttråkad ut och redo att skicka iväg henne.

"Och hur gör ni det då?"

"Genom en kombination av proteindrycker som görs med vårt alldeles egna proteinpulver och mer än femtio hälsosamma recept som ger din dagliga nutrition det uppsving som den behöver."

"Och det är allt?"

"Det är allt."

Mannen funderade på det hela en stund. Han studerade först Susan och sedan den stora väskan i hennes händer. Han tittade sedan på sitt armbandsur och ryckte på axlarna.

"Vet du vad?", sa han. "Jag måste sticka om tio minuter. Om du kan övertyga mig under den tiden så har du en kund. Jag är beredd att prova vad som helst om det innebär att jag slipper återvända till gymmet."

"Utmärkt", sa Susan och skämdes inombords över den fejkade entusiasmen i hennes röst.

Mannen steg åt sidan och gestikulerade åt henne att komma in i huset. "Varsågod och stig på", sa han.

Hon klev över tröskeln och kom in i ett litet vardagsrum. En uråldrig tv stod i mitten av ett slitet hemmabiosystem. Ett par dammiga gamla stolar stod i hörnen tillsammans med en fallfärdig soffa. Det stod keramikfigurer på små tygdukar överallt. Det såg snarare ut som om huset tillhörde en gammal tant än en fyrtioårig ungkarl.

Utan att hon visste varför så ringde varningsklockor i henne. Men hon försökte att motarbeta sina rädslor med logik. Antingen är han otrolig udda eller så är det här inte hans hus. Han kanske bor med sin mamma.

"Går det bra här?" frågade hon och pekade på soffbordet.

"Ja det går fint", sa mannen. Han log mot henne när han stängde dörren.

I samma ögonblick som dörren stängdes fick Susan en obehaglig känsla i magen. Det kändes som att rummet frös till is och att alla hennes sinnen reagerade på det. Något var fel. Det var en bisarr känsla. Hon tittade på keramikfiguren närmast henne – en liten pojke som drog en kärra – som om den skulle kunna ge henne något svar.

Hon öppnade sin väska och plockade ut några paket av Ett sundare liv-universitetets proteinpulver och den medföljande minihushållsmixern (till ett värde av 35 dollar men helt gratis för dig när du gör ditt första köp!) för att distrahera sig själv.

"Så", sa hon medan hon försökte hålla sig lugn och ignorera rysningarna som hon fortfarande kände i sin kropp. "Är du mest intresserad av viktminskning, viktökning eller att behålla dina nuvarande vikt?"

"Jag vet inte riktigt", sa mannen där han stod lutat över soffbordet och tittade på varuproverna. "Vad skulle du säga?"

Susan hade svårt att prata. Hon var rädd utan någon särskild anledning.

Hon tittade mot dörren. Hennes hjärta bultade i bröstet. Hade han låst dörren när han stängde? Hon kunde inte avgöra det från där hon satt.

Sedan insåg hon att mannen fortfarande väntade på ett svar. Hon försökte fokusera igen och återvända till rollen som säljare.

"Tja, jag vet inte", sa hon.

Hon ville titta mot dörren igen. Plötsligt kändes det som att ögonen från varenda porslinsfigur i rummet stirrade på henne med lömska blickar, som rovdjur.

"Jag äter inte så onyttigt" sa mannen. "Men jag är svag för ostkaka. Skulle jag fortfarande kunna äta ostkaka i ert program?"

"Det är möjligt", sa hon. Hon sållade bland materialet och drog väskan närmare. Tio minuter, tänkte hon och kände sig mer obekväm för varje sekund som passerade. Han sa att han hade tio minuter. Jag kan stå ut så länge.

Hon hittade en liten pamflett som visade vad mannen skulle kunna äta under dieten, och hon tittade upp för att räcka över den. Han tog den, och när han gjorde det vidrörde hans hand hennes för ett ögonblick.

Återigen skallrade varningsklockorna i hennes inre. Hon var tvungen att ge sig av. Hon hade aldrig tidigare känt så här efter att ha klivit i en potentiell kunds hus, men det här var så övermäktigt att hon inte kunde tänka på något annat.

