FEMTE KAPITLET
Vi komma till Canada
Men låt oss fortsätta vår resa. Vi lämnade Proctor kl. ½-4 en morgon och voro om ett par timmar inne i Canada. Detta land var ju också närmaste målet för denna min resa.
Canada är ett mycket stort land, så att det kan taga emot allt det folk, som kommer för att där söka sig ett hem. Man skulle kunna lägga in Sverige 16—18 gånger i Canada. Huruvida Canada är större eller mindre än Förenta Staterna, må vara ovisst. Jag har sett olika uppgifter därom. Se bilden på sid. 29, där Uncle Sam (den personifierade bilden af Förenta Staterna) står och beskådar kartan och undrar, om ej Canada är större. Båda delarna kunna möjligen vara sanning. Om man icke medräknar de stora delar af landet, som äro obebodda och obeboeliga, blir det mindre, i annat fall större.
En annan jämförelse kan ock vara ägnad att visa landets storlek. Canada är 40 gånger så stort som Storbritannien och Irland. Frankrike, Italien och Sicilien tillsammans skulle man kunna lägga in 10 à 11 gånger i Canada. Engelska Indien är endast en tredjedel så stort som Canada, och dock har det en befolkning af 300 millioner, medan Canada ej har mer än omkring 6 millioner. Sex millioner invånare på en yta af 8 millioner kvadratkilometer gör ej mer än ¾ människa på kvadratkilometern, medan Sverige på samma ytvidd har 12, Storbritannien 134 och Belgien 228 invånare. Blefve Canada en gång lika tätt befolkadt som Storbritannien, så skulle det få 1,072 millioner invånare. Och den dagen kan komma, men inte blir det i morgon.
En karta öfver Canada finner läsaren på sidan 27.
Den, som först upptäckte Canada, var Leif Eriksen, en norrman från Island. Det var omkring år 1000, eller nära 500 år förrän Columbus, som vanligen kallas Amerikas upptäckare, var född. Den första europé, som trängde djupare in i landet, var en fransman vid namn Cartier, som kom dit år 1534. Sextio år senare kom en annan fransk upptäcktsresande vid namn Champlain dit. Han trädde i underhandling med landets urinnebyggare, som voro indianer, och gjorde Canada till en fransk koloni. Canada var då endast en ringa del, af hvad det nu är.
Isgång å Montreal. Se sid. 45.
Under tiden hade en stor mängd engelska kolonister invandrat och bosatt sig i östra Canada invid Atlantiska hafvet. De ofta återkommande krigen mellan England och Frankrike berörde äfven Canada. England eröfrade det första stycket däraf år 1713, och 1763 afträdde Frankrike hela Canada till England. Sedan dess har Canada förblifvit den engelska kronan troget. När de längre söderut belägna engelska kolonierna på 1700-talet gjorde uppror mot engelska kronan och bildade den republik, som sedan dess kallas Amerikas Förenta Stater, så utvandrade från dessa kolonier 25 tusen lojala brittiska undersåtar och bosatte sig i Canada.
Genom hela Canada från Atlantiska oceanen till Stilla hafvet går Canadian Pacific järnväg, som är den längsta i världen. Den är med bilinjer öfver 8,000 engelska (nära 1,200 svenska) mil lång, d. v. s. nära nog så lång som Sveriges alla järnvägar tillsammantagna. Den blef fullbordad år 1885. Dessutom finnas andra järnvägar och för närvarande byggas med feberaktig ifver väldiga linjer, så att inom några år torde man där ha 2 om inte 3 parallella järnvägslinjer från Ocean till Ocean.
År 1902 funnos i Canada järnvägar till en längd af 19,000 engelska mil eller 3,000 svenska, d. v. s. nära nog sammanlagda längden af alla Sveriges järnvägar och landsvägar. Det kapital, som är nedlagdt i dessa järnvägar, belöpte sig 1902 till omkring 1,000 millioner dollars, det är ungefär 3,750 millioner kronor eller mellan 3 och 4 gånger så mycket, som Sveriges både stats- och privata järnvägar år 1902 kostade tillsammans. Antalet vagnar på alla Sveriges järnvägar var år 1902 något mer än 39,500, på Canadas 80 tusen.
