17
Ragnar
Hösten var kommen.
I dalen lågo hela högar af gulnade löf. Fåglarne hade tystnat, gräset vissnat och regn och storm uppgrumlat källan.
Men fastän allt i naturen bådade förödelse och förvandling, sågs likväl glädjen gästa derinne vid härden, ty den unge husfadern hade nyss anländt, och midt i kretsen af de sina, med armen omkring sin unga hustru, afhörde han berättelsen om de både smärtsamma och glada tilldragelser, som egt rum.
Så snart gubben slutat – det var han som förtäljde – gick Ragnar fram och tryckte häftigt den gamle fadern i sin famn.
"Hvilket odjur har tillställt detta?" sade han. "Jag anar något jag…
Föra bort i fängelse en så gammal man – och jag var icke hemma, jag kunde icke försvara er, stackars qvinnor, då ni måste se en sådan syn!"
Och medan han talade, svällde ådrorna högt i det manliga ansigtet.
En låg hostning från en annan sida af rummet kom Ragnars blick att flyga dit.
"Jag förstår dig, min Calle: du hade velat göra mycket … och du har så gjort. Jag hade orätt – förlåt mig det, Calle – i att säga det qvinnorna voro ensamma."
Härvid gick den långe kraftfulle Ragnar, hvars väderbitna kind blossade af en stark rörelse, bort till den del af rummet, hvarifrån hostningen hörts, och räckte handen till Calle, som, gulnad likt löfven derute, låg hopkrupen på soffan och blickade på dem, som voro friska och glada.
Stackars Calle – dag från dag vissnade han allt mera bort, och allt fastare blef hans tro på röstens spådom.
Då Ragnar räckte honom handen, svarade han blott med ett kort: "Tack!"
"Så het du är – kors, du har ju riktig feber … nå, jag far väl till staden och talar med doktorn."
Vid detta förslag började Calle småskratta på gamla viset. "Det löner!" sade han.
"Visst må det löna, käre Calle!" yttrade Magda, som äfven kom bort till den mörka vrån. "Ragnar har rätt!"
"Ja, det har han alltid haft!" menade Calle med en viss, för honom främmande häftighet. "Du kan gerna göra mig emot, om bara det är honom till behag!"
"Huru nu, Calle – håller du icke af din bror?" yttrade Ragnar, och i detsamma vexlade han behändigt och, såsom han trodde, obemärkt en kyss med sin hustru: den raske sjömannen var i allmänhet något skygg för att låta andra se bevisen på hur kär han ännu var.
"Har I icke hela rummet att kyssas i!" sade Calle tvert. "Jag gitter ej se att I sk'a ställa er framför mig!"
"Kanske du är afundsjuk?" inföll Ragnar skrattande: han hade icke lagt någon vigt vid Calles yttrande.
Men Calle reste sig upp, såg Ragnar rätt i ansigtet och svarade:
"Ja!"
"Nå, hvarför det då, Calle?"
"För det att jag icke tål att se Magda kyssa någon… Är det icke sant, Magda – du mins hurudan jag var den gången, då patron ville köpa en kyss af dig?"
"Hvad i herrans namn är det han pratar för galenskaper – jag tror att hjernan tagit läck på pojken … köpa en kyss af Magda … stackars Calle!"
"Ljuger jag, Magda? Svara du!"
"Ack, Jesus i himlen, så du berättar en sak, Calle! Du skulle väl först ha sagt hur det kom till, och…" Magda rodnade och bleknade och fick i hastigheten sjelf icke rätt på bästa ordet.
"Men kan det då vara sanning?" utbrast Ragnar, och hans ögon började tindra på ett märkbart sätt.
Magda, som återvunnit sin fattning, berättade nu okonstlat hela händelsen.
Några minuter efter det hon slutat, förblef Ragnar stum. Derpå yttrade han utan synbar rörelse:
"Det är nu så mycket vissare att den … den … lika godt … att patron haft sin hand med i fars olycka!"
"Ja, så säkert," svarade gubben alledande, "som att den unge mannen, hvilken vi nyss talte om, ensam utverkade min befrielse! Jag ville att du känt herr Gottlieb – det var en hederlig yngling."
"Det skall jag också säga honom i brefvet, som jag skrifver… Men bara icke han också hade en tanke bredvid?"
"Åtminstone icke på mig!" svarade Magda, och lät en skälmsk blick falla på Nanny.
