Kapitel 21
Riley navigerade mellan alla fordon i trafiken medan hon försökte hålla Marie kvar på telefonen. Hon körde rakt genom en korsning efter att ett gult ljus redan hade bytt till rött, det var farligt och hon visste det. Men vad mer kunde hon göra? Hon körde sin egen bil, inte en av jobbets, så hon hade inga ljus eller sirener.
”Jag lägger på, Riley” sa Marie för femte gången.
”Nej!” utbrast Riley ännu en gång och kämpade mot en våg av förtvivlan. ”Håll dig kvar på telefon, Marie.”
Maries röst lät trött nu.
”Jag kan inte göra det längre” sa hon. ”Rädda dig själv om du kan, men jag klarar verkligen inte av det här. Det är slut nu. Jag gör slut på det.”
Riley exploderade nästan av ren panik. Vad menade Marie? Vad tänkte hon göra?
”Du klarar det, Marie” sa Riley.
”Farväl, Riley.”
”Nej!” ropade Riley. ”Vänta bara. Vänta! Det är allt du behöver göra. Jag kommer snart.”
Hon körde mycket snabbare än vad trafiken tillät, och svängde fram och tillbaka längs gatorna som en galning. Flera gånger blev hon tutad på och utskälld av andra förare.
”Lägg inte på” bad Riley. ”Hör du mig?”
Marie sa ingenting. Men Riley kunde höra henne gråta.
Ljudet var perverst betryggande. Åtminstone betydde det att Marie fortfarande var där. Hon var fortfarande kvar i telefon. Men kunde Riley hålla henne där? Hon visste att den stackars kvinnan var fast vid en avgrund av ren skräck. Marie hade inte längre en rationell tanke i sitt huvud. Hon verkade vara nästan galen av rädsla.
Rileys egna minnen svärmade i hennes huvud. Fruktansvärda dagar i ett djurlikt tillstånd där mänsklighetens värld helt enkelt inte existerade. Totalt mörker, känslan av att en värld utanför mörkret existerade gled bort och en total förlust av tidsuppfattning.
Jag måste kämpa emot det, intalade hon sig själv.
Minnena omfamnade henne…
Då hon varken kunde höra eller se så försökte Riley hålla sina andra sinnen igång. Hon kände den sura smaken av rädsla i halsen, den steg sakta upp i hennes mun och blev därefter en elektrisk stickning på spetsen av tungan. Hon krafsade på jordgolvet hon satt på och utforskade dess fuktighet. Hon kände lukten av mögel som omringade henne.
Dessa känslor var allt som fortfarande höll henne kvar i de levandes värld.
Sedan, i mitten av mörkret, kom ett bländande ljus och bruset av Petersons brännare.
En skarp stöt kastade Riley direkt ut ur sin hemska dagdröm. Det tog henne en sekund att inse att hennes bil hade slagit emot en kant och att hon var nära att vända sig mot ankommande trafik. Tutor ekade.
Riley återfick kontrollen över sin bil och tittade runt. Hon var inte långt från Georgetown.
”Marie” ropade hon. ”Är du kvar?”
Återigen hörde hon bara ett dovt snyftande. Det var bra. Men vad kunde Riley göra nu? Hon vaknade till med ens. Hon kunde ringa efter FBI-hjälp i Washington. Vem visste dock vad som skulle hända efter att hon förklarat problemet för agenterna, och efter att de hade skickats ut till adressen. Ett sådant samtal skulle dessutom innebära att hon var tvungen att avsluta samtalet med Marie.
Hon var tvungen att hålla henne kvar i telefonen, men hur?
Hur skulle hon lyckas få Marie ut ur det mörka hål hon befann sig i? Hon hade nästan fallit in i det själv.
Riley kom ihåg något. För länge sedan hade hon fått utbildning om hur man behåller krisringare på linjen. Hon hade aldrig behövt använda den träningen innan. Hon kämpade för att komma ihåg vad hon skulle göra. Det var så länge sedan nu.
Plötsligt så mindes hon en del av lektionen. Hon lärde sig att göra någonting, säga något, för att få den som ringde att fortsätta prata. Det spelade ingen roll hur meningslöst eller irrelevant det var. Det som spelade roll var att den som ringde hade kontakt med någon, en mänsklig röst.
”Marie, det är något du behöver göra för mig” sa Riley.
”Vad är det?”
Riley tankar rusade frenetiskt medan hon försökte komma på vad hon skulle säga härnäst.