Hvad trafiken på Canadas järnvägar angår, så är den kolossal. Inkomsterna utgjorde år 1902 ungefär 84 millioner dollars eller 750 millioner kronor, medan samtliga svenska järnvägar lämnade en inkomst af betydligt mindre än hälften. Driftkostnaderna utgjorde 68 % af samtliga trafikinkomster, ungefär som på svenska statens järnvägar.
När man nu besinnar, att befolkningen i Canada icke är mycket större än i Sverige, så kan man förstå, hvilken liflig rörelse det måste vara uti landet. Också befinner sig befolkningen i en ständig och hastig tillväxt. År 1871 var Canadas befolkning i rundt tal 1,100,000 människor, 1891 var den mellan 4 och 5 millioner, 1902 hade den nått till nära 5½ och är väl 1905 fullt 6 millioner. Af denna folkmängd bo 2¼ million i Ontario, 1¾ million i Quebeck, omkring 1 million i provinserna vid Atlantiska hafvet, resten i »Västra Canada». Antalet män är i alla provinser mycket större än antalet kvinnor. Sålunda komma på 100 män i British Columbia ej fullt 60 kvinnor. Det är icke mycket för männen att välja på, men goda utsikter för kvinnorna.
År 1898 invandrade 31,900 personer, däribland 9,120 från Förenta Staterna. År 1903 invandrade 128,364, däribland 47,000 från Förenta Staterna. Fortfar en sådan stegring några tiotal af år till, så kan man lätt räkna ut, hvad som skall bli af Canada. En pikant bild af invandringen till Canada från Förenta Staterna kan läsaren se på sid. 31. Uncle Sam står och ser på och säger: »Där det finnes pengar att göra, där skall Ni finna en amerikanare.» Ett diagramm här bredvid visar på ett inlysande sätt, huru invandringen ständigt växer. Den svarta delen af pelarne betecknar antalet af dem, som invandra från Förenta Staterna.
Den rullande materialen på de canadensiska järnvägarne är, kan man säga, alldeles likadan som i Förenta Staterna. Man har i regeln icke, såsom hos oss, vagnar afdelade i kupéer för 4—6 personer2, utan långa salongsvagnar, afsedda för 70—80 passagerare. Midt igenom vagnen leder en gång, och in- och utgången är på vagnens ändar. På ömse sidor om gången äro sittplatserna. Hvarje säte har rum för 2 passagerare. Dessa säten äro stoppade och klädda med schagg, hvilket är odrägligt i sommarhettan och dammet. Ryggstöden äro rörliga, så att de kunna kastas öfver åt bägge sidor. Ingen passagerare behöfver därför åka baklänges. Tåg, som göra färder på längre sträckor, äro försedda med s. k. parlorvagnar på dagen och sofvagnar om natten. Parlorvagnarna äro synnerligen bekväma, men man måste betala en särskild, ganska dryg afgift för att få sitta i dem.
Sofvagnarna äro inrättade alldeles som motsvarande vagnar i Förenta Staterna, d. v. s. efter Pullmans system. Nästan hela vagnen utgör en enda stor salong med 24 bäddar. Hvarje bädd är afsedd för 2 personer. Då får man emellertid ligga ganska trångt. Bäddarna äro lagda längs utefter vagnen och icke på tvären, såsom hos oss. De äro liksom i våra andra klass sofvagnar inrättade i två våningar. Man klifver upp i den öfre bädden på en trappstege. Några dörrar att stänga om sig finnas icke, utan framför bäddarna hänga tjocka gardiner.
Dessa sofvagnar äro mycket obekväma, då man skall kläda af sig eller kläda på sig. Man kan taga af sig en del utanför gardinen, men det mesta måste man draga af sig eller på sig i bädden. Och det i liggande ställning. Afståndet mellan den undre och den öfre bädden är nämligen icke så stort, att en karl af ordentlig längd kan sitta och kläda sig i bädden. Det är därför en ganska besvärlig gymnastik, när man skall kläda sig.
