PARLAMENTSHUSET I OTTAWA
FÖRSTA KAPITLET
Inledning. – Olika linjer och båtar
Canada är ett i allmänhet ganska obekant land, men det har på senare tider börjat att tilldraga sig en allt större och större uppmärksamhet både i Förenta Staterna och i Europa. I svenska tidningar har man ofta talat om den ständigt växande emigrationen dit. Berättelser om och från Canada, som man läst i samma tidningar, ha gått stick i stäf emot hvarandra. Somliga hafva berömt landet, andra hafva klandrat det med lika stor ifver. Ja, man har till och med satt i fråga att på allmän bekostnad skicka lämpliga personer ut till Canada för att närmare studera dess förhållanden, på det att man måtte kunna gifva den svenska allmänheten säkra underrättelser. Hos mig uppstod af denna och andra anledningar en önskan att en gång få se detta land och göra en resa genom detsamma. Den tanken hade jag redan då, när jag år 1901 besökte Förenta Staterna.
Sedan det hade blifvit bestämdt, att jag skulle resa, meddelade jag mig strax med vänner och bekanta dels i Canada, dels i Förenta Staterna. Ty komme jag till Canada, så var det klart, att jag äfven skulle besöka Staterna.
Nu gällde det att välja ångbåtslinje. Jag kunde nämligen resa öfver England direkt till Canada med den s. k. Canadian-Pacific-linien. Men jag kunde också taga vägen öfver New York för att från New York med järnväg färdas vidare till Canada. Jag beslöt mig för det senare.
Men åter hade jag ett val att göra mellan de många linjer, som gå mellan Europa och Förenta Staterna. Som bekant, har England flere ståtliga linjer. Tyskland har också på de senare årtiondena uppträdt såsom täflande med England. Emellertid har redan länge en dansk linje existerat, och denna har under de sista åren lagt sig till med tre nya, präktiga båtar, Oscar II, Hellig Olav och United States. Linjens namn är Skandinavien Amerika Linjen. Den har sitt hufvudsäte i Köpenhamn med agenturer i Sverige, särskildt i Stockholm.
Efter åtskilligt funderande valde jag denna linje, sedan jag hade erfarit, att en af dess båtar skulle gå från Kristiania just vid den tiden, då det var lämpligast för mig att resa.
Det bär af.
Den 14 juli skulle ångbåten gå. Det var Hellig Olav, en synnerligen präktig båt. Jag är verkligen glad, att jag kom att välja denna linje. Emellertid hade den näst föregående danska båten, Norge, förlist utanför Skotland. Mellan 6- och 700 passagerare hade drunknat, och människor sade mig: »Huru vågar du resa med en sådan linje?» – Jag svarade: »En olyckshändelse kan inträffa på hvilken linje som hälst.» Att det ifrågavarande skeppsbrottet verkligen var en olyckshändelse, torde framgå däraf, att den grundliga undersökning, som i Köpenhamn företogs, ledde därtill, att kaptenen blef fullständigt frikänd.
Hvar och en, som gifver sig ut på en resa, måste göra sig förtrogen med den tanken, att han kan råka ut för en olycka. Risken är icke särdeles stor. Lyckligtvis hända sådana där olyckor mycket sällan, men alltid är det möjligt, att man själf kan komma att vara med vid ett dylikt tillfälle. Hvarken jag eller min hustru eller min dotter, som ock följde med, kände därför den ringaste fruktan, när vi stego om bord på den ståtliga ångaren. Huru en sådan affärd tar sig ut, kan läsaren se af teckningen på sidan 6.
När man reser med en engelsk linje, måste man först fara öfver Nordsjön med en Wilsonbåt. Och på dessa båtar behandlas emigranter ofta på ett upprörande sätt. Sedan gå de i land i Hull och färdas därifrån på järnväg till Liverpool, där de stundom måste tillbringa ett eller par dygn, innan de få gå ombord på den Atlanterångare, som skall föra dem öfver till Amerika. Detta allt är mycket besvärligt och förenadt med många obehag. Man hör därför ständiga klagomål. Men Wilson-linjen är utan konkurrens mellan Göteborg och Hull och kan därför göra, som den vill, och skratta åt alla klagomål. Går man däremot med den danska linjen, så stiger man ombord i Köpenhamn eller Kristiania eller Kristiansand, får sin bestämda plats och ser sedan icke land, förrän man är i New York. Dessutom är det ej ringa fördel, att besättningen är skandinavisk, så att man kan tala sitt eget modersmål med dem utan att behöfva tolk.
