Nordmanna-Mystik

Konung Olof och de norska trollen

Konung Olof kom under en af sina blodiga missionsfärder till Nömdölernas fylke, där han uppehöll sig någon tid.

Hans män hade hört, att troll och andra skadliga väsen huserade äfven i Nömdalen och därstädes t. o. m. vida värre än på andra orter i landet; ja, detta onda hade efter konungens företrädare den store hedningen Håkan jarls död så tilltagit, att folk knappt vågade stanna kvar där i bygderna.

Många af konung Olofs män voro mycket förvetna på, huruvida sådant var skrock eller sanning.

En sägen är, att två hirdmän en natt gingo från skeppen hemligen upp i land. När de vandrat en stund, sågo de en eld brinna i en klyfta, och de skyndade dit.

Här fingo de se den syn, som våra fornkällor så ofta visa oss: en mängd troll sittande kring flammande eld.

Dessa troll språkade sinsemellan lifligt; och hirdmännen ställde sig vid klyftans mynning och lyssnade.

Det af trollen, som tycktes vara de andras höfding, yttrade:

»Veten I, att konung Olof Tryggvason landat här i närheten? Det är mycket troligt, att han kommer att vålla oss åtskilligt omak, ifall han stannar kvar här någon tid.»

De andra trollen svarade:

»Allt för väl veta vi, hvilken svår oro och skamlig behandling han mången gång låtit oss utstå, sedan han kom hit till landet, där han ej unnar oss någon hvila. Somliga af våra vänner har han dräpt, andra har han beröfvat oss genom sina ondskefulla ordfinter. Oss har han drifvit ifrån våra egna bygder, och ovisst är, om vi ens få fred för honom här i vår landsflykt. Vår vanmakt gör oss olyckliga, ty vi förmå numera hvarken att rätt hämnas våra egna eller våra vänners oförrätter; dock må vi göra, hvad vi kunna, för att föröda de närmaste bygderna här.»

»Berätten mig då», fortsatte trollhöfdingen, »hvad I haft för klammeri med denne höfding.»

Då tog ett af trollen till orda:

»Min bygd var i Gölardalen ej långt från Lade, där Håkan jarl bodde. Jag ägde hans vänskap, och han gaf mig goda gåfvor, men sedan han skändligt blifvit beröfvad rike och lif, kom denne grymme man; och en dag, när hans hirdmän höllo sin lek så nära min bygd, att jag med knapp nöd kunde utstå deras stoj och rop, gaf jag mig hemligen i kast med dem. Jag grep en af dem i armarna och förlustade mig så starkt med honom, att hans ena arm bröts af. Och nästa dag bröt jag benet af en annan. Så gingo de lemlästade ur leken. Jag hade hört, att på den tredje dagen skulle konungen själf leka med; äfven då kom jag till dem för att göra dem skada. Alla voro de mig obekanta, och jag kände ej den ene från den andre. Då tog jag på måfå ett hårdt tag i en af dem; men han tog igen och satte sina båda händer så fast i mina sidor, att jag ej skulle hafva känt våndan värre, ifall dessa hans händer varit gjorda af glödande järn; ja, han klämde mig så hårdt, att jag nästan ej kunde utstå det utan att skrika. Omsider kom jag dock med stor nöd ifrån honom, mycket illa tilltygad. Och vardt jag sedan tvungen att, alldeles mot min vilja, flytta mina bopålar därifrån till denna ort.»

Ett annat troll fortsatte:

»Om mig har jag att berätta, att jag påtog mig en fager kvinnas skepnad och trädde sent en afton in i den hall, där konung Olof höll ett ståtligt gästabud; och allt folket var mycket drucket. I min hand höll jag ett skönt horn, som var fyldt med en dryck, hvari jag blandat etter och mycket annat otyg – den tänkte jag bjuda konungen. I präktig klädnad stannade jag invid bordet. Då sträckte konungen sin hand emot mig och gaf mig ett tecken, att jag skulle skänka i åt honom af hornet, och jag blef så glad, som om jag redan hade allt hans öde i min hand. Jag gick fram till honom och räckte honom det sköna hornet, och han tog det, men i ett nu slog han allt dess etter och ondska ned öfver mig själf. Sedan lyfte han hornet, och satte det i mitt hufvud så kraftigt, att jag aldrig blifver af med den skavank, jag då fick.»

