FJERDE AKTEN
Johannas och Ristos boningsrum. Till venster en väfstol med en under arbete varande klädningsväf uti. Till höger en vagga. Vid fondväggen till höger en bädd. Midt i fonden en dörr till farstun. Johanna sitter på en pall och vaggar sitt barn. Risto ligger utsträckt på bädden.
JOHANNA
sjunger sakta:
„Vyss, vyss, barn till grafvens gömma,
Dit till kyrkans stilla sofrum.
Där med torf din stuga täckt är,
Sanden fin till åkerjorden.
Dödens lund, fridens lund,
Fjerran strid från fridens blund,
Fjerran den falska verlden – “
RISTO
vänder sig otåligt åt andra sidan
Var tyst, så att jag får sofva.
JOHANNA
upphör att sjunga. Vaggar ännu en liten stund, ser efter om barnet har somnat och stiger sakta upp
Risto, är du vaken?
RISTO
Ja, än se’n?
JOHANNA
Jag ville be dig att se efter barnet en liten stund. Jag måste gå till fru Vörsky för att få nytt inslagsgarn till väfven.
RISTO
Dröjer du länge där?
JOHANNA
Nej, bara några ögonblick.
RISTO
Ja, för jag är alldeles hjelplös, om ungen vaknar undertiden och börjar skrika. Jag kan inte få honom att tiga se’n, om jag bjuder till eller ej.
JOHANNA
Det ar inte troligt att han vaknar, då han just nu somnade in.
RISTO
Du kunde gerna be fru Vörsky om ett par mark som afbetalning på ditt arbete. Det nekar hon dig visst inte.
JOHANNA
Det är så svårt, Risto. Jag kan inte begära betalning på förhand. Inte ha vi ju heller för ögonblicket något större behof, då vi ha både bröd och sofvel hemma.
RISTO
Man behöfver väl pengar till annat också och inte bara till mat. Mina stöflar ä’ sönder. De skulle behöfva lagas.
JOHANNA
Du har ju ett annat par, som ä’ hela. Nyttja dem så länge tills jag får väfven färdig.
Vid dörren:
Du stannar väl säkert hemma, så att inte barnet blir ensamt?
RISTO
Åh, gå bara. Jag sköter väl om det.
Johanna går
Risto ropar:
Eller – Gick hon redan? Johanna. Så hör då, när jag säger: Jo – han – na.
Johanna öppnar dörren och stannar på tröskeln
Hemta åtminstone litet pengar med dig hem, i alla fall så mycket att jag kan få en butelj öl igen efter långliga tider.
JOHANNA
Omöjligt. Hvad skulle frun säga, om jag begärde pengar af henne till öl?
RISTO
Är du tvungen att tala om det för henne, din fjolla? Du kan ju säga att jag är sjuk och att jag behöfver droppar.
JOHANNA
Jag börjar inte att ljuga, Risto.
RISTO
Du börjar inte; du börjar inte. Jo, sådan är du. Alltid och evigt emot, men aldrig med om någonting. Gå din väg då, så att du en gång kommer tillbaka igen. Gå nu bara.
Johanna går
Risto gäspar långt och reser sig upp i sittande ställning
Nej, det här går inte. Tråkiga qvällar och dagarna så långa som hungersåren. Inte hörs det något af den där Hopptossan heller, fast hon lofvade det så bestämdt. Jag måste väl bege mig af att söka henne igen.
TOPPO
sticker hufvudet in genom dörren
Morjens. Ser man på bara att han är hemma.
RISTO
Hvar skulle jag eljest vara?
TOPPO
Och det frågar du? På krogen har du hitintills varit säkrast att träffa.
RISTO
Hvad skall jag där att göra, när pengarna ha gått för böfveln i våld?
TOPPO
Inte räckte de heller särdeles länge i dina klor, det måste man bekänna.
RISTO
Var det något underligt? En sexhundra mark. Med den summan kommer man minsann inte långt.
TOPPO
Nåja, inte är den just så stor när det gäller att göra af med den, fastän man nog får svettas, innan man får ihop den.
RISTO
Har du eljest varit något på krogen?
TOPPO
Jag kommer just derifrån.
RISTO
Var det några der?
TOPPO
Ja, visst var det, ja. Där är ju alltid folk, det må vara hvilken tid på da’n som helst.
