Nu och för alltid

Ju mer Emily tänkte på möjligheten att återvända hem, desto mer insåg hon att hon inte ville det. Trots de prövningar hon hade upplevt under de senaste två dagarna i huset kände hon en känsla av syfte här, vilket hon inte hade känt på åratal.

Vad hade hon att återvända till i New York? Självklart Amy, men hon hade sitt eget liv och var inte särskilt tillgängligt. Emily tänkte då att det kanske är en bra idé att förlänga sin semester lite. En långhelg i huset var knappast tillräckligt för att sortera ut någonting, och det skulle vara slöseri med att få igång elen om hon bara skulle packa upp och lämna igen direkt efter. En vecka skulle vara bättre. Då skulle hon verkligen få uppleva huset och Maine, ladda upp batterierna och ge sig lite tid att ta reda på vad hon verkligen ville.

Att vara i hennes föräldrars gamla rum var mysigt och tröstande och Emily slogs av ett plötsligt minne av att komma in här som en väldigt ung tjej, mysandes mellan dem och lyssna på sin pappa när han läste historier för henne. Det var något som blev en vana, ett sätt för henne att vara nära sina föräldrar som verkade, för hennes unga sinne, upptagna med hennes nya syster, Charlotte. Det var bara genom Emilys vuxna ögon som hon insåg att de var mindre upptagna med Charlotte och mer upptagna med att undvika sitt dömda äktenskap.

Emily skakade på huvudet och ville inte komma ihåg, hon ville inte återuppleva de minnen hon hade spenderat så många år med att förbise. Men oavsett hur hårt hon försökte kunde hon inte sluta att tänka på det. Rummet, huset, de små prydnaderna här och där som påminde henne om hennes pappa, allt kulminerade i hennes sinne och tog tillbaka de hemska minnena som hon hade försökt så hårt att glömma.

Minnen om hur berättelserna i den stora dubbelsängen plötsligt hade slutat en tragisk dag; dagen då Emilys liv förändrades för alltid, dagen då hennes föräldrars äktenskap hade fått sin sista, oslagbara nådastöt.

Dagen då hennes syster dog.

KAPITEL FEM

Efter en natt med djup drömfylld sömn vaknade Emily till känslan av värme på hennes hud. Det var så obekant för henne att inte känna sig kall, hon vaknade plötsligt, satte sig upprätt, och upptäckte ett sken av starkt solljus strömma in genom ett gap i gardinerna. Hon skyddade ögonen när hon drog sig ur sängen och gick fram till fönstret. När hon drog tillbaka gardinerna njöt Emily av synen som öppnades framför henne. Solen var framme och reflekterades av snön som smälte snabbt. På trädgrenarna bredvid fönstret såg Emily vattendroppar sippra ner från isen, och solljuset gjorde dem till droppande regnbågar. Synen tog hennes andan. Hon hade aldrig sett något så vackert.

Snön hade smält tillräckligt för att Emily kunde bestämma att det var möjligt att nu våga sig in i staden. Hon var så hungrig, som om Daniels soppleverans dagen innan hade återupplivat den aptit hon hade förlorat efter dramatiken med Ben och att säga upp sig från jobbet. Hon klädde på sig jeans och en T-shirt och satte sedan på sig sin kostymjacka, det var det enda hon hade som liknade en kappa. Hon såg lite konstig ut i sin outfit, men tänkte att de flesta skulle stirra på främlingen med skrotbilen som bodde i det övergivna huset, så hennes klädsel var det minsta av hennes bekymmer.

Emily gick nerför korridoren och öppnade sedan ytterdörren till världen. Värmen kysste hennes hud och hon log åt sig själv och kände ett rus av lycka.

Hon följde gången som Daniel hade grävt längs vägen och följde den mot havet där hon kom ihåg butikerna låg.

När hon promenerade mot havet kändes det lite som att hon gick tillbaka i tiden. Platsen var helt oförändrad, samma butiker som hade varit där tjugo år tidigare stod fortfarande kvar. Slaktbutiken, bageriet, det var allt som hon kom ihåg. Tiden hade förändrat dem, men endast på små sätt - skildringen var till exempel mer prålig och produkterna inuti hade moderniserats - men känslan var densamma. Hon njöt av allt det pittoreska.

