Kapitel 27
Händerna skakade fortfarande när Riley sträckte sig in i köksskåpet efter flaskan vodka som hon hade gömt, den som hon hade lovat sig själv att hon aldrig skulle röra igen. Hon skruvade upp flaskans kork och försökte hälla det tyst i ett glas, så att April inte skulle höra. Eftersom det såg ut som vatten hoppades hon att hon kunde dricka det öppet utan att ljuga om det. Hon ville inte ljuga. Men flaskan klirrade oklanderligt.
”Vad gör du, mamma?” frågade April bakom henne vid köksbordet.
”Inget” svarade Riley.
Hon hörde April stöna till lite. Hennes dotter visste vad hon gjorde. Men hon kunde inte hälla tillbaka vodkan i flaskan. Riley ville kasta bort det, det ville hon verkligen. Det sista hon ville göra var att dricka, speciellt där framför April. Men hon hade aldrig känt sig så låg, så skakad. Hon kände sig som om hela världen var emot henne. Och hon behövde verkligen en drink.
Riley ställde tillbaka flaskan i skåpet, och gick sedan till bordet och satte sig med glaset. Hon tog en stor klunk, vilket brände hennes hals på ett tröstande sätt. April stirrade på henne ett ögonblick.
”Det är vodka, visst är det, mamma?” sa hon.
Riley sa ingenting, men skulden överröste henne. Förtjänade April detta? Riley hade lämnat henne hemma hela dagen och ringde ibland för att kolla till henne, och flickan hade varit ansvarsfull och hade inte hamnat i trubbel. Nu var Riley den som var hemlighetsfull och obetänksam.
”Du blev arg på mig för att jag rökte” sa April.
Riley sa fortfarande ingenting.
”Nu ska du förklara för mig varför det här är annorlunda” sa April.
”Det är annorlunda” sa Riley tröttsamt.
April stirrade.
”Varför?”
Riley suckade, hon visste att hennes dotter hade rätt och kände en allt djupare känsla av skam.
”Marijuana är olagligt” sa hon. ”Detta är inte det här. Och—”
”Och du är vuxen och jag är ett barn, eller hur?”
Riley svarade inte. Det var förstås precis vad hon hade tänkt säga. Och det var självklart en riktigt feg ursäkt.
”Jag vill inte bråka” sade Riley.
”Ska du verkligen börja med sådana här grejer igen?” sa April. ”Du drack så mycket när du gick igenom alla de där problemen och du berättade inte ens vad det handlade om.”
Rileys käke stelnade. Var det ilska? Varför var hon arg på April, varför nu?
”Det finns några saker jag inte kan berätta för dig” sade Riley.
April himlade med ögonen.
”Herregud, mamma, varför inte? Jag menar, ska jag någonsin bli tillräckligt vuxen för att lära mig den fruktansvärda sanningen om vad du gör? Det kan inte vara mycket värre än vad jag föreställer mig. Tro mig, jag kan föreställa mig rätt mycket.”
April reste sig upp från sin stol och klampade bort till skåpet. Hon drog ner vodkaflaskan och började hälla sig ett glas.
”Snälla April, gör det inte” sa Riley svagt.
”Du kan ju försöka stoppa mig.”
Riley gick upp och tog försiktigt flaskan från April. Sedan satte hon sig ner igen och hällde innehållet i Aprils glas i sitt eget glas.
”Ät bara upp din mat, okej?” sa Riley.
April brast ut i tårar.
”Mamma, jag önskar att du kunde se dig själv” sa hon. ”Kanske skulle du förstå hur ont det gör att se dig så här. Och hur ont det gör att du aldrig säger någonting till mig. Det gör bara så ont. ”
Riley försökte tala men hon kunde inte.
”Prata med någon, mamma” sa April och började snyfta. ”Om inte med mig så med någon. Det måste finnas någon du kan lita på.”
April sprang till sitt rum och slog igen dörren bakom sig.
Riley begravde ansiktet i händerna. Varför fortsatte hon misslyckas så brutalt med April? Varför kunde hon inte hålla de hemska delarna av sitt liv avskilt från sin dotter?
Hela hennes kropp brast ut i tårar. Hon hade tappat kontrollen om hela sin värld, och kunde inte få ihop en enda sammanhängande tanke.