"Åhå, ser man väl … nå, Nanny har blifvit så stor och vacker, att hon nog tål att se på! Men jag kan icke hjelpa att jag än en gång kommer tillbaka till patron…"
"Men nu höra vi heldre på några roliga historier, som du berättar oss!" Och Magdas blick var så bedjande, att Ragnar genast förstod den; och derföre, så länge han satt inne hos far och syskonen, talades ej om annat än hans resor och affärer, mellan det att han lekte med barnen och berättade för dem ett par sagor, till hvilka de andra med icke mindre nöje lyssnade…
* * * * *
Ändtligen var tiden för de äktenskapliga förtroendena inne. Den unga kolonien hade gått till hvila, och makarna voro ensamma.
"Seså, Magda lilla, nu skall du ge mig en riktig kyss! Gud välsigne dig för hvar stund, som du gjort till helgdag för mig! Sedan man vräkt omkring på sjön en sju å åtta månader och frestat alla slags väder och vind, smakar det något herrligt att gå i hamn och förtöja sig hos en vacker och godsint hustru!"
"Är det då alldeles kontant sant, Ragnar, att du håller mig lika kär som i begynnelsen?"
"Har du då inga lyckblad hittat i sommar, efter du frågar mig så?"
I stället för svar sprang Magda bort och tog ned ett gammalt kompass-fodral, som stod på hörnet af skåpet. "Se här…" Hon höll fram en hel hand full med torra klöfverblad.
"Nå, ha de icke svarat, de!"
I detta kompass-fodral förvarade Magda, så att säga, sjelfva blomman af sin husliga lycka. Från första året af deras äktenskap hade den unga hustrun under mannens frånvaro sökt dessa lyckans symboler, och sålänge hon hittade dem, var det ett tecken till hans fortfarande kärlek och tro. Och alla år var Magdas skörd lika stor.
Då mannen nu så gladt och trovärdigt frågade: "Nå, ha de icke svarat, de?" kastade sig Magda om hans hals och böjde hans hufvud tillbaka, medan hon noga betraktade honom.
"Hå, jag skall väl bli bättre i morgon, då jag riktigt fått finraka mig!" menade Ragnar, och kråmade sig lite smått i den blå kavajen.
"Åh, du är så bra, att om du vore bättre, vore det vådligt… Men, Ragnar lille, du har icke mätt barnen ännu och sett hur långt de vuxit öfver märket – det plär alltid vara det första du gör."
"Men den här gången tog ni också emot mig med så märkvärdiga underrättelser, att jag glömde allt det vanliga. Innerligt bedröfvad blef jag ock att se Calle göra sig klar till den sista seglatsen – nog var han lite skral förra vintern, men det gick snart om."
"Under vår bekymmersamma tid förtog han sig med arbete, och se'n har han varit så vårdslös om sig, och se'n … ja ja, det är något konstigt med pilten."
"Hvad för konstigt? Han har aldrig varit så riktig – menar du att det tagit till?"
"Åh nej, det var just icke det..
"Men så säg då!"
"Skratta bara icke åt mina inbillningar, och blif ej ond på stackars Calle! Det är så att … att han håller mig lite för mycket kär, och det tär på honom, fastän han icke sjelf förstår det."
"Hvad du der säger, är ej att skratta ät – det slår mig nu för minnet hur underlig han såg ut, då han rakt fram sade ifrån att han blef afundsjuk, när jag kysste dig. Arme pilt, skulle jag kunna bli ond på honom, som visst icke haft en half tanke på att förnärma hvarken mig eller dig!"
"Nej, aldrig! När jag i somras satte några syrener i muggen åt honom, var det allt det goda han visste, liksom det nu är hans högsta goda att jag bäddar åt honom, ger honom dricka och ibland sjunger en stump för honom eller läser ett kapitel ur bibeln."
"Herre gud, sådan kärlek är blott som en vacker ros, den man luktar på, för att friska upp sinnet. Han må också gerna ha sin kärlek i fred! Den skall göra honom glädje till hans sista stund – och aldrig vill jag ens så mycket som ta dig i hand, då han ser det."
"Så god du är! Och jag får alldeles vara sådan som jag har varit?" Vid denna fråga strök Magda en tår från de långa ögonhåren, och innan Ragnar hann svara, tillade hon: "Du må lita på att jag vet hur jag handlar – jag vill blott att han skall känna någon liten lycka på jorden, han som annars är så ensam i sitt sinne."