Emily var så fast i det ögonblicket att hon inte märkte isfläcken på trottoaren framför henne. Hon halkade på den och föll ner på marken.

Andfådd låg Emily på rygg och kved. Ett ansikte visade sig ovanför henne, gammalt och vänligt.

"Vill du ha hjälp upp?" sade gentlemannen medan han sträckte fram en hand.

"Tack," svarade Emily och tog hans vänliga erbjudande.

Han drog tillbaka på hennes fötter. "Är du skadad?"

Emily vred på nacken. Hon var öm, men om det var från att trilla ner från skänken i skafferiet igår eller halka på isen idag kunde hon inte avgöra. Hon önskade att hon inte var så klumpig.

”Jag mår bra,” svarade hon.

Mannen nickade. "Nu, låt mig få det här rätt. Du är den som bor i det gamla huset på West Street, eller hur?"

Emily kände pinsamheten flyga på. Det gjorde henne obekväm att vara centrum för uppmärksamhet, källan till småstadsskvaller. – ”Ja, det stämmer.”

"Har du köpt huset av Roy Mitchell då?" sa han.

Emily stelnade till vid ljudet av hennes pappas namn. Att mannen stod framför henne kände honom fick hennes hjärta att slå med en konstig känsla av sorg och hopp. Hon tvekade ett ögonblick och försökte samla sig.

"Nej, jag, um, jag är hans dotter", sa hon till slut.

Mannens ögon vidgades. "Då måste du vara Emily Jane," sa han.

Emily Jane. Namnet skar i hennes huvud. Hon hade inte blivit kallad för det på flera år. Det var hennes fars smeknamn för henne, ytterligare en sak som plötsligt lämnade hennes liv dagen Charlotte gick bort.

"Jag kallas bara för Emily nu," svarade hon.

"Tja," sa mannen och tittade på henne. ”Är inte du inte ordentligt vuxen nu?" Han skrattade på ett vänligt sätt men Emily kände sig stel, som att hennes förmåga att känna hade sugits ut ur henne och lämnat en mörk grop i magen.

"Får jag fråga vem du är?" sa hon. "Hur känner du min pappa?"

Mannen skrattade igen. Han var vänlig, en av de människor som enkelt kunde få andra att känna sig lättsamma. Emily kände sig lite skyldig för att hon va så stel, den New York-stelheten som hon hade förvärvat genom åren.

"Jag är Derek Hansen, borgmästare. Din pappa och jag var nära. Vi brukade fiska tillsammans och spela kort. Jag kom över på middag i ditt hus flera gånger men jag är säker på att du var för ung att komma ihåg."

Han hade rätt, Emily kom inte ihåg.

"Det är ett nöje att träffa dig," sa hon och ville plötsligt avsluta konversationen. Att borgmästaren hade minnen av henne, minnen som hon inte ägde, fick henne att känna sig konstig.

"Detsamma," svarade borgmästaren. "Och säg mig, hur mår Roy?"

Emily blev spänd. Så han visste inte att hennes pappa hade försvunnit. De måste bara ha antagit att han slutat komma till huset under sina semestrar. Varför skulle de ha antagit något annat? Även en bra vän, som Derek Hansen hävdade sig vara, skulle inte nödvändigtvis tro att en person hade försvunnit i evigheten för att aldrig ses igen. Det var inte hjärnans första tanke. Det hade verkligen inte varit hennes.

Emily vacklade till, hon visste inte hur hon skulle svara på den till synes oskyldiga, men otroligt utlösande frågan. Hon blev medveten om att hon började svettas. Borgmästaren tittade på henne med ett konstigt uttryck.

"Han har gått vidare", sa hon plötsligt och hoppades att det skulle leda till ett slut på frågan.

Det gjorde det. Hans uttryck blev allvarsamt.

"Jag är ledsen att höra det," svarade borgmästaren. Han var en bra man.

"Det var han," svarade Emily.

