Elsa

Han talade med sådan öfvertygelse, framdrog så många märkliga exempel, att hans försök att göra till djefvulens sak en oreda, uppkommen genom de förvända sätt, hvarpå ransakningen fördes, var nära att till sluts vinna framgång. Då hördes plötsligt midt under talet häftiga skrik och buller från dörren, och en groflemmad qvinna, dammig och med svetten i pannan, trängde sig med våld genom vakten.

– Hvad har hon sagt? – ropade hon, medan hon brottades med knektarne. – Säger hon att flickan der är hennes dotter? Nej, släppen mig, säger jag, att jag må spotta på henne, så grefvinna hon är, för slikt tal.

Hon gaf mäster Skarp i det samma en knuff för bröstet, så att han raglande for mot väggen, och klef derefter med raska steg fram mot dombordet.

– I kännen igen mig, vill jag tro! – utropade hon, då ledamöterna skyndade att förskansa sig bakom sina höga länstolar. – Annars är jag Greta, Lars Mickelsons, skepparens hustru. Och nu, säger jag Er, vill jag ha åter mitt stackars barn, som I plågat nog.

– Du ljuger, qvinna – afbröt henne magister Olaus och trädde henne under ögonen. – Du är icke den anklagade flickans mor, som du uppgifvit, ty hon står der!

Han pekade på grefvinnan, hvilken blek och vacklande stödde sig mot en af stolarne, samt framtog under sin rock det klufna markstycket, som han höll framför henne.

Mor Greta fäste emellertid icke den ringaste uppmärksamhet vid hans utrop och högtidliga later. Hon satte helt lugnt händerna i sidan och såg på honom med det sällsammaste uttryck af på en gång förvåning och medlidande. Derefter vände hon sig om till åhörarne.

– Evige Gud! – utbrast hon – tror jag inte att de äro dårade allihop!

Men vaktknektarne voro icke längre dårade. De hade småningom tagit mod till sig och närmade sig nu från båda sidor, med handklofvar och fånggafflar.

– Rören mig ej, säger jag! – ropade hon och knöt näfven mot dem. – Jag har nådig kungens lejd, mot allt hans folk, både till häst och till fot, och han har sjelf sagt, att flickan min ska' bli fri och att han ska' tala vid presterna.

Om mor Greta trodde att kungens namn vore ett ord, som med ens skulle lösa förtrollningen, bedrog hon sig dock, ty det hade ingen annan verkan på åhörarne än att flere bland dem började skratta och betrakta henne med ömkande blickar. Det var tydligt, att de ansågo henne vara från sina sinnen. Hon märkte det och såg ett ögonblick forskande omkring sig, liksom hon sökt någon. Plötsligt skimrade det till i hennes ögon, och hon kastade sig med en djerf rörelse från sine vaktare samt grep fatt i Bertil Hofmästare, hvilken, som det tycktes, sökte smyga sig ut genom åhörarehopen vid dörren.

– Hör hit, du grålufva! – skrek hon. – Kom fram och vitna för din matmor, hvar du gjorde af hennes barn.

Bertil bleknade märkbart vid detta tilltal och stirrade förvirrad framför sig utan att svara.

– Nej, se på honom. Ers ärevördighet – fortfor hon vänd till magister Olaus – se bara hur svårt han har att dölja ondskan, som vill spricka ut!

Grefvinnan hade närmat sig dem.

– Tala, Bertil! – sade hon. – Hvad menar denna qvinna?

Hofmästaren öfverfölls af en häftig darrning och mumlade något mellan tänderna, som ingen kunde höra. Derefter sjönk han ned på knä samt ryckte till sig grefvinnans kjortelfåll, som han betäckte med kyssar. Hon stirrade en stund förvirrad på honom. En häftig rodnad färgade hennes magra kinder. Med ett uttryck af afsky och förakt stötte hon honom ifrån sig och vände sig derpå med en hastig rörelse mot en af vaktknektarne samt grep hans bardisan. De närvarande väntade med häpnad det som skulle hända. Hennes rörelse hade skett så hastigt, att ingen tänkte på att förekomma henne, förr än hon stod med vapnet lyft och färdig att stöta till. Hennes läppar skälfde och de stora, bruna ögonen voro liksom brustna. Det var ett fasansfullt ögonblick. Men krafterna tycktes svika henne. Armen sänktes långsamt till sidan och i nästa ögonblick föll bardisanen med en skräll till golfvet. En röd fradga frustade kring hennes läppar. Hon vacklade några ögonblick och sjönk derefter ljudlöst till samman som ett svart bylte på golfvet.

När ransakningen på nytt tog sin början, var mycket ändradt till Elsas förmån. Magister Olaus, hennes värste vedersakare, var icke mer tillstädes. Blek och tystlåten hade han vacklat ut ur rummet, när grefvinnan bortfördes, och hade sedan icke vidare deltagit i förhöret.