RISTO
På da’n eller på natten. Nog ä’ vi ändå ena rummelkurrar, Toppo, när allt kommer omkring.
TOPPO
Prata inte. Vi ä’ just de bästa karlarna, om du tänker riktigt efter. Utan oss skulle verlden knappt ha bestånd en gång.
RISTO
Stopp nu litet. Du säger ju det där alldeles som på allvar?
TOPPO
Nå, hör på. Hvilkas skuldror är det som bär bördan, herrarnas eller arbetsfolkets? Hvem är det som arbetar och hvem njuter frukterna af arbetet? Svara mig på det.
RISTO
Ja, ja, det må så vara. Men jag menade egentligen så’na här glada laxar som du och jag och många andra.
TOPPO
Som dricker, menar du? Men det är just knuten. Ser du, här i landet är det så ytterst visligt inrättadt att vi inte i något tillfälle är onyttiga medlemmar i samhället. Vi må lefva si eller så, alltid hjelper vi likväl landets bästa framåt. Om vi arbetar, så är det bra. Om vi dricker, är det heller inte illa. Om det inte funnes några bränvinsdrickare, så skulle det inte finnas några bränvinsbrännare, och om det inte funnes några bränvinsbrännare, så skulle det inte finnas några bränvinsskatter. Och hvad skulle man då bygga skolor och jernvägar för?
RISTO
Ja, det är min själ sant. Att jag inte har kommit att tänka på det där. Du är inte någon dum karl, du Toppo.
TOPPO
Men herrarna i dess ställe. De dricker dyra utländska viner. De går i utländska kläder. Mat, husgeråd, ja, ända till de allra obetydligaste småsaker, allt måste hemtas från utlandet. Tynger inte det på landet kanske? Och med hvad skall det ersättas, om inte just med folkets svett och möda?
RISTO
Och hunger.
TOPPO
Ja visst, ja. Hunger till på köpet. Vi må anstränga oss hur mycket som helst, så förtjenar vi ändå inte så mycket att vi hederligt kan slå oss ut. Den är galen som arbetar mycket. Den vise lefver med mindre. Jag för min del bryr mig inte om att nöta ut mina axlar med för mycket arbete. Då super jag hellre, när jag därigenom ännu mera storartadt kan gagna menskligheten.
RISTO
Än genom arbete?
TOPPO
Ja visst, för tusan. Hör nu, är det inte klart? Om jag arbetar, så riktar jag blott dem, som förut ä’ rika, så att de får lefva i ännu större öfverflöd, men om jag super, så befrämjar jag bildningen i landet, och det är, ta mig fan, något annat, det. När jag härom sistens läste i tidningarna hur stora inkomster krogarna hade gifvit i fjol och hur dessa medel räckte till en lässalong, ett folkbibliotek, en flickskola och allehanda goda inrättningar, så tänkte ja för mig sjelf:
Sjunger:
„Drinkarn bör man inte klandra, inte klandra, inte klandra.
Då är mannen på sin plats, ja, då är mannen på sin plats – “
Slutar plötsligt, talar:
Kom med till krogen, lille bror.
RISTO
Dengi nietu.
TOPPO
Har du ingenting här som kan pantsättas?
RISTO
Vänta. Åter en ljus tanke – du sa’ ordet. Låt se. Skulle vi inte kunna skära ner Johannas väf och föra den som pant till krogen. Hvad tror du? Går det för sig?
TOPPO
Hvarför skulle det inte gå? Men hvad skall hustru din säga?
RISTO
Hvad bryr jag mig öm Johanna? Hvad kan hon göra mig? Hon kommer först att lipa. Se’n skaffar hon nog pengar och löser ut väfven. Därmed är det gjordt. Kom nu och råd mig, för jag vet inte riktigt hur man skall bära sig åt med det här.
TOPPO
Klipp inte så nära, lemna ett qvarter af det väfda och låt det se’n gå längs den där randen. Just så ja. Nu är den af. Nu ska vi bara få lös den från bommen. Hvad är det nu för nöd? För en så’n här väf får vi nog bränvin.
Sjunger:
„När jag behöfver att dricka,
Pengar jag får af min flicka.
Därför jag gladeligen trallar
Och sjunger och rallar och rallar – “
RISTO
Låt nu bli att tralla, utan hjelp mig i stället att rulla ihop väfven. Om lyckan är god, kommer väl Johanna hem, innan vi hinner härifrån.