Men i hennes sinne tänkte hon: var han? Han hade övergivit henne och hennes mamma när de hade behövt honom som mest. Hela familjen sörjde förlusten av Charlotte men det var bara han som bestämde sig för att rymma bort från sitt liv. Emily kunde förstå behovet av att springa bort från sina känslor, men att överge sin familj kunde hon inte förstå.

"Jag borde gå," sade Emily. "Jag har lite shopping att göra."

"Naturligtvis," svarade borgmästaren. Hans ton var mer sansad nu, och Emily kände sig ansvarig för att ha sugit glädjen ur honom. "Var försiktig, Emily. Jag är säker på att vi kommer att springa in i varandra igen."

Emily nickade sitt farväl och gick vidare. Hennes möte med borgmästaren hade skakat om henne och väckt fler tankar och känslor som hon hade spenderat år på att begrava. Hon skyndade sig in i den lilla stormarknaden, stängde dörren och blockerade omvärlden.

Hon tog en korg och började fylla den med förnödenheter - batterier, toalettpapper, schampo och massor av konserverad soppar - gick sedan upp till disken där en rund kvinna stod vid kassan.

"Hej," sade kvinnan medan hon log mot Emily.

Emily kände sig fortfarande orolig på grund av det tidigare mötet. "Hej", mumlade hon och kunde knappt möta kvinnans ögon.

När kvinnan började blippa hennes föremål och packa ner dem, fortsatte hon att ge Emily sidoögat. Emily visste omedelbart att det var för att hon kände igen henne eller visste vem hon var. Det sista Emily kunde hantera just nu var ytterligare en person som frågade om hennes pappa. Hon var inte säker på att hennes sköra hjärta kunde hantera det. Men det var för sent, kvinnan verkade vara tvungen att säga något. De fanns bara fyra saker i hennes översvämmande korg. Hon skulle fastna här en stund.

"Du är Roy Mitchells äldsta dotter, eller hur?" sa Kvinnan med kisande ögon.

"Ja," svarade Emily med en liten röst.

Kvinnan klappade ivrigt händerna. "Jag visste det. Jag skulle känna igen den där håret vart jag som helst. Du har inte förändrats en dag sen jag såg dig sist! "

Emily kunde inte komma ihåg kvinnan, fast hon måste ha kommit hit ofta som tonåring för att köpa tuggummi och tidningar. Det var fantastiskt för henne hur bra hon hade kopplat bort det förflutna, hur bra hon hade raderat sitt gamla jag för att bli någon annan.

"Jag har några rynkor nu," svarade Emily och försökte skapa en artig konversation, men misslyckades ordentligt.

”Knappast!” sa kvinnan. "Du är lika vacker som du alltid varit. Vi har inte sett din familj på flera år. Hur länge sedan var det?"

”Tjugo.”

"Tjugo år? Ja ja. Tiden går fort när man har roligt!"

Hon blippade ett till föremål genom kassan. Emily önskade tyst att hon skulle skynda sig. Men istället för att placera föremålet i väskan, stannade hon till med mjölkkartongen svävandes över påsen. Emily tittade upp för att se kvinnan stirra på avstånd med en lång blick och ett leende. Emily visste vad som skulle komma: en anekdot.

"Jag kommer ihåg när," började kvinnan och Emily samlade sig, "din pappa byggde en ny cykel för din femte födelsedag. Han letade efter delar över hela staden och prutade sig till den bästa affären. Han kunde charma alla, eller hur? Och han älskade verkligen loppmarknaderna."

Hon strålade mot Emily nu och nickade på ett sätt som tycktes föreslå att hon uppmuntrade Emily att också komma ihåg. Men Emily gjorde inte det. Hennes sinne var tomt, cykeln var bara en fantom i hennes sinne som drevs av orden som kvinnan uttalade.

"Om jag minns rätt" fortsatte kvinnan och knackade på hakan, "fick han allting gjort, klocka, kedja och allt för mindre än tio dollar. Han tillbringade hela sommaren med att göra den och brände sig rejält i solen. " Hon började fnittra och hennes ögon gnistrade av minnet. "Sedan såg vi dig cykla runt i staden. Du var så stolt över cykeln och sa att pappa hade gjort den till dig."