"Gör alldeles så som du vill och behagar, mitt hjerta! Du vet att jag har sådan lit till dig som till min egen själ. Men om jag varit mild mot Calle, som ej vill göra mig någon orätt, åtminstone med vett och vilja, så är jag icke så blödig mot den, som på allt sätt vill handla olofligt!"
Vid denna inledning märkte Magda rätt väl att hon måste fram med allt.
Och allt kom också fram.
Men hon blef dervid mer förskräckt öfver Ragnars tystnad, än hon skulle blifvit, om han brusat ut, ty Ragnar hade, då han blef vred, ett sätt att tiga, som var tusen gånger vältaligare än allt raseri.
"Jaså, han kom in genom fönstret för att fresta dig till affall, sedan han väl fått gamle-far dit han ville ha honom … nånå, sämre bofstreck har varit gjordt!"
Detta var allt hvad han yttrade om saken. Och när både den nästföljande och derpå följande dagen förgingo utan att patronens namn ens nämdes, så tänkte Magda att Ragnar nu blifvit mäkta klok, och det kanske till och med harmade henne en liten smula att patronen ej fick någon näsbränna.
18
En timmas regering
Patron Fabian, som under hela långa hösten varit sin "töta" Ultenies ödmjuke slaf, och derföre blifvit allt mera trampad i stoftet, fick efter underrättelsen om styrman Lönners hemkomst en beständig feber. Han hade ej någon ro mer i sjelfva sof-stolen, ty sofvande eller vakande såg han jemt samma syn: styrman Lönners hufvud instickande genom dörren.
Han blef nu i en hast lika begifven på resor som han förut varit begifven på stillhet, och kände sig trygg, endast då han var aflägsnad hemifrån, ty det visste han att styrman Lönner hade för mycken heder att lägga sig i försåt för honom.
En morgon, då han, såsom vanligt under sista veckan, kom till sin hustru med underrättelsen att han hade ett angeläget ärende borta, sade hon, i det hon förundrad betraktade honom:
"Men hvad är detta för ett flackande fram och åter, menniska – har du blifvit kollrig … skall jag sitta ensam hemma på det här sättet!"
"Ack, min vän, du vet väl om man behöfver drifva på sina angelägenheter!"
"Jag vet att du för kort tid sedan med knapp nöd kunde drifva på dig sjelf! Det hänger icke rätt ihop, när du förändrar natur!"
"Älskade Ulgenie, du vet att jag känner din öfverlägsenhet att bedömma allt – men i dag måste jag resa till auktionen på Rörby, der den äkta spanska får-rasen försäljes."
"Nå, det var ändtligen ett ordentligt ärende. Far då, men kom icke hem för sent!"
"Jag hoppas vara hemma före 11, min vän!"
Fru Ulrique-Eugenie framräckte sin hand till kyssning; och sedan patronen med hela återstoden af sitt förlegade galanteri fört den till sina läppar, vände han skyndsamt sin äkta hälft ryggen.
Under hela dagen kunde patronessan icke låta bli att undra öfver sin mans förändring, och derest hon icke ansett för någonting komplett omöjligt att han skulle ha vågat vara stadd i olofliga ärenden, hade hon lätt inbillat sig att han fått syn på något fruntimmer, som hon sjelf icke kände.
Men bland alla deras bekanta i hela orten fans ju ej en enda, som icke Fabian sett minst tjuge gånger, och vid hvarje anställd pröfning hade det alltid visat sig att han sett en hvar utan fara.
Detta väl inskärpt i minnet, lugnade sig fru patronessan. Och sedan hon tillbragt dagen med hvarjehanda små husliga och moderliga förströelser, gick hon tidigt till sängs, ty hon plågades alltid af ledsnad, då hennes Fabian, som hon i grunden älskade, ej var hemma för att afgöra hennes kärlek och hennes gnat.
* * * * *
Det kunde vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie insomnat. Och liksom hon, sof hela husets personal – ty ehuru en piga visserligen var beordrad att invänta patronen, tyckte sig denna ha gjort nog, då hon, emot befallning, satte förstugudörren på glänt. Det öfriga lemnade hon åt någon innevånare i drängstugan.
Som sagdt kunde det vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie insomnat, då hon, störd af något buller – ett slags vridande och skrapande helt nära sig – försökte öppna ena ögonlocket, en signal, som borde tillhålla Fabian att icke så der förgäta en bland sina förnämsta skyldigheter, den nemligen att icke störa sin hustru.
Men signalen blef helt och hållet utan verkan.