TOPPO
slår takten med fötterna
„När jag behöfver att dricka,
Pengar jag får af min flicka.
Därför jag gladeligen trallar
Och sjunger och rallar och rallar – “
RISTO
Är du alldeles galen eller har du redan fått några supar för mycket på morgonqvisten?
TOPPO
„Mannen äter, och mannen får.
Allting honom i handom går.“
Ä’ vi inte nu också välsignade med något nytt, så fort det förra tog slut. Vi ä’ riktigt ena lyckans gullgrisar, Risto.
RISTO
Men jag är alldeles olycklig med den här väfven, som är så lång. Jag kan inte få ihop den. Och du står bara där och sladdrar dumheter i stället för att hjelpa mig.
TOPPO
Du är då en äkta drummel. Gif hit. Hvad är det här för konst. Du jemrar dig bara för ro skull. Så här skall det göras. Så, så och så. Seså. Tag den nu vackert under armen och fort i väg till krogen. Nu kan man se stursk ut, när man har en sådan tygpacke att bära.
RISTO
Bara vi inte möter Johanna på vägen. Då skulle det väl bli ett väsen, innan vi slapp förbi.
TOPPO
Var inte rädd, hon kommer inte. Vår goda tur följer oss nog.
De ämna gå, då dörren i detsamma öppnas och Leena-Kajsa stiger in
RISTO
förskräckes, tar ett skutt så att han kommer bakom Toppos rygg och försöker gömma väfven
Nu är fan lös.
TOPPO
Pulihit, sa’ ryssen, när skägget brann.
LEENA-KAJSA
Guds fred. Hvarför blir ni så rädda för mig?
RISTO
Jag trodde det var Johanna som kom. God morgon.
LEENA-KAJSA
Hvart gäller färden?
RISTO
Åh, just ingenstans. Vi tänkte bara som hastigast ta en titt ut i sta’n.
LEENA-KAJSA
Är Johanna hemma?
RISTO
Nej. Hon har gått till fru Vörsky. I ett ärende, tror jag.
LEENA-KAJSA
Men hur kan ni då gå bort och lemna barnet ensamt?
RISTO
Tusan. Jag kom inte alls ihåg barnet.
TOPPO
Är det karlars göra att se efter barn? Nu håller väl verlden på att bli upp och nervänd.
RISTO
Kanske Leena-Kajsa blir här en stund hos gossen? Johanna kommer nog snart. Hon dröjer säkert inte länge.
LEENA-KAJSA
Det är detsamma. Jag kan ju bli här, eftersom ni har något att uträtta.
RISTO
Så beger vi oss af, Toppo.
TOPPO
Napletsoo, marsch.
De gå
LEENA-KAJSA
Hvarför gömde han den där väfrullen bakom ryggen så där? Var han rädd att jag skulle ta ett stycke af den med ögonen?
Sätter sig på pallen och för vaggan med foten. Tar fram en stickstrumpa ur fickan
Inte är det rätt af Johanna heller att lemna sin man att sköta barnet, medan hon sjelf ränner omkring i gårdarna. Ett ärende, sa’ Risto. Jo visst också. Det skall man tro. Man hittar lätt på ett ärende, när hågen leker ut i sta’n. Håhå ändå, dessa menniskor.
Sjunger med sakta röst:
„O syndaträl, som i din dvala dröjer,
Där syndens lust din säkra själ förnöjer,
Vak upp och se dig om. Det är hög tid.
Ännu dock är din Gud dig huld och blid.“
JOHANNA
kommer in
Se, Leena-Kajsa. God dag.
LEENA-KAJSA
vänder sig om
Gud signe.
JOHANNA
Hur står det till?
LEENA-KAJSA
Inte bättre än vanligt. Hur är det med dig sjelf?
JOHANNA
Tack som frågar. Med Guds hjelp skall det väl återigen börja reda sig litet för oss också. Ni vet väl att jag var så lycklig att få klädningsväfning. Vappu skaffade mig det från fru Vörsky. Hon är en riktigt hjertegod menniska, den Vappu.
LEENA-KAJSA
Hur mycket betalar fru Vörsky för alnen?