Hon satt där tills tårarna slutade rinna.
Med flaskan och glaset i händerna så gick hon in i vardagsrummet och satte sig på soffan. Hon satte på TV:n och tittade på den första kanalen som kom upp. Hon hade ingen aning om vilken film eller tv-serie hon hade fått fram, och hon brydde sig inte om det. Hon bara satt där och stirrade blankt på bilderna och lät de meningslösa rösterna skölja över henne.
Men hon kunde inte stoppa bilderna som översvämmade hennes hjärna. Hon såg de mördade kvinnornas ansikten. Hon såg den bländande flammen av Petersons blåslampa som rörde sig mot henne. Och hon såg Maries döda ansikte – både när Riley hade hittat henne och när hon hade sett henne i kistan.
En ny känsla började krypa genom hennes kropp, en känsla som hon fruktade mer än alla andra. Det var rädsla.
Hon var rädd för Peterson, och hon kunde känna hans hämndlystna närvaro omge henne. Det spelade inte någon roll om han levde eller var död. Han hade tagit Maries liv och Riley kunde inte bli av med känslan av att hon själv var hans nästa tilltänkta offer.
Hon fruktade också, kanske ännu mer, avgrunden som hon föll ner i nu. Var de två verkligen olika saker? Hade inte Peterson orsakat avgrunden? Hon kände inte igen sig själv. Riley glömde helt att hålla koll på tiden. Hela hennes kropp pirrade och gjorde ont på grund av den mångfacetterade rädslan. Hon drack stadigt, men vodkan bedövade inte alls.
Tillslut gick hon in på toaletten och letade igenom medicinskåpet och hittade vad hon letade efter. Till slut hittade hon det med skakande händer – hennes receptbelagda lugnande medel. Hon skulle ta en vid sängdags och aldrig blanda med alkohol.
Med skakande händer tog hon två.
Riley gick tillbaka till vardagsrummet och stirrade på TV:n igen och väntade på att medicinen skulle träda i kraft. Men det fungerade inte.
Paniken hade henne i sitt isiga grepp.
Rummet tycktes snurra nu, vilket gjorde henne illamående. Hon stängde ögonen och sträckte ut sig på soffan. En del av yrseln försvann men mörkret bakom ögonlocken var ogenomtränglig.
Hur mycket värre kan det bli? frågade hon sig själv.
Hon visste genast att det var en dum fråga. Saker skulle bli värre och värre och värre för henne. Det skulle aldrig bli bättre. Avgrunden var bottenlös. Allt hon kunde göra var att låta sig falla ner mot ett hav av förtvivlan.
Berusningens mörker omfamnade henne. Hon förlorade medvetandet och började snart drömma.
Återigen skar den vita flamman från skärbrännaren genom mörkret. Hon hörde någons röst.
”Kom igen. Följ mig.”
Det var inte Petersons röst. Den var bekant – extremt bekant. Hade någon kommit till räddning? Hon reste sig och började följa den som bar på facklan.
Men till sin skräck kastade brännaren sitt ljus på ett lik efter det andra – först Margaret Geraty, sedan Eileen Rogers, sedan Reba Frye, och sist Cindy MacKinnon – alla nakna och groteskt poserade. Till slut föll ljuset på Maries kropp, hängandes mitt i luften, hennes ansikte förvridet.
Riley hörde rösten igen.
”Du tjejen, du sabbade verkligen saker och ting här.”
Riley vände sig om och tittade. I det bländande ljuset såg hon vem som höll brännaren.
Det var inte Peterson. Det var hennes egen pappa. Han var i full uniform, överste i marinkåren. Det var så märkligt. Han hade varit pensionerad i många år nu. Och hon hade inte träffat eller talat med honom på mer än två år.
”Jag såg mycket skit i Vietnam” sa han och skakade på huvudet. ”Men det här gör mig verkligen sjuk. Ja, du skötte det dåligt, Riley. Naturligtvis lärde jag mig för länge sedan att jag inte skulle förvänta mig något från dig.”
Han viftade med skärbrännaren så att den sken över en sista kropp. Det var hennes mamma, död och blödande från kulsåret.
”Du kunde lika gärna ha skjutit henne själv, med tanke på allt nytta du gjorde henne”, sa hennes pappa.