Man har svårt att göra sig en föreställning om de stora Atlanterångarna, därest man icke sett någon af dem. Hvilka väldiga kolosser! Och dock synes man icke hafva nått gränsen. Alltjämt byggas större och större. Cunardlinjen har nyss (1905) satt en makalös koloss i sjön. Den heter Caronia. En föreställning om dess storlek torde läsaren kunna göra sig, när jag på sid. 8 visar dess skorsten. Omkullagd kunde den tjäna som tunnel för en dubbelspårig järnväg.
Att allting i första klass – hytter, salonger, matsal, upppassning, mat m. m. – är luxuöst, alldeles öfverdådigt och öfverflödigt luxuöst, det säger sig själf. Det är sig likt på alla linjer. Det är bara en sak, som fattas: på första klassens promenaddäck finnas nämligen inga sittplatser. Hvarje passagerare måste själf hyra en stol. Det kostar en dollar för resan. Stolarna, som ägas af ett särskildt bolag, äro mycket tarfliga men rätt bekväma att sitta i. Detta är sig också likt på alla atlantiska ångbåtslinjer, och det vore en väldig reform, som säkert skulle hälsas med glädje, om någon af linjerna själfva hölle stolar åt passagerarne. Det vore en skandinavisk linje värdigt att gå i spetsen.
I andra klassen är också allting mycket präktigt, icke öfverdådigt men väl förstklassigt. Anspråken växa alltjämt och konkurrensen tvingar bolagen att följa med.
Af större betydelse än detta är dock den frågan: Huru har man det i tredje klassen? Ty där reser det största antalet. Till svar på denna fråga skall jag här lämna några upplysningar och råd, som emigranter göra väl att taga vara på.
Se sid. 7.
Det är med Skandinavien Amerika Linjen såsom med alla andra. Den har äldre och nyare båtar. De förra äro mindre, ej så präktiga eller bekväma som de senare. Och dock voro de på sin tid utmärkta. Men anspråken stiga, och hvad som berömdes för 15—20 år sedan, det klandras nu. Sådan är tidens gång. Däraf komma nog de olika omdömena om en och samma linje. De äldre båtarna hafva i regeln lägre priser. Det lockar många, och rimligt är ju det. Men då få de nöja sig med att sakna många bekvämligheter, som de nyare båtarne bjuda på. Det är så äfven, när man hyr en våning på land. Det finnes billigare och dyrare våningar, och i en våning, där hvarje rum kostar 100 kr., får man icke vänta att få det så fint och bekvämt som i en våning, där rummen kosta 2- 3- 4-hundra kronor. Men när nu någon läst beskrifningen öfver en resa med en af de modernaste båtarna och beslutit sig för att resa med den linjen, så väljer han för prisets skull en af dess äldre båtar. Där får han det inte så, som han läste i beskrifningen. Han blir missnöjd och anklagar beskrifningen för lögn och hela linjen för skoj. Och så uppstå de olika omdömena.
Det är därför nödvändigt, att hvar och en, som ämnar resa, gör sig på förhand reda för, icke blott hvilken linje, utan äfven hvilken båt han bör välja, samt i hvarje fall beräknar såväl fördelarna som kostnaderna. Det är alltid förargligt att ha väntat bättre, än man får.
Men sedan man bestämt sig för en viss båt, så bör man också välja plats, ej blott klass utan äfven plats. Inom alla de olika klasserna finnas nämligen olika belägna samt olika bekväma och därför olika dyra platser. I första klassen t. ex. finnas hytter på öfre däcket, hytter på de undre däcken, hytter som ligga åt utsidan och hafva fönster på väggen, samt hytter som ligga inåt båten och hafva sekundärt ljus. Därtill kommer, att det finnes hytter med olika antal sängar (2—4—6 st.). Det är klart, att sådana olikheter betinga olika priser.
På samma sätt gifves det olika platser inom tredje klass. Där finnas på de moderna båtarna en stor mängd hytter med olika läge (åt utsida eller inåt) samt med olika antal sängar (2—4—6—8). Dessa äro mycket snygga, fastän enkla, synnerligen förträffliga för familjer, allrahälst om de hafva små barn. Men så finnas där stora gemensamma sofsalar både i fören och i aktern. De kunna innehålla 2—3 hundra sängar, alltsamman järnsängar, två öfver hvarandra, indelade i kvarter med där emellan löpande gator. Där nere ser det ut som i kasärner på lägerplatserna i Sverige. Och det går ju mycket väl an, ehuru det kan ha sina obehag.