JOHANNA
Inte mer än tjugufem penni, men det blir ju ändå något. När jag får sitta vid hela dagen, kan jag väfva fyra alnar, och det blir en mark. Med hvad kan vi annars förtjena så pass mycket? Och för det kan ju två menniskor nästan lefva. Skada bara, att jag för barnets skull inte alltid kan få vara så flitig.
LEENA-KAJSA
Det är en påminnelse till dig, att du inte allt för mycket måtte börja att fika efter denna verldens goda.
JOHANNA
Det kan så vara. Men hör, Leena-Kajsa, tror ni inte också att jag hädanefter kommer att få fullt upp af arbete, när fruarna lär att känna mig och får se hvad slags tyg jag väfver? Jag har också varit så glad öfver det att jag inte kan säga det.
LEENA-KAJSA
Bry dig inte om att glädja dig allt för mycket öfver sådana fåfängliga ting. De för dig likväl inte till himlen.
JOHANNA
Nej, de för ju en inte dit, det är nog sant. Men när lifsuppehället är så mödosamt, fäster tanken sig med makt vid det. – Fru Vörsky kommer strax hit för att se på tyget. Få se hvad hon tycker om det. Inte skall hon komma att klandra mitt arbete, det svarar jag för.
LEENA-KAJSA
Alltid vänder du tillbaka till din väf. Månne du kan tala om något annat nu mera.
JOHANNA
Ja, en så’n där toka är jag. Jag måste riktigt skratta åt mig sjelf. Men inte är det ju så underligt, när man rätt tänker efter. Här satt jag natt och dag med min stickstrumpa i handen och var nära att dö af hunger med mitt barn. Hur lugnt han nu sofver, stackars liten, se’n han har fått mat.
LEENA-KAJSA
Har du längre, stackars menniska, någon omsorg om din odödliga själ?
JOHANNA
Det blir, Gu’na’s, inte mycken tid öfrig till det. Sedan jag fick gossen har jag inte en gång kunnat komma i kyrkan om söndagarna.
LEENA-KAJSA
Det är högst beklagligt. Tänk, om du skulle dö i denna stund. Hvarthän skulle du då ta vägen?
JOHANNA
Det vet jag inte.
LEENA-KAJSA
Till den onde, utan nåd och barmhertighet.
JOHANNA
Måtte den gode Guden bevara oss från en hastig död.
LEENA-KAJSA
Du blir småningom så förhärdad, att du inte ens längre önskar att förbättra dig eller höra Guds ord.
JOHANNA
Nog läser jag det ändå litet emellanåt här hemma, Leena-Kajsa. Och inte glömmer jag heller att tacka Gud för att jag har så pass goda dagar. Mången annan stackare får lida mycket mera brist och elände än jag.
LEENA-KAJSA
Så-å, du är således nöjd. Då är det väl ingen grund i det ryktet, att Risto har börjat dricka så fasligt.
JOHANNA
Folk vet också allting. Nåja, det hjelper väl inte att säga att det är osanning. Men de andra dricker ju också. Och Risto är i alla fall bra med det att han inte är elak emot mig, när han är drucken. De ondsinta männen misshandlar beständigt sina hustrur, men Risto har ännu inte en enda gång slagit mig.
LEENA-KAJSA
Du har allt blifvit bra mycket ödmjukare än du var förut. Jag mins ännu hur egensinnig och uppstudsig du var på din bröllopsdag.
JOHANNA
Lifvets skola lär en hvar af oss åtskilligt, Leena-Kajsa.
LEENA-KAJSA
Jaja, det är väl så, det. – Men hör du, Johanna, hvad var det för en väf, som Risto nyss bar bort?
JOHANNA
Väf? Det vet jag ingenting om. Jag tänkte just fråga om han var hemma ännu, då ni kom.
LEENA-KAJSA
Han var just på väg att gå ut med Toppo. Vi stötte emot hvarann där i dörren.
JOHANNA
Och Risto hade en väf under armen?
LEENA-KAJSA
Ja, och det såg ut att vara en vacker väf. Hvit botten med blå och röda ränder.
JOHANNA
Besynnerligt. Jag kan inte begripa hvad det var för en väf – hvit botten, sa’ ni, med blå och röda ränder?
Går till väfven, skriker till och sjunker ned öfver väfstolen
LEENA-KAJSA
Nå, hvad är det nu? Johanna, hvad fattas dig?