”Jag var bara en liten tjej, pappa” grät Riley.
”Jag vill inte höra några av dina jävla ursäkter” skällde hennes pappa. ”Du gav aldrig en enda mänsklig själ ett ögonblick av glädje eller lycka, vet du det? Du gjorde aldrig någon något gott. Inte ens dig själv.”
Han vände brännaren bort från henne. Flamman dog ut. Riley var fast i mörkret igen.
Riley öppnade ögonen. Det var natt, och det enda ljuset i vardagsrummet kom från TV:n. Hon kom ihåg sin dröm tydligt. Hennes fars ord ekade i öronen.
Du gav aldrig en enda mänsklig själ ett ögonblick av glädje eller lycka.
Var det sant? Hade hon svikit alla så eländigt – till och med de hon älskade mest?
Du gjorde aldrig någon något gott. Inte ens dig själv.
Hennes tankar var suddiga och hon kunde inte tänka klart. Kanske kunde hon inte ge någon varken äkta glädje eller lycka. Kanske fanns det helt enkelt ingen riktig kärlek inuti henne. Kanske var hon inte kapabel till att älska.
Så nära havet av hopplös förtvivlan, famlandes efter något att fatta grepp om, så mindes hon Aprils ord.
Prata med någon. Någon du kan lita på.
I hennes berusade tillstånd tänkte hon inte tydligt och skrev nästan automatiskt in ett nummer på mobiltelefonen. Efter några ögonblick hörde hon Bills röst.
”Riley?” frågade han och lät mer än halvsovande. ”Vet du vad klockan är?”
”Jag har ingen aning” svamlade Riley.
Riley hörde en kvinna fråga trött: ”Vem är det, Bill?”
Bill sa till sin fru: ”Jag är ledsen, jag måste ta det här.”
Hon hörde ljudet av Bills fotsteg och en dörr som stängdes. Hon gissade att han gick någonstans för att prata mer privat.
”Vad handlar det här om?” frågade han.
”Jag vet inte, Bill, men—”
Riley pausade en stund. Hon kände att hon var nära att säga något hon skulle ångra – kanske för alltid. Men på något sätt kunde hon inte hålla sig tillbaka.
”Bill, tror du att du kan smita iväg ett tag?”
Bill gav ifrån sig ett förvirrat ljud.
”Vad pratar du om?”
Riley tog ett djupt andetag. Vad pratade hon om? Hon hade svårt att samla sina tankar. Men hon visste att hon ville träffa Bill. Det var en instinkt, en uppmaning hon inte kunde kontrollera.
Med det lilla medvetandet hon hade kvar visste hon att hon borde säga förlåt och lägga på. Men rädsla, ensamhet och desperation tog över, och hon kastade sig framåt.
”Jag menar…” fortsatte hon svamlande och försökte tänka klart ”bara du och jag. Tillbringa lite tid tillsammans.”
Det var helt tyst.
”Riley, det är mitt i natten” sa han. ”Vad menar du med spendera tid tillsammans?” frågade han, klart irriterad.
”Jag menar…” började hon, trevandes, och hon ville sluta, men kunde inte. ”Jag menar… Jag tänker på dig, Bill. Och inte bara på jobbet. Tänker du inte på mig också?”
Riley kände en fruktansvärd vikt som krossade henne så fort hon sa det. Det var fel, och det gick inte att ta tillbaka det.
Bill suckade bittert.
”Du är full, Riley” sa han. ”Jag ska inte att träffa dig någonstans. Du ska inte köra någonstans. Jag har ett äktenskap jag försöker rädda, och du… du har dina egna problem. Ta dig samman. Försök att få lite sömn.”
Bill avslutade samtalet plötsligt. För ett ögonblick så stod allt still. Sedan greps Riley av en hemsk klarhet.
”Vad har jag gjort?” grät hon högt.
På bara några minuter hade hon kastat bort ett tioårigt yrkesförhållande. Hennes bästa vän. Hennes enda partner. Och förmodligen det mest framgångsrika förhållandet i hennes liv.
Hon hade varit säker på att avgrunden hon hade fallit in i inte hade någon botten. Men nu visste hon att hon hade fel. Hon hade träffat botten och krossat golvet. Hon föll fortfarande. Hon visste inte om hon någonsin skulle kunna resa sig upp igen.