Tredje klass hytt på Hellig Olav. Se sid. 12.
Det säger sig alltså själft, att man äfven inom tredje klassen har minst tre olika klasser. Priserna äro också olika. Hvad alla hafva lika, det är mat och gemensamhetsrum. Det är därför en villfarelse, när folk tror, att alla tredje-klass- eller, såsom det vanligen kallas, mellandäckspassagerare, skola hafva det lika i allt. Denna villfarelse gör, att de, som få det sämre än andra, bli missnöjda och klaga bittert på hela linjen. En klok resande skall därför se till, att han, innan han köper biljett, får ett prospekt jämte planritning af båten med dess olika lokaler, så att han på förhand kan göra sig förtrogen med, huru han kommer att få det. Och så bör han ha »klara papper», som man säger. Ombord på Hellig Olav voro tre tjänstflickor från Söderhamn (troende). De hade ett bref från agenten, som lofvade dem plats i ett rum, där de skulle bli 8, högst 10 personer: Något sådant stod icke i biljetten, som endast lydde på mellandäck. De fingo sig anvisade sina platser i ett af de stora gemensamhetssofrummen i aktern. Då vände de sig till mig och visade mig brefvet. Jag gick därmed till pursern, den man, som har den ekonomiska förvaltningen om hand, och de blefvo öfverflyttade till en förträfflig hytt med två fönster.
Alltså: man skall ha klara papper och icke »tro» mer, än hvad som står skrifvet. Men har man klara papper, då skall man göra sina rättigheter gällande utan att pruta. Man har ingen tack för, att man icke »står på sig», och öfverallt kan man råka ut för underordnade tjänstemän, som krångla. Det kan hända både på ångbåtar och på järnvägar. Bolagen rå icke för sådant. Det sker mot deras vilja, och man gör dem en god tjänst, om man anmäler det.
En annan sak, som gifver – äfven på de bästa båtar – anledning till beröm å ena sidan, klagomål å den andra, är att den enes och andres resa sker under så väsentligt olika väderleksförhållanden. Den ena gången är hafvet lugnt, vädret godt, nästan ingen sjösjuk. Då kan man ha uppe ventiler öfverallt samt hålla rent i alla vrår. Öfverallt är det luftigt och skönt. Då smakar också maten bra och betjäningen är förträfflig. En annan gång är vädret ruskigt, det stormar och går sjö. Större delen af passagerarne äro sjösjuka samt ligga där och kräkas om hvarandra och öfver hvarandra. Sidoventilerna måste stängas till, på det ej sjön må slå in. Det blir osundt, förfärligt osundt. De inre ventilationsapparaterna, huru förträffliga de än må vara, förslå icke. Öfverallt ropas på betjäningen, och den räcker icke till. Så skrika barnen omkring redlösa mödrar, som ej kunna hjälpa dem eller hålla dem rena. Af deras orenlighet förpestas luften än ytterligare. Under sådana förhållanden te sig sakerna helt annorlunda. Nu komma klagomål öfver orenlighet, osund luft, dålig betjäning, osmaklig och dålig mat o. s. v. Och de klagande äro icke de sjösjuka, ty dessa sakna i allmänhet reflexionsförmåga, utan klagomålen komma från dem, som äro jämförelsevis friska, i synnerhet om de gå med en smula kväljningar i maggropen.
ANDRA KAPITLET
Hellig Olav. – Resan öfver Atlanten. – Ankomsten till New York
Men jag återvänder till Hellig Olav. Den är byggd år 1902 och är fullkomligt modern. Den är 153 meter (515 fot) lång, 17½ meter (58 fot) bred, har dubbla bottnar utefter hela längden och är indelad i många af hvarandra oberoende, vattentäta rum, har en maskin om 8,000 hästkrafter och gör 15—16 knops fart.
Allt är inrättadt med så stor bekvämlighet som möjligt. Båten är byggd i England och har kostat omkring fem millioner kronor. För det priset bör man också få något. All belysning sker genom elektriska ljus i alla klasser och hytter och salar. I första klassens hytter på öfre däck finnes bredvid ringledningen telefonlur, så att betjäningen icke behöfver springa upp till hytten, när man ringt, utan genast genom telefon kan få veta, hvad man vill.