Johanna försöker att tala, men kan inte
Har det händt någonting?
JOHANNA
qvidande:
Gode Gud, gode Gud —
LEENA-KAJSA
Väfven?
JOHANNA
De ha tagit ifrån mig fru Vörskys väf – hela långa väfven —
LEENA-KAJSA
Är det sant? Nå, det var inte för ro skull Risto gömde den bakom ryggen.
JOHANNA
Hvad skall jag göra? Hvad skall jag olyckliga nu göra?
LEENA-KAJSA
Det begriper jag inte. Men sörj inte så. Det blir inte bättre af det. Låt oss hellre finna på något råd.
JOHANNA
Om vi kunde få fatt i dem – om vi kunde få väfven tillbaka. Kära, goda Leena-Kajsa, hjelp mig. Såg ni åt hvilket håll de gick?
LEENA-KAJSA
Försök inte. Du träffar dem inte i alla fall. De ha nog redan sålt den. Och hvar skulle du dessutom söka dem?
JOHANNA
På krogen naturligtvis.
LEENA-KAJSA
Det tjenar till ingenting, tro mig. Det skulle bara bli tvist emellan er, och sådant är bäst att undvika. Folk säger nog ändå att det är din skuld att Risto dricker så mycket.
JOHANNA
Min? Hur skulle det kunna vara min skuld?
LEENA-KAJSA
Det vet jag inte, men så säger man. De kan väl inte heller ha så alldeles orätt i det, ty – tyck inte illa vara – men det är alltid mer eller mindre hustruns fel, när mannen dricker. Om du vore annorlunda – Ämnar du gå ändå?
JOHANNA
Jag måste ju. Kanske jag åtminstone kan få pengarna af dem.
LEENA-KAJSA
Inte kan du gå, stackare, i ett sådant tillstånd som du nu är. Du ser ju ut som döden och raglar ju rent af. Blif hemma och försök att lugna dig litet. Jag skulle förr kunna gå att söka dem, men jag vet att det gagnar till ingenting. – Gud nåde och bevare, hvad är det du gör?
JOHANNA
Jag? Jag gör ju ingenting.
LEENA-KAJSA
Du kastar ju alla dina kläder på golfvet. Se nu där.
JOHANNA
Föll de på golfvet? – Goda Leena-Kajsa, jag är förlorad. Mig frälsar ingenting – ingenting.
LEENA-KAJSA
Det var illa gjordt af Risto. Man kan inte säga annat.
JOHANNA
Om han hade slagit mig lam och förderfvad, skulle det ha varit ingenting emot det här. Jag skulle låta hacka mig i stycken, om jag bara kunde få väfven tillbaka.
LEENA-KAJSA
Den ena pröfvas på ett sätt, den andra på ett annat. Gud har lika många ris som han har barn.
JOHANNA
Den som kunde lita på att detta kommer från Gud, men det gör det inte. Gud dref dem inte till att stjäla min väf. Det var väl snarare den onde.
LEENA-KAJSA
Gud tillät likväl att det skedde, och det tillkommer dig att vara undergifven Hans vilja. Och hvad mer, om menniskan lider aldrig så mycket i denna jemmerdalen? I det tillkommande lifvet får hon belöning för allting.
„Så aga här,
Men hjelp oss där“,
sjunger vi också i psalmen. Du borde hellre glädjas, Johanna, ty din krona blir strålande på detta sätt.
JOHANNA
Hörde ni? Det var någon, som körde in på gården. – Fru Vörsky.
Går darrande till ett hörn af rummet
Gode Gud – gode Gud —
LEENA-KAJSA
ser ut genom dörren
Var lugn, det är ingen. Det kom troligtvis från gatan. Men kära Johanna, stå inte där borta i vrån. Du är ju alldeles ifrån vettet, som kan ge dig till att på det sättet sörja öfver fåfängliga, verldsliga ting.
JOHANNA
griper om sitt hufvud
Kronan blir strålande på detta sätt, sa’ ni. O, jag skulle vara nöjd med en mycket dunklare krona, om blott Risto upphörde att dricka och lefde som en menniska – och om fru Vörsky finge sin väf igen.
LEENA-KAJSA
Nog hörs det, nog hörs det att du är ett sorglöst, verldens barn. Gud får ännu tukta dig mycket, stackars qvinna, innan du börjar vandra den rätta vägen.