Hon sträckte sig efter vodkaflaskan på soffbordet – osäker på om hon skulle dricka det sista eller hälla ut det. Men hennes koordinationsförmåga var som bortblåst. Hon kunde inte ta tag i den.
Rummet simmade runt henne, sen kom en krasch och allt blev svart.
Kapitel 28
Riley öppnade ögonen, kisade och skyddade ansiktet med handen. Hennes huvud värkte, hennes mun var torr. Morgonljuset från fönstret var bländande och smärtsamt och påminde henne omedvetet om det vita ljuset i Petersons flamma.
Hon hörde Aprils röst säga: ”Jag fixar det, mamma.”
Det hördes ett litet skrammel och bländningen minskade. Hon öppnade ögonen.
Hon såg att April precis stängt persiennerna för att blockera det direkta solljuset. Hon gick bort till soffan och satte sig bredvid Riley där hon fortfarande låg. Hon plockade upp en kopp kaffe och sträckte fram den.
”Var försiktig, det är varmt” sa April.
Riley satte sig långsamt upp i det snurrande rummet och sträckte sig efter koppen. Hon höll den försiktigt och tog en liten klunk. Visst var det varmt. Det brände både fingertopparna och tungan. Ändå kunde hon hålla det, och hon tog en till klunk. Den brännande känslan väckte lite liv i henne igen.
April stirrade ut i tomma intet.
”Vill du ha frukost?” frågade April med en avlägsen, tom röst.
”Kanske senare” sa Riley. ”Jag fixar det.”
April log lite ledsamt. Otvivelaktigt kunde hon se att Riley inte var i något skick för att fixa något överhuvudtaget.
”Nej, jag gör det” sa April. ”Säg bara till när du känner för att äta.”
De båda blev tysta. April fortsatte att stirra ut i rummet. Förnedring gurglade i Rileys mage. Hon kom ihåg sitt skamfulla telefonsamtal till Bill i kvällen innan, innan allt svartnade – den hemska vetskapen om att hon verkligen hade nått botten. Och nu, för att göra saken värre, var hennes dotter här för att bevittna hennes fördärv.
Fortfarande med avlägsen röst frågade April ”Vad tänker du göra idag?”
Det var både vara en bra och en udda fråga. Det var dags för Riley att göra upp planer. Om det här var botten, var hon tvungen att börja ta sig upp.
Hon tänkte tillbaka på sin dröm, hennes fars ord, och när hon gjorde det så insåg hon att det var dags att möta några av sina inre demoner.
Hennes far. Den mörkaste närvaron i hennes liv. Den som hon alltid hade haft i bakhuvudet. Drivkraften, som hon ibland kände, bakom allt mörker som hade dykt upp senare i hennes liv. Han, av alla människor, var den som hon behövde träffa. Huruvida det var ett inbyggt behov av en fars kärlek, eller en uppmaning att möta mörkret i sitt liv, eller något som bara hade orsakats av mardrömmen, det visste hon inte. Men behovet överväldigade henne.
”Jag tror att jag ska köra ut för att träffa morfar” sa hon.
”Morfar?” frågade hon chockat. ”Du har inte träffat honom på flera år. Varför skulle du träffa honom? Jag tror att han hatar mig.”
”Jag tror inte det” sa Riley. ”Han har alltid varit för upptagen med att hata mig.”
Ännu en tystnad föll, och Riley kände att hennes dotter samlade sin beslutsamhet.
”Jag vill att du ska veta något” sa April. ”Jag hällde ut resten av vodkan. Det var inte mycket kvar. Jag hällde också ut whiskyn du fortfarande hade i skåpet. Förlåt. Jag antar att det var dumt. Jag borde inte ha gjort det.”
Tårar fyllde Rileys ögon. Det var nog det mest vuxna och ansvarsfulla hon någonsin hade sett April göra.
”Nej, det gjorde du bra” sa Riley. ”Det var rätt sak att göra. Tack. Jag är ledsen att jag inte kunde göra det själv.”
Riley torkade bort en tår och samlade sin egen beslutsamhet.
”Jag tycker att det är dags att vi verkligen pratar” sa Riley. ”Jag tycker att det är dags att jag berättade om några av de saker du har velat att jag ska berätta för dig.” Hon suckade. ”Men det blir inte trevligt.”
