Hon höll upp ett ögonblick och lade handen på bröstet, som hade hon derigenom velat mildra smärtan, hon rönte.
– Ve mig ringa man – svarade han saktmodigt – om jag ådragit mig Ers höga nådes hat. Men hvad jag gjorde, skedde ju blott på Ers höga nådes egna bud.
Hon närmade sig honom på ett steg nära och såg honom forskande i ögonen.
– Och du vet ingenting? – sade hon. – Du vet ingenting ännu?
– Nej Ers nåd, vid vår Herres hårda död och pina, ja om jag än skulle svettas blod och vatten.
Det lyste till i hans kalla ögon. Men det syntes att han var van att uthärda hennes af misstro skärpta blickar. Det var icke heller första gången, han hört samma frågor från hennes skälfvande läppar, som han sett, när hennes högborna hufvud långsamt sjunka ned mot bröstet.
IX
Medan Anders Barberare fortsatte sin väg genom den sorlande folkhopen, i hopp att der återfinna Elsa, hade hon genom en sidogränd närmat sig bröllopsgården. Gästerna voro nu samlade der uppe och försågos med riklig välfägnad, hvilket äfven kom folket utanför till godo.
När Elsa kom fram, skulle glafven kastas. Bakom de små blyinfattade rutorna flammade vaxljus och facklor. Pukor rördes och trumpeter smattrade, medan bruden, strålande af ungdom och fägring, trädde fram till fönstret. Detta öppnades, och i täta moln utströmmade den varma luften.
Vid brudens högra sida stod den gamle gråskäggige fältherren. Han höll glafven lyft i högra handen. Skaftet var lindadt med långa taftband i brudgummens färger, svart och gult, och spetsen var af blänkande silfver. Riddare, med sträfva, väderbitna anleten, röda af vinet, med yfviga peruker och betänksamma miner lade sina händer på glafvens fäste samt bekräftade med öflig ed den morgongåfva, som bruden fick af sin brudgum, hvarefter de nedlade glafven för hennes fötter.
Pukor rördes och trumpeter smattrade och under folkets bifallssorl uppläste brudens främste marskalk glafvenbrefvet, som innehöll beskrifning på morgongåfvan, hvilken utgjordes af två hela sätesgårdar samt halfparten af hvad hennes man kunde ärfva eller förvärfva, så väl i löst som fast. När han slutat läsningen, fattade han glafven i ena ändan och kastade honom ut bland folkhopen.
En liflig täflan uppstod nu om hvem som skulle öfverkomma den silfverbeslagna spetsen. Äfven taftbanden voro eftersökta och de sönderrefvos ganska ifrigt till små remsor, hvilka sedan fästes på hattar och mössor, allt till brudens heder.
Under denna täflan hade Elsa förts af folkträngseln högre upp i gränden. Helt oförmodadt stod hon framför det hus, hvarom den förnäme kavaljeren talat. Hon såg på några stegs afstånd den låga mörka porten, hennes tankars ständiga föremål. I bröllopssalen dansades nu kronan af bruden, och allas hufvuden voro riktade dit upp. Elsa tycktes tveka. Hon såg ingen i portgången. Men hon kunde ju se efter, tyckte hon, om det fanns, såsom han sagt, någon dörr på höger hand. I nästa ögonblick var hon försvunnen i den mörka portöppningen.
Hon trefvade en stund i mörkret utefter muren utan att finna någon dörr. – Men hon hade icke längre sin talisman, ringen, tänkte hon plötsligt. Hennes hjerta slog häftigt. Må hända när allt kom till stycket var det den lede sjelf, som gifvit henne ringen. Hon ville genast skynda derifrån, då i det samma tvänne starka armar omslöto henne bakifrån. Hon gaf till ett rop af förskräckelse och dignade ned på golfvet. När hon återfick medvetandet, fann hon sig i ett, af många vaxljus upplyst rum, uppfyldt af bössor, falkbjellror och allehanda jagtredskap. Framför henne stod den förnäme kavaljeren, som gifvit henne ringen. Han var denna gång klädd såsom kavaljererne vid hofvet, med spetskrage och yfvig peruk. Hon kunde nu närmare betrakta hans anlete. Det var icke alldeles så som hon förestält sig det samma. Kring munnen låg ett visst egendomligt småleende, som hon icke förut hade märkt.
– Gudomliga cherub – sade kavaljeren med smäktande röst, när hon förvirrad såg sig omkring. – Du sökte paradiset utan att finna vägen. Men guden Amor märkte din vånda och underrättade mig derom.
Han ville lägga sin arm om hennes lif, men hon drog sig förskräckt till baka.