JOHANNA
Leena-Kajsa – nu är det någon i farstun.
LEENA-KAJSA
ser ut genom dörren
Det var inte annat än blåsten, som smälde till yttre dörren.
JOHANNA
Snart kommer hon likväl, och då – då är jag förlorad. Jag uthärdar inte det här, Leena-Kajsa. Det är omöjligt.
LEENA-KAJSA
Den, som lägger bördan på, hjelper en också att bära den.
JOHANNA
Anklaga inte Gud för denna börda. Det är endast Ristos verk, men han hjelper en minsann inte att bära den.
LEENA-KAJSA
Alltid samma visa: Inte från Gud, inte Guds verk. Hur djupt har inte du stackare sjunkit i vantrons rysliga synd?
JOHANNA
Men sjelfva förnuftet säger ju, att Gud inte tvingar menniskorna till onda gerningar.
LEENA-KAJSA
Hvad är ditt förnuft? Blindt, förmörkadt. Det fattar inte dem, som tillhöra Guds rike. „Förnuftet måste tagas till fånga under trons lydno“, säger den helige Paulus.
JOHANNA
Om jag åtminstone hade pengar, så att jag kunde betala fru Vörsky för väfven.
LEENA-KAJSA
Fins det ingen, som du kan låna af?
JOHANNA
Ingen. – Jo, vänta —
LEENA-KAJSA
Nåå – ?
JOHANNA
Om jag skulle be Yrjö?
LEENA-KAJSA
Hvarför inte? Det går ju an att försöka.
JOHANNA
Men det är också så svårt, så rysligt svårt.
LEENA-KAJSA
Inte tycker jag det är någonting. Frågan är fri. Se’n kan han göra som han vill.
JOHANNA
Nej, nej – jag kan inte vända mig till honom.
LEENA-KAJSA
Fruktar du ett afslag?
JOHANNA
Nej, inte det, men det käns ändå så omöjligt för mig.
LEENA-KAJSA
Ja, gör som du vill. Jag säger hvarken ja eller nej. Men nog vore det bra, om du kunde ge fru Vörsky pengarna i handen strax som hon kommer.
JOHANNA
Ja, visst vore det bra. Kanske hon då inte skulle bli så ond. – Hörs det inte nu steg där ute.
LEENA-KAJSA
efter att ha lyssnat en stund
Nej, dina öron bedrar dig.
JOHANNA
Ja, om jag hade pengar att ge henne strax. Kanske likväl – eftersom ni också tycker att det inte är någonting. – Snälla, goda Leena-Kajsa, gå ni till Yrjö.
LEENA-KAJSA
Ja, nog kan jag gå.
JOHANNA
Kanske ni kunde hinna tillbaka innan frun kommer.
LEENA-KAJSA
Ja, jag dröjer inte länge där.
Går
JOHANNA
ser ut genom fönstret
Det syns ingen på gatan.
Ser ut genom dörren
Inte heller här. Kanske kommer hon inte ännu. Kanske hon inte alls kommer i dag. Det kan ju ha kommit hinder i vägen, främmande eller något annat.
Lyssnar. Med ett qväfdt skri:
Ett åkdon stannade vid trappan. – Det är hon – det är hon.
FRU VÖRSKY
kommer in
Här är jag ändtligen. Jag dröjde så länge i garnboden, då jag inte riktigt visste hvad jag skulle ta till inslag. Ty olika måste vi nödvändigt ha det. Ni sa’ ju att ni hade tjugufem alnar färdiga? Det blir just lagom åt mig och lilla Alma. Mer behöfs det inte. Här har jag några nya proflappar. Hvad säger ni om det där mönstret till exempel?
Johanna tar maskinmessigt emot lappen. – Fru Vörsky ger henne en annan lapp
Än det där? Det är heller inte fult. Där är visserligen litet olika ränning, men inte gör det något. Kanske det till och med blir ännu vackrare med den ränning vi ha. Eller hvad tror ni?
JOHANNA
Kanske.
FRU VÖRSKY
Väf en liten bit till prof, så får vi se. Jag sätter mig ner här så länge.
