TREDJE KAPITLET
Sjukdom ombord. – Ankomst till New York. – Bridgeport Conn. – Providence R. I. – Proctor Vt
En resa med de nya danska båtarna från Kristiania till New York går på 9—9½ dygn, när intet hinder tillstöter. Och fortare kan man just ej komma med någon annan linje. När jag reste från New York lördag morgon den 31 december 1904 med Cunardlinjens snabbgående ångare Campania, så kommo vi till Liverpools redd fredag kväll, in i hamn lördag morgon. Det var en ovanligt god färd. Man sade, att Campania ej på sex år gjort dess make. Passagerare, som skulle till Sverige, foro omedelbart med bantåg till Hull, där ångbåt låg färdig att afgå till Göteborg. De anlände till Göteborg måndag f. m., alltså efter nio dygns resa.
Men det går icke alltid så där utan hinder. En envis tjocka – stundom äfven hård storm – kan förlänga resan flere dygn. Vi hade ingen storm, men en envis tjocka. Farten måste, medan tjockan varade, inskränkas till hälften, och det sinkade oss mer än ett dygn. Emellertid var detta jämförelsevis ganska lindrigt. Cunardångaren Ivernia, som samtidigt var på väg till New York, råkade på New Foundlands bankar ut för en sådan tjocka, att den måste ligga stilla i fyra hela dygn.
Ett annat hinder tillstötte också. Det försenade oss flere timmar, men hade kunnat bli mycket svårare.
Vy af staden Proctor Vt. Se sid. 24.
Att sjukdomsfall inträffat ombord, det visste vi. Men hur det förhöll sig med sjukdomen, därom gingo obestämda rykten. Man hviskade om smittkoppor och karantän och dylikt. Jag trodde, att alltsammans endast var en tillställning för att göra alla ombord villiga att låta vaccinera sig. Emellertid blef jag tagen ur min villfarelse, då vi på måndags morgon nalkades land och den gula flaggan hissades på förmasten. Denna flagga betyder, att det är smittosam sjukdom ombord. Nu började vi litet hvar bli oroliga för en möjlig karantän. Detta är det svåraste äfventyr, man löper på en resa till Amerika. En amerikansk medicine professor ombord berättade för mig, huru för någon tid tillbaka ett kolerafall hade inträffat på en af de tyska ångarne med den påföljd, att ångaren med samtliga passagerare måste läggas i karantän under 10 dagar.
Emellertid blef det icke så farligt för oss. En amerikansk läkare kom ut till vår ångare, anställde en grundlig(!) undersökning, som slutade därmed, att endast de passagerare, som bodde i samma afdelning af tredje klassen, där koppfallet hade inträffat, fördes i land till karantänplatsen på Long Island. De voro 200 personer – judar allesamman – och skulle ligga i karantän 6 dagar. Det blef en extra kostnad för ångaren på 1,200 dollars – en dollar pr dag och passagerare.
När läkareundersökningen pågick, måste alla tredje klassens passagerare marschera förbi de bägge läkarne i led på två och två. Det blef en lång procession. Den skulle också passera uppför en trappa, och det måste »gå undan», såsom man säger. Sådant var icke alla i smaken. Ett par svenska fruntimmer vände sig till mig och sade högst förgrymmade: »Här blir man föst såsom boskap». De kunde icke sätta sig in uti situationen. Besättningen lämnade all den hjälp, som kunde begäras, med att lyfta saker och barn uppför trappan o. s. v. Men om någon stannade för att prata eller titta, så fattade en sjömansnäfve honom i armen eller lade sig en sjömanshand på hans rygg och hjälpte honom vidare, och det kallades af somliga för »fösning». Jag blef riktigt ledsen på de två svenska kvinnorna. En sådan där händelse är ju alltid obehaglig, och enda sättet att göra obehaget så drägligt som möjligt är att tåligt finna sig i det oundvikliga och lyda kommando.
Många berättelser med klagomål äfven i andra afseenden, det är min öfvertygelse, bero säkerligen på passagerarnes oförstånd eller på deras eget förvållande.
Marmorgrufvan i Proctor. Se sid. 24.