– Var icke rädd min vackra dufva – forfor han och såg så slö och likgiltig ut, som han skulle hafva talat till sin stora hund, som sträckte sig på mattan vid dörren. – Sitt ner här ett ögonblick blott, och låt oss läppja på detta vinet. Hvad önskar du af mig, efter du söker min hjelp?
– Ack Ers nåd… Det var ingenting… Nej låt mig gå nu – afbröt hon sig – mitt sällskap är ej för så förnäme kavaljerer.
Han föreföll henne så olik, tyckte hon, mot hvad han varit den qvällen, han gaf henne ringen. Men han menade kanske icke illa, tänkte hon strax derpå, och så, hur det var, förtrodde hon honom mycket af hvad hon hade på hjertat. När hon slutat, klappade han henne vänligt på kindbenet.
– Diable! – utropade han – om du ej är den skönaste af alla qvinnor på jorden.
Men hans ögon fingo i det samma ett så egendomligt uttryck, tyckte hon, och hans röst darrade så sällsamt. Hon drog sig förskräckt ur länstolen.
– Diable! Så lugna dig då, mitt vackra barn – återtog han, skrattande åt hennes rädsla. – Jag vill dig, parbleu, intet ondt.
Hon fäste sina stora, bruna ögon frågande på honom utan att svara.
Blågrå, flandriska krus, små silfvertumlare och brokiga ölkannor af bayersk fajans täflade om platserna på den konstsömmade bordduken. På en hög dragkista af vackert Nürnbergskt arbete, som hade sin plats på motsatta långväggen, stod en ankare, omgifven af ölstop och tennmuggar. Han fylde tvänne af bägarne och räckte henne den ene.
– Och nu din älskares skål! – utropade han. – Vi dricka den i gammalt spanskt…!
Han höjde sitt stop och gnolade:
“Drick drufvans saft,
Du hemtar kraft —
Ty döden flyr
När vinet styr! – ”
– Ers nåd gör mig orätt – sade hon tvekande, utan att smaka på drycken – jag ber Ers nåd, låt mig gå!
– Bah! Inga predikningar min vackra tärna! Skål i stället för herrar Locenius, Merenius, Abedenius och hvad de alla heta, som fylla våra själar med gudomlighetens spis. – Vid den heliga jungfruns otvättade linne, som katolikerna säga, ska' du inte först dricka ärligt med mig, innan jag hjelper dig mot skeppare och tross. En tärna, som ej kan tömma en mugg spanskt i botten, är icke värdig att tagas om hakan af en ärlig hofbuss.
– Låt mig gå Ers nåd! – upprepade Elsa, denna gång temligen bestämdt.
– Åh, för böfveln! Ingen blygsamhet, sade rådmannen, satte sig i borgmästarinnans knä. Hvem sökte du derute, vackra barn, om inte mig?
Han lutade sig öfver henne.
– Ers nåd! – Hon ville rusa upp, men han strök i det samma med ett slag af sin arm ljusen från bordet, så att det vardt kolmörkt i rummet. En tystnad uppstod för ett ögonblick, under hvilken man hörde hur någon sökte vrida om låset till yttre dörren. Derpå hördes ett hest skratt.
– Vackra foglar, starka galler!
– Släpp mig, Ers nåd, för Jesu skull!
Nu föll äfven bordet omkull och vinet sqvalade ned ur de kullslagna kärlen. Den stora rapphönshunden sprang tjutande efter väggarne. Ankaret med ölet föll med skräll i golfvet, och ölet fick göra sällskap med vinet. – Då hördes plötsligt ett hiskligt brakande och dån, åtföljdt af ett rassel, likt det som uppkommer vid snöras från höga tak. Derpå vardt det tyst.
När halte Bertil en stund derefter inkom med ljus och facklor, fann han grefven liggande afsvimmad på golfvet. Och på platsen, der den stora dragkistan stått, såg han strax bredvid sin herre ett mörkt, djupt hål. En del af väggen hade rasat ned. Så mycket kunde han vid första undersökningen märka, att öppningen förde till källrarne under huset bredvid, och djupt der nere hörde han sorl af röster och såg han facklor blänka.
X
Äfven Göran Grijs, den välaktade åldermannen inom krämareskrået, ärnade snart göra bröllop för sin dotter, den blyga Brita. Men flere af hans skepp hade seglat i qvaf under hösten. Hans förmögenhet hade derigenom smält betydligt ihop, och bröllopet hade uppskjutits den ena veckan efter den andra.