"Jag är ledsen", sa hon och började plocka ihop sitt material igen. "Men jag kom just på att jag har ett möte om en timme på andra sidan stan, så jag måste gå."

"Jaha", sa han och tittade på pamfletten som hon just gett honom. "Okej, jag förstår. Visst. Hoppas att du hinner i tid."

"Tack", sa hon kort.

Han gav tillbaka pamfletten och hon greppade den med sin skakiga hand. Hon stoppade ner den i väskan och började gå mot ytterdörren.

Den var låst.

"Ursäkta mig", sa mannen.

Susan vände sig om med handen vilande på dörrhandtaget.

Hon såg knappt slaget komma. Allt hon såg var en förblindande vit näve som smällde rätt mot hennes mun. Hon kände direkt hur blodet forsade och kunde känna smaken av det på sin tunga. Hon trillade tillbaka in mot vardagsrummet och landade på soffan.

Hon öppnade munnen för att skrika men det kändes som att hela högersidan av hennes käke hade låst sig. När hon försökte resa sig upp var mannen där igen, den här gången tryckte han sitt knä i magen på henne. Luften for ur henne och hon kunde inte göra annat än att krypa ihop och kippa efter andan. I sin vimmelkantighet märkte hon att mannen lyfte upp henne och kastade henne över axeln som om hon var någon hjälplös stenålderskvinna som han släpade tillbaka till sin grotta.

Hon försökte göra motstånd men hade fortfarande svårt att få luft. Det kändes som om hon var paralyserad och drunknade. Hela hennes kropp kändes kraftlös och huvudet likaså. Hennes blod droppade över baksidan av mannens skjorta och det var det enda hon kunde se när han bar henne genom huset.

Efter ett tag insåg hon att han hade tagit henne till ett annat hus – ett hus som på något sätt var sammankopplat med huset de just varit i. Han släppte ner henne som om hon var en säck potatis, och hon slog i huvudet i linoleumgolvet. Lysande små prickar blixtrade framför hennes ögon av smärtan, samtidigt som hon äntligen lyckades ta små andetag igen. Hon rullade över på sidan, men när hon lyckades resa på sig var han där igen.

Hon såg suddigt men hon kunde se tillräckligt för att förstå att han hade öppnat någon slags liten dörr i sidan av en vägg – gömd bakom någon slags fejkpanel. Det var mörkt där inne, fullt med damm och någon slags pösig isolering som hängde som trasor. När hon insåg att de var på väg mot rummet dunkade hennes hjärta i bröstet som om det försökte tränga sig ut genom huden.

"Här är du säker", sa mannen medan han böjde sig och släpade in henne i krypgrunden.

Hon låg på de hårda golvbrädorna i mörkret. Hon kände doften av damm och blodet som fortfarande rann ur hennes brutna näsa. Mannen... hon visste vad han hette men hon kom inte på det. Blod, smärta och hur ont det gjorde att försöka andas var allt hon kunde tänka på.

Hon lyckades till slut att ta ett djupt andetag och ville använda det för att skrika. Men hon lät istället luften fylla hennes lungor och lugna kroppen. Under den korta stunden av lindring hörde hon hur dörren till krypgrunden stängdes någonstans bakom henne. Hon var övergiven i mörkret.

Det sista hon hörde innan hennes liv släcktes var hans skratt utanför dörren.

"Oroa dig inte", sa han. "Snart är allt det här över."

KAPITEL ETT

Det regnade stadigt, tillräckligt kraftigt för att Mackenzie White inte skulle kunna höra ljudet av sina egna fotsteg. Detta var bra, för det betydde att mannen hon jagade inte heller skulle kunna höra dem.

Men hon var fortfarande tvungen att närma sig med försiktighet. Inte nog med att det regnade, det var sent på kvällen också. Den misstänkte skulle lätt kunna använda mörkret till sin fördel precis som hon skulle kunna göra. Och den svaga, flyktiga gatubelysningen hjälpte inte heller till.