Vid ankomsten till New York möttes vi af åtskilliga vänner, och det kändes underligt att nu igen för tredje gången vara i Amerika. Vi fördes direkt till pastor Ellströms hem i Brooklyn. Hvilken rusning och hvilket buller! Stora, väldiga arbetsåkdon skramla på de ytterst illa stenlagda gatorna, så att man kan bli bedöfvad. Elektriska spårvagnar löpa i alla riktningar, så att man är i fara att bli öfverkörd af en, medan man försöker att vakta sig för en annan. Och så uppe i luften de upphöjda järnvägarna med deras bullrande, långa tåg, som draga mer än en million passagerare hvarje dag. Det är icke möjligt annat, än att allt detta skrammel och väsen, all denna rusning och brådska måste göra människorna nervösa. Nu har man ock byggt en underjordisk, dubbelspårig järnväg, som går under New York. Den skall gå vidare under floden East River och dyka upp i Brooklyn. Jag har talat om den i mina reseskildringar från 1901. Vidare håller man på att grundlägga en ny, väldig bro mellan New York och Brooklyn. Det är, som om inga kommunikationsmedel räckte till för denna oändliga, forsande ström af människor.
I Brooklyn voro vi på tisdagen (den 26 juli) ute och åkte och besågo bland annat Greenwoods kyrkogård, den finaste kyrkogård, som finnes i världen. Den är något rent underbart. Ej långt därifrån åkte vi genom en härlig park, som jag icke förr sett. Öfverallt i Amerikas stora städer lägger man stor vikt på att äga vidsträckta och vackra parker. Och det bästa af allt: i dem få inga rusdrycker förekomma. När skola vi i Sverige en gång komma så långt? Hos oss är det snarare så: vill man ha en krog, så anlägger man en park, ty en park utan krog är nästan ett nonsens. Dock förekommer sådant, ehuru sällsynt. I Gäfle t. ex. ha vi allt hittills lyckats bevara vår härliga stadsträdgård från någon krog. Men sedan omkring 30 år tillbaka finnes ett stadsfullmäktigebeslut, att staden skall bygga ett värdshus där. Ännu har dock detta beslut ej blifvit verkställdt.
En annan härlig sak i de amerikanska parkerna är, att folket får slå sig ned i gröngräset utom på de nysådda tegarna. Det är klart, att man därigenom blir tvungen att oftare så om tegarna. Men det är ringa besvär och kostnad i jämförelse med den glädje och nytta, som folket, och i synnerhet barnen, ha af att få tumla om på gräsmattorna. När skall det hos oss komma därtill? Nu äro alla besökande inskränkta till de sandiga gångarna.
På tisdagen voro vi inbjudna till middag på Fridhem, ett utmärkt trefligt hem för tjänarinnor, som missionsförsamlingen i Brooklyn äger. Där mottagas på det vänligaste tjänsteflickor, som komma från Sverige för att söka plats, likaså svenska tjänarinnor, som för tillfället äro utan plats, eller som vilja taga sig någon hvilotid. Där få de alla goda råd, där äro de ock eftersökta af amerikanska fruar o. s. v. I ett för allt betala de 3½ dollars i veckan, ett ofantligt billigt pris, som dock är tillräckligt, för att anstalten skall bära sig. Huset, som har 16 rum jämte 2 badrum o. s. v., är en heder för församlingen. När jag 1901 var i Amerika, så bodde Fridhem i hyrd lokal. Sedan dess har församlingen köpt detta nya hus jämte ett därintill beläget, som användes till pastorsboställe och innehåller 17 trefliga rum.
Redan på onsdagen måste jag fara vidare till Bridgeport, en stad som jag ej förr sett. Därifrån nästa dag till Providence R. I. I bägge dessa städer predikade jag i stora amerikanska kyrkor, som välvilligt upplåtits, och som voro fullsatta af svenskar.
Sjukhuset i Proctor. Se sid. 24.