April vände sig till slut och tittade på henne med förväntan i ögonen.
”Jag vill verkligen att du ska göra det, mamma” sa hon.
Riley tog ett långt, djupt andetag.
”För ett par månader sedan jobbade jag med ett fall” sa hon. Lättnad vällde genom henne när hon började berätta för April om Peterson-fallet. Hon insåg att det var på tiden.
”Jag blev för ivrig” fortsatte hon. ”Jag var själv och jag hamnade i en situation där jag inte var villig att vänta. Jag ringde inte efter förstärkning. Jag trodde att jag kunde ta hand om det själv.”
April sa ”Det är det du gör hela tiden. Du försöker ta hand om allt själv. Utan mig, också. Utan att prata med mig.”
”Du har rätt.”
Riley härdade sig själv.
”Jag fick Marie ur fångenskap. Jag räddade henne”
Riley tvekade, sedan fortsatte hon till slut. Hon hörde sin egen röst skaka.
”Han tog mig istället” fortsatte hon. ”Han höll mig i en bur. Det fanns en skärbrännare där.”
Hon bröt ner och grät, all hennes växande rädsla flöt upp till ytan. Hon var så generad, men kunde inte sluta.
Till hennes förvåning kände hon Aprils lugnande hand på axeln och märkte att April också grät.
”Det är okej, mamma” sa hon.
”De kunde inte hitta mig” fortsatte Riley mellan snyftningarna. ”De visste inte var de skulle leta. Det var mitt fel.”
”Mamma, inget är ditt fel” sa April.
Riley torkade bort tårarna och försökte samla sig.
”Till slut blev jag äntligen fri. Jag sprängde stället. De säger att mannen är död. Att han inte kan skada mig längre.”
Det uppstod en tystnad.
”Är han det?” frågade April.
Riley ville så desperat säga ja, för att försäkra hennes dotter om att allt var okej nu. Men istället fann hon sig själv säga:
”Jag vet inte.”
Tystnaden blev tyngre.
”Mamma” sa April i en ny ton, en av vänlighet, medkänsla, styrka, en som Riley aldrig hade hört förut. ”Du räddade någons liv. Du borde vara så stolt över dig själv.”
Riley kände en ny rädsla medan hon långsamt skakade på huvudet.
”Vad är det?” frågade April.
”Det var där jag var igår” sa Riley. ”Marie. Hennes begravning.”
”Är hon död!?” frågade hon förvånat.
Riley kunde bara nicka.
”Va?”
Riley tvekade. Hon ville inte säga det, men hon hade inget val. Hon gav April hela sanningen. Hon var färdig med att undanhålla saker.
”Hon begick självmord.”
Hon hörde April flämta.
”Åh, mamma” sa hon och grät. ”Jag är så, så ledsen.”
De grät båda länge, tills gråten äntligen övergick i en avslappnad tystnad.
Riley tog ett djupt andetag, lutade sig fram och log mot April; förde bort slingor av hennes hår från våta kinder.
”Du måste förstå att det kommer att finnas saker jag inte kan berätta för dig” sa Riley. ”Antingen för att jag inte kan berätta för någon, eller för att det inte skulle vara säkert för dig att veta, eller kanske bara för att jag inte tror att du borde tänka på dem. Jag måste lära mig att vara mamman här.”
”Men något så stort som det här” sa April. ”Du skulle ha berättat för mig. Du är ju min mamma. Hur skulle jag kunna veta vad du gick igenom? Jag är tillräckligt gammal. Jag förstår.”
Riley suckade.
”Jag antar att jag trodde att du hade tillräckligt att oroa dig för. Särskilt med pappa och jag och skilsmässan.”
”Det var inte lika jobbigt som att du inte pratade med mig” argumenterade April. ”Pappa ignorerade mig alltid, förutom när han kände sig uppmanad att ge mig någon typ av order. Men du—det var som att du plötsligt inte var där längre.”
Riley tog Aprils hand och klämde åt.
”Jag är ledsen” sa Riley. ”För allt.”
April nickade.
”Jag är också ledsen” sa hon.
De kramades och när Riley kände Aprils tårar rinna ner längs nacken så lovade hon sig själv att allt skulle bli annorlunda nu. Hon lovade sig själv att göra en förändring. När detta fallet låg bakom henne skulle hon bli den mamma som hon alltid hade velat vara.