Och ett tredje troll sade:

»Mig gick det nästan på samma sätt. Jag förbytte mig i en höfvisk kvinnas vackra gestalt och kom sent om kvällen, höfviskt klädd, till konung Olofs härbärge. Han satt där barfotad med linnebyxorna knutna kring benen; och vid hans sida satt biskopen. Så snart jag inkommit, begynte jag väcka klåda i kungens fot nere vid sålan, och – plötsligt fick han se en fager och väl klädd kvinna stå där i rummet! Han kallade genast på mig och bad mig klå foten. Så gjorde jag, och jag höll på därmed, tills konungen blef sömnig. När han sedan kommit i säng, började genom min kraft klådan i hans fot att kännas ännu starkare än nyss. Jag satte mig ned på pallen invid sängen och klådde foten ännu mera, till dess både biskopen och konungen insomnade. Då rätade jag mig upp öfver denne och ärnade förgöra honom med all min ondskas makt, men med ens vaknade han och gaf mig i hufvudet ett så häftigt slag med evangelieboken, att min skalle lamslogs och jag flydde därifrån, så svårt behandlad, att jag allt sedan dess burit mitt hufvud på sned och haft värk däri.»

När konungens män sett och hört allt detta, vände de om till skeppen så tyst, att ingen vaknade vid deras ankomst.

Om morgonen berättade de för konungen och alla hans män den nattliga synen.

»Hvad I här sägen, är sant», sade konung Olof; »jag skall lämna bevis därpå. Efter det min fot blifvit klådd, väckte jag strax upp biskopen och bad honom efterse, om den var oskadd efter den djäfvuls besök, som i så synlig måtto kommit in i vårt härbärge. När biskopen betraktade foten, fanns därå en blå fläck, liksom uppsvullen af etter; och genast lät han bortskära den. Omsider blef såret läkt, och ärret kan man se på min fot, så länge jag lefver. Nu förbjuder jag enhvar af mina män att nattetid gå från skeppen upp i land blott för att tillfredsställa en onyttig nyfikenhet.

»Därefter», förtäljer denna berättelses kristne författare, »drogo konung Olof och biskopen med allt sitt bästa folk omkring i alla de närliggande bygderna och stänkte vigdt vatten kring bärg och fjällklinter, dalar och backar. Med heliga böner och med Guds hjälp rensade de hvarje näjd, de genomforo, från onda vättar och orena andar och frälste så allt folket från dessa djäflars öfverfall och ok.»

Gengångare

Till grund för tron på gengångare lågo skilda föreställningar.

Man trodde, att de döde jämt besökte sina grafvar eller också att de hade sin ständiga boning i dem. Denna senare föreställning är utan tvifvel den äldsta. Måhända man då ännu icke funnit på att binda »helskor» på deras fötter, så att de med dem kunde vandra till Valhall.

Därnäst föreställde man sig, att människornas värksamhet i ett annat lif var en fortsättning af den, hon haft i detta lifvet. Det, som här intresserat den lefvande, var äfven efter döden hans käraste sysselsättning. Härigenom blef alltså personligheten bevarad.

Sålunda ville t. ex. en isländsk höfding begrafvas invid hafvet, på det han måtte kunna fröjda sig åt åsynen af de många förbiseglande skeppen.

På sin sotsäng gaf en annan man vid namn Viga-Rapp, som sedan blef en besvärlig gengångare, denna befallning:

»När jag är död, vill jag hafva min graf gräfd i dörren till hvardagsstugan; och där skolen I nedsatta mig stående, ty jag skall då desto bättre kunna öfverse mitt hus.» —

Det vimlar i de fornnordiska urkunderna af berättelser om gengångare eller spöken; och det är de mest olikartade motiv, som föranleda en människa att gå igen och visa sig för de efterlefvande.

Somliga människor uppenbara sig efter sin död på jorden endast därför, att de på ett eller annat sätt störas i sin hvila af de efterlefvande; men så snart de återfå densamma, komma de ej mera igen.