Dagen därefter var jag i Boston. Där fick jag icke heller stanna längre än till nästa dag, då jag reste till Proctor i Vermont. Det är en ny stad, landtlig, treflig, utmärkt vackert belägen i en natur sådan, att man nästan måste tro sig vara i Ångermanland. Staden är anlagd af en man vid namn Proctor, en från början fattig pojke, som här fann oerhörda marmorberg och genom dem blifvit mångmillionär. Härifrån skeppas marmor ut till nästan alla världsdelar. Arbetarnes villkor äro synnerligen goda. Den kontanta betalningen är visserligen icke så stor, att den icke på många andra ställen är större. Men därtill komma andra synnerligen betydande ekonomiska förmåner, hvilka göra, att arbetarne trifvas godt. Sålunda äro genom bolaget alla arbetare olycksfallförsäkrade utan något bidrag från deras egen sida. I händelse af olycksfall erhåller arbetaren half aflöning, så länge han ligger sjuk. Dör han, så får familjen 500 dollars (= 1,875 kr.). Bolaget har anlagt nödiga butiker för stadens behof, men har däraf ingen annan inkomst än 4 proc. af byggnadskapitalet samt en mycket måttlig hyra för lokalen. All vinst af affärsrörelsen delas mellan arbetarne i mån af deras inköp. Sålunda återfingo dessa för år 1903 ej mindre än 10 proc. af, hvad de vid sina köp hade utlagt. I staden fanns ett fattighus med två gubbar och tre af sin förrymda moder öfvergifna barn. För öfrigt funnos där inga fattiga, som behöfde hjälp af andra. På alla sätt är där sörjdt för arbetarnes bästa. I staden finnes ingen försäljning af rusdrycker, och det är icke den minsta förmånen. Bostadshusen äro små trefliga villor, en för hvar familj. Till stor del ägas de af bolaget och uthyras till billigt pris. Hyrorna belöpa sig till ej fullt 3 proc. af, hvad husen kostat. Vill någon arbetare skaffa sig eget hem, så bygger Proctor åt honom, såsom han vill ha det, och sedan får han göra månatliga afbetalningar därå. När han betalt 40 proc. af summan, skrifves huset på honom såsom ägare, och han får för resten lämna inteckning, som belånas af sparbanken. Alla pastorer bo hyresfritt. Sjukvården är på ett utomordentligt sätt ordnad, dels genom ett utmärkt sjukhus, dels genom en här af sjuksköterskor, som vårda de sjuka i deras hem. All sjukvård är kostnadsfri för arbetarne och deras familjer. Bolaget har också byggt ett utmärkt hus för Kristliga föreningen af unga män och bidrager årligen till verksamheten där med 2,000 dollars. Äfven på flera andra sätt visar Proctor välvilja mot sina arbetare. Så t. ex. skänkes på den årligen återkommande tacksägelsedagen en kalkon m. m. till hvarje gift arbetare. Mig syntes Proctor vara ett paradis i smått.
Detta oaktadt hade just nu befallning ankommit från grufarbetarnes fackförbunds chef, att alla arbetare, som tillhörde förbundet, skulle strejka för att visa sig solidariska med strejkande kamrater på andra håll. Befallningen träffade endast några italienare, men åtlyddes af dessa. Man säger, att fåren äro dumma. Men så dumma äro de aldrig, att de betrakta räfven såsom sin vän och hjälpare, medan han står och gnager köttet af deras ben. Det är bara arbetarne, som göra det. Men det kommer väl en tid, då de vakna. Och då kan det väl hända, att de upptäcka, att de kunna göra sig nytta af huden på sina räfvar. På sid. 19, 21 och 23 kan läsaren se några bilder från Proctor.
I Proctor mötte oss en svensk från Winnipeg i Canada. Hans namn var Andrew Hallonqvist. Det var genom honom hela denna resa var planerad, och han var vår outtröttlige och oegennyttige ledsagare eller förare genom nästan hela Canada. Både jag och de mina stå i mycket stor tacksamhetsskuld till honom. Men därtill återkommer jag längre fram.
Det vore ofantligt mycket mer att säga om de nu nämnda städerna, både hvad angår deras borgerliga och kyrkliga förhållanden. Men jag måste skynda till Canada. För resten har jag om New York, Boston och Providence skrifvit vidlyftigt i mina förra skildringar, till hvilka jag hänvisar.
FJÄRDE KAPITLET
Om emigrationen
Innan jag går vidare, torde det vara skäl att göra några reflexioner öfver utvandringen från Sverige till Amerika.