Under så fatta omständigheter såg sig frun tvungen att öppna äfven det andra ögonlocket, för att med ledning af den nästan lika sömniga nattlampan söka upptäcka i hvad tillstånd Fabian var.
Hennes första blick föll på soffan midt emot … som var tom; den andra träffade gungstolen, men då denne dels stod i skuggan af de vidlyftiga sparlakanen och dels äfven hade minsta möjliga upplysning från lampan, kunde patronessan ej upptäcka mer än ett par fötter. Men det var också dessa som haft den näsvisheten att oupphörligt röra sig, hvarmed bemälte fötter ännu fortforo.
"Fabian, hvad är det åt dig – skäms du ej!"
Fabian iakttog tystnad.
"Jaså, din stackare, de ha fyllt dig, märker jag – och du, ditt kräk … att ej kunna stå emot… Nå, rör på dig nu … var så god och kläd af dig, eller…"
Alltid samma tystnad.
"Se så der ja – han är totalt plakat… Gå din väg, Fabian, gå in till dig … känn dig före: du får ej ta ljus … men slå icke ihjäl dig… Nå, blir ingenting af – skall jag ringa och låta bära ut dig?"
När icke heller nu någon liknelse till svar lät förnimma sig, ryckte fru Ulgenie med en åtbörd af uttrycksfull vresighet tillbaka sparlakanet, utsträckte handen och fick tag i en hel massa obekant hår.
"Himmel", utbrast hon, "det är icke min man!"
"Så är det väl någon annans då!" svarade en lugn röst.
Skrämseln hindrade vår fru att skrika.
"En tjuf!" mumlade hon.
"Skulle icke tro det!"
"Men – hvem … hvem … hvem är det då?" stammade hon.
"Sof ganska lugnt! Hon skall icke bli störd."
Fru Ulrique-Eugenie famlade oupphörligt efter klocksträngen… "Man vill mörda mig under sömnen!"
"Sof ganska lugnt, säger jag!" återtog rösten. "Jag vill hvarken stjäla eller mörda: jag vill blott…"
Nu lossnade det olycksaliga krampdraget i patronessans strupe, men just som hon uppgaf det första ropet, qväfdes det under en bred hand, som lade sig öfver hennes mun.
"Var så god och gör icke om det der, ty då blir jag tvungen att besvära … och bry sig icke heller om klocksträngen – det är bara till chikan, om tjenstfolket kommer in."
"Hvad vill han då, fasliga varelse?"
"Sitta der jag sitter, ingenting annat så länge!"
Patronessan fick plötsligt en ny aning – om det vore något olyckligt offer för en vansinnig kärlek?
"Huru" – hon hade samlat hela sin värdighet i rösten – "sitta der han sitter … det är ju i min sängkammare!"
"Det ser jag väl!"
"… der ingen har rättighet att vara, utom min man?"
".. och jag!"
Vid detta oväntade svar fick vår fru mod att närmare granska sin oblyge gäst, en rätt hygglig figur, som med sina stora och öfver måttan djerfva ögon ingaf henne både intresse och afsky: afskyn kom nemligen derifrån att figuren var insvept i en blå fris-kavaj, hvilken hade det felet att helt och hållet störa hennes romantiska illusion.
"Men så förklara denna exempellösa oförskämdhet!"
"Förklaringen kommer nog rättnu!"
"Rättnu – då var det icke mig han sökte?"
"Icke så alldeles."
"Min man då?"
"Ja!"
"Nå, har jag med det att göra?"
"Åh jo, något!"
"Ha", utbrast fru Ulgenie, som nu ihågkom den besökandes första yttrande, "ha, här måste finnas en hemlighet – ni sade ju att ni var en annans man?"
"Just det, ja!"
"Och att ni hade rätt att söka min man hos mig?"
"Nå, det kan kallas att både stafva och lägga ihop!"
"Det vill säga … åh, jag qväfs, jag qväfs … att ni har en fordran hos min man?"
"Nej, det är han som har en hos mig, och den skall jag ärligt betala honom med både kapital och ränta."
"Ah, den barbaren, den hycklaren har varit mig otrogen?"
"Ja, i hjerta och tankar, det är visst. Men för öfrigt är min hustru icke af det slaget, som behöfver skrika eller dra i klocksträngen: hon håller sig i respekt utan så mycket väsen."
"Och tänker han, låga menniska, att icke jag gör det?"
"Jag vet icke hvad frun skulle göra, om hon såge en man så här dags hoppa in genom fönstret och söka förleda henne till otro, mot löftet att skaffa en gammal far ur arresten – jag vet blott att frun icke varit i någon farlighet."