Kapitel 29
Riley körde motvilligt in i hjärtat av hennes tidiga barndom. Vad hon förväntade sig att hitta där visste hon inte. Men hon visste att det här var något hon var tvungen att göra. Hon förberedde sig mentalt för att träffa sin pappa, och hon såg inte fram emot det. Ändå visste hon att hon behövde träffa honom.
Resan dit hade varit en riktig tankerensare, på sätt och vis, och med bilfönstren nere började hon känna sig bättre. Hon hade glömt hur vacker Shenandoah Valley var. Hon observerade allt i takt med att hon körde upp genom steniga pass och längs med forsande bäckar.
Hon passerade genom en typisk bergsstad, inte mer än ett kvarter av byggnader, en bensinstation, en livsmedelsbutik, en kyrka, en handfull hus och en restaurang. Hon kom ihåg hur hon hade spenderat sina tidigaste barndomsår i en stad som denna.
Hon kom också ihåg hur ledsen hon hade varit när de hade flyttat till Lanton. Mamma hade sagt att det var för att det var en universitetsstad och hade mycket mer att erbjuda. Flytten hade knuffat in Riley på en helt annan livsväg än vad hon kanske annars hade tagit. Kunde det ha gått bättre om hon hade kunnat spendera hela sitt liv i denna enklare och mer oskyldiga värld som hennes lilla hemstad hade inneburit? En värld där hennes mamma troligtvis inte skulle ha blivit dödad på allmän plats?
Staden försvann bakom henne i kurvorna på bergsvägarna. Efter några kilometer svängde Riley in på en slingrande grusväg.
Inom kort kom hon fram till stugan som hennes far hade köpt efter att han gått i pension. Något slags gammalt fordon stod parkerat i närheten. Hon hade inte varit här på mer än två år, men hon kände till platsen väl.
Hon parkerade och klev ut ur bilen. När hon gick mot stugan andades hon in den rena skogsluften. Det var en vacker och solig dag, och vid denna tiden på dygnet så var temperaturen sval och behaglig. Hon gottade sig i den underbara tystnaden, en tystnad som inte avbröts av annat än fågelkvitter och löv som rasslade i vinden. Det kändes bra att vara omgiven av djup skog.
Hon gick mot dörren, förbi en trädstubbe där pappa högg sin ved. Det fanns en hög ved i närheten – hans enda värmekälla vid kallare väder. Han bodde också utan elektricitet, men källvattnet fördes in i stugan med rör.
Riley visste att det här enkla livet var en fråga om val, inte fattigdom. Med det han fått från tiden i militären så hade han kunnat gå i pension vart han än ville. Han hade valt det här stället, och Riley kunde inte klandra honom. Kanske skulle hon göra detsamma en dag. Det där med en bra pension såg dock lite mer avlägset ut nu när hon hade blivit av med agentbrickan.
Hon knuffade till dörren och den öppnade sig direkt. Det fanns ingen större risk för inkräktare så här mitt ute i ingenstans. Hon gick in och tittade runt. Den bekväma enrummaren var upplyst av flera tända gaslampor här och där. Tallpanelen frångav en varm och trevlig träaktig lukt.
Ingenting hade förändrats sedan senast hon hade varit här. Det fanns fortfarande inga monterade rådjur eller några andra tecken på viltdjur. Hennes far dödade en hel del djur, men enbart för mat och kläder.
Tystnaden bröts av ett skott utanför. Hon visste att det inte var rådjursäsong. Han sköt förmodligen på mindre ekorrar, kråkor eller murmeldjur. Hon lämnade stugan och gick förbi rökhuset där han lagrade köttet och följde sedan en stig i skogen.
Hon gick förbi den täckta brunnen som hans färskvatten kom ifrån. Hon kom fram till kanten av det som var kvar av en gammal äppelodling. Små klumpiga frukter hängde från träden.
”Pappa!” ropade hon.
Inget svar hördes. Hon fortsatte in i den övervuxna fruktträdgården. Snart såg hon att hennes pappa stod i närheten – en lång man med jägarhatt och en röd väst och ett gevär. Tre döda ekorrar låg vid hans fötter.