Hennes hår var dyblött och regnjackan var så dränkt att den klistrade sig vid hennes hud, när hon korsade den övergivna gatan i rask takt. Framför henne var hennes partner redan framme vid byggnaden som de riktat in sig på. Hon såg konturerna av honom där han smög i en hopkrupen ställning längs den gamla betongfasaden. När hon närmade sig honom, endast med månskenet och skenet från en ensam gatlampa ett kvarter bort som ljuskällor, greppade hon allt hårdare om sin Glock som hon hade fått från akademien.

Hon hade börjat gilla känslan av att ha en pistol i handen. Det var något mer än känslan av säkerhet, snarare någon slags relation. När hon höll en pistol och visste att hon skulle skjuta så kände hon en intim anknytning till den. Det hade hon aldrig känt när hon jobbade som ouppskattad kriminalinspektör i Nebraska; det var något som FBI-akademien hade mejslat fram ur henne.

Hon kom fram till byggnaden och anslöt vid sin partners sida. Här kom åtminstone inte regnet åt henne.

Hennes partner hette Harry Dougan. Han var tjugotvå, välbyggd och kaxig, men utan att vara skrytsam. Hon var lättad över att se att även han verkade lite nervös.

"Såg du något?" frågade Mackenzie.

"Nej. Men vardagsrummet är tomt. Så pass mycket kan man se genom rutan", sa han och pekade framför dem. Det fanns ett trasigt och snett fönster där.

"Hur många rum?" frågade hon.

"Tre som jag känner till i alla fall."

"Låt mig ta täten", sa hon. Hon var tydlig med att det inte var en fråga. Även här i Quantico behövde kvinnor agera självsäkert för att tas på allvar.

Han gestikulerade åt henne att fortsätta. Hon trängde sig förbi honom och skyndade sig till framsidan av byggnaden. Hon såg sig omkring och konstaterade att kusten var klar. Gatorna var spöklikt tomma och allt verkade dött.

Hon gjorde en snabb rörelse åt Harry att fortsätta framåt och han gjorde det utan att tveka. Han höll sin egen Glock stadigt med båda händerna och lågt mot marken, precis som de blivit instruerade att göra. De smög tillsammans mot byggnadens huvudingång. Det var ett övergivet ställe byggt av betongplattor – kanske ett gammalt packhus eller lager – och dörren indikerade åldern på stället. Det var också tydligt att den var öppen, en mörk spricka avslöjade lite av byggnadens insida.

Mackenzie tittade på Harry och räknade ner med fingrarna. Tre, två... ett!

Hon tryckte baksidan av låret mot betongväggen medan Harry hukade sig, tryckte upp dörren och tog sig in. Hon följde tätt efter honom, de synkade som en väloljad maskin. Men väl inne i byggnaden fanns det nästan inget ljus. Hon sträckte sig snabbt efter sin ficklampa som hängde i bältet. Precis när hon tänkte tända den hejdade hon sig. Ett sken från en ficklampa skulle röja dem på nolltid. Den misstänkte skulle se dem och hinna undan... igen.

Hon stoppade tillbaka ficklampan och tog åter täten. Hon smög framför Harry med sin Glock riktat mot dörren till höger framför dem. Allt eftersom hennes ögon anpassade sig till mörkret kunde hon urskilja fler detaljer i byggnaden. Det var mestadels tomt. Några fuktiga pappkartonger stod uppradade längs väggen en bit bort. En sågbock och ett flertal gamla kablar låg och skräpade längst bort i ett hörn. Förutom det så var rummet tomt.

Mackenzie gick mot dörren till höger. Det var egentligen bara en dörröppning, själva dörren var borta. Där inne gömdes det mesta i skuggorna. Förutom en trasig glasflaska och vad som såg ut att vara en massa råttspillning var rummet tomt.

Hon stannade och började vända sig om när hon insåg att Harry följde efter henne alldeles för nära. Hon steg nästan honom på fötterna när hon backade ut från rummet.

"Förlåt", viskade han i mörkret. "Jag trodde att det–"

Han avbröts av ljudet från ett vapen som sköt. Ljudet följdes av ett uff från Harrys mun och han föll mot marken.