”Kan du gå till köket” sa hon. ”Jag vill att du ska berätta precis vilka örter och kryddor du har i din kryddhylla.”
Marie svarade inte först. Riley var orolig. Var Marie i rätt sinnestillstånd att klara av att följa en sådan irrelevant distraktion?
”Okej” sa Marie. ”Jag går dit nu.”
Riley andades ut, lättad. Kanske skulle det här köpa henne lite tid. Hon kunde höra klirrandet av kryddburkar över telefonen. Maries röst lät alldeles konstigt hysterisk och mekanisk på samma gång.
”Jag har torkad oregano. Och krossad paprika. Och muskotnöt.”
”Perfekt” sa Riley. ”Vad mer?”
”Torkad timjan. Och ingefära. Och svarta pepparkorn.”
Marie pausade. Hur kunde Riley hålla igång det här?
”Har du curry?” frågade Riley.
Efter ljudet av en rad burkar sa Marie ”Nej.”
Riley pratade långsamt, som om hon gav instruktioner om liv och död – för det gjorde hon egentligen.
”Ta ett papper och en penna” sa Riley. ”Skriv ner det. Du måste skaffa det när du köper mat.”
Riley hörde ljudet av skrivande.
”Vad har du mer?” frågade Riley.
Då kom en dödlig paus.
”Nej, Riley, det här… nej.” sa Marie i en ton av förtvivlan.
Riley stammade hjälplöst. ”Bara— bara gör det, okej?”
En annan paus uppstod.
”Han är här, Riley.”
Riley kände en stenhård knut i halsen.
”Han är där?” frågade hon.
”Han är i huset. Jag förstår nu. Han har varit här hela tiden. Det finns inget du kan göra.”
Rileys tankar rusade medan hon försökte känna av vad som hände. Marie kunde glida in i paranoida vanföreställningar. Riley förstod detta alltför väl med tanke på sin egen kamp med PTSD.
Å andra sidan kanske Marie hade rätt. Det kanske var sant.
”Hur vet du det, Marie?” frågade Riley och letade efter en möjlighet att köra om en långsam lastbil.
”Jag hör honom” sa Marie. ”Jag hör hans fotsteg. Han är på övervåningen. Nej, han är i hallen. Nej, han är i källaren. ”
Hallucinerar hon? undrade Riley.
Det var inte omöjligt. Riley hade hört mer än några få oförklarliga ljud dagarna efter hennes bortförande. Även nu kunde hon ibland inte lita på sina fem sinnen. Trauma spelade hemska spratt på fantasin.
”Han är överallt i huset” sa Marie.
”Nej” svarade Riley snabbt. ”Han kan inte vara överallt.”
Riley lyckades köra om en långsam lastbil. En känsla av hopplöshet kom över henne i vad som kändes som tidvattenvågor. Det var en hemsk känsla, nästan som att drunkna.
När Marie talade igen, stammade hon inte längre. Hon lät avlägsen nu, nästan mystiskt lugn.
”Kanske är han som ett spöke, Riley. Kanske är det vad som hände när du brände honom. Du dödade hans kropp men du dödade inte hans ande. Nu kan han vara på många ställen samtidigt. Nu finns det inget stopp för honom någonsin. Man kan inte slåss mot ett spöke. Ge upp, Riley. Du kan inte göra någonting. Inte jag heller. Allt jag kan göra är att inte låta det hända igen. ”
”Lägg inte på! Du måste göra något annat för mig.”
Det var tystnad en stund. Sen sa Marie ”Vad? Vad är det nu, Riley?”
”Jag vill att du stannar kvar på telefonen, men jag vill att du ringer polisen med din fasta telefon.”
Maries röst blev till en liten mumling. ”Gud, Riley. Hur många gånger måste jag berätta för dig att jag kopplade ur min fasta telefon? ”
I hennes förvirring hade Riley glömt. Marie lät faktiskt lite irriterad. Det var bra. Ilska var bättre än panik.
”Dessutom” fortsatte Marie, ”vad för nytta skulle det göra att ringa polisen? Vad kan de göra för att hjälpa mig? Ingen kan hjälpa. Han är överallt. Han tar mig förr eller senare. Han tar dig också. Vi kan båda två lika gärna ge upp.”
Riley kände sig vilsen. Maries tjatande var extremt ologiskt. Och hon hade inte tid att övertyga Marie att Peterson inte var ett spöke.
”Vi är vänner, eller hur, Marie?” sade Riley till slut. ”Du sa en gång att du skulle göra vad som helst för mig. Var det sant? ”
Marie började gråta igen.