Hade fader Grijs redan förut varit snål, vardt han nu en riktig girigbuk. Han gned det slitna runstycket lika ihärdigt, som den fullvigtigaste karolin. De medel han valde, för att återställa sin förmögenhet, sade hans grannar, voro dock icke alltid af bästa slag, och när ölmuggarne tömdes på “Hvita korpen”, kunde man äfven få höra, att den onde, som på sista tiden gjort sig så mycket omak öfver allt i staden, icke heller varit utesluten från fader Grijs spekulationer i lin och hampa.
Det fanns emellertid en punkt, om hvilken grannarne sväfvade i dunkel, och denna var hans val af måg och arftagare. En gammal försupen qvartermästare, vid namn Haasenkampf, var nämligen dertill utsedd, hvilken troligen på många år icke på en gång haft i sin byxsäck så mycket som två daler kopparmynt. Sällan kunde man se ett trognare kompaniskap än mellan qvartermästaren och åldermannen. Sent och bittida voro de till samman, medan fästmön icke oftare såg sin fästman än när hon bjöd honom på körsbärsbränvin eller mumma.
Åldermannen hade äfven åsett dagens högtidligheter. Med en djup suck hade han sett, hur vinet flödade och hört den glada musiken. Så präktigt kunde han icke nu mera fira sin dotters bröllop. Han lemnade folkträngseln och vek af om hörnet nedåt den mörka gränden.
En stund senare vandrade han oroligt åter och fram i ett höghvälfdt rum, eller kanske rättare sagdt källare.
Han var lång och mager, hade stubbigt, grått hakskägg, krokig näsa och bar en utnött lamskinnsperuk på hufvudet. Rummet hade icke mycket bohag. Ett svartmåladt bord midt på golfvet, med tvänne trefotsstolar, en på hvardera sidan om det samma och ett högt skåp, längst bort i halfdunklet, utgjorde hela inredningen.
På bordet stod en gammal söndrig kopparlampa, spridande ett matt sken öfver de mögliga väggarne. Jemte lampan funnos der några sällsamma ting, hvilka man icke gerna gick förbi utan att närmare skärskåda. Om hvartannat och delvis täckta af en trasig grön slessingduk sågos några förmultnade dödskallar, tänder af möss och andra mindre djur, bitar af likkistplåtar, fogelskelett, färgade pergamentsremsor o. s. v. samt, ordnade i en rad, några burkar af simpelt krukmakaregods, hvilkas innehåll sorgfälligt undandrogs nyfikenheten genom öfverspända pergamentskapslar.
En blick på denna arsenal, och grannarne skulle haft lösningen på gåtan i sin hand! Mäster Haasenkampf kunde nämligen göra guld, åt minstone trodde hans blifvande svärfar så. Ja, denne hade till och med blifvit så fast öfvertygad derom, att han icke blott satt sin dotters ära i pant för hemligheten, utan jemväl offrat allt redbart guld- och silfvermynt, han egde, derför.
Mäster Haasenkampf hade emellertid endast lyckats tillverka mindre qvantiteter af den ädla metallen, men det hade varit under ogynsamma förhållanden, som de arbetat. “Gröna Lejonet” jemte några andra missnöjde jordandar hade nämligen till dato motstått deras besvärjelser, och först när äfven de blifvit instängde i deglarne, kunde några storartade resultat vinnas.
Men då, när lifvets underbara vätska skulle strömma fram i kristallklar glans ur den glödheta degeln, då skulle allt, som åldermannen pekade på, förvandlas till guld. Endast en droppes utfällning, och trä, sten, metaller, kläder, hvilket föremål som helst, skulle förvandla sig till större eller mindre guldklimpar. Alltid något, påstod Haasenkampf för hvarje gång.
Men misstron ligger nära till hands, när man spelar höga spel, och mäster Grijs spelade med allt hvad han egde. Om han än var öfvertygad om möjligheten af att genom konstiga experiment kunna frambringa ädla metaller, var han ty värr icke lika fast öfvertygad om sin blifvande mågs ärlighet. Ty hvem sade honom väl, att denne, när han slutligen lyckats muta eller besegra de motsträfvige jordandarne, icke skulle behålla skatten för egen räkning. Han skulle dock veta att taga säkerhet af honom. Han hade fast beslutit att samma afton tvinga honom att svärja en ed så bindande, att han ej skulle våga bryta den.
Ett slag på porten kom honom att häftigt spritta till. Den han öppnade för var en medelålders, storväxt man, med krokig näsa, blek hy och glest, grått hår. Han hade stora, rödbruna knäfvelborrar och bar en nedfläckad, trasig uniformsrock af samma snitt, som det nyvärfvade Lichtonska regementets.