Det berättas om den i sagorna ryktbara, isländska kvinnan Gudrun Osvifversdotter, om hvars drömmar vi framdeles komma att berätta, att hon på sin ålderdom blef mycket gudfruktig. Hon var den första kvinna på Island, som lärde sig Saltaren och hon tillbragte en stor del af natten med bön i kyrkan.

Hennes sondotter, den unga Herdis, var henne då ständigt följaktig; ty Gudrun älskade henne mycket.

En natt drömde denna Herdis, att en kvinna kom till henne, klädd i en yllekappa, och hennes utseende var ohyggligt. Hon talade så till henne:

»Säg din farmoder, att jag icke kan tåla, att hon så där hvarje natt trampar ofvanför mig och utgjuter så heta tårar på mig, att jag känner dem bränna mig. Till dig säger jag detta, enär jag bättre kan lida dig, fastän också vid dig låder något underligt; ja, jag skulle kunna hålla af dig, om icke Gudrun stode i vägen.»

Därpå vaknade Herdis och berättade för Gudrun sin dröm, hvilken denna ansåg som ett godt varsel.

Nästa morgon lät hon upptaga några tiljor ur kyrkogolfvet å den plats, där hon plägade knäböja, då hon bad, och hon lät gräfva därinunder. Då fann man några fula, blå ben; ett bröstsmycke och en stor trollstaf.

Häraf kunde man se, att det var en vala eller hednisk spåkvinna, som där blifvit begrafven.

Benen blefvo bragta till en aflägsen plats, där människor icke färdades fram. Och denna vala lät ej sedan höra af sig. —

Vid andra tillfällen framträda gengångarne blott som varsel för att underrätta de efterlefvande om någon sorglig tilldragelse, t. ex. om sin egen nyss timade död.

När den nämda Gudruns make Torkel drunknat med alla sina män, gick hon, som härom intet visste, i aftonstunden bort till kyrkan, såsom hennes vana var.

Då hon kom till kyrkogårdsledet, såg hon med ens ett spöke stå framför sig. Det lutade sig tätt intill henne och hviskade: »en stor nyhet, Gudrun!»

»Tig du med den, ditt otyg!» sade hon; hvarpå hon gick hän till kyrkan, såsom hon föresatt sig. Där tyckte hon sig se sin make Torsten och alla hans man stå utanför.

De voro våta, och hon kunde se, hur vattnet rann ned af deras kläder.

Hon talade dock icke till dem utan trädde stilla in i tämplet, där hon stannade i bön en stund, hvarefter hon vände tillbaka hem; ty hon tänkte, att Torsten och hans följeslagare redan voro där före henne. Men där fanns icke en människa.

Denna händelse begrundade hon mycket. Och först nästa dag fick hon veta, att de värkligen drunknat. —

En annan berättelse, där de döda varsla om de efterlefvandes död, är denna.

På gården Lysefjord å Grönlands västbygd dog arbetsfogden, en allt annat än vänsäll man, och sedan dröjde det ej länge, förrän den ene efter den andre afled eller insjuknade.

En afton gick en af de sjuka kvinnorna ut, följd af en annan kvinna där i huset; men i det de vände sig om mot dörren, gaf den förra ett skri från sig.

»Nu ha vi varit oförsiktiga», sade den andra; »stå icke stilla; du fryser; låt oss skynda oss in, det fortaste vi kunna!»

»Detta är lättare sagdt än gjordt», svarade hon, »ty jag ser alla de döda stå där framför dörren, och jag ser både din egen husbonde Torsten och mig själf med i flocken. Det är tungt att se sådant.»

En stund därefter sade hon: »Låt oss nu gå in; nu ser jag hvarken flocken eller Torsten eller mig själf mer!»

Innan morgonen var hon död, och nästa afton såg den nämde Torsten, som äfven låg sjuk, henne resa sig upp – hon ville hän i bädden till honom, men hon häjdades af en tillkallad man, som höll sin yxa för hennes bröst. Samma kväll dog också Torsten. —

Personer kunde äfven gå igen för att uppfylla en plikt, som de lefvande försummat, medan å andra sidan mången blef gengångare för sin egen pliktförgätenhets skull.