Emilys insida var en grumlande grop av vulkaniska känslor. Hur kunde hon ha raderat alla dessa vackra minnen? Hur hade hon misslyckats med att vårda dem, dessa dyrbara dagar av vårdslös barndom, av familjelös salighet? Och hur hade hennes pappa kunnat lämna dem? Vid vilken tidpunkt hade han gått från att vara den typ av man som tillbringade hela sommaren med att bygga en cykel till sin dotter till den typ av man som stack för att aldrig komma tillbaka?

"Jag kommer inte ihåg det," sa Emily med en stressad ton.

"Inte?” sa kvinnan. Hennes leende började blekna som om det sprack i sömmarna. Det såg nu ut att vara påklistrat utav artighet snarare än naturligt.

”Skulle du kunna…” sa Emilys och nickade mot konservburken med majs i kvinnans pausade hand och försökte få henne att fortsätta.

Kvinnan tittade ner och skrek nästan till som om hon hade glömt varför hon var där, som om hon trodde att hon pratade med en gammal bekant snarare än att betjäna henne.

"Ja, förstås", sa hon, nu helt utan ett leende.

Emily klarade inte av känslorna som bubblade inuti henne. Att vara i huset hade fått henne att känna sig glad och nöjd, men resten av denna stad fick henne att känna sig hemsk. Det var för många minnen, för många människor som la näsan i blöt. Hon ville komma tillbaka till huset så fort som möjligt.

"Så", sade kvinnan, ovillig att avsluta samtalet, "hur länge planerar du att stanna?"

Emily kunde inte låta bli att läsa mellan raderna. Kvinnan menade, hur länge kommer du att tränga dig på vår stad med ditt sura ansikte och snobbiga attityd?

"Jag vet inte riktigt," svarade Emily. "Från början var det under helgen men jag tänker en vecka nu. Kanske två."

"Måste vara trevligt", sade kvinnan och packade ner Emilys sista sak, "att få lyxen med två veckors paus när du vill."

Emily blev stel. Kvinnan hade gått från behaglig och glad till att vara ganska oförskämd.

"Hur mycket är jag skyldig dig?" sa hon och ignorerade kvinnans uttalande.

Emily betalade, tog sina väskor och rusade ut ur affären så fort hon kunde. Hon ville inte vara i stan längre, det fick henne att känna sig klaustrofobisk. Hon rusade hem och undrade vad det var som gjorde att hennes pappa älskade den här platsen så mycket.

*

Emily kom hem för att upptäcka att en el-lastbil stod parkerad utanför. Hon förtryckte snabbt sin upplevelse i staden och drev bort de negativa känslorna hon kände, precis som hon hade lärt sig att göra som barn, och tillät sig själv att känna sig upphetsad och hoppfull om möjligheten att ha löst stort problem med hus.

Lastbilen kom till liv och Emily insåg att de precis skulle åka. Daniel måste ha släppt in dem i huset på hennes vägnar. Hon satte ner sina väskor ner och joggade efter dem, viftande med sina armar när de började köra. När föraren såg henne stannade han, vevade ner fönstret och lutade sig ut.

"Är du husägaren?" sa han.

"Nej. Typ. Jag bor där," sa hon flåsande. "Lyckades du få på strömmen?"

"Ja," sade mannen. "Spis, kylskåp, lampor, vi kontrollerade alla och allt fungerar nu."

"Toppen.” sa Emily överlyckligt.

"Saken är den," fortsatte mannen, "du har några problem på gång. Förmodligen för att huset är så pass förfallet. Du kanske har möss där som tuggar på kablarna, något sånt. När var senaste gången du var på vinden?"

Emily skakade på axlarna, hennes spänning började avta.

"Tja, du kanske vill ta hit någon som tar en titt där uppe. Det elektriska systemet du har är föråldrat. Vi har lyckats med ett mirakel om jag ska vara ärlig."

"Okej," sade Emily med en svag röst. "Tack för att jag fick veta."

Elektrikern nickade. "Lycka till," sa han innan han körde bort.

Han hade inte sagt det, men Emily kunde höra resten av hans mening i huvudet: du behöver det.

