Elsa

XIX

Bertil hofmästare var nära att få ett giktanfall i förskräckelsen, då grefvinnan följande morgon frågade honom, i en ton som icke medgaf någon invändning, om grefven, hennes man, var på sina rum. Hon ville i sådant fall genast besöka honom.

Han svarade efter flere stamningar och barklingar, att det visserligen var så att hans nåd, grefven, var på sina rum, äfvenså att han troligen skulle med stor reverens mottaga hennes nåds besök, men det var ännu så tidigt på dagen, att det icke vore rådligt att utan förberedelse störa hans nåd i hans vigtiga förrättningar…

Längre hann han ej. Med en föraktfull blick vände grefvinnan honom ryggen och insteg oanmäld i sin mans våning.

Vid hennes inträde satt grefven längst bort i rummet, hopkrupen mellan en egendomlig samling af betseltyg, falkbjellror, spruckna muggar och ölkrus af olika storlek och skepnad. Han vår sysselsatt med att uppfostra sin älskling, en gulhvit, långhårig rapphönsshund, och lektionen för dagen tycktes omfatta försoningsläran som meddelades praktiskt. Vid samma rosenkrans, som plågade den stackars “Belona”, hängde nämligen en annan, något mindre, och i denna var en stor gråbrun katt fastkopplad, hvilken, med ögon, lysande af ilska, fräste åt sitt påtvingade sällskap. Belona återigen, skälfvande af rädsla för hvarje ny ryckning i rosenkransen, tycktes endast hafva en önskan i lifvet, att krypande nå sin grymme herre, för att som en nåd få slicka hans hand.

Hon hade dock tur i dag, ty lektionen var nyss börjad, då grefvinnan steg in, och vid hennes åsyn släppte grefven genast snöret, med hvilket han höll fast sina lärjungar, låtande dem bäst de kunde förlika sig med hvarandra.

– Hvad viljen I mig? – frågade han med synbar öfverraskning. – I gå'n förmodligen i sömnen, verte et bleu, ty detta är mitt gemak!

– Melchior! – utropade hon och närmade sig honom. – Förlåtelse och glömska!

– Hvad knäfveln ha'n I då gjort? – utbrast han och skrattade. – Stulit i kyrkan?.. druckit ur prestens nattvardsvin?.. eller må hända kastat syndiga blickar på unge klockaren?.. Men sådant lappri kommer mig intet vid, blott I ej fören Edre käre hit i mina rum.

– Kom ihåg, Melchior, att det är jag, som tager första steget.

– Nå, för alle djeflar, hvad är det då I viljen säga? – skrek han och stampade i golfvet med sina tunga ryttarstöflor, så att fönsterrutorna skallrade.

– Hör mig med lugn! Under många år ha vi lefvat skilde från hvarandre, nästan såsom tvänne oskylde. Men du har stått för min själ som en grym, obarmhertig tyrann, hvars högsta behof det varit, att gjuta smärta i min sparsamme glädje. – Jag har icke heller sparat mina böner till den högste, att han måtte hämnas på dig för all hjertlöshet…

Hon var djupt upprörd. Hennes läppar darrade och hon tycktes hafva svårt att fortsätta. – Han kastade en skygg blick på henne medan hans ansigte vexlade färg gång på gång.

– I stället finner jag, – återtog hon, – att jag varit bedragen. Jag ensam har varit skuld till min smärta. Derför, Melchior, ber jag dig nu om förlåtelse. Jag kan aldrig försona hvad jag brutit, men du kan stilla min sorg, om du säger att du förlåter mig mina misstankar.

– Sapperment, min grefvinna! – utbrast grefven, hvilken småningom återfått sin gäckande min. – Om jag förstår det minsta… eller tron I då inte längre att jag är en mördare?

– En mördare?.. Du vet då äfven detta?.. Hon betraktade honom full af häpnad.

Han skrattade ironiskt och blundade med ena ögat.

– Halte Bertil har då icke omtalat för Er att jag mördat Ert barn?

– Halte Bertil? Låt kalla hit honom att han genast må ansvara för sina ord.

– Inte här!.. Parbleu, om här är någon kommissorialrätt… Kan hända jag minnes orätt, kan hända var det någon annan! För knäfveln om jag lagt alla dessa historier så noga på sinnet. Om I frågat mig derom skulle jag för aderton år se'n kunnat säga Er, att det barn, som I dolden för mig, drunknade samma qväll, som I bedrogen mig för Sten Bjelke, Er forne älskare.

– Åter… en… lögn!