Denna emigration är en företeelse, som med rätta har väckt mycken oro i vårt land. Den spelar också en högst betydande roll i Sveriges utvecklingshistoria. Antalet emigranter är olika år mycket olika. Det har funnits år, då det, efter afdrag af antalet invandrare, gått upp till framemot 40 tusen, men också år, då det varit mycket lågt. År 1902 utvandrade 45,504 och invandrade 6,511. Af utvandrarne gingo mer än 41 tusen till Norra Amerika. Det var den högsta emigration, som någonsin förekommit. Däremot utvandrade år 1894 endast 13,358, däraf 9,550 till Norra Amerika, medan invandrarnes antal samma år var 10,425. Året 1903, som var ett starkt utvandringsår, hade ett utvandrareöfverskott af i rundt tal 32 tusen.1
I medeltal torde man kunna antaga, att 25,000 människor utvandra från Sverige hvarje år. Om jag beräknar, att hvars och ens uppfostran och utbildning har kostat Sverige 2,000 kr., så räknar jag ganska lågt. Men det gör i alla fall 50 millioner kr. Antar jag vidare, att hvarje emigrant i medeltal i pengar, kläder och andra saker, inberäknadt kostnaden för biljetten, har med sig 200 kr., så gör det ytterligare 5 millioner, alltså en summa af 55 millioner kr.
Karta öfver Canada.
Man talar om, att svensk-amerikanarne årligen till Sverige skicka hem rätt betydande belopp. Så vidt man kan beräkna deras summa, utgör den omkring 6 à 7 millioner pr år. Detta dock endast under de senare åren. Visserligen må Sverige vara tacksamt för denna gåfva från anförvanter till anförvanter. Men jämför man densamma med den summa, som rullar ut åt motsatt håll, så blifva dessa millioner icke mycket att tala om.
I Canada beräknar man det ekonomiska värdet af hvarje invandrare till 1,000 dollars. För 25,000 gör det mellan 90—100 millioner kr. om året, i sanning en vacker summa från Sverige till Amerika.
Detta är dock icke det värsta. De personer, som utvandra, utgöra i regeln den kraftigaste och bästa delen af svenska nationen. Det svider i ens svenska hjärta, när man på en emigrantångare närmare betraktar de 5—600 svenskar, som äro på färd till det stora landet i väster. Man märker bland dem visserligen en eller annan gammal gubbe eller gumma, som af försigkomna anförvanter hämtas öfver till Amerika; men i det stora hela äro de ungt, kraftigt folk, 20—30-åringar af båda könen, glada, hurtiga arbetare, fulla af förhoppningar att kunna i det främmande landet bereda sig en bättre ekonomisk framtid än i sitt gamla fädernesland.
Samma känsla erfar man, när man, såsom jag ofta gjort, i Amerika står och talar till stora skaror af landsmän. Vid ett sådant tillfälle brast min hustru ut i häftig gråt, när hon såg den stora församling, som kommit för att höra Guds ord – allesammans svenskar i sin bästa ålder, trefligt och väl klädda, stilla och uppmärksamma.
Anledningen till den stora utvandringen är nästan uteslutande af ekonomisk art. Visserligen hör man talas om ynglingar – eller ynklingar – som utvandra för att undkomma värneplikten. Understundom anföres också såsom skäl, att vi i Sverige icke hafva så stor frihet som i Amerika, icke så utsträckt rösträtt o. s. v. Men om än sådant i vissa fall kan vara orsaken till, att en person utvandrar, så är dock den ekonomiska sidan i 99 fall af 100 den bestämmande.
Svenskar, förut bosatta i Amerika, som hafva lyckats, skrifva till vänner och bekanta blomstermålningar, skicka dem tidningar och broschyrer och annat, som kan locka dem att komma dit öfver. Utan tvifvel äro också arbetsförtjänsterna stora för dem, som vilja arbeta, och som duga till någonting. Men ofantligt många duka under. Och det får man sällan veta om. När ett fartyg seglar öfver hafvet, och stormiga sjöar spola en del af passagerarne öfver bord, så hör man icke vidare af dessa. Endast de, som lyckligt komma öfver, låta höra af sig. Och så är det med dem, som utvandra. De, som duka under i kampen för tillvaron i det nya landet, dem hör man ej vidare af. Man begrafver dem och glömmer dem. Från deras graf förnimmer man intet ljud; men de, som få det bra, de låta höra af sig, och det inverkar lockande på sådana, som af en eller annan anledning hafva, eller, i många fall rättare sagdt, känna det tungt i det gamla fäderneslandet samt längta efter någonting bättre.