Några skilda afdelningar för män och kvinnor finnas icke. Damkupéer förekomma ingenstädes i Amerika, vare sig i dag- eller nattvagnar. Jag tror, att det skulle betraktas såsom en förolämpning mot nationens manliga del, om man satte i fråga att införa sådana, ty utan tvifvel är det ett dåligt betyg för den manliga befolkningens hyfsning, att det skall behöfvas särskilda kupéer för kvinnor. Det hände många gånger, när jag reste genom Canada (liksom i Förenta Staterna), att jag kunde ha ett fruntimmer i bädden öfver mig och ett eller två fruntimmer i bädden midt öfver gången. Hos oss skulle naturligtvis sådant icke gå an; men det måste jag säga till den amerikanska nationens stora heder både i Canada och i Förenta Staterna, att, så vidt jag sett – och jag har rest många nätter på dessa tåg – där aldrig förekommer något, som på ringaste sätt skulle kunna såra ens den mest finkänsliga kvinna.
Den yttre anständigheten i Amerika är mycket större än hos oss. Jag har aldrig i Amerika hört, att en kvinna behöfde vara rädd att bli antastad af män, om hon en kväll ginge ensam ute på gatan. Ja, anständigheten kan ibland gå nästan för långt. Sålunda läste jag i en Omahatidning i maj 1905 följande notis: »Två unga makar blefvo härom dagen arresterade, emedan de kysste hvarandra på öppen gata, och domaren dömde dem till 4 dollars böter och kostnader.»
Men jag återvänder till tågen och dess vagnar.
I hvardera änden af sofvagnen finnes toalettrum, ett för kvinnor och ett för män. I somliga vagnar finner man äfven ett s. k. state-rum, afsedt för smärre sällskap eller familjer på 4—6 personer. Priset är där mycket högre än uti vagnarna för öfrigt. Något synnerligen bekväma äro dessa rum icke heller, emedan de ligga midt öfver vagnshjulen, hvilket vållar mycket obehagliga skakningar, i synnerhet när vagnarne sakta fart och bromsarne skrufvas till.
Windsor Hotel, Montreal. Se sid. 46.
Uppassningen i sofvagnarna ombesörjes af negrer, en i hvarje vagn. De pläga få drickspengar, vanligen 25 cents (nära en krona) för natt och person eller bädd, och det bör göra en vacker summa pr år.
Utom dessa vagnar förekommer ett slags s. k. turistvagnar. De äro ej så fina men synnerligen väl inrättade. Bäddarna äro äfven goda. Dessa vagnar äro afsedda för personer, hvilkas ekonomi gör det nödvändigt för dem att färdas så billigt som möjligt. De begagnas i synnerhet af familjer, som resa med många barn eller resa långa vägar. Priset är också afsevärdt billigare än i de vanliga sofvagnarna. I änden af hvarje sådan vagn finnes ett kök, där passagerarne kunna gå in, koka kaffe eller te och värma den mat, de föra med sig i sina matkorgar.
Med tågen följa naturligtvis restaurationsvagnar, och den mat, som i dem serveras, är mycket bra. Men priset är också tämligen högt. En god s. k. sirloin steak för en person kostar t. ex. 70 cents eller 2 kr. 60 öre. Uppassningen består af negrer, mer eller mindre svarta. Hvar helst jag rest på Amerikas järnvägar, har jag aldrig sett en hvit uppassare i deras restaurationsvagnar. Men många äro genom uppblandning så pass litet svarta, att man stundom kan tveka, om de äro af negerras. Emellertid räknas de som negrer, om de bara ha en aldrig än så liten smula svart blod uti sig.