KAPITEL SEX

Emily vaknade sent på tredje dagen. Det var nästan som om hennes kropp kunde avgöra att det var måndagsmorgon och att hon vanligtvis skulle rusa till jobbet, knuffa sig förbi pendlarna för att komma in på tunnelbanan, klämma sig in mellan uttråkade, halvt sovande tonåringar som tuggar tuggummi och affärsmän med vassa armbågar som sticker ut när de vägrar att lägga ner sin tidning. Hon bestämde sig för att ge sig själv en välförtjänt sovmorgon. När hon drog av sig täcket, sömnig och förvirrad, undrade hon när hon senast sovit längre än klockan 07.00. Hon hade förmodligen inte gjort det sedan hon var i tjugoårsåldern, innan hon träffade Ben. En tid när stan med Amy hade varit hennes sätt att fungera.

Nere i köket spenderade Emily en lång tid med att brygga kaffe i en kaffekanna och steka pannkakor med hjälp av ingredienserna hon hade köpt från den lokala affären. Det fyllde hennes hjärta med glädje att se det nu överfyllda kylskåpet. För första gången sedan hon lämnade New York kände hon att hon hade samlat sig, åtminstone nog för att överleva vintern.

Hon njöt av varenda tugga av pannkakorna och varje klunk av kaffet. Hon kände sig så varm och föryngrad. Istället för det brusiga ljudet av New York City kunde Emily bara höra de avlägsna vågorna från havet och ett milt, rytmiskt droppande ljud från den smältande isen. Hon kände sig tillfreds för första gången på länge.

Efter hennes avkopplande frukost städade Emily köket från topp till tå. Hon rengjorde kaklet och den invecklade William Morris-designen visade sig under smutsen. Sedan putsade hon glaset på skåpen och fick de färgade glasmotiven att glänsa.

Emily kände sig stärkt av att ha fått köket i en sådan bra form, så hon bestämde sig för att ta itu med ett till rum, ett hon inte ens hade gått in i än, av rädsla för att dess förfallna tillstånd skulle göra henne upprörd. Och det var biblioteket.

Biblioteket hade länge varit hennes favoritrum som barn. Hon älskade hur det var uppdelat i hälften av vita fickdörrar i trä så att hon kunde stänga sig själv i en läshörna. Och såklart älskade hon alla böckerna som den innehöll. Emilys pappa hade inte varit en snobb när det kom till böcker. Hans åsikt var att all skriftlig text var värd att läsa, så han hade tillåtit henne att fylla hyllorna med tonårsromaner med löjliga framsidor som skildrade solnedgångar och silhuetter av starka män. Det fick Emily att skratta när hon torkade av dammet från omslagen. Det var som om en besvärlig del av hennes historia hade bevarats. Hade huset inte övergivits så länge skulle hon säkert ha slängt ut dem någon gång under åren. Men på grund av omständigheter hade de blivit kvar och samlat damm medan åren svävat förbi.

Hon lade tillbaka boken hon hade i händerna tillbaka på hyllan medan en känsla av melankoli bosatte sig över henne.

Därefter bestämde Emily att hon skulle följa elektrikerns råd och gå upp på vinden för att kontrollera ledningarna. Om de verkligen skadades av möss var hon inte säker på vad hennes nästa drag skulle vara – att spendera nödvändiga pengar på reparationer eller bara stå ut under resten av sin tid i huset. Det verkade inte rimligt att investera i fastigheten om hon bara skulle vara där i högst två veckor.

Hon drog ner den infällbara stegen och hostade till av molnet av damm som flög ner från mörkret ovanför henne och kikade upp genom det rektangulära utrymmet som hade öppnat sig. Vinden var inte lika skrämmande som källaren var, men tanken på spindelväv och mögel fyllde inte henne direkt med entusiasm. För att inte nämna de misstänkta mössen…

Emily klättrade försiktigt uppför trappan och steg upp i hålet en centimeter i taget. Ju högre hon gick desto mer av vinden kunde hon ta in. Den var, som hon misstänkte, fylld till bredden med saker. Hennes pappas resor till loppmarknader och antikvitetsmässor frambringade ofta mer saker än vad som fick plats i huset och hennes mamma hade förvisat några av de fulare sakerna på vinden. Emily såg en mörk byrå i trä som såg ut att vara tvåhundra år gammal, en systol i blekt grönt läder och ett soffbord av ek, järn och glas. Hon fnissade till och föreställde sig mammas ansikte när pappa hade tagit hem alla dessa saker. Det var så långt ifrån hennes smak! Hennes mamma tyckte om saker som var moderna, snygga och rena.