Tar af sig ytterplaggen och sätter sig
Se så, och nu kan jag berätta er något roligt. I garnboden träffade jag fru Hanhinen, som är ordförande i fruntimmersföreningen, och hon lofvade att ge er arbete för hela vintern. Inte just väfning, men sömnad, och det är väl detsamma eller hur? Ni kan naturligtvis sy? Ja, det behöfver jag väl inte fråga om heller. Fruntimmersföreningen, ser ni, har fått stora beställningar från en kasern, och därför behöfver de skickliga och ärliga sömmerskor. Nå – ni svarar ingenting? Jag trodde mig göra er en stor glädje, när jag så snart uppfylde er begäran.
JOHANNA
Goda fru Vörsky, om ni blott först ville höra – Om jag skulle våga —
FRU VÖRSKY
Lita på det? Visserligen, när fru Hanhinen har lofvat.
JOHANNA
Nej, nej, hvad bryr jag mig om det nu? Om jag skulle våga tala om för er —
FRU VÖRSKY
Tala om? Hvad då? Hvad fattas er, Johanna? Har någonting händt?
JOHANNA
Ja.
FRU VÖRSKY
Någon skada? Med väfven? Det kan jag väl aldrig tro.
Stiger upp och går fram till väfstolen
Du milde Gud, hvad är det? Har ni klippt af den?
JOHANNA
Den är afklippt.
FRU VÖRSKY
Och hvar är väfven?
JOHANNA
Det är just det värsta att den fins inte mer.
FRU VÖRSKY
Fins inte mer? Hvad vill det säga?
JOHANNA
Den är borttagen. Jag kan inte hjelpa det. Jag kan inte —
FRU VÖRSKY
Borttagen? Afklippt och borttagen? En tjugufem alnars väf. Nej, men det är verkligen – Jag vet inte mer hvad jag skall tänka.
JOHANNA
Jag har varit i en sådan förfärlig ångest öfver det, goda fru Vörsky. Om jag åtminstone på något sätt kunde få den tillbaka, men därom fins inte det minsta hopp.
FRU VÖRSKY
En sådan skada. Hvad skall nu min man säga. Åh, att jag skulle börja på hela den här historien. – Efter det här får ni troligtvis inte något arbete från fruntimmersföreningen.
JOHANNA
Inte från någon menniska, det är klart. Ett olycksöde förföljer mig i allting.
FRU VÖRSKY
När togs den bort då? Ni talade ju nyss inte något om det.
JOHANNA
Det hände just under den tiden som jag var hos frun.
FRU VÖRSKY
Och hur slapp tjufven in? Var dörren inte låst?
Johanna tiger
Var dörren inte låst, frågade jag?
JOHANNA
Nej.
FRU VÖRSKY
Ni lemnade den öppen? Hvarför? Hur kunde ni vara så oförsigtig?
Johanna tiger
På så sätt har ni ju utmanat olyckan. Är det underligt, om man blir bestulen, när dörren är öppen och ingen fins i rummet?
JOHANNA
Frun misstar sig. – Det var inte så.
FRU VÖRSKY
Hur då? Så tala.
JOHANNA
Jag skulle säga sanningen, men det är så rysligt svårt.
FRU VÖRSKY
Inte förstår jag heller hur ni kunde lemna ert barn ensamt. En sådan liten stackare. Han hade ju kunnat alldeles gråta ihjäl sig. Ni måtte inte älska ert barn särdeles mycket.
JOHANNA
O, hvem skulle älska honom, om inte jag?
FRU VÖRSKY
Men ni lemnade honom ändå utan vård en timmes tid? En skön kärlek.
JOHANNA
Han var inte ensam.
FRU VÖRSKY
Var inte ensam? Ni talar kors och tvärs. Ah – nu klarnar det för mig. Ni bedrar mig. Ni har ljugit för mig hela tiden. Ni har sjelf förstört väfven. Er fruktan och bäfvan förråder det. O, jag stackare, för hvilka menniskor har jag inte råkat ut.
JOHANNA
Blif inte så ond, kära fru Vörsky. Låt mig förklara alltsammans för er ända från början.
FRU VÖRSKY
Jag vill inte höra någonting. Jag tror er inte mer det allra minsta, när ni är så förskräckligt falsk. Jag går genast och berättar hela saken för min man och låter honom sköta alltihop. Det är det allra bästa, för ett fint och bildadt fruntimmer kan inte reda sig med råa och oärliga menniskor. Karlar ha ni ändå litet mera respekt för.