– Min grefvinna! – Han närmade sig på en armslängds afstånd. Hans läppar skälfde af vrede och han syntes färdig att i nästa ögonblick höja piskan mot hennes anlete.

– Det var Sten Bjelke som öfvergaf mig, icke jag honom, – svarade grefvinnan med stadig röst. – Man sade honom ondt om mig och han trodde det. Efter mitt giftermål har jag icke sett honom. Men äfven mitt stackars barn försvann. Jag trodde att det var min far som dolde det, på det att man ej skulle få kännedom om det förhållande, hvari Bjelke och jag stått till hvarandra. Men då kom en dag en ond ande och blåste i min själ, att det var I, som röfvat bort min skatt, och i många år har jag närt denne tanke, med allt det hat, mitt hjerta kunnat föda. Då fick jag i går afton höra, att det jag sörjer ännu lefver, att du är oskyldig… och jag kan derför bedja dig, upptag detta barn i vårt hem!

Medan hon talat, hade grefven gått fram och åter öfver golfvet, smällande med piskan. När hon slutade, brast han ut i ett cyniskt gapskratt.

– Sapperment! – skrek han. – Jag skall säga till åt Bertil, att han ger den lilla kostpengar. Det samma som skrifvarens Anna får… för resten mån I kälas med henne, hur I behagen, det tager jag mig icke vid.

– Endast din personliga mellankomst kan rädda henne. Hon är fängslad.

– Sapristi! – han hånlog ånyo. – Man skall få se att hon är en trollpacka? Snart fins ingen flicka i residenset, som ej är behäftad med trolldom.

– Det var hon, som fängslades, I torden minnas det, för några veckor sedan, här utan för vår port!

– Här utanför porten! – upprepade grefven, och stirrade förskräckt på henne. – Det skulle då vara Elsa Larsdotter… Guds död!

Han upphörde med ens att skratta.

– Viljen I hjelpa mig eller icke? – frågade grefvinnan stolt.

Han teg en stund. Derefter vände han henne ryggen och hvisslade åt sin hund, hvilken, skälfvande i alla leder, smög sig fram utefter väggen.

Grefvinnan såg en stund föraktfull på honom och lemnade derefter rummet. Stoltheten hade hos henne segrat öfver moderskärleken.

Det dröjde en stund innan grefven åter började sin lektion. Men han var nu mer icke samme nitiske lärare, som han varit före grefvinnans besök. Gång på gång rusade han upp och gick häftigt några hvarf på golfvet. Plötsligt skyndade han till dörren och ropade utåt, så att det gaf eko i korridoren:

– Bertil, hvar djefvulen håller du hus, du halte lymmel?

Några minuter senare stod Bertil, ödmjukt bugande på tröskeln. Han fann sin herre i största raseri. Under de värsta svordomar slog han med piskan efter sina stackars lärjungar, hvilka tjutande af smärta kröpo utefter väggarne.

Plötsligt stannade han, och stirrade förvånad på Bertil.

– Du har något att säga mig? – frågade han.

– Ers nåd ropade mig, sa' Mats Skrifvare.

– Ja det var sant!

Han gick honom på ett steg nära och såg honom skarpt i ögonen.

– Hon säger, att Elsa Larsdotter är hennes dotter?

Bertil vardt blek i ansigtet. Han hade svårt att dölja sin öfverraskning.

– Guds död om du tiger karl! – skrek grefven och stampade i golfvet, så att de länga sporrarne klirrade. – Du ser att jag svettas blod och vatten, och ändock svarar du mig ingenting.

– Ers nåd vet bäst, om Ers nåde haft skäl att misstro mig, – svarade Bertil undvikande.

– Misstro dig? För böfveln! Icke hit tills, men, – han närmade sig och lade sin hand förtroligt på hofmästarens axel. – Är du fullt säker på, att hon drunknade? Kan du svärja derpå?.. Kan du det vid din egen salighet… Vid Guds blod och lungor?

– Som en sten plumsade hon ned ur båten, Ers nåde… Det vill jag svärja på vid allt hvad heligt är … Har hon sedan kommit upp, är det, Gud hjelpe mig, med trolleri… Men det var så sant, Ers nåd, – återtog han, då grefvens ansigte ljusnade vid denna försäkran, – magister Olaus var här i går med hennes födelsemärke, kan hända tog hennes nåd det för godt.

– Måtte djefvulen strypa den skälmen om han det gjorde?

– Såg det sjelf, Ers nåd, bakom dörren, der jag stod, ja, så visst som jag står här. Hur han fått det, kan ingen veta, men med trolleri har det nog varit, ty hvad han sade om flickan, liknade bra mycket sanning.