Inte konstigt att de skulle skiljde sig, tänkte Emily för sig själv. Om de inte ens kom överens om inredning, vad skulle de annars kunna komma överens om!

Emily kom upp på vinden och började leta efter några tecken på musaktivitet. Men hon fann ingen musavföring eller söndertuggade ledningar. Det verkade nästan som ett mirakel att det inte fanns flockar av möss på vinden efter så många år av övergivenhet. Kanske föredrog de det inbodda hemmet hos grannarnas, med en ständig leverans av smulor.

Emily kom fram till att det inte fanns något att göra på vinden, så hon vände sig om för att gå ner igen. Men hennes uppmärksamhet vändes till en gammal träkista som drog fram ett minne djupt inifrån henne. Hon öppnade locket på kistan och flämtade när hon såg innehållet. Juveler; inte riktiga, men en samling av plastpärlor, ädelstenar och pärlor. Hennes pappa hade alltid sett till att ta med sig något "dyrbart" till henne och Charlotte, och de skulle lägga dem i deras så kallade skattkista. Det hade blivit mittpunkten i varje lek när de var barn, alla fantasilekar som de hade engagerat sig i.

Med ett hjärta som hamrade hårt av det levande minnet, stängde Emily locket och ställde sig upp snabbt. Hon var helt plötsligt inte så sugen på att utforska längre.

*

Emily spenderade resten av dagen med att städa och var noga med att undvika alla rum som kunde utlösa en melankoli. Det kändes tråkigt att spendera den korta tiden hon hade här kvar i det förflutna, och om det innebar att undvika vissa rum i huset så skulle hon göra det. Om hon kunde spendera hela sitt liv och undvika vissa minnen, kunde hon spendera några dagar för att undvika vissa rum.

Emily hade äntligen tagit tag i att ladda telefonen och lämnat den på bordet vid ytterdörren - den enda platsen där hon hade täckning - för att samla in några sms som hon inte hade fått under helgen. Hon var lite besviken över att det bara fanns två; ett från hennes mamma som skällde ut henne för att ha lämnat New York utan att säga något och ett från Amy att hon skulle ringa sin mamma för att hon hade ställt frågor. Emily rullade ögonen, lade tillbaka telefonen och gick in i vardagsrummet där hon hade lyckats få igång en eld.

Hon satte sig ner på soffan och öppnade den vällästa tonårsromanen hon hade plockat ner från hyllan i biblioteket. Hon blev avslappnad av att läsa, särskilt när det inte var något krävande. Men den här gången kunde hon inte koncentrera sig. Allt tonårsdrama tvingade henne tillbaka till sina egna misslyckade relationer. Om hon bara hade insett som barn när hon först läste dessa böcker så var det verkliga livet inget som avbildades på dessa sidor.

Just då hörde Emily en knackning som kom från ytterdörren. Hon visste genast att det skulle vara Daniel. Det var ingen annan som planerade att komma över, inga snickare eller målare, och absolut ingen pizzaleverans. Hon hoppade upp, gick genom korridoren och öppnade sedan dörren för honom.

Han stod där på steget, upplyst av verandans lampa som nattfjärilarna dansade runt.

"Elen fungerar," sade han och pekade på lampan.

"Ja," sade hon och pekade på lampan, stolt över att hon hade uppnått något som han verkade tro att hon inte kunde.

"Jag antar att det betyder att du inte behöver min soppleverans till din dörr längre", sa han.

Emily kunde inte avgöra på hans ton om det var ett vänligt skämt eller om han använde situationen som ytterligare ett tillfälle för att läxa upp henne.