En märklig berättelse, hvari dessa båda fall förekomma, finnes i Örbyggarnes saga. Den är äfven värdefull därför, att den omtalar det sätt, hvarpå man fördref spökandet. Den handlar om de s. k.

Frodå-undren

Torgunna, en rik kvinna från Söderöarna⁴, »en hög och fyllig kvinna med svarta ögonbryn, små ögon och rikt, brunt hår», bodde hos bonden Torodd på gården Frodå på Island. Hon hade i sina kistor med sig dit alla sina dyrbarheter, »hvartill man svårligen kunde finna motstycken på ön».

Hon hade sitt eget sängrum innerst i stugan, och öfver sängen hade hon engelska lakan och ett silketäcke. Likaledes hade hon ett praktdigert sängomhänge och annat tillbehör, så kostbart, att man aldrig förr sett något sådant.

Husfrun Turid, som var mycket ståtlysten, ville innerligt gärna äga dessa klenoder, och en dag frågade hon Torgunna, hvad all denna härlighet kunde vara värd, men hon fick till svar blott:

»Icke vill jag ligga i halm för din skull, hur höfvisk du än är och hur mycket du än slår på stort.»

Det svaret gick Turid till sinnes, och aldrig talade hon sedan om att köpa dessa dyrbarheter.

Så blef Torgunna sjuk, och när hon kände sitt slut nalkas, skiftade hon allt sitt gods; bland annat tog hon ett strängt löfte af bonden Torodd, att hennes säng med allt tillbehör skulle brännas; hölles icke löftet, så skulle svår ofärd komma öfver gården.

Dagen efter hennes död lät Torodd bära all sängbonaden ut i luften. Ved fördes samman, och ett bål restes.

Då kom husfrun Turid ut och bad honom enständigt, att han måtte skona sådana stora kostbarheter. Förgäfves föreställde han henne, huru strängt den döda påbjudit, att de skulle brännas. Turid slog till sist sina armar kring hans hals och tiggde, att han ej måtte tända det bålet.

Då gaf han så till vida efter, att han endast brände upp dynorna och kuddarne; men täcket, lakanen och sängomhänget fick hon taga med sig.

Sedan gjorde man sig redo att föra liket till biskopssätet Skålhult, såsom Torgunna själf på sin sotsäng begärt, enär där funnos präster, som kunde sjunga mässa öfver henne.

Man valde några pålitliga män att fara med liket; goda hästar hämtades äfven; liket sveptes i lösa lindukar och lades i en kista; och därpå gick färden öfver heden, tills man kom till den gård i Stafvahultstunga, som heter Nedre näset.

Där bad likföljet om natthärbärge, men ogästvänligt vägrade dem bonden sådant.

Som natten var inne, beslöto de dock att stanna där, ty det tycktes dem icke rådligt att färdas öfver Hvitån i mörkret.

De spände hästarne ifrån, buro liket bort i ett uthus, gingo sedan in i stugan, togo reskläderna af sig och tänkte stanna där öfver natten utan mat.

Då alla lagt sig till hvila i huset, hördes ett starkt buller i fatburen.

Man gick dit för att se, om tjufvar brutit sig in. Men i stället fick man se en storväxt kvinna. Hon var fullständigt naken och sysslade vid elden med matlagning, och så förskräckt blef man, att ingen vågade närma sig henne.

När hon till sist lagat så mycket mat, hon ville, bar hon den in i stugan, satte fram bord och gick sedan och sysslade med dukningen.

Då sade de nyss anlända männen till bonden:

»Hända kan, att innan vi skiljas, kommen I att finna, det eder ogästvänlighet kostat eder väl mycket.»

»Gärna», svarade han, »skola vi efter detta gifva eder mat och all annan välfägnad, som I behöfven.»

Men knappast hade han uttalat de orden, förrän hon, Torgunna, gick bort mot dörren och försvann.

Gästerna fingo nu sina våta kläder utbytta mot andra, och de satte sig till bords. De signade maten, och fastän Torgunna redt till den, hade de ingen skada däraf.

De sofvo där om natten, och all möjlig gästvänskap visades dem.

Om morgonen drogo de vidare, och som ryktet om denna händelse spridt sig, fann man det rådligast – hvar de färdades fram – att gifva dem den förplägning, de åstundade.