Se sid. 35.
Den emigrationsrörelse, som på detta sätt uppstår, skall man förgäfves försöka stäfja genom varningar eller enfaldiga emigrantlagar. Varningarna uppfattas endast såsom förestafvade af afundsjuka eller andra orena bevekelsegrunder. Och den svenska emigrantlagen, ja, den är så lätt att kringgå, att det vore bättre, om ingen sådan lag funnes. Den, som icke har rättighet att utvandra enligt denna lag, behöfver blott resa öfver till Köpenhamn eller annan europeisk sjöstad för att där stiga ombord på en emigrantångare och gifva sig af. De agenter, som vilja hjälpa sådana emigranter, behöfva endast sälja dem biljett till Köpenhamn, till Hamburg, till Liverpool och sedan gifva dem ett kvitto på deponerade medel, hvilket kvitto berättigar dem att hos hufvudkontoret i de nämnda städerna få biljett öfver till Amerika eller annan världsdel.
För resten: om en människa kan bereda sig bättre utkomst och en trefligare tillvaro i en annan världsdel, hvarför skall man hindra henne? Mänskligheten har ock, så långt som historien går tillbaka, befunnit sig i en ständig vandring för att söka bättre utkomst. Så har Europa blifvit befolkadt, och nu är det Amerikas tur. Denna vandring har alltid – i stort sedt – gått från öster till väster. Det ser nästan ut, som om den vore dikterad af en naturlag, hvilken det är fåfängt att försöka motarbeta. Det var också af begynnelsen Guds bud, att människan skulle uppfylla jorden, och det kan icke ske annorledes än genom utvandring.
Emellertid kan denna utvandring antaga onaturliga proportioner, såsom den väl redan gör. Sverige bör därför göra allt, hvad i dess förmåga står, för att reformera missförhållanden samt bereda folket större trefnad i sitt fädernesland. Endast en sådan trefnad kan bilda en effektiv motvikt mot utvandringslustan. Och då utvandringen, som vi sett, har sin grund i ekonomiska förhållanden, så är det i första rummet angeläget att söka höja vårt lands näringslif. Därigenom skulle arbete och utkomst beredas alltjämt växande skaror af folket, och arbetaren skulle i eget hem i sitt fädernesland finna den trefnad, som han nu söker i andra världsdelar.
Härtill bör läggas äfven en annan sak, som folk sällan tänker på, men som är af stor betydelse. Vi göra i Sverige alldeles för litet för att sprida kännedom om landet bland dess innebyggare. I Amerika däremot göres allt, hvad göras kan, i detta syfte. Man blir bokstafligen öfversållad med broschyrer, med eller utan illustrationer, hvilka framhålla de fördelar, som de respektive staterna ha att bjuda på i ekonomiskt afseende, i skolväsende och annat sådant. De skuggsidor, som kunna finnas, vidröras icke. Broschyrerna hafva nämligen det uppenbara syftet att locka folk dit. Och sådant inverkar. Det goda, som framhålles, verkar ett hopp, som gifver mod och kraft att öfvervinna svårigheterna.
Svenskarna äro i allmänhet ganska reslustiga. Men de hafva sällan lust att resa för att lära känna sitt eget land. Om ett nygift par slår sig lös och gör en bröllopsresa för att se sig om i världen, aldrig kommer det i fråga, att de göra denna resa i Sverige. Nej, då skola de fara till Italien eller Schweiz eller andra länder. Det är, som om Sverige icke hade något att bjuda på, som vore värdt att lära känna. I Schweiz och Italien träffa de kanske samman med engelsmän, amerikanare, fransmän, som underrätta dem om, att en resa i Sverige och Norge är vida, vida intressantare, på samma gång den är billigare än en tur i de nämnda länderna.
Hur man vandrar från Förenta Staterna till Canada. Se sid. 38.
Jag har farit vida omkring i världen, men ingenstädes har jag sett så vackra, så hänförande naturscenerier som i Sverige och Norge. Och den skandinaviska halfön har jag genomkorsat i alla riktningar från Trelleborg till Nordkap.