"Nej," svarade hon medan hon tog tag i dörren som en signal för att stänga den. "Var det något annat?"

Daniel verkade dröja kvar, som om det var något han tänkte på, ord han visste hur han skulle uttala. Emilys ögon smalnade och hon visste instinktivt att hon inte skulle tycka om vad han skulle säga.

"Nå?” lade hon till.

Daniel kliade sig på nacken. "Egentligen ja, jag, um, stötte på Karen idag, från affären. Hon tog det inte så bra, er konversation."

"Det var vad du kom för att berätta?" sa Emily med djupt rynkad panna. "Att Karen från affären inte gillar mig?"

"Nej," svarade Daniel försiktigt, "jag kom faktiskt för att ta reda på när du åker."

"Åh ja, det är mycket bättre, eller hur?" högg Emily tillbaka sarkastiskt. Hon kunde inte tro på att Daniel var en sådan idiot, att komma hit och berätta för henne att ingen tyckte om henne och frågade när hon skulle lämna.

"Det var inte vad jag menade," sade Daniel och lät uppretad. "Jag behöver veta hur länge du kommer att vara här eftersom det är upp till mig att hålla huset i ett stycke över vintern. Jag måste tömma rören, stänga av värmepannan och göra en massa saker. Jag menar, har du ens tänkt på hur mycket det kommer kosta dig att värma detta stället över vintern?" Daniel betraktade Emilys ansiktsuttryck. Ett ansiktsuttryck som gav han svaret han behövde. ”Jag antog det.”

"Jag har bara inte tänkt på det ännu," svarade Emily och försökte ursäkta sig från sina anklagande blickar.

"Naturligtvis har du inte det," svarade Daniel. "Du bara springer genom staden i några dagar, orsakar lite skada på stället och låter mig plocka upp bitarna."

Emily blev irriterad och när någon utmanade henne eller fick henne att känna sig hotad eller dum, kunde hon inte låta bli att känna behovet av att försvara sig själv. "Jaha", sa hon, med en röst som lät mer som ett skrik, "jag kanske inte drar om några dagar. Jag kanske stannar hela vintern."

Hon smällde ihop käken, chockad över att ha hört dem orden komma ut ur hennes mun. Hon hade inte ens haft tid att tänka innan hennes mun kastade ut dem.

Daniel såg förvirrad ut. "Du kommer aldrig att överleva i det här huset," stammade han, lika chockad över att Emily höll så hårt i Sunset Harbor som hon själv tycktes vara. "Det skulle äta upp dig. Om du inte är rik. Och du ser inte rik ut."

Emily ryggade tillbaka från hans hånleende ansikte. Hon hade aldrig blivit så förolämpad. "Du vet ingenting om mig!" skrek hon. Hennes känslor bestod nu av ren ilska.

"Du har rätt," svarade Daniel. "Låt oss fortsätta med det."

Han stormade iväg och Emily smällde igen dörren. Hon stod där och skakade, yr från det upprörande mötet. Vem tror Daniel att han är, att säga till henne vad hon kunde eller inte kunde göra med sitt liv? Hon hade all rätt att vara i sin pappas hem. Faktum är att hon hade mer rätt än Daniel gjorde! Om någon skulle vara irriterad av andras närvaro borde det vara hon!

Emily gick rasande fram och tillbaka på de knakande golvbrädorna och det virvlande dammet. Hon kunde inte komma ihåg senaste gången hon hade varit så arg – inte ens när hon gjorde slut med Ben och sa upp sig på sitt jobb hade hon känt samma ilska som pulserade genom hennes ådror. Hon slutade gå runt och undrade vad det var med Daniel som irriterade henne så mycket, som rörde runt all ilsken passion i henne på ett sätt som hennes partner inte gjort på sju år. För första gången sedan hon träffade Daniel undrade hon vem han var, vart han kom ifrån, vad han gjorde här.

Och om han hade en annan i sitt liv.

*

Emily spenderade resten av kvällen med att grubbla på hennes senaste argument med Daniel. Lika irriterande som det var att höra att stadsfolket inte tyckte om henne, var det att dela utrymme med honom. Och hon kunde inte låta bli att erkänna att hon hade blivit förälskad i det gamla huset. Inte bara huset, men det lugna och tysta. Daniel hade velat veta när hon skulle åka hem, men det började sjunk in för henne att det här kändes mer som hennes hem än någon annanstans hon hade bott de senaste tjugo åren.