– Kan försäkra Er, svärfar – hväste den inträdande med hes röst, när han efter att hafva helsat slog sig ned vid bordet – att det, skam till sägandes, var en smula trefligare på “Hvita korpen” här midt öfver.
– Derför låter du mig vänta, för si förstås, fulla timmen – svarade åldermannen misslynt. – Men händer det en gång till —
– Se så, för millioner haubitzer, ingen prestelåt. Du vet, gamle linmånglare, hvad jag gjort för dig, och får du den ondes dukater i dag eller morgon, tycker jag det kan komma på ett ut.
– Du har druckit för mycket i dag, Gerdt – återtog åldermannen allvarsamt. – Hvad vi nu skola företaga kräfver alla våra sinnen. Vi göra derför klokast, om vi uppskjuta det till nästa nytändning.
– Förstås, de der silfvergösarne äro icke med, kan tänka. Kan hända käre bror redan tröttnat – men säg bara till! För millioner haubitzer, Gerdt Haasenkampf är icke den, som trugar sin konst på någon.
Han reste sig upp för att gå, men åldermannen tecknade åt honom att sätta sig.
– Nå ja, efter du ber mig derom – återtog han – vill jag icke vara motsträfvig! – Han upptog en lermugg ur fickan. – Men då skall du äfven tömma en mugg spanskt med mig, ty inte duger det att vara torr i kroppen, när man skall ta' ett tag med satan.
Mäster Grijs var icke synnerligen böjd för denna inledning, men var det hjelpt med så litet, tyckte han, ville han ej neka.
– Du får hålla till godo med min – sade qvartermästaren, då han såg att åldermannen letade bland muggarne, utan att finna någon tom. – Merkuria står ju i den och salvan i den andre. Skål då gamle linmånglare – ropade han – och klingade med en af dödskallarne.
Åldermannen ryste vid detta skämt. Så öfvermodig hade hans kompanjon aldrig varit.
– Hör på – återtog Haasenkampf efter en stund – har du alla kycklingarne med dig?
Mäster Grijs nickade jakande.
– Allesamman?
– Det var omöjligt!
– En sådan gnidare! Hur mycket då?
– Hälften är här! – Åldermannen kastade en grön skinnpung på bordet. Kunde det gå för hälften, tänkte han, vore det så mycket bättre. Vinsten blefve lika stor och risken mindre.
– Fem hundra! För fem hundra daler kopparmynt vill du vinna fyratio tusen karoliner. Det var rask förtjenst!
– Än de två hundra, jag lemnade i förra veckan och de fyra hundra veckan förut.
– Tror kanske bror att jag stulit dem? Har jag icke förut lemnat till baka allt samman jag fått och det i blanka guldstycken?
– Jo visst, för si förstås!
– Och till och med något deröfver!
– Jo visst! – men jag tänkte, för si förstås – stammade mäster Grijs – att så här i början… Hm!
– Antingen allt eller intet, käre bror!
– Kan man icke göra början med en del, – jag får vara nöjd med tjugutusen – sade slutligen mäster Grijs efter en stunds tvekan.
– En sådan gnidare, som tänker ockra med sjelfve satan. Men efter jag en gång skall ärfva dig, vill jag icke vara omedgörlig – fast osäkert är, om vi lyckas med så litet!
– Nå, så tag dem då! – ropade mäster Grijs och upptog ur sin gördel en annan skinnpung, som han lade bredvid den förre. – Men nu skall det blifva någonting utaf, för inte ett vitten till betalar jag.
– Hade jag icke vetat att käre bror haft dem med sig, hade jag förtjent att rida på trähästen – sade mäster Haasenkampf skrattande och pekade på ett smalt vidjespö, som var fastsatt i en springa på bordet. – Nyss stod det der som en sprättbåge förbi din näsa och nu är det rakt som en herredräng på söndagen. – Men nu kunna vi börja!
Han upptog varsamt ur fickan en liten två tum lång menniskofigur af vax och stälde den framför sig på bordet samt påtände en veke, som framstack ur näsan på den samme. Derefter lade han penningarna i en degel, som han nedbäddade bland kolen i spiseln.
– Hör nu på hvad jag säger – hviskade han. – När den lille der är nedbrunnen, tänder jag elden i spiseln och sedan detta skett – han lade härvid ett ituviket pappersark samt en röd penna framför mäster Grijs – skall skriften affattas. På detta papper har nattugglan, utan att någon sett det, spottat tre skärtorsdagsnätter å rad, och denna penna har trollpackan Merkuria skurit af den hvite korpen.