– Guds död karl, om du narrar mig.

Bertil plirade på ett egendomligt sätt med sitt friska öga, när han hviskade:

– Hvad gör det i allt fall, Ers nåd? Eld tar må hända bättre än vatten. I nästa vecka skall hon brännas!

– Hon skall så för böfveln heller! – utbrast grefven häftigt.

– Men Ers nåd…!

– Tyst karl! Sapperment…

Grefven stod en stund försjunken i tankar. Ett sällsamt leende spred sig kring munnen. Han tillslöt ögonen och smackade med läpparne.

– Hvilka ögon, Bertil!.. Svarta och eldiga som en sydländskas! De fördömde svartrockarne, som störa all vår glädje här på jorden… Om hon bara inte tappat ringen, det lilla trollet!.. Och läppar röda som körsbär! – Bertil, du måste laga att vi ännu en gång få henne fast…

– Men Ers nåd, om det vore sant, hvad magister Olaus sade i går?

– Du menar att det vore förbjudna led?

– Åh, inte just det!..

– Tala då ur skägget karl och hicka inte som en strypt falk!

– Tänkte blott, Ers nåd, att det har händt förr att den som drunknat gått igen, och då har det betydt allt annat än godt.

– Derför skall du rädda henne! Tänk karl, du qvittar då din räkning? En är dränkt, en annan friad från att brännas, det blir ju rätt liqvid…

Grefven gjorde här ett uppehåll och återtog derefter:

– Du känner ju långe Sparren vid gardet?

– Ja, Ers nåd!

– Håll skarp vakt på honom! Han vill slåss med mig, och har flere med sig, men jag har icke lust, att stickas ned som en kalf.

– Förlåt, Ers nåd… Jag är gammal nu… jag skalle endast bringa skam och nesa öfver Ers nådes hus.

– Gå då för djefvulen i våld, du bönhase! – skrek grefven vred och slungade sin dolk efter honom som sjungande satte sig fast i en golftilja.

Bertil lät icke säga sig detta två gånger. I nästa ögonblick stod han vid dörren och fattade i låset. Men grefven upphann honom här.

– Tiga kan du väl, tiga som fisken! – hviskade han och grep honom hårdt i halskragen, – eller vid påfvens tarmar, skall jag icke tvinna dig så tunn som detta snöre.

Bertil bugade sig tyst, utan att svara och skyndade att tillsluta dörren efter sig.

I korridoren utanför hörde han hur grefven lockade på sina älsklingar. Strax derefter genljödo hvalfven af pisksmällar och klagoskri. – Lektionen hade åter tagit sin början.

XX

Det var redan sent på qvällen, när grefven stannade utan för mäster Hvittlocks port.

Men det lyste ännu i fönsterna, och grefven bultade derför på utan tvekan. Det skulle också varit högst ovanligt om mäster Hvittlock varit qvällsömnig en sådan dag, då han haft att fägna sig åt ett fullt halfankare godt spanskt vin, som någre förnäme renlärige gifvit honom för den trägna tjenst, han haft under sista tiden.

– Det är en alldeles för stor ära för mig, – stammade mäster Hvittlock, raglande till baka inåt rummet, då han i den inträdande igenkände grefvens person. – Hör du qvinna, en alldeles för stor ära för oss, säger jag!

De sista orden gälde en medelålders qvinna, med hvassa, motbjudande anletsdrag, hvilken emellertid tagit grefven i noggrannt skärskådande.

– Det är längesedan du såg mig, mäster! – sade grefven, i det han satte sig; – men ännu har du väl icke glömt de blanka dalerstyckena, som jag sist gaf dig i hufvan?

– Skulle väl inte lefva om jag gjorde det, Ers nåde!

– Kan hända vill jag nu lägga flere dertill!

– Månntro jag skall stå på hufvudet på Riddarholmstornet eller rulla klot ner för Skinnarviksbergen eller rida grensle på justitiesvärdet.

– Åh hå, för böfveln, så farligt är det väl ej heller. – Men saken tål endast vid fyra ögon. – Du förstår mig?

– Och här äro, Gud fördubble mig, en, två… sex. – Ut käring, ut med dig i rödaste rappet, – skrek mäster Hvittlock till sin äkta hälft, hvilken nyfiken att höra, hvad en sådan förnäm kavaljer kunde vilja så sent, hade trängt sig alldeles inpå dem. – Borde du inte förstå det af dig sjelf, kan tänka, att hans nåd blir stucken af din fula spetsnos!