Rörande födelsemärket upplyste mor Greta, att Elsa fått det af sin moster på hennes dödsbädd. Hon hade nämligen haft grefvinnans barn i sin vård. Men på oförklarligt sätt hade detta, en natt för flere år sedan, fallit i sjön och drunknat. Utom barnet och Elsa, hvilken var lika gammal som grefvinnans barn, hade ingen varit i båten utom Greta och Bertil Hofmästare, hvilken då för tiden var den aflidnas ifrigaste tillbedjare. Strax derpå for han utrikes. I sitt hjerta hade mor Greta aldrig kunnat riktigt fritaga honom från sina misstankar och på senaste åren hade hon flere gånger märkt huru han bleknade, när han mötte henne, samt skyggt drog sig ur hennes väg.

Bertil vidgick sitt brott. Han skylde endast på sin herres vilje. Så länge grefven lefde, hade han icke vågat tillstå något, af rädsla för hans hämd, och sedan han var död, och som han trodde äfven mor Greta, har han haft så mycket mindre skäl att göra det som hans matmor fullt och fast trodde att Elsa var hennes barn. Och det kunde ju icke vara annat än en god gerning, tyckte han, om han kunde göra hennes nåd nöjd och lycklig på gamle dagar.

Efter ett strängt förhör, hvarunder Fingerlisa småningom miste all förmåga af sjelfbeherskning och slutligen öfverföll rätten med de gröfsta tillmålen, vardt äfven hon öfverbevisad om att hafva vitnat falskt. Barnen återtego nu, det ena efter det andra, sina vittnesmål, under gråt och bönfallan hos rätten, att han måtte skona dem från straff, och innan dagen var till ände, var Elsa frikänd.

Hon inkallades nu. Under djupt beklagande öfver hennes oskyldiga lidande, gaf rätten henne friheten och skulle hennes frisägelse högt förkunnas från alla predikstolar i hufvudstaden, samt ett strängt straff lofvas eho det vara månde, som af ovilje eller lättsinne understöd sig att ofreda henne. —

Grijs hade fåfängt väntat att varda inkallad för rätten. Matts Skrifvare måste hafva glömt bort honom, tänkte han, under det att han vandrade åter och fram i förstugan, men han lofvade sig sjelf, att han också skulle glömma bort honom, när några varor nästa gång kommo från Wismar. Han skulle icke skänka honom en skinkbit så stor som en nagel en gång, vore än späcket segt som hampa. Skulle han icke, om han blott finge komma in, bringa klarhet i hela saken! Blodet sjöd i hans ådror, när hela timmen gick till ände, utan att något enda vitne inkallades. Hela rätten måtte vara förtrollad, tänkte han. Så mycket mer förvånad vardt han derför, när dörrarna ändtligen öppnades på vid gafvel och en af profosserna uppläste rättens frikännelse för Elsa Larsdotter. Hela hans hämdplan mot Haasenkampf var nu om intet gjord.

Men det skulle snart visa sig, att detta icke var till åldermannens skada, ty när trolleri icke längre ingick såsom faktor vid murgenombrytningen, måste denne tillskrifvas andra, naturligare orsaker, och förhållanden kommo nu i dagen, som läto den samma helt enkelt hänföras till vanliga inbrottsförsök. Icke blott Haasenkampf utan ock mäster Grijs vordo skäligen misstänkte. Båda förstodo emellertid att i tid sätta sig i säkerhet genom en hastig resa till Norge, eljes torde det varit ovisst, hvar de fött sluta på gamle dagar.

Trolleriransakningarna upphörde nu så småningom. Det hjelpte ej, att den gamle Anders Stiernhök insände vidlyftiga relationer om åttioåriga trollpackor, hvilka frivilligt bekände och derför måste dö på bålet. Denna slags vidskepelse hade, så att säga, mist sitt laga försvar, och om än djefvulen, i sällskap med skogsrået och tomtarne, ännu i århundraden kom att spöka i lättrogna hjernor, samt presterna derför bland sina böner på mången god dag icke ville uteglömma bönen mot trolldomssynden, hade han likväl icke längre makt att föra oskyldiga menniskor till bålet.

I stället för att öfvertyga och till döden döma, vardt det derför kommissarialrättens förnämsta göromål att frikänna de oskyldigt fängslade samt att straffa deras anklagare och falska vitnen. Fingerlisa fick med döden umgälla sitt brott, andra vitnen piskades med ris “af beställte gubbar på de fyra förnämsta torgen i hufvudstaden, som voro Norrmalms-, Södermalms-, Ladugårdslandstorg och Hötorget”, eller ock fingo de undergå kyrkodisciplin och insattes under vissa år på tukthuset.