Mackenzie tryckte sig mot väggen när ett andra skott kom. Skottet träffade väggen från andra sidan; hon kunde känna kraften från det mot hennes rygg.

Hon visste att om hon agerade snabbt skulle hon kunna ta ner förövaren direkt utan att behöva hamna i eldstrid från andra sidan väggen. Hon tittade på Harry, såg att han fortfarande rörde på sig och höll ihop hyfsat, och hon sträckte sig mot honom. Hon drog honom genom dörröppningen, bort från skottlinjen. När hon gjorde det kom ännu ett skott. Hon kände hur det ven genom luften runt hennes regnjacka och passerade precis över hennes axel.

När hon hade tagit Harry till säkerhet slösade hon ingen tid utan bestämde sig för att agera. Hon tog sin ficklampa, tände den och kastade den genom dörren. Den skramlade mot marken någon sekund senare och det vita skenet dansade vilt längs golvet och mot andra sidan väggen.

Mackenzie följde efter skramlet och stack ut genom dörröppningen. Hon hukade sig lågt, hennes händer drogs längs golvet när hon gjorde sig så liten och kompakt som möjligt. Hon rullade snabbt åt vänster och såg konturerna av gärningsmannen till höger, fortfarande med fokus på ficklampan.

Hon sträckte ut sitt högerben med en våldsam kraft och träffade gärningsmannen på baksidan av benet, precis under knät. Den misstänkte vinglade till och det var allt hon behövde. Hon studsade upp, virade sin högerarm runt hans nacke och drog ner honom hårt i marken. Med ett knä mitt i magen och en flink rörelse med sin vänsterarm så var gärningsmannen nere för räkning, fasthållen och snabbt avväpnad då hans gevär flög i golvet.

Från någonstans i den gamla byggnaden hördes en röst som ropade "stopp!"

Några klickljud hördes och flera vita glödlampor lyste plötsligt upp byggnaden.

Mackenzie reste sig upp och tittade ner på den misstänkte. Han log mot henne. Det var ett ansikte hon kände igen – ett hon hade sett i träningsmoduler flera gånger, vanligtvis gastade han order och instruktioner till agentrekryterna.

Hon räckte fram handen och han greppade den från där han låg på golvet. "Jävligt bra jobbat, White."

"Tack", sa hon.

Harry stapplade fram bakom henne och höll sig om magen. "Är vi verkligen säkra på att de bara laddar med bönsäckar i de där grejerna?" frågade han.

"Inte nog med det, dessa är på den lägre nivån", sa instruktören. "Nästa gång kommer vi använda oss av gummikulor."

"Underbart", grymtade Harry.

Ytterligare några personer dök upp i rummet då Hogan’s Alley-träningen var på väg att avslutas. För Mackenzie var detta tredje träningssessionen av den här typen, en modell av en övergiven gata som användes flitigt av FBI för att träna agentrekryterna inför verkliga situationer.

Medan två instruktörer pratade med Harry om vad han hade gjort fel och hur han kunde ha undvikit att bli skjuten, gick en annan instruktör fram till Mackenzie. Han hette Simon Lee och var en äldre man som såg ut som att han förlorat i livets lotteri och reagerat på förlusten med våld.

"Fantastiskt bra jobbat, agent White", sa han. "Du rullade så jäkla snabbt att jag knappt såg vad som hände. Men... det var en smula vårdslöst. Om det hade funnits mer än en gärningsman där ute hade det kunnat sluta helt annorlunda."

"Ja, sir. Jag förstår."

Lee log mot henne. "Det vet jag att du gör", sa han. "Jag ska säga dig att så här halvvägs in i ditt träningsprogram så är jag redan lyrisk över dina framsteg. Du kommer bli en utmärkt agent. Bra jobbat."

"Tack, sir", sa hon.

Lee lämnade henne och fortsatte att prata med en annan instruktör. Medan de gjorde sig redo för att packa ihop och lämna byggnaden kom Harry fram till henne, han grinade fortfarande illa.