”Det är klart det är sant.”
”Lägg då på och ring polisen. Det behöver inte finnas en anledning. Det behöver inte göra någon nytta. Gör bara det för att jag vill att du ska göra det.”
En lång paus uppstod. Riley kunde inte ens höra Marie andas.
”Jag vet att du vill ge upp, Marie. Jag förstår. Det är ditt val. Men jag vill inte ge upp. Kanske är det dumt, men det gör jag inte. Därför ber jag dig ringa. För att du sa att du skulle göra vad som helst för mig. Och jag vill att du ska göra det. Jag behöver det. Gör det. För mig.”
Tystnaden fortsatte. Var Marie fortfarande kvar på linjen?
”Lovar du?” frågade hon.
Samtalet slutade med ett klick. Om Marie skulle ringa efter hjälp eller inte visste hon inte, men hon kunde inte chansa. Hon plockade upp sin mobiltelefon och ringde.
”Det här är agent Riley Paige, FBI” sa hon när operatören svarade. ”Jag ringer om en möjlig inkräktare. Någon extremt farlig.”
Riley gav operatören Maries adress.
”Vi ska få dit en patrull genast” sa operatören.
”Bra” sa Riley och avslutade samtalet.
Riley försökte sedan Maries nummer igen, men fick inget svar.
Någon måste komma dit i tid, tänkte hon. Någon måste komma dit nu.
Under tiden kämpade hon mot en förnyad svärm av mörka minnen. Hon var tvungen att få kontroll över sig själv. Vad som än skulle hända därnäst så behövde hon vara alert.
När hon såg Maries röda tegelhus kände Riley en våg av panik. Inga utryckningsfordon hade ännu anlänt. Hon hörde polisens sirener tjuta på avstånd. De var på väg.
Riley parkerade sin bil, sprang upp till ytterdörren och insåg att hon var den första på plats. När hon vred på dörrknoppen svängde dörren upp. Men varför var det olåst?
Hon gick in och drog sin pistol.
”Marie!” ropade Riley. ”Marie!”
Inget svar kom.
Riley visste då att något hemskt hade hänt här – eller att det hände just nu. Hon gick vidare in i hallen.
”Marie!” ropade hon igen. Huset var tyst.
Polisens sirener lät högre nu, men ingen hjälp hade ännu kommit.
Riley började tro det värsta nu, att Peterson hade varit där, och kanske fortfarande var där.
Hon gick längs den svagt upplysta korridoren. Hon fortsatte att ropa Maries namn medan hon studerade varje dörr. Kan han vara i garderoben till vänster? Vad sägs om badrumsdörren över till höger?
Om hon stötte på Peterson skulle hon inte tas av honom igen.
Hon skulle döda den jäveln en gång för alla.
Kapitel 22
Trots Rileys rop kom inget svar från Marie. Det fanns inga ljud i huset annat än det hon gjorde själv. Platsen kändes tom. Hon klev upp för trappan och vände försiktigt in i en öppen dörröppning.
När hon vände runt hörnet stannade Rileys andetag i hennes hals. Hon kände som om världen kollapsade under henne.
Det var Marie – hängande mitt i luften vid nacken från en sladd som var knuten till en lampa i taket. En stege låg på golvet.
Tiden tycktes stanna.
Sen föll hon ner på knäna och höll sig mot dörrkarmen. Hon släppte ut ett långt, tungt ljud.
”NEEEEJ!”
Hon rusade tvärs över rummet, vände stegen upprätt och klättrade upp på den. Hon la en arm runt Maries kropp för att lätta på trycket och rörde Maries nacke och letade efter ett tecken på en puls.
Riley grät nu. ”Lev, Marie. Lev, för helvete. ”
Men det var för sent. Maries hals var bruten. Hon var död.
”Gud” sa Riley och kollapsade tillbaka på stegen. Smärta steg upp från någonstans djupt i magen. Hon ville också dö här.
När några sekunder passerat blev Riley medveten om ljuden på nedanvåningen. Polisen hade anlänt. En välbekant känslomekanism kickade in. Grundläggande mänsklig rädsla och sorg gav upphov till en kall, professionell effektivitet.
”Här uppe!” ropade hon.
Hon drog ärmen över ansiktet för att torka tårarna.
Fem tungt beväpnade Kevlar-klädda poliser kom upp för trappan. Kvinnan framför dem var synligt förvånad över att se Riley.