Presterna voro likväl mindre till freds med den flit, man nu lade i dagen att straffa, utan affärdade hemligen till konungen egne sändemän, för att utverka en ny trolldomskommission. De understöddes äfven härvid af månge hederlige borgersmän. Dess utom motsatte de sig nästan öppet den verldsliga maktens beslut i många stycken. När sålunda en af de qvinnor, som vitnat falskt, blifvit afrättad, fick hennes moder tillåtelse af slottsfogden att föra hem liket och jorda det efter råd och lägenhet. Men icke nöjd härmed lät hon utföra det till grafven med krans på hufvudet och perlkrona på kistan. Kaplanen, som förrättade jordfästningen, yttrade i liktalet, att den aflidna gått oskyldig till den försmädlige döden, och klockaren sade i “personalierna” öfver henne, att hon mycken plåga af satans raseri måst lida.

Men den höge rätten fann sig häraf förolämpad. Kaplanen fick vid slutet af nästa aftonsångspredikan återtaga sina ord, och klockaren straffades med att under en tid bortåt icke få författa några vidare personalier. Vidskepelsen fanns dock icke dess mindre qvar hos mången, och först hundra år senare borttogs paragrafen om trolldom ur svenska lagboken af Gustaf III.

XXVII

Lars ville knappt tro sina ögon, då mor Greta inträdde i stugan. Och äfven Elsa och Anders voro med. Så välkomnade som nu hade de aldrig förr blifvit af honom.

– Men säg då mor, hvad ha'n i gjort hela denna långa tid? – frågade han.

– Åh, det är inte stort att tala om – svarade hon undvikande och såg tankfullt framför sig.

Hennes tankar ilade till baka till vida, stiglösa snöfält. Långt bort i fjerran låg den gamle biskopastaden Lund med tornspiror och husgaflar. Månen hade nyss gått ned och den mörka natthimmeln upplystes då och då af hastat uppflammande eldsken. Hon mindes hur djup snön varit samt att kläderna fallit i trasor. Men liksom dragen af en osynlig makt hade hon raglat framåt, alltjemt stirrande mot de mörka murarne i fjerran. En gång, på andra sidan stadsmuren, hade hon tänkt, skalle hon frälsa sitt barn från allt ondt. Men snön hade blifvit djupare ju närmare hon kom staden, vinden isigare och skaren hvassare. Fötterna hade till sluts domnat bort, andedrägten liksom vändt åter i halsen för att qväfva henne. Och när morgonsolen stänkte sitt första glitter öfver snön, hade hon legat utmattad och hjelplös i en djup snödrifva.

– Men tala då mor – utbrast Elsa – mån I inte väl efter I tigen så?

– Det är så underligt, tycker jag, att jag undkommit så mycket ondt, – men I minnes väl, kan jag tänka, hvad Fingerlisa berättade om presten, som bodde der nere i Skåne?

– Kors så långt I varit! – utbrusto alla på en gång.

– Åh nej! Jag stannade Gudnås', gammal och skröplig som jag var, i en snödrifva, fast jag inte hade längre fram än härifrån till Tyska plan. Och der låg jag som en vingskjuten kråka. Men bäst jag låg der och bad för dig Elsa, fick jag höra ett förskräckligt dån från norr, och der kommo farandes som ett rytande nordanväder en myckenhet krigsfolk i två långa led. Det ena hade banéret i blått och gult och gick mot solen, ned i dalsänkan, det andra förde röda standar och höll sig alltjemt åt venster på kullarne. När de så kommit nära inpå mig, började de skjuta och smattra med musköterna och rida skarpt mot hvarandra, tills snön vardt mörk af blod. Då kom der en flock ryttare sättandes öfver fältet. I spetsen för dem red en ung, mäkta grann herre, och när han kom in till mig, skyggade hästen åt sidan. Han svor till och fortsatte sin väg, men i det samma kommo någre arge knektar och skreko åt mig, att jag var en gemen hexa, hvarpå de bundo mig fast vid sina piskskaft och släpade mig, som jag varit en hund, öfver grafvar och diken, bort emot stadsmuren, der de hade sine eldar.

En vild skäggig en skrek allra värst och ville att de skulle steka mig på spett, – en annan ville fylla krut i munnen på mig och sedan tända eld derpå, på det att satan skulle få en säck hackepölsa, sade han. Jag bad dem så vackert, att de skulle låta mig gå med fred, men när intet mera hjelpte, så tog jag vår Herre i hågen och tänkte på dig Elsa. Och så bad jag högt, att min pino måtte räknas äfven dig till godo. Men då kom den förnäme herren och röt åt dem att de skulle släppa mig. – Är det så I firen vår stora victoria? – skrek han barskt åt dem, och körde bort dem med några torra slängar, och derpå fick en gråskäggig ryttare omtala det som händt. I skullen sett hur han nu darrade på målet, ty den förnäme herr'n var ingen ann' än sjelfve kongl. majestät. Jag var en trollpacka, sade knekten, förstås, ty både han och flere hade sett, när jag skrämt nådig kungens häst och kommit som i ett flygande emot dem från stadsmuren. Men det var ingen mer som trodde derpå, utan fick han i stället en stark förmaning – och så vände sig nådig kungen till mig.