"Det är då styrman Lönner?"
"Rätt gissadt!"
"Och för hans hustrus eländiga behag skulle min man…"
"Hvad för slag – eländiga behag … nå, icke skiner fyr'n der borta mycket klar, men så pass vägleder han ändå att jag kan varsna att jag har liksom en holländsk koff framför mig, och den så osmakligt tacklad att jag heldre skulle sätta till hvarenda segelklut för att komma i lä om den, än ta den under min konvoj."
"Jag förstår icke hans rotvälska, min gode man, men att han är en okunnig och obildad varelse, det är klart, och jag befaller honom att genast lemna mig!"
"Tvinga mig då att gå baklänges som min Magda gjorde med patron – var så god!"
"Vilde, som saknar all finkänslighet – är det så man talar till ett fruntimmer, till en förtvillad hustru, som gråter och rasar öfver sin makes otro… O, den nedrige, den nedrige, jag skall förgöra honom med min vrede!"
"Först kommer turen till mig!"
"Åhå, jag förstår… Nåväl, mitt ödes mått är fullbordadt – må blod flyta! Styrman Lönner vill duellera med honom?"
"Duellera – hvad för något – nej, bevars, den fason att göra upp affärer lemnar jag åt förnämt folk … jag har en annan fason att göra upp mina!"
"Hvilken då?"
"Åh, den är enkel. Jag har tänkt att det icke kunde hända en man något värre än att bli chikanerad i sin hustrus närvaro, och att det icke fins någon värre chikan, till och med för en feg kruka, än att … men lika godt – patron vet väl sjelf hvad han fruktar, efter han reser bort hvarenda dag."
Fru Ulrique-Eugenie slog händerna tillsammans. Nu hade hon klaven till mannens förändring.
"Och som", återtog Ragnar, "jag icke varit i stånd att träffa honom under dagen, har jag kommit att på denna tid och detta ställe fordra räkenskap."
Styrman Lönner hade ej förr talat ut, än tunga långsamma steg nalkades från gången.
Lik en retad lurande tigrinna, med ögon som lyste af hämd, satt patronessan uppe i sängen, insvept i en stor röd shal, hvars scharlakansfärg kunde anses som blekhet mot det scharlakan, som brann på hennes ansigte. Hon syntes färdig att springa på sitt rof.
Ragnar, som rest sig upp, stod orörlig som en staty. Han hade undan sin kavaj framtagit, ej värja eller dolk, men en dagg af utsöktaste "qualitet."
Utan att ana det omätliga oväder, som dragit sig tillsammans öfver hans hufvud, kom patron Fabian in. Men då han i en enda blick varseblef sin hustru i denna ställning och med dessa ögon samt den förfärlige styrman Lönner, hämdens genius, inom sjelfva den äktenskapliga helgedomen,
raglade han tillbaka mot dörren. Om ej benen nekat honom all tjenst, skulle han hafva begifvit sig på flykten, men nu stod han fastnaglad, slagen till jorden af tvenne blickar.
Och likväl var det nu, om någonsin, tid att spela Brutus.
Hvad var det väl som gaf denne sluge man anledning att vakna ur sin dvala, om icke det besök, som Lucretia erhållit! Det är väl sant att fru Ulgenie ej varit lika blottställd och att hon ej heller tycktes vara beredd att liksom Lucretia offra sitt blod för att aftvå den skymf hon lidit, men i alla fall syntes omständigheterna egnade att väcka Brutus. Men Brutus blundade af alla krafter och skulle hafva betalt hvad som helst för att drömma den syn, som han såg.
"Fege förrädare, som brutit dina eder!" dundrade fru Ulgenie. "Du gömmer dig, märker jag, liksom Adam gömde sig efter syndafallet – men stig fram … den der Lucifers-figuren skall lära dig begripa att du ej mera lefver i paradiset!"
"Styrman Lönner", stammade patronen, "jag är oskyldig, jag är en olycklig man, och aldrig – det svär jag – aldrig har fru Magda…"
Vid detta ord spratt "Lucifers-figuren" till.
"Tyst, uttala icke namnet på en ärlig hustru – hon behöfver icke något urskuldande för att bli trodd af sin man. Men er hustru, nedrige mes, hon behöfver veta hvad hon skall tro om er, och det skall hon nu få veta af mig!"