Han vände sitt tärda, hårda och lätt förvrängda ansikte mot henne och såg inte det minsta förvånad ut över att se henne – och inte det minsta nöjd.
”Du borde inte vara här utan en röd väst, tjejen” ropade han. ”Tur för dig att jag inte sköt ihjäl dig.”
Riley svarade inte.
”Det finns inget att skjuta här ute ändå” sa han irriterat och laddade ur sitt gevär. ”Du har skrämt iväg allt med dina skrik och prasslande i buskarna. Jag har åtminstone ekorrar till middag.”
Han började gå nedför backen mot stugan. Riley följde efter honom, men kunde knappt hänga med hans långa, snabba steg. Efter flera år som pensionär gick han fortfarande med sin gamla militära stil, hela hans kropp var som en stor spänd stålfjäder.
När de kom till stugan bjöd han inte in henne, och hon förväntade sig inte heller det. I stället kastade han ekorrarna i en korg vid dörren och gick sedan bort till stubben nära veden och satte sig där. Han tog av sig kepsen och avslöjade det gråa håret som fortfarande var klippt som han hade haft det i marinkåren. Han tittade inte på Riley.
I brist på bättre alternativ så satte Riley sig på trappan.
”Det ser trevligt ut inuti din stuga” sa hon och försökte hitta något att prata om. ”Jag ser att du fortfarande inte har monterar troféer.”
”Japp” sa han med ett flin. ”Jag tog aldrig troféer när jag dödade i Vietnam. Jag tänkte inte börja nu.”
Riley nickade. Hon hade hört samma anmärkning ofta, alltid levererad med hans typiska mörka humor.
”Varför är du här?” frågade hennes pappa.
Riley började undra samma sak själv. Vad i hela världen hade hon förväntat sig från den här hårda mannen, så oförmögen till grundläggande kärleksyttringar?
”Jag har lite problem, pappa” sa hon.
”Med vad?”
Riley skakade på huvudet och log ledsamt. ”Jag vet inte vart jag ska börja” sa hon.
Han spottade på marken.
”Det var en jävla idiotisk grej du gjorde, att bli fångad av den där psykopaten” sa han.
Riley blev överraskad. Hur visste han? Hon hade inte pratat med honom på ett år.
”Jag trodde inte att du läste nyheter” sa hon.
”Jag åker in till stan då och då” sa hennes pappa. ”Jag hör saker.”
Hon sa nästan att hennes ”jävla idioti” hade räddat en kvinnas liv. Men hon kom snabbt ihåg att det inte alls var sant, inte på lång sikt.
Ändå fann Riley det intressant att han visste om det här. Han hade faktiskt gjort en insats att ta reda på vad som hade hänt henne. Han hade brytt sig. Vad mer visste han om hennes liv?
Förmodligen inte mycket, tänkte hon. Eller åtminstone inget jag har gjort rätt enligt hans strikta normer.
”Så, ja… bröt du ihop helt efter allt det där eller?” frågade han.
Riley irriterade sig på detta.
”Om du syftar på PTSD, så ja, det hade jag till följd av det, ja.”
”PTSD”, upprepade han och skrattade cyniskt. ”Jag kan inte ens komma ihåg vad de där bokstäverna står för. Bara ett fint sätt att säga att du är svag, i min åsikt. Jag har aldrig lidit av någon PTSD, inte efter att jag kom hem från kriget, inte efter allt det jag såg och gjorde och det som jag utsattes för. Jag förstår inte hur någon kommer undan med att använda det som en ursäkt.”
Han blev tyst och tittade ut mot horisonten som om hon inte var där. Riley tänkte att detta besök nog inte skulle sluta särskilt bra. Hon kunde lika gärna prata lite om vad som hänt i hennes liv. Han skulle inte ha något uppmuntrande att säga om det, men det skulle åtminstone vara en konversation.
”Jag har problem med ett fall, pappa” sa hon. ”Det är en annan seriemördare. Han torterar kvinnor, stryper dem och poserar dem utomhus.”
”Ja, det hörde jag också. Poserar dem nakna. Sjuk jävel.” Han spottade igen. ”Och låt mig gissa. Du står i strid med byrån om det. Cheferna vet inte vad de håller på med. De kommer inte att lyssna på dig.”
Riley blev stum. Hur kunde han gissa?