Hvarje bord har rum för 4 spisande, och för hvarje nytt parti, som sätter sig till bords, lägges alltid dit en ren duk. Så snart man sätter sig till bords, kommer uppassaren och fyller ett glas med friskt vatten framför hvarje kuvert. Under hela måltiden ser han också till, att det alltid finnes vatten i glaset. Detta är en förträfflig anordning, som äfven förekommer – så vidt jag vet – på alla hotell i Amerika. Följden däraf är, att man mycket sällan ser människor sitta och dricka vin eller öl vid bordet. På hela min färd genom Canada såg jag icke mer än en enda gång ett spisande sällskap dricka öl. De voro sannolikt tyskar. Endast en gång såg jag ett sällskap dricka vin. De voro sannolikt fransmän. Hos oss däremot är den vanliga drycken öl. Att en uppassare i en restaurationsvagn eller i matsalen på ett hotell skulle utan särskild rekvisition komma och servera friskt vatten – nej, det förekommer ingenstädes.
En svensk, som reste i Amerika, och som ej kände till dessa förhållanden, bad, då han satt vid matbordet, att få en flaska öl. En annan gäst, en fru, vände sig till honom med den anmärkningen: »Ni måste vara utlänning.» Denna anmärkning generade honom så, att han från den stunden aldrig gjorde om det.
Ett tredje slag af vagnar gifves i Canada, så kallade kolonistvagnar. De ha träsäten och äro så inrättade, att passagerarne kunna själfva bereda sig en bädd, ifall de föra nödiga sängkläder med sig. Biljettpriset i dessa vagnar är naturligtvis billigare än i de andra.
Victoria Square i Montreal. Staty i brons af drottning Victoria. Se sid. 46.
Biljettpriset i Canada är öfver hufvud 3 cents för engelsk mil. Det gör ungefär 75 öre för svensk mil. I parlorvagn och sofvagn tillkommer en extra afgift af omkring 15—25 öre för svensk mil. Att resa från Halifax vid Atlantiska Oceanen till Vancouver vid Stilla Hafvet, en sträcka af 3,662 eng. mil (alltså vida längre än från Liverpool till New York) och en färd på 5 dygn, betingar ett biljettpris af 92½ dollars, hvartill kommer sofvagnsbiljett 24 dollars. Det gör i svenskt mynt vid pass 437 kronor, hvartill bör läggas för mat m. m. omkring 50 kronor.
Emellertid kan det där, såsom hos oss, bli billigare, om man har returbiljett eller rundresebiljett eller s. k. exkursionsbiljett, motsvarande ungefär hvad vi kalla rabattbiljett. Då jag nu reste genom Canada, var det en stark resandeström till Vancouver. Där skulle nämligen hållas stort läkaremöte, och de resande fingo färdas fram och åter för enkel biljett – alldeles som det går till hos oss i Sverige.
Farten på de canadensiska järnvägarna är ganska stor. Som jag nämnt, utgör afståndet mellan Halifax och Vancouver 3,662 engelska mil. Att tillryggalägga denna sträcka på 5 dygn eller 120 timmar, förutsätter en fortkomst af 30½ engelska mil eller mellan 4 och 5 svenska mil i timmen. Besinnar man, att däri äro inberäknade alla uppehåll vid stationer, så kan man säkerligen beräkna tåghastigheten till i medeltal 5 svenska mil i timmen. I förhållande till en så oerhördt lång sträcka – mer än tre gånger afståndet mellan Malmö och Luleå – och med hänsyn till de utomordentligt bergiga trakter, som banan genomgår, särskildt då hon passerar de Klippiga bergen, är detta en stor hastighet. Sveriges snabbaste tåg tillryggalägger vägen mellan Stockholm och Malmö – 618 kilometer – på 12 timmar och 25 minuter, hvilket gör 5 svenska mil i timmen.
På hvarje lokomotiv finnes en stor ringklocka – alldeles som i Förenta Staterna. Den pinglar ständigt, när tåget går genom en stad eller annan tätare befolkad plats, när det skall passera en järnvägskorsning eller annars behöfver varna folk för att komma i vägen.