Då de kommo till Skålhult, lämnade de ifrån sig de klenoder, som Torgunna på sin sotsäng skänkt detta ställe. Glada togo prästerna emot dem. Torgunna vardt jordad, och männen återvände hem.

Den afton de hemkommo till Frodå satt folket, såsom det plägade, kring mateldarne i hvardagsstugan. Då fick man om en stund se en halfmåne afteckna sig på den brädklädda väggen. Den försvann ej, så länge någon satt kvar vid elden.

Då sporde husbonden Torodd en trollkunnig man Tore Träben, som hade sitt underhåll där i huset, hvad det himmelstecknet kunde betyda; och Tore svarade, att det var en Urdmåne⁵, och efter den skulle människodöd följa.

Under en hel vecka visade sig hvarje afton denna måne för folket.

Så hände det sig, att fårherden en kväll kom hem och förhöll sig mycket tyst. När han talade, talade han endast få och vredgade ord, och man trodde honom vara förhäxad.

Han var liksom utom sig, och han språkade med sig själf.

Sådan var han någon tid. Men när två veckor gått af vintern, gick han en kväll efter hemkomsten strax bort till sin säng och lade sig. Nästa morgon fann man honom död, och han begrofs invid kyrkan.

Kort därefter började det spöka starkt.

En natt hade inhysesmannen Tore Träben gått ut för att göra sitt tarf; men när han ville åter gå in, såg han, att den nyss aflidne fårherden ställt sig i dörren och spärrade vägen för honom.

När han då sökte springa undan, for gengångaren efter honom och kastade honom tillbaks hän mot dörren.

Detta bekom Tore illa. Väl förmådde han att gå fram till sin sängplats, men han hade blifvit kolsvart i ansiktet. Så sjuknade han och dog och vardt begrafven, äfven han invid kyrkan.

Sedan visade de båda döde sig tillsammans, fårherden och Tore Träben, och alla, som sågo dem, förskräcktes.

Därpå blef en af Torodds huskarlar sjuk och låg i tre dagar, innan han dog, och sedan dog den ene efter den andre, tills sju voro ur lifvet. —

Det hade nu lidit fram till julfastan.

I förrådskammaren, belägen i förstugan, var torrfisk staplad ända upp till tvärträna så tätt, att man icke kunde öppna dörren, utan man måste med en stege taga ned fisken uppifrån.

En afton, när man satt vid måltidseldarne, hörde man, att torrfisken därute refs ned. Man gick ut och eftersåg, men där fanns intet lefvande väsen.

Så begaf sig Torodd bonde kort före jul med fem andra män ut till Näs för att hämta torrfisk, och de stannade där om natten.

Och samma afton, han dragit hemifrån och man tändt eldarne och satt sig vid dem, såg man, att ett sälhundshufvud dök upp igenom golfvet. Den af kvinnorna, som först kom att se denna syn, tog en käpp, som låg i dörren, och slog till hufvudet.

Men detta kom därvid högre upp, och det stirrade stort på Torgunnas sängomhänge.

Då gick en af huskarlarne bort och dängde till det, men för hvarje slag höjde sälen sig ännu mera, tills den visade labbarne.

Då miste karlen sin sans och föll i golfvet, och alla, som voro tillstädes, förfärades.

Svennen Kjartan, bonden Torodds yngste son, hvilken Torgunna i lifvet älskat högt, grep nu en stor järnslägga och dref den i sälens skalle. Denne riste blott på hufvudet och såg sig lugnt omkring, men svennen fortfor att slå, och vid hvarje slag sjönk till sist sälen alltmer nedåt, som om den varit en påle, hvilken man dref i jorden.

Kjartan hörde ej upp med slagen, förrän djuret kommit så långt ned, att golfvet slöt sig till öfver det.

Under hela vintern fick man sedan se, att alla varsel mäst skyggade för svennen Kjartan.

Nästa morgon, när Torodd bonde och hans följeslagare brutit upp från Näs med torrfisken, förliste de alla utanför Enne. Dit dref skeppet upp med all lasten, men liken hittades ej.