I detsamma fattade styrman Lönner med ena handen ett kraftigt tag om patronens arm och med den andra svängde han skeppsdaggen. Men då den häpne rivalen icke ens bjöd till att försvara sig, då han jämrande och ödmjuk bad om barmhertighet, släppte Ragnar genast sitt tag, och i det han med någon förlägenhet öfver sin egen känsla vände sig till fru Ulrique-Eugenie, sade han:
"Förbanna mig, är han icke så eländig, att jag likså gerna kunde ställa mig och prygla upp en hare! Jag anser mig ha fått hämd nog, då jag lemnar honom i fruns händer."
Och stoppande daggen tillbaka under kavajen, aflägsnade sig styrman
Lönner.
* * * * *
Men styrman Lönner hade orätt bedömt förhållandet, då han trodde patronen hemfallen åt medusan bakom sparlakanet.
Just det omätliga öfvermåttet i den skymf han redan lidit, jemte föreställningen om allt det förfärliga, som återstod, retade honom till ett raseri, hvilket, då han såg sig ensam med sin hustru, tog ett oväntadt utlopp… Brutus vaknade.
Han gjorde sig ej reda för annat än att han borde kufva tigrinnan innan hon rusade på honom, och derföre var det han som i stället, med hotande åtbörder och vilda blickar, rusade mot henne.
"O, du skamfulla qvinna, äktenskapsbryterska, tror du att jag låter dåra mig af den komedi, som du uppgjort med din älskare? Jag skall lemna dig öfvergifven i ditt hus, liksom jag utstött dig ur mitt hjerta, och hela verlden skall lära känna dig sådan som jag nu gör det!"
"Fabian, Fabian, är du vansinnig!" Fru Ulrique-Eugenie blef rädd, men tillika tjust – detta var just en scen i hennes genre.
"Om jag blifvit vansinnig" – (begripande sin fördel, stillade patronen genast sin vredes åskor och ställde sig i en imponerande ställning framför sin helt darrande hustru) – "om jag det blifvit, hvems är felet? Huru länge har jag ej blundat för dina snedsprång, hur mången blodig tår har jag ej gjutit i tysthet, då jag sett dig uppmuntra dessa efterhängsna snyltgäster, som hållit till godo vid mitt bord, medan de kurtiserat min hustru!"
Fru Ulgenie, hastigt förvandlad från furie till ett menlöst lam, bedyrade sig i de mest rörande ordalag oskyldig till hvarje brott, ja, intill tanken på ett sådant.
Men ju ödmjukare hon blef, desto högre steg patronens mod, och förundrande sig öfver att han ej förut uppfunnit denna utväg, spelade han nu tyrann con amore och gjorde sin hustru så många olikartade tillvitelser, att hon förkrossad sjönk till hans knän, bedjande honom att hejda sin vrede, åtminstone tills det kunde ledas i bevis att hon vore brottslig – en nåd, den han slutligen beviljade henne, hvarefter han, lik en förvekligad pascha, lät sig uppassas af sin favorit-slafvinna, som slutligen erhöll den lyckan att gråtande insomna vid sin paschas sida.
Hela revolutionen med nya regements-förändringen hade gått för sig på mindre tid än en timma…
* * * * *
Solen stod högt på himlen, då patronessan vaknade.
I början hade hon svårt att fatta den dram, som under natten egt rum. Men då allt blef klart, suckade hon djupt en bitter suck: hon hade öfverlefvat sin tid, men med resignation underkastade hon sig att blifva den lydande, sedan hon så länge varit den styrande.
Men bäst hon funderade på huru hon skulle befria sig från de grymma anklagelser, som hennes man gjort henne, fick hon höra en röst, som ömkligt framstammade:
"Töta Ultenie, dyra maka, kan ditt ömma hjerta låta beveka sig – jag har väl drömt att jag vågat förolämpa dig?"
"Åh, mjuka tjenarinna" – (man kan ej tro med hvilken lysande snabbhet patronessan ryckte åt sig sina redan till spillo gifna fördelar alldeles liksom hon aldrig en sekund på allvar ansett dem förlorade) – "åh, mjuka tjenarinna, jag tror att du sofvit ruset af dig nu!"
"Var jag då … skulle jag hafva druckit? Jag kan likväl icke precist erinra mig…"
"Din stackare, när erinrade du dig något, utom med mitt minne!"
Men det är onödigt att vi fortsätta denna scen.
Patron Fabians en-timmas-regering blef endast en stor fantasi, hvilken medförde, hvad misslyckade revolutioner alltid medföra, tio gånger svårare och mera tryckande pålagor än förut.