– Nå nå, icke så häftigt mäster Hvittlock, – inföll grefven, medlande, då han af den äkta hälftens vreda min och blixtrande ögon kunde förstå, att ovädret icke var långt borta. – Din hustru är ju en ärbar matrona, och vore saken endast min hemlighet, skulle hon lika väl som du få veta allt samman.

Gud signe Ers nåd för det ordet, – sade qvinnan ödmjukt nigande, – och får jag gifva Ers nåd ett råd till baka – hon såg härvid, allt annat än mild, på sin man – så säg inte den der pratmakaren för mycket, ty ingen mun ligger närmare örat än hans, nej icke ens på den värste kröningsblåsare. Det som är fint rinner ut och det som är groft stannar qvar.

– Ut med dig – förbannade hexa! – skrek mäster Hvittlock ursinnig – eller skall djefvulen…

De sista orden dogo bort i ett oredigt mummel, ty Sara hade redan vid de första orden slagit igen dörren bakom sig.

– Hon har blifvit så mungipig på sista tiden, ska' Ers nåd tro – sade mäster Hvittlock och sköt fram bänken till bordet. – Men håller man bara stramt i tömmarne, går nog lasset skäligen jemt, om än hjulen en och annan gång falla ur spåren.

– Jo jo, gamle Hvittlock, – svarade grefven skrattande, – sade jag dig icke att ung hustru är gammal mans död!.. Men nu var det om mina falkar, jag ville tala och icke om din hustru. – Kan du skaffa mig några stycken sådane bestar, men icke af de öländske?

– Slikt handtverk har jag glömt Ers nåd! – stammade mäster Hvittlock förvånad. – Dertill är Greger Matsson midt emot mycket bättre, fast han kanske inte är uppe så här dags!

– Nå det blir min affär om du handlar dålig vara, förstås, men i de gamla bygderna der ned åt Skåne, der jag alltid köpte mina föl förr i tiden, när jag rustade under fanan, bör du än i dag vara som barn i huset.

– Förstås Ers nåd, nog borde de väl kännas vid mig, kan tänka, – sade mäster Hvittlock och vred sjelfbelåtet sina yfviga knäfvelbårar. – Hur månge skulle då Ers nåd behöfva och när skalle de vara här?

– Tolf är i minsta laget.

– Hela dussinet? – ropade mäster Hvittlock, och spärrade upp sina rödsprängda ögon. – Tolf jagtfalkar! I Herrens namn, de kunna då inte fås på nära håll!

– Du får fri täring och särskild handpenning för hvarje! Men jag har brådt om, – tillade grefven och reste sig. – Jag ville gerna att du gåfve dig i väg redan i morgon afton – senast på lördags morgon.

Mäster Hvittlock skrufvade fingrarna åter och fram genom knäfvelbårarne och vindade alldeles förskräckligt med ögonen. Derpå såg han sig försigtigt omkring, för att öfvertyga sig om att hans hustru icke var i närheten.

– Se, det är så Ers nåd, hviskade han – att om lördag skall det bli exekution utaf.

– Potz Donner Teufel! Hvad bryr jag mig om din exekution, – sade grefven uppbrusande och slog handen i bordet. – Säger du ja och amen karl, eller skall jag gå till någon annan?

– Det är vackra jäntan här midt öfver, som Ers nåd nog mins, – återtog mäster Hvittlock med ett illparigt grin. – Och presterna få ingen ro, så länge hon är ofvan jord.

Grefven såg honom stint i ögat.

– Hundra goda dalrar, man, – utropade han – om du lagar att den saken icke blir af!

– Hm, hundra daler!.. Nog godt att ha i byxsäcken, men embetets förlust bör ock något gälla…

– Nå godt! – två hundra, tre hundra, fyra hundra ger jag dig, men då skall du föra henne hem till mig, förstår du, i min malmgård.

– Låt gå då för femhundra, hälften före och hälften efter – men falkarne?

– Om du narrar mig, – sade grefven utan att fästa sig vid hans oförskämda skratt, – ska' jag låta dig springa gatlopp mellan mina hundar. – Se här emellertid till handpenning!

Han kastade några guldmynt på bordet och reste sig upp.