”Jag är konstapel Rita Graham, teamchefen” sa hon. ”Vem är du?”
Riley klev av stegen och visade sin bricka. ”Agent Riley Paige, FBI.”
Kvinnan såg orolig ut.
”Hur kom du hit innan vi gjorde?”
”Hon var min vän” sa Riley, med professionell ton. ”Hennes namn var Marie Sayles. Hon ringde mig. Hon sa till mig att något var fel, och jag var redan på väg när jag ringde polisen. Jag kom inte hit i tid. Hon är död.”
Responsteamet kontrollerade det snabbt och bekräftade Rileys deklaration.
”Självmord?” frågade Graham.
Riley nickade. Hon hade ingen tvekan om att Marie hade tagit livet av sig själv.
”Vad är det här?” frågade lagledaren och pekade på en vikt pappersbit sittandes på ett nattduksbord bredvid sängen.
Riley tittade på pappret. Skriven i en knappt läsbart handstil var ett meddelande:
Det här är det enda sättet.
”Ett självmordsbrev?”
Riley nickade igen. Men hon visste att det inte var den vanliga typen av självmordsbrev. Det var inte en förklaring, och det var verkligen ingen ursäkt.
Det är ett råd, tänkte Riley. Det är ett råd till mig.
Teamet tog bilder och gjorde anteckningar. Riley visste att de skulle vänta på en läkare innan man tog bort kroppen.
”Vi kan prata där nere” sade Graham. Hon ledde Riley ner till vardagsrummet, satte sig på en stol och pekade att Riley också skulle sätta sig ner.
Gardinerna var fortfarande fördragna och inga lampor var på i rummet. Riley ville kasta bort gardinerna och släppa in lite solljus, men hon visste bättre än att röra någonting. Hon satte sig på soffan.
Graham tände en bordslampa bredvid sin stol.
”Berätta för mig vad som hände” sade tjänstemannen och tog ut ett anteckningsblock och en penna. Trots att hon hade det tuffa ansiktsuttrycket av en erfaren polis så fanns där en sympatiskt blick i ögonen.
”Hon blev kidnappad” sa Riley. ”Nästan åtta veckor sedan. Vi var båda offer. Du kanske har läst om det. Sam Peterson-fallet.”
Grahams ögon vidgades.
”Åh, herregud” sa hon. ”Killen som torterade och dödade alla de kvinnorna, killen med brännaren. Så det var du – agenten som flydde och brände upp honom?”
”Ja” sa Riley. Sedan, efter en paus, sa hon ”Problemet är att jag inte är säker på att jag verkligen brände upp honom. Jag är inte säker på att han är död. Marie trodde inte att han var det. Det var det som drev henne till det här. Hon kunde bara inte släppa det. Att han kanske var efter henne igen.”
När Riley fortsatte sin förklaring kom orden automatiskt, nästan som om hon hade lärt sig allt utantill. Hon kände sig nu helt bortkopplad från det hon hade sett och på hur hon själv pratade om det som hade hänt.
Efter att ha hjälpt Graham ta hand om det hela så berättade Riley för henne hur man skulle gå tillväga för att kontakta Maries närstående. Men medan hon pratade så ökade ilskan under hennes professionella fasad— en kall, isig ilska. Peterson hade tagit ett nytt offer. Oavsett om han var död eller levande, det spelade ingen roll. Han hade dödat Marie.
Och Marie hade dött helt tvärsäker på att Riley skulle dö därnäst, antingen av eget val eller på grund av Peterson. Riley ville ta tag i Marie och fysiskt skaka den där hemska idén ur hennes huvud.
Detta är inte det enda sättet! ville hon berätta för henne.
Men trodde hon på det själv? Riley visste inte. Det verkade vara förbannat mycket hon inte visste.
Läkaren anlände medan Riley och Graham fortfarande pratade. Graham ställde sig upp för att möta honom. Sen vände hon sig till Riley och sa ”Jag går upp på övervåningen i några minuter. Jag skulle vilja att du hängde med och berättade lite mer.”
Riley skakade på huvudet.
”Jag måste gå” sa hon. ”Det är någon jag behöver prata med.” Hon drog fram sitt kort och la det på bordet. ”Du kan alltid höra av dig.”
Graham började invända, men Riley gav henne inte en chans. Hon ställde sig upp och gick ut ur Maries mörka hem. Hon hade brådskande ärenden.
*
En timme senare körde Riley väster genom Virginias landsbygd.