Om någon tid inbjödo husfrun Turid och hennes son Kjartan sina grannar till arfsgille efter husbonden. Men så snart man den första gillesaftonen bänkat sig i salen, trädde den döde Torodd och alla hans följeslagare drypande våta dit in. Och man gladde sig öfver att se Torodd, ty detta hölls för att vara godt varsel. Man hade nämligen den tron, att de, som omkommit på sjön, blifvit väl mottagna hos Ran, ifall de sedan infunne sig vid sitt eget arfsöl.

Torodd skred med sitt följe tyst fram förbi bänkarne hän till elden. Någon hälsning brydde han sig ej om. De satte sig ned vid elden, och allt folket makade sig undan.

Där sutto de döde stilla, till dess elden slocknat. Då aflägsnade de sig.

Samma syn tedde sig hvarje afton, så länge gästabudet varade; och gästerna talade ifrigt härom, och somliga menade, att spökandet nog skulle upphöra, när arfsgillet var öfverståndet.

Ändtligen bröt man upp, och det var sedan en dyster gård att bo uti.

Kvällen efter det gästerna farit, tändes som vanligt upp eld, men äfven nu kom Torodd in med sitt följe – alla blänkande våta. Det var intet godt varsel.

De satte sig vid elden och började vrida vattnet af sina kläder. Men knappt hade de slagit sig ned, förrän den aflidne inhysingen Tore Träben och alla hans sju följeslagare äfven inträdde, öfverösta af mull; och de riste kläderna och kastade mull på de andre.

Och folket flyktade, som man kan tänka sig, bort från elden; och ingen fick den kvällen ljus eller värme.

Nästa afton tände man upp eld i ett annat rum i den tanke, att de döde ej skulle komma dit, men allt aflopp som förr: båda spökföljena infunno sig.

Den tredje kvällen gaf Kjartan det rådet, att man skulle göra upp långeld i salen och måltidseld i ett annat hus. Och sedan blef det så, att spökena sutto vid långelden och husets folk vid den andra.

Detta upprepades hela julen.

Bland förrådskammarens torrfisk väsnades det emellertid allt starkare både nätter och dagar.

När man till sist hade behof af fisken, gick en man upp på stegen, och till sin förundran fick han öfverst uppe se en svans sticka fram, vuxen som en svedd oxsvans och försedd blott med några få hår, liknande sälens.

Mannen tog tag i svansen och ropade på några andre; att de skulle hjälpa honom.

Då kommo både kvinnor och karlar springande och de drogo i svansen, men allt som de drogo, gled han från dem, så att huden gick ur händerna på dem, som hade hårdast tag.

Därefter tog man fram fisken, och hvarje fisk var liksom flådd; men nere vid golfvet var hvarenda en förstörd; och dock var där intet lefvande väsen att se.

Någon tid därefter insjuknade den döde inhysingen Tores hustru Torgrima Galdrakind. Hon dog, och samma kväll, hon jordats, uppenbarade också hon sig tillsammans med sin man.

Då började svår sjukdom ånyo att hemsöka gården, och numera dogo flera kvinnor än män.

Om hösten hade gården hyst trettio hjon; af dem dogo aderton, medan fem rymde sin kos; och i Göje månad voro blott sju kvar.

När det nu var så långt kommet med alla dessa under på Frodå, begaf sonen Kjartan sig en dag till gården Helgafjäll för att där med sin morbroder, den kloke höfdingen Snorre gode, samråda om, hvilka åtgärder man borde vidtaga. Och Snorre gaf det rådet, att man skulle bränna all Torgunnas sängbonad samt sedan åtala alla gengångarne inför en husrätt⁶. Därtill bad han en präst, som nyss kommit till gården, att hålla gudstjänst på Frodå, viga vatten och skrifta folket.

Prästen jämte Snorres son Tord Köse följde Kjartan tillbaka hem till Frodå, och ur de närmaste gårdarne däromkring uppbådade de folk att följa sig.

Och alla infunno de sig på Frodå om aftonen före kyndelsmässan vid den tid, då eldarne voro tända.

Husfrun Turid hade nu också fallit i samma sjukdom, hvaraf alla de andra dött.