– Säg mor, – sade han så orimligt vänligt, – hvarför ha'n I väl vågat Er in bland dessa vilde sällar? – Och då talade jag för dig Elsa, och sade att jag sökte en prest der inne i staden som kunde hjelpa dig, och då skrattade nådig kungen så godt. I ären en rask gumma, sa' han, som gått så lång väg, men jag ska' sjelf tala vid presterna, det kunnen I lita på. Och då tackade jag honom med goda tacker, ty det skulle allt ta' bättre, sa' jag, än om jag sjelf gjorde det. Och så gick jag hit till baka, och det andra veten I.

– Nej se har katten smeker dig mor, – sade Lars, då hon slutade. – Du har bestämt fört tomtarne med dig hem igen —

Och med dessa ord, kan man säga, började åter det alldagliga lifvet i Lars Skeppares stuga. Mor Greta vardt snart lika noggrann som någonsin, att Elsa skulle hålla golfvet sopadt och granrisströdt, samt att kokkärlen skulle vara nyskurade och blanka. Men liksom tappre krigare, hvilka, när faran är öfvervunnen, ofta känna krafterna svika, fick Elsa för hvarje dag ett sjukligare utseende. Sinnet var icke på långt när så glädtigt som fordom. Matt och liknöjd gick hon i sina sysslor.

– Tacka vet jag barnen i min ungdom, – sade mor Greta en dag brummande, då Elsa maktlös dignade ned vid dörren – annat till tåga var det i dem, än i sådana stackare, som du.

Men Elsa rörde sig icke. Hennes kraft var ute.

– Gud nåde oss, barn, tror jag inte att du är sjuk, – ropade Greta förskräckt och skyndade att med Anders' hjelp bära henne in i stugan.

Der höll sjukdomen henne sedan fast både nästa dag och månge följande.

Det vardt midsommartid. Utan för i den lilla trädgårdstäppan hade syrénbuskarne slagit ut och vajade susande åter och fram för de nyckfulla vindkasten, medan fåglarne qvittrade i det gamla päronträdet ofvan för.

Anders hade nyss kommit från staden och satt länge tankfull vid fönstret jemte mor Greta. Men hon hade något att syssla med uti stugan, sade hon, och då flyttade han sig till stolen vid sängen, der Elsa låg i lätt sömn.

Han lyssnade en stund oroligt till hennes tunga andedrägt, då ett buller utan för på gatan kom henne att plötsligt slå upp ögonen.

– Du är ännu hos mig? – sade hon mildt och klappade honom på armen. – Du har icke som de andre fått afsky för den elaka hexan?

– Så du talar, Elsa, – svarade Anders godmodigt. – Tror du att Anders Barberare skulle vara en så'n skinnkarpus?

– Du är en bra gosse, Anders, och vår Herre skall en gång löna dig derför!

Han lutade sig ned öfver henne och såg henne ifrigt i ögonen.

– Säg mig Elsa, – frågade han oroligt, – har du tänkt på, hvad du lofvade mig för ett år sedan?

– Ja, ja, många gånger!

– Och du svarar mig nu? – Hans röst darrade.

– Så hjertligt jag håller af dig Anders! – men endast som en kär barndomsvän. Du är för god för mig, Anders. Hexan, som alla peka finger åt, är ingen hustru för en ung mästare sådan som du, som vill gå i de förnämes hus. Tro mig, Anders, du glömmer nog snart mig för andra, som äro vida skönare och godare, som hafva mindre fel än jag.

– Aldrig Elsa! Under hela detta år har jag endast tänkt på dig.

Hon såg så innerligt varmt på honom. Hennes hand smekte håret ur hans panna, och hon log, i det hon sakta hviskade:

– Du blåöga!

Mera talades de icke vid. Men när hans blick nästa gång föll på syrénhäcken, tyckte han att den var vackrare än några af de utländska växter han sett i slottsträdgården. Och det omålade bordet med dessa söndriga stenstop och simpla blomsterkrukor, den hvitmenade spiseln, granriset på golfvet, allt skimrade för hans ögon i de klaraste, vänligaste färger, ja, sjelfve Mäster Hvittlock, hvilken raglande kom upp för backen, hade någonting godmodigt i sin uppsyn, tyckte han, som han förr icke lagt märke till.