Med en gnista av spänning rusandes genom hennes ådror rusade Emily till hennes mobiltelefon som låg vid ytterdörren och ringde till sin bank. Hon gick igenom den automatiska tillvalsmenyn, slog in de nödvändiga säkerhetskoderna och lyssnade på robotstämman när den läste upp saldot för henne. Hon skrev ner siffrorna på ett papper hon balanserade på knäet med pennans lock mellan tänderna och telefonen fastklämd mot axeln. Sedan tog hon in papperet i vardagsrummet och räkna ut siffrorna: kostnaden för el och oljeleverans, avgiften och driftskostnaderna för att få Internet och en fast telefon, bränsle till bilen, mat till skafferiet. När hon var klar upptäckte hon att hon hade tillräckligt med pengar för att leva här i sex månader. Hon hade jobbat så hårt så länge i en stad som krävde att hon helt skulle missa den större bilden. Nu hade hon en möjlighet att stanna, för att ta det lugnt ett tag. Hon skulle vara en idiot om hon inte gjorde det.

Emily lutade sig tillbaka i soffan och log för sig själv. 6 månader. Skulle hon verkligen klara det? Att stanna här i sin pappas gamla hem? Hon blev alltmer förälskad i det gamla husets ruin, men om det var på grund av de minnen som rörde sig här, eller den relation hon kände till sin förlorade pappa, kunde hon inte vara säker på.

Men hon bestämde sig för att fixa det. Ensam, utan Daniels hjälp.

*

Emily vaknade tisdag morgon med studs i stegen hon inte känt på flera år. När hon öppnade gardinerna såg hon att snön nästan var helt borta nu, vilket avslöjade det gröna gräset på markerna runt huset.

Till skillnad från hennes lugna frukost i går åt Emily snabbt och drack sitt kaffe i en klunk innan hon satte igång. Den energi hon kände under städningen igår verkade vara tusen gånger kraftigare idag, nu när hon visste att hon inte bara stannade här för en weekend, utan sex månader. Borta var också den klaustrofobiska känslan av nostalgi som hon hade känt, den starka känslan att ingenting skulle röras eller förändras. Innan kände hon att huset måste bevaras eller återställas så som pappa hade velat ha det. Men nu kände hon att hon fick sätta sin egen prägel på det. Det första steget för att uppnå detta var att gå genom de högar av ägodelar som hennes pappa hade samlat på sig och sortera skräpet från skattkistan. Skräp, som hennes högar av tonårsromaner.

Emily rusade in i biblioteket, hon tänkte att det var ett bra ställe att börja på. Hon travade böckerna i sina armar innan hon tog ut dem, promenerade över det fuktiga gräset och dumpade dem på trottoaren. På andra sidan vägen, knappt hundra meter bort, låg en stenig strand som sluttade ner till havet och den avlägsna, tomma hamnen.

Det var fortfarande mycket kallt utomhus - kallt nog för att göra hennes andetag till små ringar - men den ljusa vintersolen försökte kika fram genom molnen. Emily rös till när hon sträckte på sig och såg för första gången sedan hon kom fram att det stod en annan person ute på trottoaren. Det var en man med brunt skägg och mustasch som släpade en papperskorg bakom sig. Det tog Emily en liten stund att inse att han måste bo i huset bredvid - en annan herrgård i viktoriansk stil som hennes pappas, men i betydligt bättre form - och försökte kategorisera honom i sitt sinne som en granne. Hon stannade och vaknade och tittade när han lade burken bredvid brevlådan och samlade sedan sitt brev i brevlådan för dagar tack vare snöstormen - innan han sträckte sig över det välbevarade gräset och stod upp i trappan i hans enorma trämöbler. Vid en tidpunkt skulle Emily kunna introducera sig själv. Därefter, om hon var så ogillad som Daniel hade föreslagit, kanske det inte var så mycket av en prioritet.