Canadian Pacific järnväg har många svenskar i sin tjänst, och på de svåraste ställena i Klippiga bergen sades det mig, att banmästarne voro svenskar.
SJETTE KAPITLET
Montreal. – Ottawa
Men nu komma vi till Montreal, Canadas största stad. Klockan är endast 8 på morgonen. Staden ligger på en ö, som bildas af två floder, nämligen Ottawa och S:t Lawrence. Vi taga in på ett hotell, skaffa oss en vagn och göra en åktur genom de förnämsta gatorna och platserna. Vädret är det allra härligaste, och varmt är det, så att det förslår.
Montreal är en ganska gammal stad. Den första gång man hör talas om platsen är 1535. Det var då en indiansk by. Den förste europé, som besökte densamma, var den förr nämnde fransmannen Cartier. Byn blef ödelagd under ett krig mellan två indianstammar, men på dess plats grundades 1642 en stad vid namn Ville Marie de Montreal. Afsikten var att där upprätta, såsom det hette: »ett verkligt Guds konungarike». Den franska expedition, som grundade staden, utrustades uteslutande för detta ändamål, och berättelsen om expeditionens öden och framgångar vet att tala om gudomliga uppenbarelser genom röster och syner och underbara händelser, medelst hvilka Gud gaf tillkänna sitt välbehag öfver expeditionens företag.
Under en lång tid var staden ständigt utsatt för anfall af de kringboende indianerna, hvilket gjorde, att man måste från Frankrike skicka dit ett regemente soldater.
På 1670-talet hade staden ett invånareantal af 1,500 själar. Detta antal växte dock ganska snart, sedan man omgifvit staden med befästningar och inom dessa byggt ett citadell. I midten af 1700-talet räknade den omkring 4,000 invånare.
Montreal var den sista plats i Canada, som fransmännen kunde behålla mot engelsmännen. Men 1760 måste de uppgifva densamma. Under amerikanska frihetskriget försökte Franklin gång efter annan att öfvertala Montreal att förena sig med revolutionen mot det brittiska väldet, men staden motstod alla sådana försök.
Under de sista årtiondena har Montreal gått framåt ofantligt. 1891 hade det nära 217,000 invånare. 1904 var invånarnes antal något öfver 323,000, således på 13 år en ökning af ungefär 50 proc.
Montreal ligger vid foten af ett ganska högt berg, kalladt Mont Royal, ett fransyskt ord, af hvilket namnet Montreal har bildats. En ståtlig boulevard, gående i zigzag, för upp till toppen af Mont Royal, från hvilken man har den härligaste utsikt öfver staden. Se teckningen på sid. 33.
Klimatet är mycket varmt om sommaren och kallt om vintern. För nordbor är det dock icke för kallt. På sid. 36 kan läsaren se en vinterbild därifrån. Det är isgång på S:t Lawrencefloden. Och dock ligger Montreal sydligare än München och Wien i Europa.
Affärslifvet i Montreal är storartadt. Bank of Montreal har det största grundkapital bland alla banker i Norra Amerika och är i detta afseende den 5:te i ordningen i hela det brittiska riket.
Spannmålshandeln är synnerligen stor. Här ofvan ser läsaren en s. k. elevator eller spannmålsmagasin, ett af de största i världen. Det är 80 meter högt och har kostat omkring 2 millioner dollars.
Staden har en mängd sågverk, som sysselsätta 20,000 arbetare och värdet af det sågade virket går upp till omkring 80 millioner dollars eller 300 millioner kronor årligen.
Montreal har att bjuda på flera sevärdheter. På sidan 40 och sidan 42 kan läsaren se åtskilliga vyer därifrån. Den första visar Windsor Hotel vid Dominion Square. Det är stadens förnämsta hotell. Det har att bjuda på 800 sängplatser. Priset varierar mellan 3½ och 5 dollars i dygnet. Den andra vyen är en liten öppen plats, kallad Victoria Square.