Först gick Kjartan in och såg, att Torodd bonde satt där som vanligt vid elden tillsammans med de andra gengångarne. Sedan tog han ned all Torgunnas sängbonad, gick bort med den till elden, tog där ett flammande vedstycke och bar båda ut. All sängbonaden brände han till aska.

Därefter stämde han inhysingen Tore Träben, och Tord Köse stämde Torodd bonde därför, att de olofvandes höllo till där i gården och beröfvade folket hälsa och lif.

Alla, som sutto vid elden, blefvo på detta sätt stämda.

Sedan nedsattes en husrätt vid ena dörren, och målet blef handlagdt alldeles som ett mål vid tinget.

Vittnen framfördes, målen förekommo och afdömdes.

Då domen föll öfver Tore Träben, reste denne sig borta vid elden och sade:

»Suttit har jag, medan jag sitta fick.»

Därpå gick han ut genom den motsatta dörren.

När fårherden hörde sin dom afkunnas, stod äfven han upp.

»Hädan skall jag draga», sade han, »om det också bort ske förr.»

Då Torgrima hörde sin dom, utbrast hon:

»Här hafver jag varit, så länge jag vara kunnat.»

Sålunda blef den ene åtalad efter den andre, och så snart domen uttalats, reste enhvar sig upp och gick ut, alltid yttrande något. Och af deras ord erfor man, att de motvilligt bröto upp.

Till sist fick Torodd bonde sin dom, och när han hörde den, reste han sig och sade:

»Här är ingen frid längre; låtom oss alla fly!»

Därmed gick han ut.

Sedan bar prästen vigvatten och reliker genom hela huset. Och därefter höll han mässa med all högtidlighet.

Från den stunden upphörde spökeriet på Frodå. Ingen gengångare syntes där mera.

_______________________________

Denna berättelse visar alltså de gamles uppfattning, att spökena kunde, liksom trollen, låta sig åtalas inför domstol och att de fullständigt bibehållit de lefvandes aktning för lagen. De vika platsen, emedan lagen fordrar det. Men de göra det ogärna, ty de trifvas vid elden. De äro alltså i hvarje afseende mänskliga.

Att gengångarnes fördrifvande medels »dörrdom» var en rent hednisk sed, framgår af sagans egna ord, att »hedendomen dittills blott föga aftagit, fastän man var döpt och kristen till namnet».

Också är det den hedniske höfdingen Snorre, som gifver detta råd, och prästen synes ej spela någon roll, förrän spökena fördrifvits.

Det är högst troligt, att vi här hafva ursprunget till de märkliga rättegångar, som man senare inom den kristna kyrkan förde mot åkerråttor, ollonborrar och dylika skadedjur.

Egendomligt är det äfven att se, hurusom det bildar sig hela skaror af gengångare, som hemsöka eller fördrifva de lefvande från deras boningar. De svaga människorna gå under och måste följa dem, medan de själfva, liksom i lifvet, fortfarande måste böja sig för de starka. För den unge, kraftige Kjartan skyggade varslena. —

_______________________________

Men det fanns spöken, som voro till sin natur vida värre än de hittills betraktade. Dessa voro värkligt onda väsen, hvilkas gengångarlif uteslutande gick ut på att anställa olyckor eller att sniket bevaka deras egna, i grafven förvarade skatter.

Sådana spöken voro antingen aflidna onda människor, som ej kunde finna ro i grafven utan kommo ständigt tillbaka för att vålla ny ofärd, eller voro de girigbukar, som tagit all sin rikedom med sig i grafven och där sutto och vakade öfver den, så att den ej fördes bort af de lefvande. Dessa kallades »högboar».

Båda dessa slag af spöken hafva det gemensamt med de förut omtalade, att de äro så märkvärdigt liffulla: de kunna slås ihjäl ännu en gång, och därefter är man t. o. m. nödsakad att träffa särskilda anstalter, ifall man vill vara riktigt viss om, att man oskadliggjort dem för alltid.

Berättelser om dessa gengångare finner man ideligen i sagorna, ty segerrika strider med dem kräfde mod och styrka, och de begagnades därför gärna för att utsmycka de största och ståtligaste hjältarnes lif.