Hellig Olav har ett mycket stort antal hytter för tredje klassens passagerare. På sid. 10 ser läsaren, huru en sådan ser ut. Anordningarna i öfrigt äro äfven sådana, att jag öfverallt bland dess passagerare hörde belåtenhet uttalas. En riktigt omdömesgill person var predikanten Vincentius från Mönsterås, som nu reste tillbaka till Amerika med hustru och sex barn. Han var tredje klass passagerare och hade en stor hytt. Och han var mycket belåten. Själf vistades jag ju också mycket i tredje klassen. I allmänhet måste hvarje klass' passagerare hålla sig inom sitt område, men jag hade på särskild framställning fått bolagsstyrelsens skriftliga medgifvande att vistas ungefär, hvar jag ville, för att predika Guds ord. Och jag var därför i tillfälle att se, huru det var.
Hurudan maten är i tredje klass, torde läsaren finna af följande matsedlar, tagna ur högen:
En söndag: Frukost: Smörgås med pålägg, fiskbullar, kaffe. Middag: Soppa med makaroni, oxbringa med sås och potatis. Kvällsvard: Smörgås med pålägg, ragout, te.
En torsdag: Frukost: Smörgås med pålägg, kalfkött med ris, kaffe. Middag: Köttsoppa med kål eller ris, färskt kött med pepparrotsås och potatis. Kvällsvard: Smörgås med pålägg, lamkött med bruna bönor, te.
Tredje klass matsal på Hellig Olav.
Till hvarje måltid hör godt råg- och hvetebröd. Hvarje dag kl. 3 e. m. serveras kaffe med bröd. Kl. 10—3 hafresoppa och mjölk för sjuka och för barn.
Af matsalen i tredje klass ser läsaren en bild på denna sida. För snyggheten finnes inom samma klass utom tvättställ m. m. äfven badrum, fem till antalet.
Kaptenen var en synnerligen älskvärd och angenäm man, tämligen ung. De öfriga officerarne om bord voro också mycket hyggliga. Skulle någon af de underordnade gifva anledning till befogade klagomål, så är jag viss, att den förfördelade kan påräkna ögonblicklig rättelse, om han vänder sig till befälet. Men hvad ingen kapten och inga anordningar kunna hjälpa, det är den ohyggliga sjösjukan. När den kommer på och passagerarne börja kräkas öfver hvarandra, då hjälper ingenting annat än tålamod.
Det är ett intressant kapitel att studera folklifvet på en sådan här båt. Här resa hela familjer, som gå okända öden till mötes. De hafva sålt allt sitt i fäderneslandet och hoppas nu att få det bättre i Amerika. Här resa hustrur med barn. Deras män ha rest några månader eller år förut, de ha kommit sig för i det nya landet och hämta nu de sina till sig. Dessa äro ett stort antal, och att hustrurna äro glada att nu få återförenas med sina män och få igen pappa åt sina barn, det är naturligt. Till dessa hörde en ung norsk fru med två älskliga små barn. En annan fru (judinna), som jag talade med, hade med sig sju barn, det äldsta 11 år, det yngsta 5 månader. Hon var ryska. Hennes man var skräddare och hade kommit sig så pass för i Amerika, att han förtjänade 15 dollars i veckan. Man tänke sig, hvad det vill säga för en hustru att med en sådan skara barn ensam, utan hjälp, göra en sådan resa. Men »det måste gå», sade hon. Och så gaf hon sig till tåls. Hvad ville hon annat göra?
Här resa vidare ensamma män och kvinnor, som utvandra för att med de krafter, de äga, söka en bättre utkomst, än de kunnat finna i sitt fädernesland. Skola de lyckas? Skola de misslyckas? Lyckas de, så får man höra af dem. Misslyckas de, så försvinna de.
Slutligen hade vi bland emigranterna några barn. Alltså hade vi en tioårig flicka, som reste till sina morföräldrar i Minnesota, likaså tre moderlösa barn – två gossar om 11 och 10 år samt en flicka om 8 år – som reste till sin far i New York, dit han förut utvandrat för att söka utkomst för sig och sina små.