"Bra gjort", sa han. "Det gör inte lika ont när personen som går vinnande ur det hela är otroligt vacker."

Hon himlade med ögonen åt honom och hölstrade sin Glock. "Smicker är lönlöst", sa hon. "Smicker tar dig ingenstans, som de brukar säga."

"Jag vet", sa Harry. "Men skulle det åtminstone kunna leda till en drink?"

Hon flinade. "Om du betalar."

"Ja, jag betalar" sa han. "Jag vill ju inte riskera att du spöar mig."

De lämnade byggnaden och gick tillbaka ut i regnet. Nu när övningen var över kändes regnet mest skönt. Och när hon gick där bland alla instruktörer och konsulterande agenter som gled runt på området, tillät hon sig för en gångs skull att känna sig stolt över sig själv.

Elva veckor in hade hon klarat majoriteten av akademiträningen som var förlagd till klassrum. Hon var nästan framme... snart bara nio veckor från att klara kursen och potentiellt kunna bli fältagent i FBI.

Plötsligt undrade hon varför hon väntat så länge innan hon lämnade Nebraska. När Ellington hade rekommenderat henne för akademien hade det praktiskt taget varit hennes guldbiljett, knuffen hon behövde för att sätta sig själv på prov, för att frigöra sig från det som varit tryggt och säkert. Hon hade gjort sig av med jobbet, pojkvännen, lägenheten... och hon hade påbörjat ett nytt liv.

Hon tänkte på vidderna, majsfälten och den blå himlen hon lämnat bakom sig. Även fast det hade sin charm, hade det på sätt och vis varit ett fängelse för henne.

Det låg bakom henne nu.

Nu när hon var fri fanns det inget kvar som kunde hålla henne tillbaka.

Resten av dagen fortsatte med fysisk träning: armhävningar, löpning, situps, mer löpning och styrkelyft. Under de första dagarna i akademien hade hon hatat den typen av träning. Men hon hade vant sig både fysiskt och psykiskt, och nu var det nästan som att hon längtade efter att träna.

Allt utfördes med snabbhet och precision. Hon tog sig igenom femtio armhävningar så snabbt att hon inte ens märkte av hur det brände i överarmarna förrän hon var klar med dem och var på väg mot den lerfläckliga hinderbanan. Hon hade mer eller mindre bestämt sig för att när det kom till fysisk aktivitet så pressade hon sig inte tillräckligt hårt förrän hennes armar och ben skakade och hennes muskler kändes som köttslamsor.

Det fanns sextio rekryter i hennes enhet och hon var en av bara nio kvinnor. Detta störde henne inte, antagligen för att hennes tid i Nebraska hade gjort henne hårdhudad och likgiltig inför vilken könstillhörighet personerna hon jobbade med hade. Hon fokuserade helt enkelt på att göra sitt bästa, vilket dessvärre var en sällsynt inställning.

När instruktören avslutade träningen efter det sista varvet – ett trekilometers lerigt löpspår i skogen – upplöstes klassen och gick åt sina olika håll. Mackenzie satte sig dock på en av bänkarna vid sidan av spåret och stretchade. Hon hade inget annat att göra under resten av dagen och hon var fortfarande full av energi efter sitt framgångsrika agerande under Hogan’s Alley-träningen, så hon bestämde sig för att ta en sista springtur.

Hon ville egentligen inte erkänna det, men hon hade blivit en sådan människa som gillade att springa. Även om hon inte skulle ställa upp i något maraton den närmsta tiden, så hade hon kommit att uppskatta träningsformen. Vid sidan av de obligatoriska momenten i hennes utbildning så tog sig tid att springa på löpspåren vid campus som låg tio kilometer från FBI:s högkvarter och ungefär tretton kilometer från hennes lägenhet i Quantico.

Med rodnad i ansiktet och sportbehån dränkt av svett avslutade hon dagen med ett sista varv kring hinderbanan, men lät bli backarna, stockarna och näten. När hon sprang upptäckte hon att två män tittade på henne – inte med någon drömmande längtan i blickarna, de verkade snarare imponerade, vilket bara sporrade henne ännu mer.