”Det var detsamma med mig i Vietnam” sa han. ”De verkade inte ens förstå att de hade att göra med ett jävla krig. Herregud, om de hade överlämnat det till såna som mig, skulle vi ha vunnit det. Gör mig illamående bara att tänka på det.”
Riley hörde något i hans röst som hon inte hade hört ofta – eller åtminstone aldrig märkt. Det var ånger. Han kände faktiskt ånger över att inte ha vunnit kriget. Det spelade ingen roll att han inte på något sätt kunde beskyllas personligen för det. Han kände sig ansvarig.
När Riley studerade hans ansikte insåg hon någonting. Hon liknade om honom, mer än hon hade liknat sin mamma. Men det var inte allt. Hon var som honom – inte bara med tanke på hur dålig hon var på relationer, men även hennes beslutsamhet och hennes överväldigande ansvarstagande kom från honom.
Och det var inte en helt dålig grej. I det ögonblicket undrade hon om han kanske verkligen kunde berätta för henne vad hon behövde veta.
”Pappa, vad han gör – det är så sjukt, att lämna kroppar nakna och poserade på ett sånt fruktansvärt sätt, men—”
Hon stannade upp och försökte hitta de rätta orden.
”Platserna som han lämnar dem på är alltid vackra skogar och bäckar, naturscener liksom. Varför tror du att han väljer sådana platser för att göra något så hemskt och ondskefullt?”
Hennes far tittade bort. Han verkade utforska sina egna tankar, sina egna minnen, att det var nästan som om han pratade om sig själv snarare än om mördaren..
”Han vill börja om igen” sa han. ”Han vill gå hela vägen tillbaka till början. Är det inte detsamma med dig? Vill du inte gå tillbaka till där du började och börja om igen? Gå tillbaka till när du var barn? Hitta den plats där allt gick fel och få livet att bli annorlunda?”
Han pausade ett ögonblick. Riley kom ihåg tankarna hon hade haft på väg dit – hur ledsen hon varit som liten tjej när hon var tvungen att lämna bergen. Det fanns verkligen en grundläggande sanning i vad hennes far sa.
”Därför bor jag här” sa han och gled djupare in i dagdrömmen.
Riley satt tyst och tog in allt. Pappans ord började få henne att inse något. Hon hade länge antagit att mördaren höll och torterade kvinnorna i sitt barndomshem. Det hade gått upp för henne förrän nu att han kanske valde den platsen medvetet, av en anledning – för att på något sätt nå tillbaka till sitt förflutna och ändra allt.
Utan att titta på henne frågade hennes pappa ”Vad säger din magkänsla?”
”Det har något med dockor att göra” sa Riley. ”Och det är något som byrån inte ser. De letar helt fel. Han är besatt av dockor. Det är nyckeln på något sätt.”
Han grymtade och rörde på fötterna.
”Ja men då så, fortsätt du bara att följa den där känslan” sa han. ”Låt inte de jävlarna bestämma vad du ska göra.”
Riley var mållös. Det var inte så att han hade givit henne en komplimang. Det var inte som om han menade att vara snäll. Han var samma gamla surgubbe som han alltid hade varit. Men på något sätt sa han precis vad hon behövde höra.
”Jag kommer inte att sluta” sa hon.
”Det har du jävlarimej rätt i” mumlade han viskandes.
Det fanns inget mer att säga. Riley ställde sig upp.
”Det var kul att se dig, pappa” sa hon. Och hon menade det nästan faktiskt. Han svarade inte, utan satt bara där och tittade på marken. Hon klev in i bilen och körde iväg.
När hon körde insåg hon att hon kände sig annorlunda än när hon hade kommit hit och på något udda sätt, mycket bättre. Någonting hade lösts mellan dem, något som hade funnits där i många år,
Hon visste också något då som hon inte hade varit medveten om förut. Varhelst mördaren bodde så var det inte i något hyreshus, kloak, eller ens något gammalt slitet skjul ute i skogen.
Han bodde på en fin plats, vacker till och med – en plats där skönhet och skräck stod i likaläge, sida vid sida.
*
En liten stund senare satt Riley vid disken i ett kafé i staden i närheten. Hennes far hade inte erbjudit henne något att äta, vilket inte var någon överraskning, och nu var hon hungrig och behövde lite näring för resan.