Vill jag verkligen göra det här? frågade hon sig själv igen.
Hon var utmattad. Hon hade inte sovit bra igår kväll, och nu hade hon precis upplevt en mardröm trots att hon var vaken. Tack och lov att hon hade pratat med Mike däremellan. Han hade hjälpt henne att rensa upp, men hon var säker på att han aldrig skulle godkänna vad hon skulle göra nu. Hon var inte helt säker på att hon var helt vid sina sinnens fulla bruk.
Hon tog den snabbaste vägen från Georgetown till Senator Mitch Newbroughs herrgård. Den narcissistiska politikern hade mycket att svara på. Han dolde något, något som kunde leda till den riktiga mördaren. Och det gjorde honom delvis ansvarig för försvinnandet av det nya offret.
Riley visste att hon var på väg in i trubbel. Hon brydde sig inte om det.
Det var sent på eftermiddagen när hon svängde in på den cirkulära gården utanför herrgården. Hon parkerade, klev ut ur bilen och gick upp till de enorma ytterdörrarna. När hon ringde på dörrklockan blev hon hälsad av en formellt klädd herre – Newbroughs butler, antog hon.
”Vad kan jag göra för dig, madame?” frågade han stelt.
Riley visade sin bricka för honom.
”Agent Riley Paige” sa hon. ”Senatorn känner mig. Jag behöver prata med honom.”
Med en skeptisk blick vände butlern sig bort från henne. Han höjde en walkie-talkie till sina läppar, viskade och lyssnade sedan. Butlern vände sig tillbaka mot Riley med ett ganska överlägset flin.
”Senatorn vill inte träffa dig” sa han. ”Han var ganska bestämd om det. Ha en trevlig dag.”
Men innan mannen kunde stänga dörren tryckte Riley sig rakt förbi honom och in i huset.
”Jag kallar på vakterna” ropade butler efter henne.
”Du kan gå och göra det” ropade Riley över sin axel.
Riley hade ingen aning om var hon skulle leta efter senatorn. Han kunde vara var som helst i den massiva herrgården. Men hon tänkte att det spelade ingen roll. Hon kunde nog få honom att komma till henne.
Hon gick in i vardagsrummet där hon hade träffat honom förut och slog sig ner på den stora soffan. Hon hade helt enkelt tänkt att känna sig som hemma tills senatorn visade sig.
Bara några sekunder senare gick en stor man klädd i en svart kostym in i rummet. Riley visste att han var senatores säkerhetsvakt.
”Senatorn har bett dig att gå” sa han och korsade sina armar.
Riley reste sig inte från soffan. Hon såg på mannen och bedömde precis hur mycket av ett hot han verkligen var. Han var stor nog för att förmodligen kunna föra bort henne med våld. Men hennes egna självförsvarstekniker var väldigt bra. Om han gav sig på henne så skulle inte bara en av dem bli skadade, och en och annan av senatorns antikviteter skulle nog också ryka med.
”Jag hoppas att de berättade för dig att jag är FBI” sa hon och tog ögonkontakt med honom. Hon tvivlade på att han faktiskt skulle dra sitt vapen mot en FBI-agent.
Inte helt lättskrämd stirrade mannen tillbaka på henne. Men han rörde sig inte.
Riley hörde fotspår närma sig, och sedan ljudet av senatorns röst.
”Vad är det den här gången, agent Paige? Jag är en väldigt upptagen man.”
Säkerhetsvakten steg åt sidan när Newbrough gick in och ställde sig framför henne. Hans fotogeniska politikerleende hade en sarkastisk ton. Han var tyst en stund. Riley kände genast att detta var en tyst kamp mellan två starka viljor. Hon var fast besluten om att inte flytta sig från soffan.
”Du hade fel, senatorn” sa Riley. ”Det var inte något politiskt bakom din dotters mord – och inget personligt heller. Du gav mig en lista med fiender, och jag är säker på att du gav samma lista till din knähund på byrån.”
Newbroughs log snett.
”Jag antar att du menar agent Carl Walder” sa han.
Riley visste att hennes val av ord var hårda och att hon skulle få ångra dem. Men just nu brydde hon sig inte om det.
”Den listan var ett slöseri med vår tid, senatorn” sa Riley. ”Och under tiden har ett annat offer bortförts.”
Newbrough stod fastrotad på sin plats.
”Jag förstår att ni har gjort ett gripande” sa han. ”Den misstänkte har erkänt. Men han har inte sagt mycket, eller hur? Det finns en koppling till mig, du kan vara säker på det. Han kommer att berätta allt förr eller senare. Jag ska se till att agent Walder följer upp på det.”