Fast i ärlighetens namn tänkte Mackenzie att ett par längtande blickar inte hade varit helt fel att få. Den här nya slanka kroppen som hon hade arbetat så hårt för att få förtjänade att bli uppskattad. Det kändes konstigt att känna sig så bekväm med sin egen kropp, men hon började uppskatta den. Hon visste att Harry Dougan gillade den också. Men än så länge hade han inte sagt något. Även om han skulle säga något visste Mackenzie inte vad hon i så fall skulle svara.

När hennes sista löptur (precis under tre kilometer) var avslutad tog hon en dusch i omklädningsrummet och plockade upp ett paket med kex från varuautomaten på väg ut. Nu hade hon resten av dagen till sitt förfogande; fyra timmar att göra vad hon ville tills det var dags att springa på löpbandet på gymmet – en rutin hon skaffat sig bara för att kunna ligga steget före alla andra.

Vad skulle hon då göra under resten av dagen? Hon skulle kanske kunna färdigställa uppackningen av sina saker. Det stod fortfarande sex flyttkartonger i hennes lägenhet som hon inte hade rört sedan hon kom hit. Det skulle vara det förnuftiga valet. Men hon undrade också vad Harry hade för sig under kvällen, om han ville ta den där drinken. Hade han menat ikväll eller någon annan kväll?

Och förutom det undrade hon vad agent Ellington hade för sig.

Hon och Ellington hade träffats ett fåtal gånger men det hade aldrig blivit några regelbundna träffar – förmodligen var det bäst så, tänkte Mackenzie. Hon hade inget emot att leva sitt liv utan att påminnas om den pinsamma händelsen mellan dem i Nebraska.

Hon gick mot bilen medan hon funderade på vad hon skulle göra med resten av dagen. När hon satte i nycklarna i bildörren såg hon ett bekant ansikte som joggade förbi. Löparen, en annan FBI-rekryt som hette Colby Stinson, mötte hennes blick och log. Hon joggade fram till Mackenzies bil med en energi som fick Mackenzie att tänka att Colby antagligen precis påbörjat sin löptur snarare än att hon höll på att avsluta den.

"Hallå där", sa Colby. "Halkade du efter klassen?"

"Nej. Jag stannade och tog ett extra varv."

"Det klart att du gjorde."

"Vad ska det betyda?" frågade Mackenzie. Hon och Colby kände varandra ganska bra, även om de kanske inte skulle kalla varandra vänner. Hon var aldrig säker på om Colby skojade eller om hon försökte få Mackenzie ur balans.

"Det betyder att du är superdriven och något av en överpresterare", sa Colby.

"Skyldig."

"Så vad gör du?" frågade Colby. Hon pekade på paketet med kex i Mackenzies hand. "Är det där lunchen?"

"Det är det", sa hon. "Deppigt va?"

"Ja, lite. Kan vi inte käka något? Pizza låter sjukt bra i mina öron."

Pizza lät bra för Mackenzie också, men hon kände verkligen inte för att genomlida kallprat, särskilt inte med en kvinna som hade en tendens att komma in på konversationer som handlade om skvaller. Samtidigt visste hon att hon behövde mer i sitt liv än träning, extraträning och att gömma sig i lägenheten.

"Jo, det kan vi göra", sa Mackenzie.

Det var en mindre triumf – att kliva ut ur bekvämligheten och försöka skapa vänskapsband i den nya staden, i det nya kapitlet av hennes liv. Med varje steg vändes ett nytt blad och hon var uppriktigt ivrig att börja skriva.

Donnie’s pizzeria var bara halvfull när Mackenzie och Colby kom dit på eftermiddagen, lunchgästerna började försvinna. De tog plats vid ett bord längst bak och beställde en pizza. Mackenzie tillät sig själv att koppla av, vila de mörbultade benen och armarna, men hon fick inte njuta av det särskilt länge.

Colby böjde sig framåt och suckade. "Så kan vi nämna elefanten i rummet?"