»Men, frågar någon, är det då icke farligt att sända ut små barn på en så lång resa?» Nej, icke alls. De få så många »tanter» och »farbröder» om bord, att de ha det riktigt bra. Till mig skref en fru från Stockholm om de tre moderlösa och bad mig se till dem, hvad jag kunde. Det gjorde jag också dagligen, och jag såg, att de hade det så bra, som de kunde önska. Likaså den där tioåringen, åt hvilken jag blef farbror »på köpet». De åto och drucko och sofvo och rustade och lekte och voro glada, alldeles som alla andra barn. Dem fattades ingenting. I New York möttes de tre moderlösa af sin pappa, och den tioåriga, som skulle till Minnesota, blef ej ensam. Många af emigranterna om bord skulle också dit. Det går så bra, så bra. Jag återsåg flickan sedan i S:t Paul, Minnesota.
Predikan om bord.
Två gånger hvarje dag under resan höll jag korta bönestunder med bibelförklaring om bord: kl. 9 på morgonen på däck, kl. 8 på kvällen i tredje klassens matsal. En af passagerarne tog en fotografi af en sådan bönestund på däck, Läsaren ser den på denna sida. En annan bild, en förträfflig hvardagsbild, tagen af samme passagerare, kan läsaren se på sid. 17. Det är tredje klassens promenaddäck.
När det första söndagens f. m. kl. 11 ringde till gudstjänsten – det skedde på en stor gongong – passerade vi förbi det ställe, Rockall, där ångaren Norge så nyligen hade förolyckats. Ombord på vår ångare hissades flagg på half stång, ett uttryck af sorg öfver de många hundra, som funno sin graf i hafvet, men också en maning till oss att besinna, huru snart det kan vara gjordt att gå till botten.
Innan jag slutar detta kapitel, måste jag tillägga några ord om de anordningar, man på Hellig Olav har för människornas räddning i händelse af olycka. På hvarje resa måste linjens alla ångare löpa in i Kristiansand. Där kommer en »sjörätt» ombord för att kontrollera, att lifbälten, räddningsbåtar, brandredskap o. s. v. äro i full ordning. Efter ångaren Norges undergång har denna undersökning blifvit mycket sträng.
För somliga större räddningsbåtars nedsättning i vattnet äro linjens ångare försedda med de af den svenske ingeniören Welin i London uppfunna utmärkta davitarna, som borde i lag vara påbjudna för hvarje passagerarefartyg. Med sådana davitar kunna två man på 30—40 sekunder sätta båten i sjön, lastad med folk och proviant; med de nu brukliga davitarna erfordras 8 à 12 man och fyra gånger så lång tid. Dessutom sker sjösättningen med fullkomlig säkerhet, äfven då fartyget rullar eller har slagsida.
Då Aberdeen-linjens nya ångare »Miltiades», utrustad med Welins »Quadrant Davits», för någon tid sedan låg förankrad på Sidneys redd, utspelades följande lustiga komedi. Det var söndagseftermiddag och hundratals festklädda invånare hade kommit ut för att bese fartyget. Bland mängden befunno sig också stadens mayor och fullmäktige samt en mr Chris, Sidneys champion i simning. Tidningarna hade haft mycket att berätta om de nyheter, som funnos att beskåda ombord på »Miltiades», och Welins davitar hade också omnämnts såsom någonting högst förträffligt. För att underkasta detta påstående praktisk pröfning, hade en medlem af hamnstyrelsen i all tysthet vidtalat mr Chris att vid lämpligt tillfälle »ramla öfver bord».
I ett nu ljuder ett skärande skri akterifrån: »en man öfver bord». Bestörtningen blir allmän, kvinnorna blekna, men genom villervallan tränger signalen från båtsmannens gälla pipa. Innan man hinner draga andan, äro fartygets tolf lifbåtar i vattnet och sträcka i kapprodd ut till den olycklige. Och då fyra duktiga matrosarmar inom några ögonblick hugga tag i mannen och omildt slänga honom ned på bottnen af båten, löser sig spänningen ombord i ett skallande hurra. Kort därefter står mr Chris åter på däcket och försäkrar, att han »aldrig hann bli ordentligt våt!» Så kvickt gick det.
Det går stilla och lugnt. Se sid. 16.
Det ingifver en känsla af trygghet att se dessa anordningar, och ett svenskt hjärta känner sig stolt öfver att veta, att det är en svensk uppfinning, som i tidernas längd säkert skall bli till räddning för ofantligt många människolif. Det är bara förargligt, att någonting så genomenkelt har låtit vänta på sig så länge.