Blake Pierce är författaren bakom den bästsäljande rysarserien RILEY PAGE, som består av tretton böcker (det kommer fler). Blake Pierce har också skrivit rysarserien MACKENZIE WHITE, som består av nio böcker (det kommer fler); rysarserien AVERY BLACK, som består av sex böcker; rysarserien KERI LOCKE, som består av fem böcker; rysarserien MAKING OF RILEY PAIGE, som består av två böcker (det kommer fler); rysarserien KATE WISE, som består av två böcker (det kommer fler); och de två psykologiska spänningsromanerna om CHLOE FINE (det är fler på väg).

Blake är en filtig läsare och hon har älskat rysare och thrillers hela sitt liv. Hon blir glad när ni hör av er, så gå gärna in på www.blakepierceauthor.com för mer information och kontaktuppgifter.

Copyright © 2016 Blake Pierce. Alla rättigheter förbehålles. Med undantag tillåtna i enlighet med U.S. Copyright Act 1976, ingen del av denna publikation får återskapas, distribueras eller sändas på något vis, eller förvaras i databas eller hämtningssystem utan författarens medlåtande. Den här e-boken är licenserad enbart för personligt bruk. Den här e-boken får inte återförsäljas eller skänkas bort. Om ni vill dela den här boken med någon annan, var vänlig och köp ytterligare en kopia för varje mottagare. Om du läser boken och inte köpte den, eller om den inte köpts åt dig, var då god och lämna tillbaka den och köp en egen kopia. Tack för att ni respekterar denna författares hårda arbete. Det här är skönlitteratur. Namn, karaktärer, företag, organisationer, platser, händelser, och incidenter är antingen en produkt av författarens fantasi eller används fiktivt. Eventuella liknelser med riktiga personer, levande eller döda, är helt slumpmässig. Omslagsbild Copyright GongTo, använd med licens från Shutterstock.com.

BÖCKER AV BLAKE PIERCE

RILEY PAIGE-RYSARE

BORTA (Bok #1)

TAGEN (Bok #2)

ÅTRÅDD (Bok #3)

LOCKAD (Bok #4)

EN SERIE AV PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSTHRILLERS OM JESSIE HUNT

DEN PERFEKTA HUSTRUN (Bok #1)

DET PERFEKTA KVARTERET (Bok #2)

CHLOE FINE PSYKOLOGISKA SPÄNNINGSROMANER

GRANNEN (Bok #1)

GRANNENS LÖGN (Bok #2)

ÅTERVÄNDNINGSGRÄND (Bok #3)

KATE WISE RYSARSERIE

OM HON VISSTE (Bok #1)

OM HON SÅG (Bok #2)

DECKARSERIEN OM MACKENZIE WHITE

INNAN HAN DÖDAR (Bok #1)

INNAN HAN SER (Bok #2)

DECKARSERIEN OM MACKENZIE WHITE

INNAN HAN DÖDAR (Bok #1)

INNEHÅLL

Prolog

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Kapitel 19

Kapitel 20

Kapitel 21

Kapitel 22

Kapitel 23

Kapitel 24

Kapitel 25

Kapitel 26

Kapitel 27

Kapitel 28

Kapitel 29

Kapitel 30

Kapitel 31

Kapitel 32

Kapitel 33

Kapitel 34

Kapitel 35

Kapitel 36

Kapitel 37

Kapitel 38

Kapitel 39

Kapitel 40

Kapitel 41

Prolog

Janine tyckte sig se något mörkt föremål i vattnet nere vid strandkanten. Det såg ut att vara någonting stort och svart, och det verkade röra sig lite i det vågskvalpiga vattnet.

Hon tog ett bloss från pipan med marijuana och överlämnade den därefter till sin pojkvän. Kunde det kanske vara en riktigt stor fisk? Eller någon annan slags varelse?