– Var lugn Ers nåd! Justitiesvärdet är icke i riktigt lag, ska' jag säga. – Studenten här om dagen var något styf och kantig af sig och det fick ett stort hack på väl en tum i eggen. – Nu bor der borta på norra malmen Johan Skärslipare och det är en rapp karl, ty hans slipsten gör icke mer än två hvarf om året, ett om jul och ett om pingst. Men då hinner han slipa sin byxknif så hvass, att han kan skafva de största bitarne ur helgdagsmaten för grannarne… Han ska' nu få börja att slipa svärdet i morgon. Och om höga magistraten sen brummar, ser hans nåde, så är felet hans, ty inte kan man nyttja en vanlig yxa heller. —

Grefven gillade detta förslag. Han brydde sig dock icke om, sade han, hur mäster Hvittlock stälde med saken, blott det gick som han önskade, och detta lofvades å den andra sidan med hand och mun under otaliga bugningar.

När grefven lemnade Hvittlocks stuga, för att vända hemåt, var det nära midnatt. Malmarne voro denna tiden på dygnet allt annat än säkre, och utan fackla hade man till och med svårt att hitta vägen mellan de vattenfylda groparna och de månge högar af afskräde, som under dagen utkastats från husen på sidorna.

Grefven hade icke gått många steg, då ett starkt fackelsken syntes från en af sidogatorna. Strax derpå framkom om hörnet en sällsam trupp, med rykande facklor och dragna värjor. De senare slogos oupphörligt mot stenar och husväggar, under rop och skrål.

I spetsen för truppen gick en trasig spelman, hvilken af alla krafter gned på strängarne af en sprucken fiol.

Grefven påskyndade sina steg, för att komma förbi hörnet, men då kom en likadan trupp tågande från andra sidan, rätt emot honom. Det handlade förmodligen om någon allvarligare excess, de två partierna emellan. Grefven tycktes åt minstone antaga detta, ty, i stället för att fortsätta sin väg, smög han sig så nära som möjligt intill husväggen, förmodligen i hopp att icke varda uppmärksammad. Men knapt hade den sist nämnde truppen kommit fram på halft pistolhåll från honom förr än en medelålders, reslig man, som gick bredvid spelmannen, ropade åt honom.

– Monsieur! Vi hafva helt visst något obytt!

– Helt visst, mon cher! – svarade grefven kallt, då han i den talande igenkände sin värste vedersakare, långe Sparren vid gardet. – Också jag har den käppen hemma som är gjord för Er rygg.

– Om förlof, min herre, men denna värja är på närmare håll, och den längtar efter värdigare föremål. Min lösen är, – tillade han och saluterade artigt med värjan, – Er dödsgång!

– Och min är, – sade grefven, ursinnig, – åt helvetet med Er och hela Er afföda! Gemen skam öfver Er döda kropp!

– Den skammen skall gå igen öfver Er – svarade den andre med ett hånskratt – Era fränder skola sjelfve varda vitnen dertill – fege förförare!

De intogo skyndsamt ställning, medan de båda följena slogo ring om dem.

Grefven var, trogen sitt hetsiga lynne, ifrig att komma sin motståndare in på lifvet. Men denne förstod att på utmärkt sätt försvara sig och i hvarje ögonblick tycktes han på väg att ränna värjan genom sin hetsige motståndares underlif.

Men nu hördes plötsligt ljud af taktmessiga steg nedan för backen. De både stridande sänkte sina vapen. En patrull så sent och på denna trakt var någonting högst ovanligt.

Grefven saluterade sin motståndare och ville fortsätta sin vandring, då de kringstående plötsligt, som på ett gifvet tecken, sänkte facklorna mot jorden. Några ögonblick och det vardt kolmörkt och tyst. —

När patrullen en stund senare framkom, kunde han af de kringkastade facklorna och den upptrampade vägen se, att en strid nyss förut egt rum. Knektarne spridde sig derför åt alla håll och började leta utmed dikeskanten, lysande omkring sig med facklorna, för att efterse om något vapen eller något annat lemnats qvar, som det kunde vara skäl att taga vara på. Det dröjde icke länge förr än de upptäckte grefven, liggande på rygg, med hufvudet nedan för vägkanten. Knekten, som stod närmast, sökte resa honom upp. Hans anlete var blekt. Genom det hvita spetskråset framsipprade blodet ymnigt. De rosslande andetagen och ryckningarna kring munnen gåfvo likväl till känna, att lifvet ännu icke flytt helt och hållet. Men knekten ansåg troligen, då hans försök att få honom att stå misslyckades, att föga hopp fanns om dess återvändande. Han släppte honom derför handlöst till baka i diket och sade, vänd till de andre:

– Den der kan ligga tryggt tills i morgon, utan att någon stjäl bort honom.

Derpå stack han grefvens värja i sitt bälte.

Under skratt och glam marscherade patrullen vidare.