De förnämsta sevärdheterna äro emellertid de stora katolska katedralerna. Tre fjärdedelar af befolkningen är nämligen romersk katolsk. Och de katolska katedralerna äro öfverallt på jorden byggnadskonstens främsta mästerverk. I Montreal är det i synnerhet två, som tilldraga sig uppmärksamheten. Den äldsta är Notre Dame, byggd 1824. Det är en af de största kyrkorna i Amerika, 85 meter lång och 40 meter bred. Den har plats för 12,000 gudstjänstbesökande. Se sid. 47. I det ena tornet hänga icke mindre än 11 klockor. En väger 12 ton och är den tyngsta kyrkklocka, som finnes i hela Amerika. Från tornets topp har man en härlig utsikt öfver staden, dock icke jämförlig med den man har från Mont Royal.
Den nyaste katedralen är S:t James, byggd efter mönstret af S:t Peterskyrkan i Rom. Den grundlades år 1868. Den inre höjden är 26 meter. Öfver taket höjer sig en väldig kupol. Den är omkring 85 meter hög och 27 meter bred. Den prydes af ett kors, som är 6 meter högt. Läsaren kan på sidan 49 se en vy af dess yttre och på sidan 50 af dess inre.
Bland de protestantiska kyrkorna intages det främsta rummet af S:t James metodistkyrka.
Montreal har åtskilliga storartade välgörenhetsinrättningar. Den förnämsta af dem är Grey Nunnery, ett stort sjukhus för hittebarn, föräldralösa barn, åldringar och svaga. Det grundades år 1738 af några barmhärtighetssystrar. Anstalten, som har 520 systrar och 240 noviser, är en af de största i sitt slag i hela världen.
Bland läroanstalter intager Mac Gill University det främsta rummet. Det har för närvarande 1,100 studenter med 150 professorer.
Hvad stadens yttre angår, så är den mycket reguliert anlagd. Gatorna äro i den öfre delen af staden breda och raka. Elektriska järnvägar korsa staden i olika riktningar. En linbana går äfven uppför Mont Royal.
Från Montreal gick vår väg vidare väster ut. Vår färd gällde nu staden Ottawa. Vägen var ej lång, endast 17 svenska mil, som tillryggalades på omkring 3½ timmar.
Notre Dame i Ottawa. Se sid. 46.
Ottawa ligger i östra änden af provinsen Ontario och är en ny stad, föga mer än 50 år gammal. År 1858 upphöjdes den af drottning Victoria till hufvudstad i Dominion of Canada. Förut hade flere andra städer – bland dem i synnerhet Montreal – stridt om den förnämsta platsen. Tvisten slets af drottning Victoria, som utvalde Ottawa till hufvudstad. Från den tiden har ock staden gjort allt för att visa sig värdig den höga plats, den intar bland Canadas städer. Dess tillväxt har varit mycket hastig. I midten på 1850-talet hade den 10,000 invånare. 1861 hade den nära 30,000 och för närvarande har den öfver 60,000. Invånarne äro hufvudsakligen af fransk eller brittisk härkomst. Den ena parten är ungefär lika talrik som den andra. I anseende till religionen är den franska delen af romersk-katolsk tro, den andra af protestantisk.
Ottawa har ett synnerligen framstående läge vid den stora och breda Ottawafloden, just där denna förenar sig med en af sina bifloder. Staden är synnerligen reguliär och husen mycket vackra. En liflig industriell rörelse råder därstädes, i synnerhet i trävaruaffärer, och värdet af den årliga trävaruexporten därifrån går till 15—20 millioner kronor.
Hvilka stora möjligheter till industriell utveckling Ottawa har, kan man förstå däraf, att inom en omkrets af 6 svenska mils diameter ligga vattenfall med, enligt beräkning, tillsammans flere hundra (mellan 8 och 9 hundra) tusen hästkrafter.
I närheten af staden ligger en experimentalfarm, som omfattar 230 har. Där kan man få se prof på alla landtmannaprodukter, som Canada har att bjuda på.