Janine ruskade lite på huvudet, hon ville inte låta fantasin spela henne ett spratt. Om hon blev rädd nu, så skulle det bara förstöra hennes rus. Nimbo Lake var en stor, konstgjord reservoar, byggd för fiske, precis som många andra sjöar i Arizona. Det hade trots allt aldrig funnits berättelser om något slags Nessie-monstret här omkring.

Colbys röst drog henne plötsligt ur tankarna, "Wow, titta, sjön står i lågor!"

Janine vände sig om för att titta på sin pojkvän. Hans fräkniga ansikte och röda hår lyste upp i det sena eftermiddagsljuset. Han hade just tagit ett bloss från pipan och tittade ut över vattnet med glansiga ögon och ett uttryck av total förundran.

Janine fnittrade till. "Du är ju bara hög." sa hon. "På alla sätt och vis."

"Ja, men då är sjön det också," sa Colby.

Janine vände sig om och tittade ut över Nimbo Lake. Trots att hennes eget rus ännu inte hade kickat in, så var synen fantastisk. Den sena eftermiddagssolen såg ut at sätta kanjon väggen i lågor och den omringade allt i en röd och guldig ton. Vattnet verkade reflekterade färgerna som en stor, blank spegel.

Hon kom plötsligt ihåg att nimbo betydde gloria på spanska. Namnet passade perfekt.

Hon tog tillbaka pipan, inhalerade djupt och kände den familjära, brännande känslan ner i halsen. Hon visste att hon skulle bli hög vilken sekund som helst. Det skulle bli roligt.

Men, vad var den där svarta skepnaden i vattnet?

Säkert bara en skugga från solnedgången, tänkte Janine för sig själv.

Oavsett vad det var, så var det bäst att ignorera det, hon ville inte bli skrämd eller rädd nu. Allting var så perfekt. Det här var deras favoritplats, hennes och Colbys—så lummigt och vackert, inbäddad i en av vikarna av sjön, borta från campingplatserna, borta från allt och alla.

Hon och Colby brukar vanligtvis komma hit på helgerna, men idag hade de istället skippat skolan och bara dragit iväg. Det sena sommarvädret var helt enkelt för härligt för att missa. Det var mycket svalare och finare här uppe, än nere i Phoenix. Colbys gamla bil var parkerad på sidan av grusvägen bakom dem.

Medan hon såg ut över sjön började hon äntligen känna sig hög—känslan av ett riktigt härligt, avslappnande rus. Sjön var nästan för vacker, för att titta på. Så hon vände sig och såg på Colby istället. Han såg otroligt vacker ut han också. Hon tog tag i honom och kysste honom. Han kysste henne tillbaka. Åh, han smakade fantastiskt. Allt om honom både kändes och såg fantastiskt ut.

Hon drog bort sina läppar från hans, blickade djupt in i hans ögon och viskade andlöst, "Nimbo betyder gloria, visste du det?"

"Wow," sa han. "Wow."

Det lät som att det var det mest fantastiska han någonsin hade hört i hela sitt liv. Han såg och lät så rolig ut när han sa det, som att det var religiöst eller nått. Janine började skratta, och Colby såg på henne med en förvånad min, och började sedan skrattade han också. Efter ett par sekunder kastade de sig in i varandras armar igen, smekandes.

Janine lösgjorde sig själv.

"Vad är det?" frågade Colby.

"Ingenting alls", sa Janine och log.

På ett ögonblick drog hon av sig sin topp. Colbys ögon utvidgades.

"Vad gör du?" frågade han häpet.

"Vad tror du att jag gör?"

Hon började kämpa med hans T-shirt, försökte dra den över hans huvud.

"Vänta lite," sa Colby bestört. "Precis här?"

"Varför inte här? Det är bättre än baksätet på din bil. Ingen ser."

"Men tänk om en båt..."

Janine skrattade till. "Om det kommer en båt, så vadå? Vem bryr sig?"