Riley försökte dölja sin förvåning. Efter ännu ett bortförande så betraktade Newbrough sig fortfarande som det primära målet för mördarens vrede. Mannens ego var verkligen enormt. Hans förmåga att tro att allt handlade om honom hade tydligen inga gränser.
Newbrough lutade på huvudet med till synes nyfikenhet.
”Men du verkar skylla på mig på något sätt” sa han. ”Jag tar illa upp av det, agent Paige. Det är inte mitt fel att din egen vårdslöshet har lett till tillfångatagandet av ett annat offer.”
Riley kunde inte hålla masken utan brast av raseri. Hon vågade inte svara. Hon skulle säga något alltför hårt.
Han gick bort till ett spritskåp och hällde sig ett stort glas av vad Riley antog vara extremt dyr whisky. Han gjorde uppenbarligen en poäng av att inte fråga Riley om hon ville ha en drink.
Riley visste att det var hög tid för henne att komma till saken.
”Förra gången jag var här så var det något du inte berättade för mig” sa hon.
Newbrough vände sig mot henne igen och tog en stor klunk från sitt glas.
”Svarade jag inte på alla dina frågor?” sa han.
”Det är inte det. Det var något du inte berättade. Om Reba. Och jag tror att det är dags att du gör det.”
Newbroughs blick borrade sig in i henne.
”Gillade hon dockor, senatorn?” frågade Riley.
Newbrough ryckte på axlarna. ”Jag antar att alla små tjejer gör det” sa han.
”Jag menar inte som en liten tjej. Jag menar som vuxen. Samlade hon på dem?”
”Jag vet inte, tyvärr.”
Det var de första orden Newbrough hade sagt hittills som Riley verkligen trodde på. En man så patologiskt självcentrerad visste så lite om någon annans intressen – inte ens sin egen dotters.
”Jag skulle vilja prata med din fru” sa Riley.
”Absolut inte” fräste Newbrough. Han fick ett nytt ansiktsuttryck nu, ett som Riley hade sett honom använda på tv. Precis som hans leende så var detta uttryck noggrant inövat, säkerligen hade han övat det tusentals gånger framför en spegel. Det var ett upprört ansiktsuttryck.
”Du har ingen skam i kroppen, eller hur, agent Paige?” sa han, med en röst som skakade av ilska. ”Du kommer in i ett sörjande hem, och ger ingen tröst, och inga svar till en familj med ett brustet hjärta. Istället gör du falska anklagelser. Du beskyller fullkomligt oskyldiga människor för din egen inkompetens.”
Han skakade på huvudet i en gest av skadad rättfärdighet.
”Vilken grym liten kvinna du är” sa han. ”Du måste ha bringat hemsk smärta till många människor.”
Riley kände sig som om hon hade fått ett slag i magen. Detta var en taktik som hon inte hade förberett sig för – en fullständig vändning av det moraliska och rättfärdigande. Och han hade träffat rakt i hennes egna skuldkänslor, rakt i hennes skadade självkänsla.
Han visste exakt hur han skulle handskas med mig, tänkte hon.
Hon visste att hon var tvungen att gå nu eller så skulle hon göra något hon senare skulle ångra. Han praktiskt taget tvingade henne i den riktningen. Utan ett ord ställde hon sig upp från soffan och gick ut ur vardagsrummet och mot entrén.
Hon hörde senatorns rösts bakom sig.
”Din karriär är över, agent Paige. Jag vill att du ska veta det.”
Riley dök förbi butlern, rakt mot ytterdörren. Hon klev in i bilen och började köra.
Vågor av raseri, frustration och utmattning sköljde över henne. En kvinnas liv var på spel och ingen i världen kunde räddade henne. Hon var säker på att Walder bara hade beordrat genomsökning kring Gumms lägenhet. Och Riley var säker på att de letade på fel ställe. Det var upp till henne att göra något. Men hon hade inte längre någon aning om vad hon skulle göra. Det hade verkligen inte hjälpt att komma hit. Kunde hon inte lita på sin egen instinkt längre?
Riley hade inte kört i mer än tio minuter innan hennes mobiltelefon ringde. Hon tittade ner på den och såg att det var ett meddelande från Walder. Det var inte svårt att gissa vad det handlade om.
Nåja, tänkte hon bittert. Senatorn slösade ingen tid iallafall.