Såsom hufvudstad i Canada är Ottawa också residens för generalguvernören samt säte för Canadas parlament. Parlamentsbyggnaden är en af de vackraste, som jag någonstädes på mina resor har sett. Den är belägen på en höjd, från hvilken man har en hänförande utsikt öfver staden, floden och hela omgifningen. Den byggdes på 1860-talet för en kostnad af 5 millioner dollars eller 18 millioner kronor, ungefär 3 gånger hvad riksdagshuset i Stockholm kostat.
Alldeles intill parlamentet ligger parlamentsbiblioteket, också en ofantligt vacker och praktiskt inrättad byggnad.
Tornet på parlamentsbyggnaden är 70 meter högt. Byggnadens längd är något öfver 150 meter och det betäcker en yta af två hektar. Dess inre motsvarar äfven dess yttre. En bild af detsamma ser läsaren på titelplanschen.
Bland öfriga byggnader inom staden må särskildt framhållas de, som äro afsedda för högre och lägre undervisning. På sidan 53 kan läsaren se en bild af en af dessa, den så kallade Normalskolan.
I Canada lägger man – liksom i Förenta Staterna – synnerligen stor vikt på undervisningsväsendet. För dess utveckling sparas inga kostnader. På sidan 55 kan läsaren se ett folkskolehus, som täflar med de största, som vi ha i Stockholm. Det är Public School i Brantford i Ontario.
Hufvudsätet för det vetenskapliga lifvet i Canada är Toronto, som också ligger i Ontario. På sid. 57 kan läsaren se bilden af en högre läroanstalt där, kallad Upper Canada College. På sid. 59 en teknisk skola.
Sådana ståtliga byggnader för undervisningens behof ser man öfver allt i de mera betydande städerna. På landsbygden och i de mindre städerna äro skolhusen vanligen mycket enkla.
S:t James Katedral. Se sid. 46.
För utbildande af lärare gör man mycket stora ansträngningar. Man aflönar också lärarne väl. Det torde icke dröja synnerligen länge, innan Europa måste se sig i afseende på skolväsendet öfverflygladt både af Canada och af Förenta Staterna. Det har förr varit ett ordspråk, att allting i Amerika, särskildt undervisningen, skall vara synnerligen ytligt, och visserligen må erkännas, att det så har varit, men med hvarje år förändra sig förhållandena till det bättre. Ingenstädes förstår man bättre än i Amerika sanningen af ordspråket: Kunskap är makt.
Skolhusen äro rikligt utrustade med allehanda undervisningsmateriel af yppersta beskaffenhet. Däremot tycktes skolarkitekterna icke ha haft mycket begrepp om vikten af att skaffa lärjungarne tillräckligt med ljus i lärosalarne. Skolhusens ståtliga yttre motsvarades i detta afseende icke af praktisk inredning.
S:t James. Se sid. 46.
Vi kommo till Ottawa på aftonen. Strax på morgonen voro vi ute på åktur i härligt väder genom den mycket intressanta staden. Därefter gjorde jag besök hos Deputy minister of interior, mr. Smart, en synnerligen angenäm man. Han steg upp i vår vagn och förde oss vidare omkring. Under hans ledning kommo vi till parlamentshuset. Det har jag nyss beskrifvit.
Vår gode minister förde oss genom parlamentshuset. Där presenterade han oss för förste ministern, som var »mycket glad att få se oss». Han var en synnerligen fin man. När jag sade honom, att jag tänkte särskildt studera skolväsendet, så svarade han: »Vi böra gå till Sverige för att studera skolväsende, icke tvärtom». Och däri hade han nog rätt. Men nu var jag ändå där, och alltid är något att lära.
Det var ledsamt, att vi ej hade mer tid på oss uti Ottawa. Minister Smart ville nödvändigt bjuda oss på middag i sitt hem, och det var riktigt påkostande att säga nej. Han själf syntes också riktigt ledsen. När vi sade honom, att vi måste vara i Winnipeg torsdag morgon, och att vi nu hade »sett allting i Ottawa», så svarade han: »Nej, ni har icke sett min hustru och mina sju barn, det mest sevärda af allt».