Colby samarbetade nu och hjälpte henne att ta av hans T-shirt. De var båda klumpiga av upphetsning, vilket bara ökade spänningen. Janine kunde inte förstå varför de inte hade gjort det här tidigare. Det var inte som att det här var första gången de hade kommit hit för att röka gräs.

Men den där skepnaden nere i vattnet fortsatte att tränga in i Janines medvetande. Det var någonting där, och tills hon visste vad det var, skulle det fortsätta att gnata på henne och förstöra allt.

Flämtande ställde hon sig upp.

"Kom igen," sa hon. "Kom och kolla något med mig."

"Vad för nått?" frågade Colby.

"Jag vet inte vad det är. Men kom igen."

Hon tog Colbys hand och de stapplade ner för den grova sluttningen mot stranden. Janines rus började kännas obehagligt nu. Hon hatade när det hände. Ju snabbare hon kunde säkerställa att allt detta var ofarligt, desto snabbare kunde hon gå tillbaka till att känna sig upprymd och härlig igen. Men hon började ändå önska att hennes rus inte vore så intensivt.

För varje stapplande steg de tog, blev föremålet i vattnet allt tydligare. Det såg ut att vara gjord av svart plast, och här och där bröt sektioner av det genom vattenytan. Vid sidan av föremålet var det något litet och vitt som stack fram.

En meter ifrån strandkanten kunde Janine äntligen se att det var en stor svart sopsäck. Den var öppen på ena sidan och ur öppningen pekade en onaturligt blek hand ut.

Det kanske är en skyltdocka, tänkte Janine först.

Hon böjde sig ner mot vattnet för att ta en närmare titt. Naglarna var målade med ett rött nagellack som såg onaturligt färgglatt ut i kontrast till den bleka handen. En fruktansvärd insikt fort plötsligt igenom Janines kropp, som en elektrisk stöt.

Handen var verklig. Det var en kvinnas hand. Den svarta sopsäcken innehöll en död kropp.

Janine började skrika. Sekunden senare så började Colby skrika också.

Kapitel 1

Riley stod längt fram i klassrummet på FBI akademin, hon visste att de bilder som hon var på väg att visa skulle chocka hennes studenter. Några av dem skulle förmodligen inte kunna hantera det. Hon skannade de ivriga, unga ansiktena, som såg på henne från en halvcirkel av skrivbord.

Låt oss se hur de reagerar, tänkte hon. Detta kan komma att bli viktigt för dem.

Självklart visste Riley att seriemord var ett sällsynt brott. Ändå fick dessa unga individer studera allt som gick att lära ut. De strävar efter att bli fältagenter för FBI och de skulle snart själva upptäcka hur de flesta lokala lagförvaltare inte har någon som helst erfarenhet av seriemördare. Specialagenten Riley Paige var en auktoritetsfigur när det kom till seriemord.

Hon klickade till sist på fjärrkontrollen. De första bilderna som skulle visas på den stora plattskärmen var allt annat än våldsamma. De var fem olika porträtt, ritade med kol. Porträtten visade fem kvinnor, de varierade i åldrarna från tonåring till medelålders. Alla kvinnorna var attraktiva och log mot beskådaren. Porträtten hade gjorts med skicklighet och kärleksfullt konstnärskap.

Samtidigt som Riley klickade på kontrollen sa hon, "Dessa fem porträtt gjordes för åtta år sedan, av en konstnär som heter Derrick Caldwell. Varje sommar tjänade han gott med pengar genom att rita porträtt av turister på Dunes Beach Boardwalk här i Virginia. Dessa kvinnor tillhörde hans allra sista kunder."

Efter att det femte porträttet dök upp på skärmen, så tvekade Riley en sekund innan hon tryckte på fjärrkontrollen igen. Nästa fotografi var en bild av en frysbox fylld med styckade, kvinnliga kroppsdelar. Hon hörde eleverna flämta till.