I synnerhet är Grette den starkes saga rik på sådana bedrifter, enär han just ansågs som en af de käckaste män, som någonsin lefvat på ön Island.

Från denna saga kunna vi alltså taga ett exempel, som belyser hela denna öfvertro. Vi få här tillfälle att i detalj bevittna en brottning med gengångare.

_______________________________

På gården Torhallstad i Vatnsdalen spökade det svårt, och isynnerhet var det boskapen, som led häraf. Bonden Torhall sökte därför att få en herde, som kunde taga upp kampen med den person, som gick igen, och han fick ändtligen tag i en man vid namn Glåm, som menade, att han nog skulle våga sig på en dust med spöket.

»Sådana dumheter är jag icke rädd för», sade han; »än lustigare göra de lifvet!»

Glåm var från Sverige. Han var en storvuxen man med underligt utseende; han hade stora blå ögon och ulfgrått hår.

Bonden var glad öfver att få honom i sin tjänst, men de andra i gården trifdes ej med honom. Han gick aldrig i kyrkan, sjöng aldrig och trodde icke på Gud. Han förklarade, att den tron var mycket bättre, som folk hade, när de kallades hedningar. Han var styfsint, omedgörlig och hatad af alla.

Själfva julafton blef han emellertid borta; dagen efter fann man hans lik, och klart kunde man se, att en stor kamp stått emellan honom och den gengångare, som dräpt gårdens kreatur: från stället, där han hittades död, och upp till bärgen öfverst i dalen syntes fotspår, så stora som bottnen af ett större kar.

Glåm måste hafva segrat, ty det gamla spöket kom icke mera igen.

Men härigenom blef blott ondt värre, ty nu började Glåm själf att gå igen, och han förgjorde icke blott boskap utan äfven människor.

Somliga, som sågo honom, föllo i vanmakt; andra gingo alldeles från förståndet.

Han begynte äfven att ödelägga gården, att rifva ned husen och ställa till mycken annan förtret.

Då den starke Grette Åsmundsson sporde detta, red han till Torhallstad för att gifva sig i kast med gengångaren.

Husbonden tog väl emot honom men varnade honom ifrigt för en sådan strid.

»Om du också själf slipper härifrån med lifvet, så vet jag dock med visshet, att du kommer att mista din häst, ty ingen får behålla sin springare orörd, som hit anländer.»

Men Grette förklarade, att det var en lätt sak att skaffa sig en ny häst; och Torhall blef då mycket glad öfver, att han ville stanna där, och han tog emot honom med öppna armar.

Grettes häst stängdes inne i ett starkt tillbommadt stall.

De gingo till sängs om aftonen, och hela den natten förgick, utan att Glåm kom till gården. Då sade Torhall:

»Din ankomst har vållat en stor förändring, ty eljes plägar Glåm hvarje natt bullra och stoja uppe på hustaken eller bräcka upp dörrarne, såsom du själf kan se.»

Men Grette genmälte, att han beslutat att stanna äfven nästa natt. Därpå sågo de om hästen, på hvilken intet spår af misshandel förmärktes.

Äfven detta fann bonden vara ett godt tecken.

Ej häller nästa natt syntes Glåm till, och utsikterna tycktes bonden bli allt ljusare.

Men när man kom till stallet, hvari Grettes häst var innestängd, fann man detta uppbrutet och hästen släpad bort till dörren. Hvartenda ben i honom var krossadt.

Torhall berättade Grette, hvad som skett, och bad honom lämna gården, »ty döden är dig viss, om du här inväntar Glåm».

»Skälmen vill jag åtminstone se», svarade Grette; »det är då det minsta, jag vill hafva för min häst.»

Bonden menade, att föga var vunnet med den synen. »Dock tyckes mig hvarje stund god, som du vill vara här», tillade han.

Nu led dagen till slut, och folket begaf sig till hvila, men Grette ville ej taga kläderna af utan lade sig på bänken midt för bonden Torhalls säng.

Han hade öfver sig en yllen kappa, hvars ena flik han vecklat om fötterna, medan han dragit den andra upp öfver hufvudet, så att han kunde se ut igenom halsöppningen. Vid bänkens ände stod en stark stolpe, och emot den satte Grette sina fötter.