Han gick bort till skåpet, som han uppläste. Sedan han försigtigt sett sig omkring, liksom för att öfvertyga sig om, att åldermannen icke följde honom, öppnade han dörren och kastade en hastig blick dit in. Ett djupt hål gapade emot honom. Det var tydligen nyss utbrutet, ty skåpet var till hälften fyldt med grus och sönderslagne stenar. Mäster Haasenkampf log belåtet.
– De äro qvar der inne allihop – hviskade han.
– Ja, förra natten arbetade de grufligt, för att komma ut – svarade åldermannen lika lågmäld. – Det hördes ända in till nådig grefvinnan, för si förstås. Men grefven var borta – tillade han med ett plirande ögonkast.
– Kan nog tänka det – sade Haasenkampf och plirade på samma sätt med ögonen. – Ty det ser nästan ut, som de varit nära att komma ut i verlden.
Den lille vaxmannen var nu till hälften nedbrunnen och stunden närmade sig, då den onde skulle frambesvärjas. Åldermannen sväfvade betydligt på målet. Det syntes tydligt, att han var allt annat än väl till mods. Det måste heller icke vara en sådan lapprisak att försvära sig med lif och blod åt den onde, äfven om man derför har utsigt att få 40,000 karoliner i utbyte mot 1,000 daler kopparmynt.
– Det går kanske icke i afton – återtog åldermannen oroligt. – Kunna vi icke uppskjuta det till nästa månad?
Qvartermästaren tömde innehållet af sin mugg.
– För sjelfve satan – sade han med ett öfvermodigt skratt – nu kan man icke mer komma undan.
– Men om icke alla försigtighetsmått äro vidtagna – stammade åldermannen, hackande tänderna som om han plötsligt skulle hafva stoppats ned i iskallt vatten. – Den vördige pastor Bergius berättade här om dagen om en fänrik, som råkade i evig fördömelse, utan att få ens en half daler derför.
– Hur mycket hade han satt in i affären?
– Åh, det var just inte stort, kan jag tro, några daler kopparmynt.
– Nå ja, gnidare och knusslare gå i bland utom turen och då hjelpa inga försigtighetsmått. – Men är det skrifvet hvad jag sagt?
– Ja, ja, käre bror, hvar enda bokstaf, för si förstås. – Men vore det inte så godt att vänta?
– Att vänta? Hvad pocker tänker käre bror på! Gamle uppskofsmakare! Denne källare, som käre bror så länge haft obegagnad under sitt hus, skall innan morgonen vara fyld med guld och ädla stenar; ty nu är konjunkturen som gynsammast. – Se så, nu är det endast underskriften som fattas – återtog han, efter att hafva genomögnat det med röda bokstäfver öfverkluttrade papperet. – Här står ju tydligt att utställaren mot fyratiotusen klingande karoliner lemnar sig med kropp och själ åt Belzebub, underjordens konung.
Han upprepade de sista orden trenne gånger och svängde derunder med vidjan åter och fram i luften.
Mäster Grijs tvekade. Det tycktes som hade han sett, hur golfvet öppnade sig till en gapande, nattsvart afgrund, hvarur blå eldslågor slogo honom till mötes. Men plötsligt, liksom en ny ingifvelse fått makt med honom, fattade han häftigt pennan och ritade ett namn under skriften. Qvartermästaren förvånades öfver den säkerhet, han visade, och förvåningen stegrades ännu mer, då han, i stället för åldermannens välkända bomärke, såg sitt eget namn. Visserligen var han van vid många knep, men att någon skulle komma på den tanken, att förfalska en lånehandling hos menniskornas arffiende, hade han aldrig kunnat drömma om.
– Sapperment! – ropade han förargad och ryckte till sig papperet – om jag icke borde rita af dig sjelf på din egen ryggtafla så svärfar du är för sån't skämt.
Han skyndade att utstryka sitt namn och i stället ditsätta åldermannens. Men nu protesterade denne, skrikande af alla krafter, och när detta icke hjelpte, började han bedja. Tårarne stodo honom riktigt i ögonen och sällan hade qvartermästaren haft ömkligare syn.
De kifvades härom åter och fram. Båda ville hafva skatten, men ingen ville offra sig för att få den. Då uppstod plötsligt ett häftigt buller bakom skåpet. Med en hemsk skräll föll det samma framåt golfvet. Hela muren vacklade och tycktes vilja göra skåpet sällskap. Stora stenar kommo rullande utefter golfvet och efter dem ett moln af dam. Med förskräckelsen målad på sina anleten rusade de båda guldmakarne upp från bordet. Dervid råkade lampan att falla omkull och slocknade. I nästa ögonblick var åldermannen utomdörren, i hack och häl följd af qvartermästaren.
Aldrig hade åldermannen hemma i sitt eget hus upplefvat ett värre äfventyr.