"Det här är vad som fanns kvar utav dessa kvinnor", sa Riley. "Medan Derrick Caldwell ritade av dem blev han övertygad att de, för att använda hans egna ord, "var alltför vackra för att leva." Så han följde efter kvinnorna en efter en, dödade dem, styckade dem och behöll dem i sin frys."

Riley klickade igen, och de bilder som kom upp näst var ännu mer chockerande. De var fotografier som tagits av ett team medicinska undersökare efter att de hade försökt sammansätta kropparna.

"Det visade sig att Caldwell ’blandade’ kroppsdelarna, så att kvinnorna blev avhumaniserade och omöjliga att känna igen," sa Riley.

Hon vände sig bort från skärmen och blickade ut över klassen. En manlig student sprang mot utgången med en hand tryckt över munnen. Flera av de andra eleverna såg också ut att var på gränsen till att kräkas. Några grät tyst. Endast en handfull tycktes vara orörda.

Paradoxalt nog kände sig Riley ganska säker på att de studenter som var oberörda, var de som inte skulle klara den akademiska träningen. För dem var detta bara bilder, det var inte på riktigt. Deras första riktiga möte med något så skräckinjagande skulle kunna bli farligt. De skulle inte kunna hantera de personliga eftereffekterna och den posttraumatiska stressen som de kunde drabbas av. Bilden av en flammande fackla dök fortfarande upp i hennes medvetande från stund till stund, men hennes PTSD hade minskat. Hon höll på att läka, äntligen. Men hon var säker på att en person först måste känna något på riktigt, innan de kan återhämta sig från det.

"Och nu," sa Riley, "Kommer jag att säga ett par påståenden, och jag vill att ni ska berätta för mig om det är en myt eller ett faktum. Här är den första. ’De flesta seriemördare dödar av sexuella skäl.’ Myt eller faktum?"

Flera händer räcktes upp bland eleverna. Riley pekade på en student med ett, i synnerhet, ivrigt ansiktsuttryck på första raden.

"Faktum?" svarade studenten i en frågande ton.

"Korrekt, det är ett faktum", sa Riley. "Även om det kan finnas andra orsaker så är en sexuell komponent den allra vanligaste. Detta kan sedan komma att visas på olika sätt, vissa är värre än andra. Derrick Caldwell är ett klassiskt exempel. Teamet av medicinska undersökare fastställde att han begick nekrofilihandlingar på offren innan han styckade dem."

Riley pausade för en sekund, hon såg att de flesta av eleverna skrev ner anteckningar i sina bärbara datorer. Sedan fortsatte hon, "Här är ett annat påstående. "Seriemördare ökar sitt våld mot sina offer medan de dödar dem."

Händerna räcktes upp igen. Den här gången pekade Riley på en student som satt några rader längre bak.

"Faktum", sa studenten.

"Myt", sa Riley och skakade på huvudet. "Trots att jag faktiskt har sett några undantag så visar de flesta fallen att ingen sådan förändring sker. Derrick Caldwells våldsnivå var konsekvent medan han dödade. Han var absolut hänsynslös, men knappast något ont geni. Han blev girig. Han tog alla sina offer inom en period av en och en halv månad. Alla dessa kvinnor försvann alltså omkring samma plats, och efter att dragit till sig den typen av uppmärksamhet, var hans arrestering praktiskt taget oundviklig."

Hon tittade på klockan och såg att timmen hade kommit till sitt slut.

"Det var allt för idag," sa hon avslutande. "Men kom ihåg att det finns många felaktiga antaganden om seriemördare och många myter cirkulerar fortfarande. Beteendeanalysenheten har samlat in och analyserat data, och jag har arbetat med seriemord utöver hela landet. Vi har fortfarande mycket information att täcka i kommande lektioner."

Klassen bröt upp och Riley började packa ihop sitt material för att gå hem. Tre eller fyra studenter samlade sig kring hennes skrivbord för att ställa några frågor.

En manlig student frågade, "Agent Paige, var inte du inblandad i Derrick Caldwell-fallet?"

"Jo, det var jag," svarade Riley. "Men det är en historia för en annan gång."