Men det är icke endast landets natur, som behöfver bli mer bekant för dess inbyggare, utan äfven landets industri, jordbruk och resurser i alla riktningar. I Amerika höll jag flere föreläsningar om Sverige, och ofantligt många svenskar blefvo icke litet förbluffade, då jag för dem skildrade, hvad Sverige är, och hvad det har att bjuda på, samt därvid gjorde jämförelser med amerikanska förhållanden. Lika väl som de kände de amerikanska förhållandena, lika okunniga voro de om motsvarande svenska. De flesta af dem voro därför vana att från sin, om ej höga, så dock breda, amerikanska ståndpunkt se föraktligt ned på Sverige. Ty hvad de icke kände till, det trodde de icke heller fanns. »Sådant ha vi aldrig vetat om Sverige förr», sade de.
Vi lida brist på korta, populära, liffulla skildringar af svenskt landskap, svenskt lif, svenskt arbete, svensk natur, svenska utvecklingsmöjligheter o. s. v. Och det är en brist, som kan och bör afhjälpas. Turistföreningen utför ett högst berömvärdt arbete, men den ser Sverige endast från turistsynpunkt, och det är ej nog. Hushållningssällskapen i hvarje län borde taga denna sak om hand.
Arbetareförhållandena i vårt land äro också helt andra än i Amerika. Och det befordrar i sin mån utvandringen. Jag har många gånger hört svensk-amerikanare säga, att de omöjligen kunna trifvas i Sverige, ty när de se arbetet här, huru lojt och dödt det är, och huru säfligt det går, så få de riktig feber. I Amerika är det rutsch och kraft och uthållighet i arbetet. Därför blir det också produkter af och arbetsförtjänst. Den amerikanske arbetaren har i förhållande till det, som han uträttar, i medeltal vida mindre än den europeiske och särskildt den svenske. Men i förhållande till den tid, som han arbetar, förtjänar han mycket mer. Hemligheten är, att han verkligen arbetar. Han står icke och pratar och snusar och funderar, utan han arbetar. Och skall han förflytta sig från ett ställe till ett annat, så går han icke och drar benen efter sig, såsom i Sverige, utan är rask i sina rörelser, så att det är en lust att se därpå. Också är hans arbete öfvervakadt af basar, som ej tåla något slarf. Jag försökte en gång i en fabrik att tala med en svensk arbetare, men han pekade på basen och lät mig förstå, att om han gaf sig till att prata med mig eller någon annan, så blefve han snart afskedad.
Montreal. Se sid. 45.
En svensk arbetsförman i Amerika sade till mig: »När vi få nya arbetare från Sverige, så hålla de på en hel dag med att göra det, som vi uträtta på två timmar. Men när de fått vara här en tid, så är det samma fart i dem.»
Af en sådan arbetsamhet mår arbetaren i alla afseenden väl. Hans själfkänsla stärkes. Han känner, att han duger till något. Han ser resultat af sitt arbete, ett resultat, som han med stolthet kan peka på, och han har god inkomst. Detta gifver sig uttryck i hans bref till hembygden, och det sporrar andra att också försöka sin lycka. Så befordras emigrationen.
Men är det då omöjligt att till vårt land öfverflytta en likadan arbetslust och duglighet? Ja, det synes nästan så.
De arbetarerörelser, som för närvarande genomgå vårt land, hafva icke till mål att väcka kärlek eller intresse för arbetet eller glädje öfver att genom samma arbete åstadkomma ett godt resultat. Tvärt om gå de ut på att inskärpa hos arbetaren den tanken, att han skall med så litet arbete som möjligt försöka förtjäna så mycket penningar som möjligt.
Till följd däraf arbetar den svenska industrien under så osäkra och svåra förhållanden, att man må förundra sig öfver, att den kan hålla sig uppe. Och det hämnar sig allra värst på arbetarne själfva, hvilka icke kunna få betaldt för den tid, de söla bort, utan endast för det arbete, som de åstadkomma. Men när de nu höra, huru bra arbetare förtjäna i Amerika, hvad under då, att de vända fäderneslandet ryggen och begifva sig dit? Att där väntar dem ett arbete, som motsvarar förtjänsten, det tänka de icke på. Men när de väl öfvervunnit de första svårigheterna och riktigt kommit in i den amerikanska farten, då går det bra, då må de väl, då skrifva de hem och tala om, huru bra de ha det i Amerika, emot hvad de hade i Sverige. Och verkan däraf visar sig snart hos dem, som mottaga brefven.