Det var också en historia som hon inte var speciellt ivrig att berätta, men det sa hon inte.

En ung kvinna frågade, "Blev Caldwell någonsin avrättad för sina brott?"

"Inte ännu".

I ett försök till att inte vara oförskämd, tog Riley kvickt tag sina saker och slank förbi eleverna mot utgången. Caldwells överhängande avrättning var inte något hon kände sig bekväm med att diskutera. Sanningen var att hon förväntade sig ett datum för avrättningen vilken dag som helst nu. Som hans främsta tillfångatagare hade hon en stående inbjudan att bevittna hans död. Men hon hade inte bestämt sig för huruvida hon skulle gå eller inte.

Riley kände att hon mådde bra när hon gick ut ur byggnaden och möttes av en förtjusande septembereftermiddag. Hon var, efter allt, fortfarande på ledighet.

Hon hade lidit från PTSD sedan en manisk mördare hade hållit henne fången. Hon hade rymt och så småningom förde hon sin plågoande till rättvisan. Men hon hade inte tagit ledigt efter det. Istället hade hon direkt fortsatt med att avsluta ett annat fall. Det hade varit en hemsk affär, i Upstate New York, som slutade med att mördaren begick självmord precis framför henne, genom att skära av sig sin egen hals.

Det ögonblicket hemsökte henne fortfarande. När sedan handledaren, Brent Meredith, kontaktade henne med ett nytt fall, hade hon den här gången tackat nej. Istället tog hon Merediths andra förslag och gick med på att undervisa en klass på Quanticos FBI Akademi istället.

Medan hon hoppade in i sin bil och började köra hem tänkte Riley på vilket klokt val det hade varit. Äntligen hade hennes liv återfått en känsla av frid och lugn.

Men trots det, så började en krypande, välbekant känsla att sätta sig in. En känsla som gjorde att hennes hjärta började dunka, trots den vackra och lugna dagen. Det var en ökad känsla av förväntan, insåg hon, att det var något otrevligt som skulle komma.

Oavsett hur hårt hon försökte föreställa sig själv i denna lugna tillvaro för alltid, så visste hon, med en suck, att det inte skulle vara så för evigt.

Kapitel 2

Riley ryckte till av rädsla när hon hörde vibrationen i sin handväska. Hon stannade utanför ytterdörren till sitt nya hus och tog upp telefonen. Hennes hjärta dunkade i bröstet på henne.

Det var ett meddelande från Brent Meredith.

Ring mig.

Riley blev orolig. Kanske ville hennes chef bara kolla in läget för att se hur hon mådde. Han gjorde det mycket dessa dagar. Å andra sidan kanske han ville att hon skulle återvända till hennes vanliga jobb. Vad skulle hon då göra?

Jag säger nej, självklart, tänkte Riley för sig själv.

Men det kanske inte vore så enkelt. Riley tyckte om sin chef, och hon visste att han kunde vara mycket övertygande. Detta var helt enkelt ett beslut hon inte ville behöva göra, så hon la ifrån sig telefonen.

När hon öppnade ytterdörren och gick in i det ljusa, rena rummet i sitt nya hem, så försvann den tillfälliga ångesten. Allt verkade så rätt sedan hon hade flyttade hit.

En trevlig röst ropade.

"¿Quién es?"

"Soy yo," ropade Riley tillbaka. "Jag är hemma, Gabriela."

En medelålders, bastanta, kvinnan från Guatemala kom ut ur köket och torkade sina händer med en handduk. Det kändes bra att se Gabrielas leende ansikte. Hon hade varit familjens hushållerska i flera år, långt innan Riley blev skild från Ryan. Riley var tacksam över att Gabriela hade gått med på att flytta in här med Riley och hennes dotter.

"Hur var din dag idag?" frågade Gabriela.

"Den var bra," sa Riley.

"¡Qué bueno!"

Gabriela försvann tillbaka in i köket. Doften av en underbar middag fyllde hela huset och hon hörde hur Gabriela börja sjunga glatt på spanska.

Riley stod kvar ensam i sitt vardagsrum och njöt av omgivningen. Hon och henne dotter hade nyligen flyttat hit. Det lilla lant-huset, som de hade bott i innan separationen, hade varit så isolerat att det inte kändes säkert. Dessutom hade Riley känt ett brådskande behov av en förändring, både för sig själv och för April. Nu när hennes skilsmässa hade gått igenom och Ryan var generös med barnunderhållsbidraget, så var det dags att unna sig ett helt nytt liv.

Det var fortfarande några finjusteringar att ta hand om. Några av möblerna som de hade tagit med sig var ganska gamla, och såg udda ut i en sådan stilren och modern miljö. Hon måste nog köpa några nya. En utav väggarna i vardagsrummet såg också ganska tom ut och Riley hade slut på tavlor att hänga upp. Hon gjorde en mental anteckning för att gå och shoppa med April den kommande helgen. Den tanken fick Riley att le, hon kände sig ganska så normal just nu, som en kvinna med ett trevligt familjeliv istället för en agent som spårade ner någon avvikande mördare.

Men nu undrade hon plötsligt—vart var April?

Hon stannade upp för att lyssna. Ingen musik kom från Aprils rum på övervåningen. Då plötsligt hörde hon sin dotter skrika.

Aprils röst kom från bakgården. Riley flämtade och rusade genom matsalen och ut på det stora bakdäcket. När hon sedan såg hur Aprils ansikte och överkropp plötsligt hoppade upp ovanför staketet på grannen sida av tomten, så tog det Riley ett ögonblick att inse vad som pågick. När den initiala paniken hade lagt sig, så slappnade hon av och skrattade åt sig själv, det var bara en överreaktion. Men känslan hade varit instinktiv. Alltför nyligen hade Riley räddat April ifrån greppet av en galning som hade riktat in sig på henne, för att på så sätt hämnas henne mamma.

April försvann ur siktet och dök sedan upp igen, skrikandes av glädje. Hon hoppade på grannens trampolin. Hon hade blivit vän med flickan som bodde där, en tonåring som var ungefär lika gammal som April och även gick på samma högstadium.

"Var försiktig!" ropade Riley till April.

"Det går bra, mamma!" ropade April tillbaka andfådd.

Riley skrattade igen. Det var ett obekant ljud som kom från känslor som hon nästan hade glömt. Hon ville vänja sig vid att skratta igen.

Hon ville också vänja sig vid att de det glada uttrycket på sin dotters ansikte. Det kändes som nyss då April hade varit både upprorisk och tvär, mer än vad som tycktes normalt för en tonåring. Riley kunde knappast beskylla April för. Hon visste att hon själv hade både missat och gått ifrån mycket som var önskvärt hos en mamma. Hon gjorde allt hon kunde för att ändra på det nu.

Det var speciellt en sak som hon tyckte om med att vara ledig från fältarbetet, med alla långa, oförutsägbara timmar, ofta på avlägsna platser. Nu kunde schemat matcha med Aprils och Riley fruktade stunden då det skulle behöva förändras.

Bäst att njuta av det medan jag kan, tänkte hon.

Riley gick tillbaka in i huset precis i tid för att höra dörrklockan.

Hon ropade, "Jag tar det, Gabriela."

Hon öppnade dörren och blev förvånad över att se en leende man stå där, en man som hon inte hade sett tidigare.

"Hejsan," sa han lite blygsamt. "Jag är Blaine Hildreth, från huset bredvid. Din dotter är där borta med min dotter, Crystal." Han höll ut ett paket till Riley och lade till, "Välkommen till grannskapet. Jag har tagit med mig en liten inflyttningspresent."

"Åh," sa Riley. Hon blev glatt överraskad över den främmande vänligheten. Det tog henne en stund att tillägga, "Snälla, stig på."

Hon accepterade paketet lite besvärat och erbjöd honom en plats i en utav vardagsrumsstolarna. Själva slog hon sig ner i soffan och höll presenten i knäet. Blaine Hildreth tittade på henne förväntansfullt.

"Det här var väldigt snällt av dig," sa hon och öppnade paketet. Det innehöll en blandad uppsättning av färgstarka kaffemuggar, två av dem dekorerade med fjärilar och de andra två med blommor.

"Men titta så vackra," sa Riley. "Vill du ha en kopp kaffe?"

"Ja, det tar jag gärna," sa Blaine.

Riley ropade på Gabriela, som kom in från köket.

"Gabriela, kan du hälla upp lite kaffe till oss i dessa?" sa hon och gav henne två av muggarna. "Blaine, hur vill du ha ditt kaffe?"

"Svart bli bra."

Gabriela tog med sig muggarna in i köket.

"Jag heter Riley Paige," sa hon till Blaine. "Tack för att du hälsade på. Och tack för gåvan."

"Varsågod," sa Blaine.

Gabriela återvände med två muggar av utsökt kaffe och gick sedan tillbaka till jobbet i köket. Till hennes förlägenhet, fann Riley sig själv med att kolla in sin manliga granne. Nu när hon var singel kunde hon inte motstå. Hon hoppades att han inte märkte något.

Nå, ja, tänkte hon. Kanske gör han detsamma med mig.

Först observerade hon att han inte hade på sig en vigselring. Änka eller separerad, tänkte hon.

För det andra så uppskattade hon att han nog var runt samma ålder som henne, kanske lite yngre, kanske i sena trettioårsåldern.

Till sist var han snygg—eller åtminstone rimligen så. Han höll på att blir tunnhårig, vilket inte nödvändigtvis var något dåligt. Och han tycktes vara i god form.

"Så vad jobbar du med?" frågade Riley.

Blaine ryckte på axlarna. "Jag äger en restaurang. Känner du till Blaine's Grill i stan?"

Riley blev positivt imponerad. Blaine's Grill var en av de trevligaste, mest avslappnade lunchplatserna i Fredericksburg. Hon hade hört att det var ett fantastiskt ställe att äta middag på, men hade inte haft en chans att prova det än.

"Jag har varit där," sa hon.

"Nå, den är min" sa Blaine. "Och du, vad jobbar du med?"

Riley tog ett djupt andetag. Det var aldrig lätt att berätta för en total främling vad hon jobbade med. Män speciellt blev ibland avskräckta.

"Jag jobbar för FBI," sa hon. "Jag är en fältagent."

Blaines ögon utvidgades.

"Är det sant?" sa han.

"Ja, men jag är ledig från det för tillfället. Jag undervisar istället på akademin."

Blaine lutade sig mot henne med ett växande intresse.

"Wow. Jag är säker på att du sitter på några riktigt bra historier. Jag skulle gärna höra en."

Riley skrattade lite nervöst. Hon undrade om hon någonsin skulle kunna berätta för någon utanför byrån om några av de saker hon hade sett. Det skulle vara ännu svårare att prata om en del saker som hon hade gjort.

"Jag tror inte det," sa hon lite skarpt. Riley kunde se Blaine stelna till, och hon insåg att tonen nog varit ganska oförskämd.

Han sänkte huvudet och sa, "Jag ber om ursäkt. Jag menade verkligen inte att du skulle känna dig obekväm."

De pratade i ett par minuter efter det, men Riley var medveten om att den nya grannen blev allt mer reserverad. Efter att han hövligt sagt farväl och lämnat, stängde Riley dörren bakom sig och suckade. Hon gjorde sig inte tillgänglig, insåg hon. Kvinnan som försökte så hårt med att börja ett nytt liv var fortfarande samma gamla Riley.

Men hon talade om för sig själv att det knappast betydde något just nu. Ett rebound-förhållande var det allra sista som hon behövde just nu. Vad hon faktiskt behövde var att få i ordning på sitt liv, och hon hade just börjat att göra framsteg i den riktningen.

Det hade ändå varit trevligt att spendera några minuter pratandes med en attraktiv man, och en lättnad att äntligen ha grannar—och trevliga på det.

När Riley och April satte sig ner vid middagsbordet, kunde April inte hålla sina händer ifrån mobiltelefonen.

"Snälla, lägg ifrån dig din telefon," sa Riley. "Det är middagsdags."

"Bara en sekund, mamma," sa April och fortsatte att skicka sms.

Riley var bara måttligt irriterad över Aprils uppvisning av detta tonårsbeteende. Sanningen var att det definitivt hade en guldkant. April hade gjort bra ifrån sig i skolan detta år och skaffat sig nya vänner som, enligt Riley, var en mycket bättre grupp av barn än de April hade hängt med tidigare. Riley gissade att April nu skickade sms till en pojke som hon var intresserad av. Hittills hade April dock aldrig nämnt honom.

April slutade skriva när Gabriela kom in från köket med en bricka chili rellenos. När hon satte ner de ångande, saftigt fyllda paprikorna på köksbordet, började April skratta skälmskt.

"Tillräckligt picante, Gabriela?" frågade hon.

"Sí," svarade Gabriela, och fnittrade också.

Det var ett pågående skämt bland de tre av dem. Ryan hade ogillat mat som var för stark. Han kunde faktiskt inte äta det alls. När det kom till April och Riley så var det bättre ju starkare det var. Gabriela behövde inte hålla tillbaka—eller åtminstone inte lika mycket som hon brukade. Riley tvivlade på att varken hon själv eller April skulle kunna hantera Gabrielas ursprungliga, Guatemalanska recept.

När Gabriela var färdig med att ställa fram maten för alla tre av dem, så vände hon sig till Riley och sa, "Gentleman är guapo, eller?"

Riley kände hur hon började rodna. "Stilig? Jag märkt inte det, Gabriela."

Gabriela släppte lös ett gapskratt. Hon satte sig ner för att äta med dem och började nynna på en lugn liten truddelutt. Riley gissade att det var en Guatemalansk kärlekssång och April stirrade på sin mamma.

"Vilken gentleman, mamma?" frågade hon.

"Åh, vår granne kom förbi för en liten stund sedan"

April avbröt ivrigt. "Herregud! Var det Crystals pappa? Det var det va! Är han inte fin?"

"Och jag tror att han är singel," sa Gabriela.

"Okej, sluta nu," sa Riley med ett skratt. "Ge mig lite utrymme till att leva. Jag behöver inte att ni två försöker fixa ihop mig med ’killen i huset bredvid’."

De fortsatte att småprata medan de åt sina fyllda paprikor, och middagen var nästan färdig äten när Riley kände telefonen vibrera i fickan.

Fan, tänkte hon. Jag borde inte ha tagit med mig den till bordet.

Den fortsatte att vibrera. Hon var tvungen att ta samtalet. Sedan hon hade kommit hem hade Brent Meredith lämnat ytterligare två textmeddelanden, och Riley hade sagt till sig själv att hon skulle ringa honom senare. Hon kunde inte undvika det längre. Hon ursäktade sig från bordet för att ta emot samtalet.

"Riley, jag är ledsen att jag stör dig så här," sa hennes chef. "Men jag behöver verkligen din hjälp."

Riley var förvånad över att höra Meredith tilltala henne vid förnamn. Det var sällsynt. Trots att hon kände sig ganska nära honom, hänvisade han vanligtvis henne som agent Paige. Han var normalt väldigt affärsmässig, ibland även lite för tvär.

"Vad är det?" frågade Riley.

Meredith blev tyst en sekund. Riley undrade varför han var så återhållsam. Hennes hjärta hoppade över ett slag och hon kände sig plötsligt säker på att det rörde sig just om de nyheter som hon hade fruktat.